claes gabrielson

Posts Tagged ‘SvD’

En försvinnande berättelse

In Arkiv, Böcker on augusti 4, 2015 at 09:35
Karl E Andersson

Foto: Karl E Andersson (1892–1958)

– Bygdefotografen Karl E Andersson i Hulterstad var småfolkets porträttör. Åren kring första världskriget cyklade han omkring i byarna på södra Öland och förevigade familj och grannar, släkt och vänner, Amerikaänkor och de bortgångnas slutna ögonlock. De levande blickade in i hans kamera under någon sekund, ofta frusna och spända. De minsta höll varandra i handen inför detta okända.

Så skriver fotohistorikern Björn Axel Johansson i en understreckare i SvD, (31/7) om landsortens fotografer. Det är en bra och intressant text. Många fotografer kan nu plockas fram ur skuggorna och med hjälp av den digitala tekniken återupptäckas, menar han.

Björn Axel Johansson har tidigare bland annat skrivit den utmärkt fascinerande boken om hur fotografin etablerades i vårt land, ”De första fotograferna” (Historiska Media 2005) och 2010 kom hans arbete om våra familjebilder, ”Stora boken om Familjebilder”, på samma förlag.

Bygdefotografernas bilder är en historisk parentes. För många var fotografin bara en bisyssla och de saknade ofta en egen ateljé. Glasplåtarna ställdes undan i någon vrå och där blev de stående och glömdes så sakta bort. En del kastades och några räddades av släktingar eller en hembygdsförening. Glansperioden inföll på 1920-talet och bygdefotograferna kan sägas utgöra länken mellan det traditionella ateljé fotot och den framväxande amatörfotografin, menar Björn Axel Johansson. Men fotohistoriskt har landsortens fotografer aldrig väckt någon större uppmärksamhet. Ett skäl kan vara att materialet ofta publicerats i hembygdsböcker och liknande, med begränsad spridning.

Det handlar alltså om digital kunskapsspridning, märkligt ord. Någon gång i framtiden, kommer det kanske att uppfattas som vackert. Vacker är däremot tanken att också hembygdsföreningar, genealogiska sammanslutningar och privatpersoner, med en relativt enkel teknik kan göra databaser och sprida bilder till alla digitala mediekanaler som finns tillgängliga idag. Utmärkt!

Från vilande i glömskans alla vrår och skrymslen till publika platser på nätet. Frågan är väl bara vem som ska betala kalaset.

Jag har själv på plats i Örebro kommuns stadsarkivs lokaler sett åtskilliga kartonger med glasplåtar och negativ från olika fotografer, som fortfarande väntar på sitt nya digitala liv.

Bland annat finns där tusentals bilder av Sophie Janson från Fjugestatrakten. Ljusets drottning som hon kallats av journalisten och författaren Rolf Jansson, i den finstämda boken med samma namn. Tillsammans med fotografen Roger Lundberg gjorde han ett nästan slumpmässigt urval bilder först till en utställning sen till boken, genom att gå igenom c:a 200 bilder. De övriga 49 800 bilderna är alltså ännu osedda och inte digitaliserade!

På en direkt fråga från mig, svarar man från stadsarkivets sida, att det inte finns pengar till att låta någon göra detta arbete. Jag tror tyvärr att den situationen inte är unik.

”Alla är fotografer”, enligt tidens mantra, visst, men den fotohistoriska överblicken saknas. I ett större perspektiv rör frågan naturligtvis det nationella ansvaret för vårt fotografiska arv. Här behövs en insats av en kulturminister med ett starkt intresse för en försvinnande visuell berättelse om vårt land.

Varför har Sverige inte ett Fotografiskt Museum, som förvaltar vårt lands gemensamma fotografiska minne?

Den fotografiska tekniken lämpar sig ypperligt till reproduktion och kopiering. Det är ett historiskt läge nu att dela med sig. Inte minst med tanke på alla politiska vindar som blåser kring vårt kulturarv och anspråken kring sanningen om det förflutna.

