Fotografierna som aldrig togs

.

Photographs not taken

En så otroligt bra bokidé. Omslaget visar ett tomt stiliserat 9×12 neg. Underrubriken är – A collection of photographers essays. Boken innehåller följaktligen inte ett enda fotografi.

Ett 60-tal fotografer beskriver situationer, ögonblick där dom inte kunde eller valde att inte fotografera.

Urvalet fotografer är brett med namn som Emmet Gowin, Alec Soth, och Mary Ellen Mark och texterna är föredömligt koncentrerade. Endast ett par sidor per fotograf, ibland bara en halv.

Erika Larsen berättar hur hon i samband med ett reportage om självmord sitter med en pappa vars dotter tagit sitt liv. Rummet innehåller flickans saker och är fyllt av minnen. 9×12 kameran vilar i famnen. Hon kan inte fotografera. Hon inser att ögonblicket är pappans.

Joni Sternbach som bland annat gör de där fina surfarbilderna med en 18×24 kamera och ”wet plate collodion”- teknik direkt på stranden, skriver om en pojke hon inte fick fotografera. En bild på pappan gick bra. Senare kommer pojken fram till henne med en polaroidbild, som han själv tagit. Det är ett självporträtt. Hon sparar bilden bland sin fotogrejor, som ett tröstpris.

Det som överraskar under läsningen är, hur mycket mänsklig erfarenhet fotograferna har gemensamt. Trots de stora skillnaderna i fotografiska metoder och uttryck.

Platsen spelar ingen roll. Reportageresor i krigsliknande situationer eller hemma vid grillen i den egna trädgården. Det finns bilder som inte kan tas och bilder som fotografen förhindras att ta.

Bilder som aldrig blir fotografiska bilder utan istället flyttar in i fotografens minne och där blir en sorts mentala negativ.

Timothy Archibald  berättar om hur han som 15-åring ska fotografera en parad i grannstaden, på St. Patrick´s Day. Hans pappa har tagit ledigt och kör honom i bil. Väl på plats inser han att han glömt film till kameran. Han fortsätter ändå, plåtar på gatorna och inne på en Irländsk pub. Han träffar människor han inte känner, alla verkar öppna för honom och hans kamera. Han vågar göra bekantskaper han aldrig tidigare vågat. Glad och varmt överraskad återvänder han till fadern, och påminns om att det inte finns någon film i kameran. Han bryr sig inte. Känslan av att ha övervunnit en rädsla inför att möta främmande människor är större.

Det finns inget att vara rädd för längre.

Shane Lavette.  Hör en gammal man stå och prata om skogen och olika träslag. Lokalen belyses av ett svagt vinterljus från ett dammigt fönster. Lavette iakttar hur den gamle mannens fingrar rör sig över kvistarna i en bräda. Han trevar efter sin kamera, samtidigt som han undrar om han någonsin ska kunna förklara: hur det är att vara levande, hur det är att älska och vad döden innebär. Med den existentiella osäkerheten lämnar han rummet och är glad att han alltid kommer att komma ihåg känslan av den gamle mannen i sågdammet.

Simon Roberts befinner sig i Zimbabwe på ett sjukhus vid en aidssjuk flicka. Runt sängen står en liten kör från en närliggande församling och sjunger. I den här situationen inser Roberts att han inte är förmögen att ta en bild. It was a moment to be lived, not framed, skriver han.

Det här är en oväntat fin och rik liten volym och som sagt, den innehåller inte ett enda fotografi. Köp den.

 

PS.

Den lilla anspråkslösa volymen utkom i år och är redigerad av Will Steacy, förordet är skrivet av Lyle Rexer. Förlaget heter Daylight, boken har ISBN 978-0-983216-1-5

Stilla alienation

Foto: Gregory Crewdson

Iscensatta bilder med stor psykologisk genomslagskraft. Det handlar om ögonblick av stilla alienation

I SVT:s K-special den 22 november fick vi möta Gregory Crewdson i ett nästan timslångt porträtt. För en som såg utställningen 2011 på Kulturhuset, och som har flera av hans böcker, var det lite av lill-julafton.

OK, det fanns dokumentära såväl som journalistiska brister i programmet. Men det gav flera mycket intressanta inblickar i Crewdsons metodik och arbetsprocess.

Gregory Crewdson befinner sig i gränslandet mellan film och fotografi, i skärningspunkten mellan det teatrala och det vardagliga. Dessutom gillar han verkligen att berätta med riktigt stora bilder som ofta pendlar mellan det triviala och det oförklarliga.

Ett fotografiskt amerikanskt skymmningsland. En myt eller en realitet? Det är återigen ett slitet Amerika ur ett småstadsperspektiv.

Gatorna och husens ensamhet ligger nära Hopper land.

Likt en filmregissör rekar han, gör skisser och förbereder allt ytterst noga. Stänger av hela kvarter. Hyr in statister, ljuskranar och brandbilar. Det är minst två dagar ”On location” för varje bild.

Behövs det snö, fixas det. Regn likaså. Bilden tas sedan med en storformatskamera, ( 8-by-10 camera). Resultatet blir en nästan öververklig bildvärld med lager på lager av underliggande berättelser. Det är stundtals oerhört imponerande

Det jag saknade i K-specialen var bland annat hur själva post-produktionen går till. Hur mycket som fixas till i Photoshop efteråt, när det gigantiska teamet åkt hem och gatorna torkat efter att Crewdsons plötsliga melankoliska låtsasregn upphört.

Orättvist? Ja kanske, eftersom jag gillar många av hans bilder.

Det jag möjligen funderar över är om vi någonsin kommer att få se hans egna ”skissbilder”, polaroider eller vanliga småbildsknäpp från platserna, innan det stora ”Crewet” anländer. Tar han överhuvudtaget sådana bilder?

I samband med ett ”Konstärssamtal” på Kulturhuset den 19 mars 2011 frågade jag honom om han inte längtade efter att själv sköta kameran i någon av fotograferingarna. Han svarade leende att han inte gjorde det.

På hemväg från utställningen tänkte jag: att vara fotograf och ändå inte. Att rigga allt, iscensätta varje detalj, sedan låta någon annan trycka på knappen och efteråt låta en hel stab jobba med bilderna i photoshop. Är jag en hopplös romantiker med en förlegad inställning till fotograferandets inneboende magi?

Om jag bara fick se någon enstaka skissbild från hans iPhone, Nikon eller så.

Den oförställda blicken före idéerna.

 

PS. Filmen ligger kvar på SVT-Play ytterligare 28 dagar, i skrivande stund.

Passionerad svalka

Foto: Hans Hammarskiöld | Carl Sandburg, 1959

Jag har alltid tyckt om det här porträttet på Carl Sandburg av Hans Hammarskiöld. Vet inte varför. Kanske beror det på ljuset eller på några av Sandburgs dikter som jag läste när jag var i en ålder särskilt känslig för den skrivna poesin.

Bilden är tagen söndagen den 9 augusti 1959. Hammarskiöld använder ett 200 mm:s objektiv. Sandburg poserar inte. Han sitter på första bänk vid Solliden-scenen på Skansen där han just ska hålla ett tal. Det är Sverige-Amerika dagen. Han sitter i skuggan under ett träd, när Hammarskiöld tar bilden. En exponering.

Ett ansikte som påminner om det kraftfulla, dynamiska och självsäkra i den amerikanska kulturen. Likt en president, likt en indian.

Eller är det en annan diktare jag kommer att tänka på, Walt Whitman? Båda skriver om prärien, gräset och städernas rytm.

I en anonym recension i Svd den 30 november 2008 av boken Foto Hammarskiöld. Tiden och Ljuset läser jag om Hans Hammarskiölds passionerade svalka och eleganta linjeföring.

– Hans fotograferande tycks vara en motsägelsefull blandning av ödmjukhet och stora ambitioner. Ett närmast klassiskt gentlemannamässigt förhållningssätt som handlar om att inte fram häva sig själv men ändå med värdighet fylla ut sin plats. 

Det är ingen dålig beskrivning av en av våra stora fotografer. Undrar vem som skrev. Hans Hammarskiöld var också en av grundarna till bildgruppen Tio Fotografer. Alla som var med från början är nu döda. Tiden har gjort sitt, bilderna finns kvar som klen tröst.

Det är hög tid att gå igenom hans bilder igen.

 

Grass 

Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo.   

Shovel them under and let me work—   I am the grass; I cover all.   

And pile them high at Gettysburg   

And pile them high at Ypres and Verdun. 

Shovel them under and let me work.   

Two years, ten years, and passengers ask the conductor:   

What place is this?

Where are we now?   

I am the grass. 

Let me work.

 

Carl Sandburg

 

Fog

The fog comes

on little cat feet.

It sits looking 

over harbor and city

on silent haunches

and then moves on.

 

Carl Sandburg

Förlista dokument

Fotograf okänd | General J Warren Keifer, 1860-1865,  Library of Congress

Arkiven är inte säkra platser. 

Dokument förstörs, försvinner och upplöses av tid och försummelse. Utställningen People Next to Buildings;  Mattresses on Floor på Fotografins Hus i Stockholm, handlar delvis om detta.

Tidens spår i det fotografiska materialet, den sargade ytan, ger bilden på General J Warren Keifer en helt ny berättelse. Generalen krackelerar. Han hotar att begravas i arkivets stora glömska. Förmodligen är han bortom räddning, trots att han nu stannat i ett ögonblick i sin förvandling på Skeppsholmen.

Konstnären Johan Hedbäck ligger bakom utställningen. Han var även curator för utställningen This man refused to open his eyes med bilder från New South Wales Police Forensic Photography Archive, också denna på Fotografins Hus. Här har han nu än en gång intresserat sig för arkivens inre.

Genom utställningen ställer han frågor om själva idén med ett arkiv. Att bringa ordning och förståelse för det som en gång varit, och om arkivet som en plats för minnen.

Bildarkiven tycks alltmer leva sina egna liv, även om de från början organiserats efter händelser, platser och personer. Det som en gång var tydligt och med självklarhet kunde kunde förstås, blir mer eller mindre obegripligt. Arkivens innehåll av glömda liv och övergivna perspektiv växer hela tiden.

Det är Johan Hedbäcks hyperintressanta utställnings idé.

Han har fastnat för bilder som upphört att fungera som ställföreträdande minnen och som nu istället fått nya betydelser. På en av bilderna är en oidentifierad man på väg att upplösas i en fotografisk dimma.

Han har valt ut bilder från Library of Congress, USA:s nationalarkiv som förutom ett oräkneligt stort antal dokument, innehåller 2 miljoner bilder. Hälften har digitaliserats och det är där har han botaniserat. Bilderna är utskrivna, enligt vad som idag anses vara på ett arkivbeständigt sätt, det vill säga med en garanterad hållbarhet runt åttio till hundra år.

En av bilderna View on Bull Run, crossing of Orange and Alexandria railrod, fotograferad mellan 1861 och 1865, är en bild som direkt för tankarna till Caspar David Friedrich. En person med ryggen vänd mot kameran betraktande ett  stillsamt landskap. Vad här hänt på platsen? Eller bör frågan vara: Vad kommer att hända där, inför mannens ögon?

I en annan bild som verkar påfallande modern ser vi en person för ett ögonblick fångad i en badrumsspegel. Han betraktar sig själv samtidigt som den okände fotografen betraktar honom. Båda i en tyst överenskommelse att inte påverka tidens gång. En rakhyvel och några handdukar understryker det dokumentära allvaret.

Det här är en lågmäld, riktigt bra utställning som pågår till och med den 8 december och som jag varmt rekommenderar.

 

PS. Utställningens underrubrik är, Minnets motsats.

Fotoaffärer

Foto © : Maxime Beaufey | Yellow Korner

Den gåtfulla marknadens mekanismer. 

När det gäller fotografi är marknaden dessutom nästan obegripligt nyckfull. Christer Strömholms bilder är mycket undervärderade. Men på Bukowskis i onsdags hände något, bilden med pojkarna och handväskorna, (Paris 1962) gick för närmare 134.000 kronor.

Blev nästan lite glad. Äntligen en värdering av Strömholm  i nivå med den konstnär han är, internationellt sett. Trodde aldrig jag skulle höra mig själv påstå något positivt om en marknad där man säljer, köper och investerar hellre än att njuta av bildens eget inneboende värde.

Samma vecka som Bukowskis säljer svensk original fotografi ur Karin och Lars Halls samling upptäcker jag ett för svenska förhållanden, helt nytt koncept att sälja fotografi. Bara kvarter bort i Stockholm.

Yellow Korner heter butiken och finns sedan en månad tillbaka, på Regeringsgatan.

Här säljs fotografi i begränsade upplagor snyggt och modernt inredningsmonterade på aluminium och plexiglas.

Man har även gallerier i Frankrike, Belgien, Canada, Spanien, Mexico, Tjeckien, USA, Libanon, Marocko. I Paris har man inte mindre än sju! Gallerier eller affärer som det mer liknar. Fotoaffärer.

