Svårt förtjust i människor

Den outtröttlige Micke Berg slog till med en utställning på il Caffé på Södermannagatan i Stockholm, fredags.

– Han är en nyfiken fan, som är svårt förtjust i människor, säger fotografen Håkan Elofsson om sin kollega i det här vimmel-reportaget.

Bara denna enda bild

Erik Kessels | Ur utställningen, One Image.

Årets evenemang kring utdelningen av Svenska Fotobokspriset, var riktigt bra.

Det började med den entusiastiske och energiske fotosamlaren Erik Kessels och slutade med vinnaren, Jenny Rova och mingel i baren på Hilton hotell vid Slussen. Ok, det förekom en del diskussioner om det var rätt bok som vann, vilket det ju alltid gör.

”Ett utlämnande och ömsint verk som i sitt enkla och originella koncept både komplicerar rollen som fotograf och samtidigt skildrar en kvinna som undersöker den manliga blicken och tar kontroll över den”, skrev juryn i sin motivering.

Jenny Rova har inte själv tagit bilderna i boken, Älskling A selfportrait through the eyes of my lovers. Den består av hennes tidigare pojkvänners bilder av henne. Vad är egentligen en fotobok, 2018? Konceptuella arbeten, böcker som lägger nästan all vikt vid idéinnehållet blir allt vanligare. Fotografin är i ständig rörelse och alla traditionella uppfattningar om vad fotografi är, ifrågasätts kontinuerligt. Så måste det vara.

Frågan om fotografiets roll i vår tid sysselsätter även Erik Kessels. Han är närmast att likna vid en visuell arkeolog, som dammsuger loppmarknader efter övergivna fotoalbum och han sätter han samman bilder han funnit på nätet, till helt nya berättelser. Han letar efter osedda mönster, hittar likheter och gör jämförelser. Det hela har resulterat i en uppsjö av utställningar och böcker. Med en imponerande frenesi och med hundratalet exempel på ”Vernacular photography”, hämtad från den enorma flod som omger oss varje minut, varje timme, varje dag, gjorde han en minnesvärd föreläsning.

Han söker skador, fläckar, ett finger framför linsen. Han finner hundratals bilder där kameraremmen finns med i motivet och han hittar bilder där personer klipps bort. Han visar alla sorters misstag. Byggnadskonstruktioner som blivit fel, trappor omöjliga att gå i och toaletter som är helt obrukbara. Han letar efter en sorts ”Off moments”. Dessutom påminner han oss i förbifarten om att en person på 1800-talet under hela sin livstid förmodligen kom i kontakt med samma mängd bilder som vi idag konsumerar under en förmiddag.

Kanske som en reaktion mot den ständiga flod av fotografier som omger oss gör han en utställning som han kallar One Image, som bara består av en bild. Det är det sista fotografiet som togs på hans syster som dog i en trafikolycka, 9 år gammal. Bilden är tagen av personalen på en semesteranläggning (holiday park). Kessels föräldrar fann bilden, beskar den och gjorde om den till en svartvit bild. – “They re-appropriated the image before I even knew the meaning of the word”, säger han i en intervju för Time. Han trycker sen upp bilden av systern och sprider den över hela staden Wroclaw, i Polen. Som affisch, poster. Han använder sig av annonstavlor på väggar och busshållplatser. I själva utställningen finns bara denna enda bild.

Han förvånade nog en och annan när han sa att han inte var fotograf, vilket nog många trodde. Hans intresse för den fotografiska bilden är dock stort, större än hos många som dagligen fotograferar. Han menade också att vi i dag konsumerar foton. Vi tittar inte. Vilket är högst tänkvärt.

Juryn hade även i år ett styvt arbete. Det är inte lätt, jag har själv suttit där. En självklar kandidat var ju naturligtvis Gunnar Smolianskys, Diary. Den seglade ju liksom över alla de andra. Borde ha varit ensam vinnare i en egen klass, som på filmfestivaler. Lifetime Award, typ.

Bland finalisterna tyckte jag om Stefan Bladhs dova och djupt suggestiva, ”Hidden Kingdom”. Själv beskrev han bilderna som ett sorts tillstånd där – en väntan på att något större ska komma fram.

Night Procession, av Stephen Gill är en högst originell bok. Han har på ett snillrikt sett arrangerat kameror i naturen, så att djuren som passerar just där, ovetandes tar sina egna selfies. Det är både gåtfullt och en smula skrämmande. Rävar, harar och vildsvin fångas i poser och situationer som inget mänskligt öga kan uppfatta.