Det behövs en nationell kraftfull institution som systematiskt bygger samlingar med de viktigaste bilderna från hela landet, från olika tidsperioder. En framtida grund för forskning, undervisning och utgivning av egna publikationer. Ett arkiv för de som kommer efter oss.

Om nu alla är fotografer, har tiden aldrig varit bättre för ett fotografiskt museum som också kontinuerligt kan producera utställningar från ett Sverige som inte längre finns.

Till sist. Innan jag lämnade arkivrummet på stadsarkivet i Örebro och alla hyllorna med fotoaskar i långa rader, gick jag fram till en hylla märkt: Mr Kowak Foto AB. En samling på c:a 50-60 000 negativ. Fotografen Lajos Kovacs, född 1931, övertog 1966 Götlins fotografiska och var verksam som fotograf på Fredsgatan 15 i Örebro, till år 1984.

Eftersom jag visste vad jag letade efter fann jag snabbt asken jag sökte. Under ”Herr, A-Ö”. Där fanns det fyra Hasselbladsnegativ på en prydlig ung man, i tidens frisyr.

Jag hade vänt mig till ”Mr Kowak” för att få min passbild tagen, inför en förstående tågluffning i Europa. Det var första året InterRail-kortet fanns. Året var 1972.

­­­Denna bild är nu härmed digitaliserad av undertecknad.

PS Björn Axel Johanssons understreckare, var publicerad den 31/7.

http://www.svd.se/bygdefotografen-pa-vag-ut-ur-skuggan/om/kultur:under-strecket

Ljusets Drottning, är utgiven år 2012 av (Axelsson & Jansson Media, ISBN 978 91-637-0536-6).

Foto: Mr Kowak, 1972

 

Ett landskaps aftekning genom dess blotta afspegling

In Böcker on december 10, 2013 at 11:52

Foto: Lars Benzelstjärna (troligen), Gustav Adolfs torg Stockholm, okänt årtal

Den 19 augusti 1839 samlades i Paris ledamöterna i två av de franska akademierna, Académie des Sciences och Académie des Beaux-Arts till ett gemensamt möte.

Ett fullsatt Collège de I’nstitut, folk som trängdes i trapporna. Förväntansfulla människor som inte fick plats, samlades på torget utanför. Något stort skulle tillkännages. En ny teknik skulle presenteras där naturen självt lämnade avtryck på en ljuskänslig plåt och här och nu skulle den – ges till en skänk åt hela världen. Redan dagen efter offentliggörandet av den nya tekniken, gavs Daguerres handbok ut.

Det är ett sällan skådat ögonblick av PR-framgång. Franska staten skänker fotografin till mänskligheten! Daguerre får äran, det kunde ha varit Nicéphore Nièpce och fotografins födelseår kunde varit 1826. Med andra strateger och lobbyister närvarande kunde det ha varit Bayard, Talbot eller någon annan. Många ”upptäckte” fotografin ungefär samtidigt men på lite olika tekniska sätt.

Men Akademiledamoten François Arago och Daguerre var smartare, snabbare och visste precis hur man vid den här tidpunkten skulle erövra maximal uppmärksamhet.

Samma år i oktober stod Bazaren på Norrbro i Stockholm klar. Den byggdes på det som vid den här tiden var den viktigaste länken mellan Gamla stan och det som skulle bli den nya staden. En låg hundra meter lång byggnad, ett slags fristående köpcentrum även om inte termen fanns på den tiden.

Här etablerade sig Adolf Bonnier, alltså exakt samma år som officiellt kallas fotografins födelseår. Adolf Bonnier handlade snabbt. På bara fyra månader införskaffades från Paris originalupplagan av Daguerres handbok, som översattes och trycktes. Dagen innan julafton den 23 december 1839, sattes en annons in i Aftonbladet:

Daguerrotypen

Beskrivning av Daguerres märkvärdiga uppfinning att fixera framställda bilder etc, tillika med upplysningar av prof, Arago och bekrifvning öfver det, jemväl av Daguerre uppfunna Dioramat. Med 6 planscher. På skriftens försättsblad hade Adolf Bonnier låtit tycka följande: Fullständige Daguerre’ska Apparater införskaffas genom A. Bonnier.