Det hela påminner inte så lite om den redan etablerade kedjan Lumas som startade sin verksamhet i Berlin och som också har gallerier i många städer. Lumas vill vara ett alternativ i glappet mellan fabriksproducerade foto-affischer och överkomliga ”autentiska” verk. Lumas har också skrivit kontrakt med samtida fotografer om att få framställa nya kopior i begränsade upplagor.

Yellow Korner har ett brokigt urval, lite åt poster hållet, med en hel del okända fotografer. Men urvalet innehåller även en del kända namn som: Yann Arthus-Bertrand, Dorothea Lange, Man Ray, Jean Dieuzaide, Bert Stern. Dessutom äldre japansk fotografi av  Kusakabe Kimbei.

Någon tycker att det här demokratiserar den fotografiska konstscenen och att man vänder sig till en ny generation samlare.

Fotografiet som grafisk teknik inbjuder till mångfaldigande. Att exempelvis reprofotografera, för att sen framställa nya original. Kopior nästan helt omöjliga att skilja från det första fotografiska originalet. Ett negativ kan också mångfaldigas.  Att sedan begränsa upplagan per bildstorlek ökar begreppsförvirringen. Alltså den här bilden finns framställd i 500 ex i den här storleken, men om du väjer den här mindre så finns det ytterligare 1000 ex att tillgå osv.

Yellow Korner skriver lite nyvaket och på stolpig svenska:  Att  man i denna unika lokal ska uppfylla sitt löfte att utveckla och framföra konceptet med begränsade och numrerade upplagor av fotografiska konstverk och göra det tillgängligt för alla.

Ja, om det kan bidra till att öka intresset för fotografin i stort och låta kundströmmen gå från Kungens Kurva till Regeringsgatan, så varför inte. De flesta fotointresserade tar ju sällan vägen förbi Bukowskis.

Men vad är egentligen ett originalfotografi, en signerad kopia gjord av en assistent i labbet eller vintagekopior i okänt antal, gjord av fotografens egen hand med eller utan namnteckning?

Är det överhuvudtaget en relevant fråga för en yngre bildtörstande publik som just upptäckt fotografiets oerhörda potential.

 

PS. Minns ni den där Dylanbilden, från omslaget till The Freewheelin Bob Dylan, hans andra album från 1963. Vad är det som inte stämmer i bilden här?  Det är samma Suze Rotolo fryst i samma snöslask på Jones Street i Greenwich Village. Men den blå folkvagnsbussen och den där ciggen? När jag vänder på bilden, står det ”Freewheelin ll. Ok, det är samma fotograf, Don Hunstein. Det är en alternativ tagning. Inte samma bild som jag trodde och som gjorde att jag fick en omedelbar köpimpuls.

Foto © : Don Hunstein | Freewheelin II,  för Yellow Korner

Den grafiska skriften

Foto: Cy Twombly

– the artist at close to his best and unquestionably his worst.

Så skiver Roberta Smith i New York Times, den 8 november med anledning av Cy Twombly utställningen: ‘The Last Paintings‘ A Survey of Photographs 1954-2011’ på Gagosian Gallery i New York.

Twombly tillhör de stora. Född i Lexington Virginia, 1928, vän med Robert Rauschenberg som han också under en period delade ateljé med. Kände Jasper Johns m.fl. i den så kallade, New York skolan. Han har påverkat yngre artister som ex Anshelm Kiefer and Julian Schnabel. Cy Twombly dog förra året, 83 år gammal.

En del av hans måleri påminner om spår av krita på en svart skoltavla. Han rör sig på gränslinjen mellan teckning och måleri. En del har tunna vita linjer gjorda på mörkt papper, som verkade framskrapade. Skrift är det man associerar till.

His special medium is writing. Starting out from purely graphic marks, he developed a kind of meta-script in which abbreviated signs, hatchings, loops, numbers and the simplest of pictographs spread throughout the picture plane in a process of incessant movement, repeatedly subverted by erasures. Eventually, this metamorphosed into script itself.”  Skriver Katharina Schmidt i en essä i katalogen till Dulwich utställningen, 2011. Jag hittade citatet på Lisa Thatchers blogg.

Nu visas målningarna han gjorde under de sista månaderna i sitt liv, sida vid sida med hans fotografier.

Roberta Smith i New York Times tycker att det är tur att Twombly tillbringade mer tid med penslar än med kamera. Hon kallar målningarna de sista kärleksbreven till måleriet, en hyllning till den handens rörelser, ett flödande måleri, ett sista hurra.

