Avklarnad stillhet

Foto: Nina Korhonen | Ur boken Monkey to Monkey

Monkey to Monkey heter Nina Korhonens nya bok. Rött linneband snyggt och dynamiskt formgiven av Patric Leo i samarbete med fotografen. Bilderna är tagna under 9 resor till i Kina mellan år 2004 och 2016.

Apan är det nionde djuret av de 12 zodiakdjuren inom kinesisk astrologi. De 12 djuren omfattar ett år var, efter 12 år börjar cykeln om. 2004 och 2016 var apans år. Där av bokens titel.

Det är svårt att beskriva vad det här är för sorts bok. Den har inte mycket gemensamt med en traditionell reseskildring och liknar inte heller en klassisk dokumentär fotobok. Den befinner sig i ett eget universum. Ofrånkomligen är detta bilder från Kina, men samtidigt också en konstnärs upplevelse av att resa i ett land, oftast utan tolk och där hon inte kan språket.

Nina Korhonen gör inga anspråk på att försöka sammanfatta det väldiga landet Kina. Inte heller försöker hon entydigt påstå något om de förändringar som landet genomgår. Undantagsvis syns det nya moderna samhället växa fram, exempelvis som i en panoramavision på en husvägg. Ett futuristiskt stadslandskap framställt som en dröm.

Snarare är det ett nästan ödesmättat lugn hon söker. En sorts avklarnad stillhet dröjer i flera av hennes bilder. Det är bilder av ett vardagsliv där de som fotograferas bara verkar vara inställda på att leva sina liv som vanligt. En man sover i en tågkupé, en annan i ett stenröse. Plötsligt är fotografen borta och livet fortsätter sin gilla gång. En man häller kokande vatten på en gris som ska slaktas och en familj har picknick intill en uppstoppad elefant på Peking Zoo.

En märklig sammansmältning av tidlöshet och pågående nu, uppstår i Nina Korhonens bilder. Det gör att det är ett sällsamt nöje att långsamt bläddra genom boken, nästan som en medresenär. Bilderna tål att tittas på och att återvända till, gång på gång. En gisten trästege, några trädstammar och skuggornas spel mot en vägg är ett exempel på en bild jag tycker mycket om.

En vinterbadare står och spejar ut över det frusna vattnet. En man får sitt hår klippt på gatan i en flyttbar frisersalong av genomskinlig plast. En människa begravs och musikanter spelar när kistan bärs. Hästar betar på samma vis som hästar alltid betar, i bakgrunden reser sig oändligt trista höghus. Sker allt det här nu och samtidigt?

Det finns en enorm litteratur kring det mäktiga Kina. Landets långa vidunderligt vindlande historia tenderar att förvilla seendet. Locka till övertolkningar. Det kan lätt bli så att man letar efter spår av historiens vingslag i människors alldagliga strävanden. Man kan fastna i tankar kring detta, var gång man ser bilder från Kina.

Bokens enda text är elegant inklistrad på omslagets innersida. Det är en efterskrift skriven av den mångårige kulturradio-redaktören, författaren och sinologen Göran Sommardal.

Han skriver att Korhonens bilder är intresserat iakttagande, respektfullt konstaterande. Det är lätt att instämma i det. Han noterar att ett motiv som återkommer är dörröppningar med breda plastremsor – ett gammalt bruk i ny förpackning, skriver han och fortsätter – Dörröppningen kan ju avläsas både som en gräns för fotografens tillträde och en möjlighet att skymta något annars onåbart bakom förlåten.

Det är möjligt att Korhonens lockelse till motivet ligger där. Eller är hon samtidigt fascinerad av ett enkelt ting som så tydligt uttrycker en gräns, också är grafiskt tilltalande. De omgivande färgernas rikedom, den lodräta stramheten och plastens förmåga att reflektera ljuset både utifrån och inifrån. Mörker, ljus och dunklet däremellan. Fotografins grundläggande beståndsdelar.

Jag är nog inne på att de här bilderna av dörröppningar är besläktade med en sorts vacker gåtfullhet som finns i flera andra motiv, exempelvis ett par uppställda biljardbord på en bakgård. Fast platsen är tom kan man nästan höra ljudet från biljardbollar som träffar varandra. En bild av röda handavtryck på en vägg, har en liknande suggestiv inverkan.

I bilder där tystnaden får ta plats blir det tydligt att Nina Korhonen litar på fotografiets rena poetiska kraft. Det är bland mycket annat, det som gör det här till en sällsynt bra bok.

PS Boken tillägnas Nina Korhonens morfar Kalle Väisänen. Han arbetade som chefmaskinist på fraktbåtar. Under sin uppväxt hörde hon hans berättelser och såg hans bilder bland annat från Kina. Det väckte en dröm att själv resa till det stora landet.