Stephen Gill som bott i London de senaste 25 åren innan familjen flyttade till Skåne för fyra år sedan, sa i samband med att hans bok presenterades, – jag är mer rädd i den svenska skogen än vad jag är i London på natten.

 Han har gjort en av de egendomligaste böcker jag någonsin öppnat.

Att se världen

Foto: C.H. Jacobi | ”Fotografiskt resetält”. Ekipage med tält för fotoresor i trakterna runt Koblenz, 1895.

Den väger 1.5 kg och är på 300 sidor. Det handlar om Tekniska Museets årsbok, Att se världen. Svensk fotografi under 175 år. Författare är Björn Axel Johansson som tidigare bland annat skrivit den utmärkta boken, De första fotograferna (Historiska Media).

Den nya boken är en formidabel exposé kring kamerans och fotografins utveckling i vårt land. Tekniska museets fotohistoriska samlingar omfattar allt från Daguerres manual på svenska från 1839 till våra dagars digitala teknik. Här finns 3000 föremål, kameror, projektorer, förstoringsapparater, exponeringsmätare, armatur och annan utrustning.

Dessutom 50 000 objekt inom områden som mikroskopi, röntgen, luft- och rymdfart och tryckteknik. Utöver detta finns i Tekniska Museets samlingar 800 000 fotografier. Lägg därtill arkivhandlingar, donationer från privatpersoner och officiella handlingar som överförts från olika institutioner: korrespondens, uppsatser, pedagogiskt material, minnesanteckningar, protokoll, ritningar, handledningar, broschyrer, reklam och mycket annat.

Alla arbetssteg i den fotografiska processen är representerade. Det är nästan så man blir matt, men det är bitvis fascinerande läsning. Björn Axel Johansson lotsar kunnigt läsaren genom den fototekniska utvecklingen och beskriver exempelvis hur det ljuskänsliga skiktets bas, på det material som användes för att fånga ljuset, utvecklades under årtiondena. Från koppar, bleckplåt, vaxduk, läder, glas, celluloid och polyester och så vidare.

Han skissar precist fotografins olika tekniksprång och beskriver hur fotografin utvecklats från 1800-talets yrkesfolk till amatörer och familjefotografer. Från glasnegativ, plan-, pack- eller rullfilm till de första färgbilderna åren efter sekelskiftet 1900 via färgdiapositiv i slutet av 30-talet och fram till Polaroids direktbilder på papper som framkallades på någon minut. Från storformats kameror, mellanformat till Leica och småbildskameror, Instamatic och kompaktkameror till vår tids CCD-plattor och sensorer.

Björn Axel Johansson citerar professor Arago, inför den franska vetenskapsakademin i Paris den 19 augusti 1839, i samband med att den sensationella daguerretypin presenteras.

– För öfrigt vet man att när forskare använda ett nytt instrument till naturens studium, är det de vänta, alltid ringa mot hvad de i det följande upptäcka med detta instrument.

 Jag dras in i en värld fylld av suggestiva material och inte sällan med en sorts kärv teknisk poesi. Hör bara – ”Försilvrad kopparplåt”, ”Panotypi” och ”våtplåtsteknik”. Med egna utvecklade eller förbättrade recept, blev våtplåtstekniken hemligheternas tid, menar Johansson och påminner om att fotografin först etablerar sig i gränslandet mellan vetenskap, topografi och antropologi. Redan hösten 1839 sändes expeditioner till det som då kallades Orienten.

När metoden utvecklades blev porträttfotografi daguerreotypins kommersiella bas. Men som Björn Axel Johansson skriver, visade sig Daguerreotypin vara en fotohistorisk cul-de-sac, en återvändsgränd med besvärande begränsningar.

Jag lär mig att Kollodiumprocessen kombinerade daguerreotypins detaljrikedom och kalotypins pappersbilder och kom att ersätta både Daguerres och Talbots ursprungliga tekniker.

Tekniska Museet startade 1936 och den fotografiska samlingen började byggas redan från start. Museet har tagit emot mindre och större donationer exempelvis från professorn i fotografi på Kungliga Tekniska Högskolan Helmer Bäckström. En senare donation utgjordes av kvarlåtenskapen efter John Hertzberg som bland annat var en av pionjärerna inom färgfotografin. Här finns även bilder av Carl Curman som redan på1860-talet inrättade en ateljé för medicinsk fotografi på Karolinska institutet. I samlingen ingår också och bilder av kronprinsessan, sedermera – Drottningen Victoria, en av vårt lands tidiga amatörer.

2012 kunde museet även motta teknisk apparatur donerade av Lennart Nilsson.

Just herrarna Bäckström, Hertzberg och Arvid Odencrants, alla viktiga för forskningen inom fotografi, får egna kapitel.

John Hertzberg(1871-1935) hade högt anseende i fotografiska kretsar, hovfotograf med egen ateljé på hamngatan. Han blev Kungl.Tekniska högskolan förste docent i fotografi. Ingenjör utbildad i Paris och Berlin. Återvände till Sverige, 30 år gammal. Fototekniker, pedagog, föreläsare, redaktör för Nordisk tidskrift för fotografi ordförande i Fotografiska föreningen från 1919 fram till sin död 1935. Kanske ändå internationellt mest känd för att han, efter att negativen återfanns efter 33 år på Vitön, lyckades framkalla ett nittiotal bilder från den misslyckade André expeditionen till Nordpolen 1897.

Helmer Bäckström (1891-1964), var verksam som fotoskribent, forskare och fotohistoriker. Han var dessutom en betydande samlare av äldre fotografi och fotografisk utrustning. Bäckströms Fotografisk handbok i tre delar är fortfarande ett arbete som aldrig överträffats enligt Björn Axel Johansson. Bäckström hade även kontakt med Helmut Gernsheim i London, Beaumont Newhall i Rochester. Genom Helmer Bäckströms förmedling kunde svenska staten köpa Gernsheims så kallade dublettsamling. Tillsammans med hans egen samling på c:a 13.000 bilder införlivades dessa bilder 1971 i det nybildade Fotografiska Museet. Idag utgör de landets främsta samling av äldre fotografi, anser Björn Axel Johansson.

Om nu kulturministern eller någon närstående på hennes departementet skulle se detta, så vill jag uppmana: läs den här meningen en gång till. Vi har en enastående samling fotografi som utgör grunden till ett fotografiskt museum! Det vi saknar är museet. En institution med nationellt ansvar för vårt fotografiska arv. Tillgängligt för forskning, studier och utställningar. Det är den svenska fotografins stora sorg att vi saknar detta museum.

Björn Axel Johansson glömmer inte de tidiga kvinnliga pionjärerna och nämner bland annat Bertha Valerius som var den första kvinnliga hovfotografen och Rosalie Sjöman som drev en stor ateljé med 10 anställda, i 1860-talets början. Åh, jag hade gärna sett bilder av dessa och flera andra fotografer. Men bokens tonvikt ligger på det tekniska och formgivningen understryker detta.

Jag är glad att författaren inte hoppar över den blinda fläck i den svenska fotohistorien som skallmätningarna och rasbiologins användning av fotografi utgör. Hade gärna sett att ett lite större utrymme ägnats åt detta mörka kapitel inom forskningen som både rymmer skallsamlingar, delvis tillkomna genom gravplundringar och album med fotografier av nakna nomadskolebarn.

Björn Axel Johansson följer i den här boken fotografiets tekniska utveckling nyfiket och med saklig entusiasm. Det jag saknar är ett sak- och personregister som skulle göra det lättare att orientera sig i materialet. Det andra jag saknar är fler bilder ur samlingarna. Kanske kan det bli ett bild-appendix, en ren bilderbok, som ett komplement i framtiden?

Bilder på kameror och utrustning är konsekvent fotograferade och föremålen är oftast placerade på en enkel ljus träskiva som vilar på ett par bockar. Det är snyggt, effektivt ljussatt och fotograferat av Emma Fredriksson.

Under läsningen av boken har jag rört mig mellan Magnesiumpulver, ”Tyska bländartal” och första kameran på månen. –Fotografin är ett område, där det praktiskt taget aldrig står stilla, skrev man i tidskriften kamerabilden 1943. Det är väl bara att hålla med. Att kunna stanna och bevara tiden vid ett givet ögonblick förändrade människans syn på tillvaron, skriver Björn Axel Johansson, jag instämmer även i detta.

Boken är Tekniska Museets generösa bidrag till ett förnyat intresse för det fotografiska kulturarvet, man tackar.

PS

Det verkar som det här är museets sista årsbok i pappersform. De tidigare årgångarna har digitaliserats och kan ses här.