claes gabrielson

Det vilar ett söndagsljus över prinsens bilder.

Prins Eugen är 22 år gammal när han blir ägare till sin första kamera år 1887.
”Fotografiapparaten” som han kallar den inköps i Paris där han vistas för konststudier. Den nya uppfinningen Daguerrotypin har då funnits i 48 år, en ny bildkonst där ”naturen självt” lämnade avtryck på den ljuskänsliga plåten.

I ett brev den 20 november skriver han hem till modern att han experimenterat med sin fotografiapparat och att han känner sig stolt ”på apparatens vägnar”. I synnerhet är han nöjd med bilden av paret Celsing på balkongen med boulevardens träd och hus bakom. ”Figurerna är visserligen alldeles svarta men de stå endå mycket fint mot bakgrunden!!” Bilderna med Ulla Celsing vid balkongräcket används som arbetsmaterial till målningen ”På balkongen” daterad året efter.

Många av bilderna i albumen från resor förblir enstaka ögonblick hastigt hopsamlade av en person som inte vistades länge på platserna han besökte.
Prinsen har varit på samma Marcusplats i Venedig som vi andra och vid spanska trappan i Rom. Duvorna och människorna på torgen är utbytta men prinsens bilder säger detsamma. Här var jag. Så här såg det ut.

Andra bilder liknar mer reportagefotografi. Solen blänker i kvinnornas lerkrus när de hämtar vatten vid en brunn i Cordova. Blicken är uppriktigt nyfiken när en av kvinnorna passar på att dricka ur kranen samtidigt som hon fyller sitt krus.

På en strand vid Brügge dröjer han inför tre svarta flickgestalter på stranden. En av flickorna har spaden full av sand. De andra två står redan förväntansfulla på sina små öar med vattenfyllda vallgravar. Runda hattar mot en stor grå himmel och ett ännu gråare hav. Det är på en gång lika grafiskt som poetiskt enkelt.

Inne på det lilla torget i Brügge höjer han kameran igen. Mannen till vänster har händerna i fickorna och iakttar en smula reserverat handeln som pågår. Damen i centrum av bilden, med knypplad spets under hakan ska just köpa något. Den sittande kvinnan böjer sig framåt och visar ivrigt varorna. Två kvinnor längre bort samtalar. Kanske om familjeangelägenheter. Allt i den här lilla vardagsscenen har den här förmiddagen i Brügge fängslat prinsen. Under resorna kunde han ta bilderna för att han kunde röra sig relativt fritt. Ingen visste att han var en prins från Sverige.

När han vid ett annat tillfälle studerar träskornas snabba rörelser i sanden, vinden i barnens kläder och i båtarnas vimplar, blir det inte mindre än fyra exponeringar. Bilderna på barnen har en nästan journalistisk ton och de är en smula oväntade, inte minst med tanke på att det är först runt sekelskiftet de första reportagen med fotografiska bilder böjar tryckas, t.ex Idun och Hvar 8 Dag. I Tyskland fanns Berliner Illustrirte Zeitung. Vad kan han ha sett av fotografiskt illustrerade artiklar när han tar bilderna på stranden av barnen med de stora träskorna?

På en torgmarknad i Sevilla rör sig prinsen mellan samtalande kvinnor, rader av korgar och guppande hattar. Trettio år senare är den franske fotografen Henri Cartier-Bresson i samma stad. Även prinsen tar en bild som har den där Cartier-Bresson känslan inne på en palatsgård i staden. En symmetri mellan öga, slump, avtryckarfinger och människors tillfälliga rörelser.

Hur stora var prinsens kunskaper om den fotografiska traditionen, de olika teknikerna och genrerna? Det finns inga fotografiska böcker i prinsens bibliotek och fotograferandet nämns ytterst sällan i breven. Vilka fotografier som kan ha kommit i prinsens väg är det ju omöjligt att veta. Omkring år 1890 börjar en konstnärlig rörelse ta form inom fotografin vars mål är att få fotografin erkänd som konst. Piktorialismen, som den kallas, eftersträvar dessutom att komma ifrån kamerans mekaniska och opersonliga återgivning. Genom oskärpa och manuell bearbetning söktes ett mer personligt uttryck. En del gick så långt att man imiterade måleri och grafik. Det verkar inte finnas några exempel på den sortens bilder i prinsens album. Även om enstaka bilder på landskap och båtar mycket väl med ett annat kopieringsförfarande skulle kunna passa in i den genren, och dessutom stå sig bra i en jämförelse. Kom han att se några av Österrikaren Henrich Kühns fotografier eller den franske fotografen Atgets bilder av folktomma och parker i Paris? Atget som sökte det mänskligas närvaro där inga människor fanns. Användningen av prinsens kamera tycks huvudsakligen röra hågkomster och minne.

Det finns inte sällan ett visst avstånd till människor som avbildas av prinsens kamera. Bilden på en okänd kvinna i Italien är ett undantag. Med den högra handen avspänt vilande på höften och den vänstra tätt mot den oklanderligt vita kjolen, ler hon mot fotografen. Är det värdinnan utanför ett värdshus som i solen väntar på sina gäster? På bilden finns namnet Maria antecknat.

Naturligtvis finns det också bilder av familjekaraktär i prinsens album. Vänner och sällskap på krattade slottsgårdar, förströdda aktiviteter och mörka uniformer mot strama ljusa byggnader. En gråskala av tid och sociala ytor, av ödet bestämda. Men där finns också lekfulla bilder, snudd på pojkaktiga i sin uppsluppenhet. Det är hästar och cyklar i rörelse. Kanske fungerade dessa som nödvändiga ventiler i ett liv av plikter och offentlighet.
Annars är det nog först i de förmodade självporträtten, som man kommer prinsen närmare in på livet. Med kameralinsen inte som en kikare eller fönster, snarare ett reflekterande öga för studier av det egna ansiktet. Något som både Strindberg och framför allt Munch under perioder ägnade sig åt. I prinsens fall är de rena självporträtten inte så många. Men de är intressanta. Kanske det närmaste vi någonsin kommer prinsens mest privata uttryck.

”Någon nytta för målningen kan det inte bli”, skrev han i ett brev till modern i samband med att han köpt sin första kamera. Frågan om förhållandet mellan prinsens fotografier och hans måleri, är ännu inte helt utredd. Det är dock inte troligt att prinsen metodiskt använder den fotografiska bilden som förlaga, att han ”målar av” fotografier. Det rika skissmaterial, från prinsens egen hand som finns bevarat talar för detta.
”Den där, fotografin ersättande skissen har jag inget intresse för o. kan i alla händelser inte göra” skriver han i ett brev 1899.

Det har spekulerats i varför människorna är så få i prinsens måleri. Han skrev en gång, ”Mina landskap vill jag ju själv befolka, och jag vill att min person skall vara allenarådande där”. Men överraskande visar sig målaren av de tillsynes folktomma landskapen vara en fotograf med öga för mänskliga situationer. När han kan vandra fritt och anonymt blir han en flanör med blick för vanliga människors vardag.
Flanörerna brukade ju kallas de enda lyckliga människorna i Paris. Jag tror avgjort att prinsen från första stund med kameran i Paris var lycklig med sin fotografiapparat.

 

Texten publicerades i utställningen ”Två prinsar bakom kameran”, på prins Eugens Waldemarsudde, 2009.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: