Ingen annanstans är livet starkare än i kriget

Eddy van Wessel | Ur SVT reportage, 2009 av Claes Gabrielson

Eddy van Wessel: Årets bild, Årets Fotograf och Årets Nyhetsreportage Utrikes. Det är stort! Det är en mycket bra fotograf som belönas i år.

Jag träffade Eddy för 14 år sedan, i hans hem i en nedlagd lanthandel några mil norr om Nora i Bergslagen.

Jag var där för att göra ett reportage för SVT. Av upphovsrättsliga skäl kan jag inte visa reportaget här.

Jag publicerar därför en utskrift på det han säger i intervjun. Det är koncentrerat, laddat, nästan i telegramform från krigszoner han arbetat i.

•

Stillbilder/Musik/Panorering från persienn till dataskärm.

‐ Man är nog alltid rädd. Det är ju en farlig situation.

‐När jag inte är rädd längre måste jag nog byta jobb – för då är jag inte fullt tillräknelig.

Speak 1. På stillbilder

Precis hemkommen från en tre veckor lång reportageresa i Irak, bearbetar han såväl bilder som intryck. Bilderna säljer han till tidningar som Stern, Le Monde, Washington post m.fl. – och han vet vad som är en bra bild.

‐ En stark bild är en bild som får en att fundera, att ställa frågor. De bästa bilder jag har sett väcker frågor. Jag blir väldigt nyfiken på vad som händer utanför bilden.

Man blir lockad att ta reda på vad som ligger bakom bilden. Det är en stark bild.

Stillbilder/Musik/Täta synkbilder/Halvbild.

‐ Man utnyttjas av alla parter i kriget.

Det är en ständig propaganda. Det är Journalisten som måste fatta beslut. Man försöker hitta en balans i materialet.

Håller man sig borta från politik och fokuserar på människorna – så kan man fånga det verkliga livet. Det är inget fejkat med det.

Speak 2. På stillbilder

Arbetsbilder/bläddrar i bok/luppar negativark/Ny synkbild.

Han rör sig ofta i krigszoner längs kanterna av vår civilisation. Hans teknik är enkel men precis och han väljer att ha traditionell film i kamerorna.

‐ Det tvingar mig att hålla mig skärpt. 

Jag kan inte se bilden i förväg.

Jag försöker alltid hitta den bästa bilden – som jag kanske redan tagit! Men det hade ingen övertygat mig om.

Man är som en jägare när man är ute och tar bilder.

Stillbilder/Musik/Tät synkbild

‐ När man ser negativen känns det alltid som en seger.

Jag fångade det som hände. Och man ger röst åt så många människor. När förstasidan ägnar sig åt annat är ju läget oförändrat för de drabbade.

Bild på fru och barn vid köksbordet. Tät bild på fru/Helbild/Tät bild på sonen/Tät bild på dottern/Närbild två pass.

Jag har familj med tre barn. Mitt arbete är raka motsatsen till familjeliv. Jag kommer från Afghanistan och två veckor senare åker jag till Irak.

Det finns ingen logisk förklaring. Det är en inre kraft som driver en.

Musik/Plockar med negativ som hänger/Stillbilder/Tät synkbild/Går mot Landrover. Stillbild/Musiken tonar bort.

­‐ Krig handlar om liv, inte död. Ingen av dem som deltar i kriget vill dö i kriget.

Man vill överleva en dag till, träffa sin fru och sina barn. Kriget handlar om livets styrka.

Ingen annanstans är livet starkare än i kriget.

Kulturpolitiskt vakuum

Utställningskatalog: Tusen och en bild, 1978

Sverige har inget fotografiskt museum, trots att det hela tiden sägs att vi har ett. Det är ett slarvigt användande av ord som skymmer sikten för det faktum att något viktigt fattas i den nationella kulturpolitiken.

Nu senast i samband med att ett nytt fotografiskt galleri öppnas vid Mariatorget i Stockholm, upprepas detta felaktiga påstående igen.

I en artikel kallas Per och Jan Broman grundarna bakom Fotografiska – ”välkända grundare av Fotografiska Museet”. I en annan artikel citeras ett av namnen bakom det nya fotografiska galleriet, Pelle Höglund – ”Vi tycker det behövs ett riktigt bra galleri helt dedikerat till fotokonst. Fotografiska finns, men det är ett museum.”

Nationalencyklopedin förklarar tydligt vad ett museum är: ”Museum (latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack”.

ICOM, museernas världsorganisation under UNESCO definierar ett museum som – ” en permanent institution utan vinstintresse som bidrar till samhället, som forskar, samlar in, bevarar, uttolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv”.

Fotografiskas framgångar till trots, Sverige saknar ett fotografiskt museum byggt kring vårt samlade fotografiska arv. Vårt kollektiva minne, om man så vill.

Fotografiska samlingar är idag utspridda på hundratals institutioner, arkiv, museer och hembygdsföreningar med mera. vilket betyder att det saknas en samlad överblick för fotografin som dokument, berättelse och konstnärligt uttryck.

När fotografin ännu är ung växer det moderna Sverige långsamt fram och det sker inför öppna kameraslutare. Alla bilder som tas av ateljé-fotografer, pressfotografer, dokumentärfotografer och bygdefotografer utgör viktiga pusselbitar i förståelsen av hur moderniteten växer fram.

Den stora arkivutredningen som lades fram i december 2019, hade inte ens haft i uppdrag att titta på de fotografiska arkiven. 

Lars Ilshammar som ledde utredningen säger i ett samtal med Lena Wilhelmsson från Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige, att frågan är eftersatt. Och i betänkandets slutsatser skriver man: ”det bör genomföras en nationell översyn av ansvaret för och bevarandet av fotografi”.

Det är helt klart att ett nationellt ansvar behövs för fotografi. För andra mediatyper, det tryckta ordet och filmen finns det redan. 

Lägg där till en genomlysande översyn, strategier och handlingsplaner. Var finns de kulturpolitiker som är beredda att satsa på det här?

Och vad säger man på Moderna museet som tidigare hade en egen avdelning som hette Fotografiska Museet? Man gjorde där ett viktigt och betydande arbete med utställningar, samtidigt som det skapades en fotografisk samling av hög internationell kvalité.

Varför upphörde Fotografiska museet på Skeppsholmen, det är idag en högst relevant fråga.

Vi borde också i likhet med våra nordiska grannar skapa en central hemvist för fotografi – ett Fotografiskt Museum.

Att säkra kulturarvet är av yttersta vikt. En människa är sina minnen, annars kunde hon vara vem som helst skriver Susan Sontag. Detsamma gäller ett lands fotografiska minne.