Med en blick för det vardagligt nästan förbisedda

Affisch från utställning med Gunnar Smolianskys bilder på Galleri Fotograficentrum i Örebro, 1984

I kretsen kring Fotograficentrum i Örebro kallade vi honom ”Smolle”. Jag vet att han brukar kallas ”Smollan” här i Stockholm.

En gång när vi hängde en utställning med hans bilder i galleriet på Engelbrektsgatan, var han uppenbart missnöjd med en bilds placering. Han pekade på den och sa på sitt lakoniska viss: Ska ni hänga den här bilden här, kan ni ju lika gärna hänga den på muggen!

Med en känsla av sorg, börjar jag bläddra i några av hans böcker, samtidigt som jag letar efter några äldre texter jag skrivit om Gunnar Smoliansky, ett lite tafatt försök att förstå vad han betytt för mig och många andra yngre fotografer. Avgjort en av vår tids största fotografer är nu borta.

Jag kände honom inte direkt men vi träffades ett antal gånger genom åren. Det jag tror att jag tyckte bäst om hos honom var hans otroliga teknik. Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda.

En sorts icke-händelser. Han verkar ha gillat att flanera och att iaktta världen genom först det egna ögat och sedan genom kamerans.

Jag såg honom en gång när han arbetade i sitt labb och filmade dessutom när han kopierade Strömholms 6×6 neg från Paris. Det var en ren stund av magi.

I den fina boken om Lars Kleens skulpturer (Kalejdoskop, 2015) finns en passage ur en intervju med Niclas Östlind där Gunnar säger:

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran.

Att hitta rätt plats för kameran, precis så. Kan något så svårt uttryckas så enkelt? Ja, Gunnar Smoliansky kunde det och han visste ju onekligen vad han gjorde.

Här följer en något förkortad text jag skrev 2002, om Gunnar i samband med att det samtidigt pågick inte mindre än tre utställningar med hans bilder i Stockholm:

Lågmäldhetens mästare.

På Prins Eugens Waldemarsudde visas bilder från Centralen i Stockholm vårvintern 1956. Det är en underbar utställning, en tidsresa tät som en diktsamling.

Två män i samspråk. Den ene lite skymd bakom en pelare. Cigarettröken stiger mot det mörka. Den tomma stolen med sina fotstöd. En skoputsare, ett samtal i morgonens motljus. Skorna skall strax skina. Allt är möjligt staden har vaknat.

Det här inte bilder man tävlar med, det är inget bondfångeri. De stora gesterna är borta. Det som premieras i gängse pressfotografi: anekdoten, en olycka, det här har hänt – saknas nästan alltid hos Gunnar Smoliansky.

I hans bilder har det inte hänt. Olyckan kanske kommer eller inte kommer. Det är inte det viktiga för honom.

Om man exempelvis bläddrar i årsböcker av typen, ”Året i bild – 1956”, blir den här skillnaden mellan fotografiska seenden mycket tydlig.

Det som däremot har hänt, är att människor på Stockholms Central år 1956, genom den unge fotografens uppmärksamhet – också tycks befinna sig på en annan plats. De är på en station i sin egen tid.

Personerna väntar, oftast stillsamt begrundande den egna existensen. Det är det stora.

Ett bra exempel är bilden på en biljettkö. I luckan en man som med ett ”Dagermanskt” allvar fullgör sin uppgift. I kön en kvinna som ser bort över perrongen. Återigen en person som hänger ett ögonblick i sitt eget liv. Kanske begrundande åldrandet, eller bara någon liten sak hon glömt.

Stureplan en höstdag för exakt femtio år sedan, då huvudstadens nav. Under en timme tar han bilder med sin nyinköpta Leica, bilder som nu kan ses på galleri Tomrummet i inredningsbutiken plan ett på Birger Jarlsgatan. Hattar och elegans, tystnad och människor i rörelse mellan bilar av årets modell.

Vet vi alltid själva att vi är nu och samtida? Eller får vi reda på det först när en tillräckligt lyhörd fotograf påstår det? Människorna på de här bilderna kvittar det lika, andra har tagit deras plats.

På Stadsmuseum visas bilder ur tre serier med anledning av att Smoliansky som första fotograf erhållit priset till Lennart af Petersens minne, instiftat av Stockholms stad. Dessa bilder har visserligen visats tidigare och finns återgivna i flera böcker, men är ändå värt ett besök inte minst för de små enastående kopiorna.

Smoliansky är förmodligen oslagbar i observerandet av ljus och situationens allmängiltighet. Tekniken oklanderlig som vore den en annan nivå av honom själv.

Här finns också bilder ur serien TRIVIA, spår och tecken av det förbisedda, det triviala. Men framför allt är det bilderna från Slussen försommaren 1952 som imponerar.

Smoliansky är 19 år den gången och arbetar som nattvakt i området. Långa skuggor från människor och byggnader i det tidiga morgonljuset, hamnarbetare, en ensam pilsner, en värld av män och kepsar.

Stadsmuseum visar också några bilder av barn som han tog då han arbetade som industrifotograf. De är tagna i de där blå timmarna på söder i Stockholm då –”det luktade stekt fläsk på gårdarna och ungarna skulle in och käka” – som han själv skriver i ett av sina alltför få yttranden om det egna arbetet.

Gunnars Smoliansky har ett sällsynt gehör för det tillfälliga rum slutaren och kamerans mörka kammare inreder åt människor, som fastnat på den ljuskänsliga filmen.

Ett kärleksfullt öga har rört avtryckaren och så ofta också betraktaren.

PS. Här en länk till ett tidigare blogginlägg om boken med Lars Kleens arbeten.