Han erbjöd sig alltså att inte bara sälja handledningen till den nya metoden utan också den nödvändiga tekniska utrustningen. Det är så man startar ett medieimperium. Varken mer eller mindre. Till och med Steve Jobs torde varit imponerad.

Två böcker som beskriver fotografins första tid recenserades av Magnus Bremmer i SvD i söndags. Det här är fotografi, redaktör Juliet Hacking, (Norstedts) och Capturing the light. A true story of genius, rivaly and the birth of photography av Roger Watson och Helen Rappaport (PanMacmillan).

Jag ännu har inte läst någon av dessa båda böcker, däremot har jag med mycket nöje läst, De första fotograferna, Introduktionen av fotokonsten i 1840-talets Sverige, (Historiska Media, 2005) av Björn Axel Johansson. Den har lite oförtjänt kommit i skymundan. Den är nämligen utmärkt, fascinerande och spränglärd. Någon gång kanske lite för detaljrik. Men inte minst alla återgivna annonstexter och pressreaktioner kring det nya mediet, ger en knivskarp tidsbild när fotografin kom in över våra gränser.

Sveriges förste yrkesfotograf, en bortglömd Löjtnant med fyra år i Främlingslegionen, Lars Benzelstjerna bidrog aktivt till spridandet av tekniken i landet. Han passar in i den internationella bilden där det vimlade av herrar vetenskapsmän, godsherrar, uppfinnare, äventyrare, allkemister, ballongfarare och andra djärva existenser – som alla drogs till det nya mediets möjligheter. Så här skrev signaturen Orvar Odd i Aftonbladet den 28 oktober 1840:

Konsten att daguerrotypera är för övrigt ganska lätt – sedan man vet den. Hvem som helst kan vara en Daguerre och göra de skönaste ritningar, utan att någonsin hafva tagit i blyertspenna eller stift.

Det är blott 171 år mellan att fotografin ”skänktes” till mänskligheten och att Instagram startades.

Time is a jetplane.

PS

Rubriken kommer ur en artikel i Aftonbladet N:o 25,  den 30/1, 1839

Målning: Carl Johan Billmark | Bazaren Norrbro, c:a 1850

Ögats brännvidd

In Funna bilder on juni 4, 2013 at 09:40

07 Keenan, David Lykes

När jag såg  David Lykes Keenans bilder mindes jag plötsligt en bild av Berndt Klyvare. Har ägnat en del av dagen att finna den bilden. Var det författaren Birgitta Trotzig han hade fotograferat?

Det är rakt och okonstlat hos båda fotograferna, normaloptik och en blick rakt in i kameran. Den som blir fotograferad tycks säga – Så här ser jag ut och jag skäms inte för det.

I David Lykes Keenans projekt Look at Me, har han stoppat okända unga män på gatan och frågat om han får ta en bild. Om de accepterade, gjorde de upp om var och när fotograferingen skulle ske. Bilderna togs sen på en allmän plats, i befintligt ljus. Så här beskriver han själva fotograferingsögonblicket:

– I asked them to arrive unprepared, to sit three feet in front of a 50mm lens, to think silently about something with an emotional charge for them, and then to beam that out to me entirely through their eyes.

Berndt  Klyvare och Keenan gör nästan samma sak. Drygt 60 år skiljer dem åt. De krånglar inte till det. Bilderna är i en mening självklara och osentimentala och i en annan lite melankoliska. Alla som betraktar bilden på en ung människa som tittar rakt mot oss, vet att tiden redan arbetar på den unga blickens åldrande.

Men vem är avbildad på Berndt Klyvares fina porträttbild?