Fotografierna däremot saknar entusiasm, är fixerade vid det förflutna och är manierade, skriver hon. Dessutom ogillar hon att fotografierna ibland upprepar  målningarnas tema och saknar målningarnas kamp med sitt material.

Visst så kan det vara. En fullt rimlig reservation. Jag blir nyfiken.

I boken,  Cy Twombly-Photographs lll ser Hubertus Von Amelunxen fotografierna i en helt annan kontext: – the focus is not on representation but on the unmistakable nature of things.

Ett annat sett att se på saken.

Sedan kameran uppfanns och fotografier kunde fixeras och börja spridas har det har skrivits tonvis med texter om skillnader och likheter mellan fotografi och måleri.

Lite tröttande att behöva läsa en sentida gnällig variant i New York Times. Eftersom Cy Twombly inte är någon dussinkonstnär, så jag skulle gärna vilja se med egna ögon.

Nu kommer jag inte till USA, så det blir att leta efter boken istället.

 

PS. Cy har fått sitt smeknamn efter sin far som fått sitt efter en baseboll stjärna, Cy Young (a Major League Baseball pitcher).

USA och dess presidenter

Abraham Lincoln’s suit and hat | New York Public Library | Fotograf okänd

Det är något med museer och samlande och det är något med fotografierna i de här samlingarna, som ständigt fascinerar.

Detta är Abraham Lincolns kostym och hatt. Fotografiet återfinns i New York Publik Libraries samlingar.

Är det ett foto av en relik, eller är det ett stilleben av en fotograf som bara ville väl?

New York Public Library, NYPL, digital gallery, är en visuell ocean. Mer än 800.000 bilder, så ta er inte dit om bara har några minuter.

Här finns allt från Africana och black history till Yiddish Theatre.

Fotografier, brev dokument och vintagepostcards. Allt.

Bara under rubriken ”Photografic Views of New York City”, 1870-1970, finns 54.000 bilder.

Man blir lika glad över samlarivern, som matt vid tanken att börja leta.

Amerikas kulturarv är naturligtvis även en del av vårt.

Nu är frågan vilken av Obamas kostymer som kommer att förevigas på ett liknande sätt eller kommer man att välja något ur, ”The first Ladys”, modevetet självsäkra garderob?

Skulle föreslå det senare.

Grattis Obama!

Frånvaron av ljus

Foto: Kenneth Gustavsson

Vem är hon, den så oändligt sorgsna kvinnan som skymtar i ett tågfönster? Blicken så förväntansfull eller är det ett avsked?

Jag hör det svaga ljudet från hennes halsband när tåget sätts i rörelse. Tre rader dunkelt tecknade pärlor runt hennes hals. Pärlemogrå rör de sig i bildens svärta.

Att långsamt se på Kenneth Gustavssons bilder är en sällsam njutning.

Boken The Magic Bar med bilder av Kenneth Gustavsson liknar en diktsamling, där bilderna saknar namn och rubriker. Men ur det dova, kommer ord jag faktiskt kan höra. Jag behandlar den så, varken mer eller mindre – som en samling dikter.

Flera gånger under läsningen kommer jag att tänka på, ”Dark Light” av Michael Martone från 1973, utgiven på Lustrum Press. Det handlar inte om likhet i motivval. Det rör snarare ljuset eller frånvaron av det. Det har dom gemensamt.

– It needed in the first instance

a bright light to expose

and a dark light to expose.. Det är den enda texten i Martones bok.

Det finns bara två texter i The Magic Bar, och de är skrivna av Thomas Wågström och Gerry Badger. Wågströms mycket tonsäkra och personliga text är skriven direkt till Kenneth och börjar med, Tjena! Det är jag.

Han skriver om flera gemensamma händelser tillsammans med Kenneth och om hur han har fått ansvaret för hela hela bildmaterialet och alla negativen. Hur han gör kontaktkartor och urvalet till boken. Kenneth själv verkar haft ett ambivalent förhållande till fotoböcker.

Det finaste tycker jag, är den ömjukhet Thomas Wågström visar när han skriver om hur han dristat sig till att kopiera några bilder till boken som Kenneth inte tidigare kopierat eller markerat med gulpenna. Det är ett ögonblick av en sorts ytterst ovanlig fotografisk närvaro.

Köp denna bok, är min uppmaning! Årets julklapp till poeter som inte ännu vet att dom är det.

 

Ps. Jag skrev ett tidigare inlägg om Kenneth här på bloggen, den 6 oktober, under rubriken Mörkrets elegans.

The Magic Bar är utgiven på Max Ströms förlag.