I DigitaltMuseum är bilden katalogiserad av Nordiska Museet. Den avbildade anges vara Birgitta Trotzig och fotograf Berndt klyvare. Fotograferingsår okänt.

I Populär Fotografi nr. 7/8 1966 skriver ingen mindre än Peo Enquist till 25 av Klyvares bilder. Men kvinnan på bilden heter enligt honom Charlotte Reimers och är boende i Sundsvall. Bilden är tagen år 1947. Sen följer en beskrivning av denna kvinnas livsöde i koncentrat. Hon arbetar i en parfymaffär, gifter sig, får tre barn. Efter 1947 inträffar en rad händelser som självfallet inte avspeglas i bilden skriver, Enquist. Hon skiljer sig, tillträder en tjänst som handarbetslärarinna i Sveg. I samband med en vårpromenad 1963 bredvid ett av Härjedalens större vattendrag, räddar hon en flicka från att drunkna. Samma år får hon mottaga Carnegiestiftelsens, belöning en klocka i guld.

Det ligger nära till hands att betrakta Peo Enquists text som helt och hållet fiktion. Eller?

Någon som vet hur det ligger till och vem kvinnan på bilden är?

PS

Carl Johan Malmberg skriver i förrgår i SvD om ett fotografi av den fyrtioårige poeten Charles Baudelaire taget av fotografen Etienne Carjat 1861. Malmberg tycker att bilden är ett av fotohistoriens bästa författarporträtt. Den genomträngande blicken, ögon svarta som kol. Han säger att bilden är naken, liksom avskalad.

Just så, som beskrivits ovan.

KLYVARE_C_ReimersFoto: Berndt Klyvare | Charlotte Reimers, 1947 – Enligt Peo Enquist i Populär Fotografi nr 7/8 1966

Trotzig_klyvare_mindreFoto: Berndt Klyvare | Birgitta Trotzig, fotograferingsår okänt – Enligt DigitaltMuseum / Nordiska Museet

Passionerad svalka

In Böcker, Uncategorized on november 24, 2012 at 20:28

Foto: Hans Hammarskiöld | Carl Sandburg, 1959

Jag har alltid tyckt om det här porträttet på Carl Sandburg av Hans Hammarskiöld. Vet inte varför. Kanske beror det på ljuset eller på några av Sandburgs dikter som jag läste när jag var i en ålder särskilt känslig för den skrivna poesin.

Bilden är tagen söndagen den 9 augusti 1959. Hammarskiöld använder ett 200 mm:s objektiv. Sandburg poserar inte. Han sitter på första bänk vid Solliden-scenen på Skansen där han just ska hålla ett tal. Det är Sverige-Amerika dagen. Han sitter i skuggan under ett träd, när Hammarskiöld tar bilden. En exponering.

Ett ansikte som påminner om det kraftfulla, dynamiska och självsäkra i den amerikanska kulturen. Likt en president, likt en indian.

Eller är det en annan diktare jag kommer att tänka på, Walt Whitman? Båda skriver om prärien, gräset och städernas rytm.

I en anonym recension i Svd den 30 november 2008 av boken Foto Hammarskiöld. Tiden och Ljuset läser jag om Hans Hammarskiölds passionerade svalka och eleganta linjeföring.

Hans fotograferande tycks vara en motsägelsefull blandning av ödmjukhet och stora ambitioner. Ett närmast klassiskt gentlemannamässigt förhållningssätt som handlar om att inte fram häva sig själv men ändå med värdighet fylla ut sin plats. 

Det är ingen dålig beskrivning av en av våra stora fotografer. Undrar vem som skrev. Hans Hammarskiöld var också en av grundarna till bildgruppen Tio Fotografer. Alla som var med från början är nu döda. Tiden har gjort sitt, bilderna finns kvar som klen tröst.

Det är hög tid att gå igenom hans bilder igen.

 

Grass 

Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo.   

Shovel them under and let me work—   I am the grass; I cover all.   

And pile them high at Gettysburg   

And pile them high at Ypres and Verdun. 

Shovel them under and let me work.   

Two years, ten years, and passengers ask the conductor:   

What place is this?

Where are we now?   

I am the grass. 

Let me work.

 

Carl Sandburg

 

Fog

The fog comes

on little cat feet.

It sits looking 

over harbor and city

on silent haunches

and then moves on.

 

Carl Sandburg

Mellan människa och natur

In Böcker on oktober 24, 2012 at 23:09

Ur fotoboken: Watching Humans Watching av Niclas Holmström och Inka Lindergård

 

Grattis! Niclas Holmström och Inka Lindergård.

Varför ska man gång på gång under en kväll gå in på SFF:s hemsida och vänta på tillkännagivandet av årets Svenska Fotobokspris 2012?

Det är ju Fotoförfattarna inom Svenska Fotografers Förbund som delar ut priset i år för 17:de gången.

Det är under all kritik att informationen inte publiceras där, först eller i alla fall någon gång under kvällen. Varför har SFF en så trög och odynamisk hemsida?

Nu kunde både SvD och Gefle Dagblad mycket snabbt rapportera om vinnarna.

Debutboken, som i konkurrens med bland annat fotograferna Anders Petersén och Bruno Ehrs vann, heter Watching Humans Watching  (Kehrer Verlag Heidelberg Berlin, 2012, form: H-T Nilsson, Rasmus Svensson) och handlar delvis om relationen mellan människa och natur.

Boken rymmer två bildsviter som de till en början arbetade med var för sig, tills de förstod att projekten växte av att blandas. Bokens andra tema Saga rör myter, fantasier och föreställningar om begreppet ”natur”, en närmast experimentell undersökning.

Att rota i det privata

In Utställningar on augusti 30, 2012 at 21:21

Foto: Christer Strömholm

Under rubriken,

Segern är vunnen skriver Ingela Lind i DN (den 27/8), nu när Christer Strömholm ställs ut i helprofil på Fotografiska, så ”är det som en av de stora konstnärerna på 1900-talet. Punkt”.

Bra så. Vi är nog en hel del och inte bara, ”vaktande” och ”hyllande” fotografer, som redan visste det och har vetat det under många år. Dessutom fyller Carl- Johan Malmberg på i dagens SvD att, ”dessa bilder tillhör 1900-talets stora porträttkonst”.

Men det har inte alltid varit hyllningar kring Strömholm.

Jag minns en tid när det var lågt i tak inom vänstern, kring kulturfrågor och viss ”borgerlig” konst överhuvudtaget. En del gillade inte Strömholms arbete, lite av samma skäl som man inte gillade Bergman, de ”rotade i det privata”.

Låt mig ta ett exempel från 1986. Skriftställning nr 8, Folket i Bild Kulturfront, där skriver Jan Myrdal om Christer Strömholm. Rubriken är:  Nazi-kitsch och annat  Strömholmeri.

Han hävdar att Strömholms bilder är ”medelmåttiga, oäkta och patetiskt teatraliska. Kitsch. Nazi-Kitsch”.  Ja, han skriver om Christer Strömholm, som 18-åring, kamratskapsledaren vid Nordisk Ungdoms fjärde årsting i maj 1937.

Det är en märklig text. Myrdal söker förklara hur den unge Christer – i andan av   ”pojkkamratlighet och osäker könslighet ”,  i de ung-nazistiska kretsarna – kommer fram till transvestitbilderna många år senare.

Jag tar mig för pannan. Inte för att Strömholm var ungnazist. Det kan man skriva om. Ska man skriva om. Likaså om Kamprad. Men när Myrdal ”privatpsykologiserar”, rakt in en konstnärlig process. Då är han ute och cyklar. Jag blir generad och förbannad.

Egentligen är det obegripligt varför det alltid har varit så svårt att skilja på person och verk i Strömholms fall. Delvis är det nog hans eget fel, han älskade att skapa myter om sin person och faller därför stundtals på eget grepp.

Men bara delvis hans eget fel. Det kanske behövs tjugofem år, för att se ett konstnärskap i sin fulla rätt.

Får blixtrande migrän, när jag tänker på 70- och det tidiga 80-talets kultursyn. Om det inte var för all bra film och musik som ändå skapades under tiden, så skulle jag vilja ha varit ung i ett annat decennium. Jag fick personligen utstå kritik för att jag läste några Bruno K Öijer dikter på en stödgala för ett kulturhus och inte var det lämpligt att läsa Birgitta Trotzig hemma på kammaren helller och inte..

Gå och se bilderna på Fotografiska. Gå dit med öppna ögon. De är i egen rätt, värda all uppmärksamhet.

Med ljusets hastighet

In Uncategorized on augusti 6, 2012 at 20:41
Claes på cykel i Helsingborg

På cykel i Helsingborg

I SvD:s serie om det bedrägliga minnet skriver Simon Löfroth, en tankeväckande artikel om  fotograferandet hos gemene man, som har gått från att fånga, skolavslutningar och semesterresor till att bli en kommunikativ, identitetsskapande process. Från ett privat fotografiskt minne till digital allmänning, som delas med andra.

Frågan är om det är helt sant.

Sedan fotografiets barndom har bilder från begravningar, högtider och bröllop varit en del av en offentlighet, en annonsering. Något att visa upp. Tänk bara på alla uppställda bilder i alla finrum som fanns förr, alla bröllopsbilder i tidningarna.

Den holländska professorn i medie- och kommunikationsvetenskap, José van Dijck är också inne på minnet och skriver – Det digitala fotografiet är flyktigt som ett vykort till sin karaktär. Men ironiskt nog kan bilder som delas i ett kommunikativt syfte förvandlas till ett orubbligt kulturellt kollektivt minne. 

Förutom kamerans egen mekaniska tid, exponeringstiden, handlar fotografi alltid  om tid. -Det var 1962, han var 9 år gammal då. Det är den ena tiden. Den andra är nu när vi ser bilden. 

Bilderna hjälper oss att minnas, gör det förflutna en aning mer gripbart.  – så här såg det ut, vi var där. Kolla skorna, frisyrerna kolla..

Ett ögonblick senare har ljuset förändrats och nya bilder kommer att tas.

Turistens verklighet

In Uncategorized on juli 30, 2012 at 19:13

-Sällan har jag läst en sådan tunn, platt och poänglös text om den spännande motsättningen mellan att resa och att fotografera, som den av Martin Parr, publicerad i Svd den 28/7 under rubriken, Turistfälla.

Nog kan man vänta sig lite mer av den välkände brittiske dokumentärfotografen. ”Ivern att fotografera förtar själva upplevelsen av platsens prakt”, skriver han. Jaha?

Efter denna iakttagelse, skriver han att ” människors ivriga förevigande av sig själva på kända platser är att det egentligen handlar om att vi vill vara en del av en större igenkännbar värld”.

Hoppas att han har utvecklat de här tankarna på annan plats, nu blir det i stort sett några plattityder över två uppslag i SvD. Möjligen räddas det hela av hans egna foton som illustrerar texten som tidigare varit publicerad på hans egen blogg.

Jag rekommenderar Susan Sontags knivskarpa insikter om fotografins väsen i den klassiska essän ”On Photography”  (Farrar, Straus and Giroux, 1977 som första gången kom ut på svenska, 1981, Norsteds förlag, i översättning av Bo Cassel)

Där skriver hon b.a. att ” Kameran gör var och en till turist i andras verklighet och till slut i sin egen”.

Hon är vid sidan av Walter Benjamin,  Roland Barthes och i viss mån John Berger den mest insiktsfulla kritikern av fotografiets mekanismer och motiv.

Det finns många fler. Visst, speciellt när det gäller digitala bilder och sociala medier. Men de här tre står i en klass för sig.