Stigfinnaren

Foto: Roine Magnusson | Ur boken, Himlen är fortfarande blå

Naturfotografin är en genre som jag alltid känt mig kluven inför. Förmodligen beror det på min okunnighet. Jag har svårt att skilja mellan en talgoxe och en sidensvans. Det är också tveksamt om jag kan identifiera fler än tio trädarter i en skog.

Vilka svårigheter som ligger inom naturfotot känner jag inte heller till, och jag har aldrig legat i ett gömsle med ett fett teleobjektiv.

En som går lite vid sidan om de upptrampade naturstigarna, är Roine Magnusson. Jag vill kalla honom en spårare, spejare eller en stigfinnare, alla epitet här verkar giltiga. Hans arbeten kännetecknas av stor idérikedom och kunskap, parat med energi och en inte så liten dos envishet.

Hans första bok, Vindelälven, sex års tider, kom 1997.

Boken Den underbara resan, (2006) var en flygresa med kameran i ett lätt flygplan i Nils Holgerssons fotspår. Kor en kärlekshistoria, kom 2011. Båda böckerna belönades med Världsnaturfondens (WWF) Pandapris.

I ko-boken tog han ut studioblixtar i naturen. Han säger, intervjuad av Johan Wessel i Kamera&Bild:

– Jag ville komma bort från den naturnördiga kossan, och få den att bli lite mer modern, som att kossan befinner sig på en catwalk.

Han kallar sig inte naturfotograf utan presenterar sig helt enkelt som, fotograf. Överhuvudtaget verkar han vilja flytta de traditionella gränserna inom det som brukar kallas naturfotografi. Att ligga och trycka i ett gömsle är inget för Roine. Han säger att han vill ha kontakt, med de djur han fotograferar och betraktar bilderna närmast som porträtt.

Jag tycker att han i flera av sina projekt, närmat sig ett mycket personligt uttryck ofta med en stark poetisk ton.

Bilderna visar ibland en del av naturen, men samtidigt också spår av människans närvaro i exempelvis ett landskap. I några av hans bilder anar jag att han också vill beskriva något inom sig själv. En stämning, ett minne från barndomen eller kanske ett tillstånd.

Det blir tydligt i boken Himlen är fortfarande blå, där alla bilderna är svartvita och tagna med olika analoga kameror i nästan alla förekommande format. Längst bak i boken finns en uppräkning av alla kameror han använt. Jag får det till 29 stycken. Första kameran på listan är, Rolleiflex 2,8 A från 1949. Sista namnet är Warwick No:2 Camera, däremellan finns bland annat Leicor, en hålkamera och en Ica Volta 295 från 1920-talet.

Även i en serie Polaroider från Öland blir det här förhållningssättet tydligt. Han lämnar delvis naturen och kliver in i det mänskliga psyket. Eller också är han kvar i båda samtidigt och det är därifrån han sänder ut sina visuella rapporter.

När jag talade med honom i Örebro för några veckor sedan berättade han om ett projekt han nyligen påbörjat, där han åker omkring i en blå traktor – en Ford 4600 från 1974 och fotograferar människor runt sjön Tysslingen där han bor. Arbetsnamnet på den här serien bilder är, ”Traktorporträtt”. Med i traktorn har han en storformatskamera, en Toyo Field, 8×10 tum.

De bilderna blir jag riktigt nyfiken på.

PS

Boken Nära fåglar (2017) nominerades till Augustpriset.

Han blev Årets naturfotograf, 2018.

Länk till hans hemsida https://www.roinemagnusson.se

Samtliga bilder i galleriet nedan är Roines, (bilderna är klickbara och öppnar i större format), ur boken, Himlen är fortfarande blå, med texter av Maria Elander, (2017) och från projektet, Öländska polaroider.

Det dansande paret

Foto: Krister Kleréus

Hittade den här bilden på ”Konsthallen” ett litet galleri på Köpmanbrinken 2, i Gamla stan, Stockholm. Gruppen som ställde ut brukar kalla sig ”Fyra Fotografer”. De fyra är Per-Erik Åström, Göran Tonström, Alf Johansson och Krister Kleréus. 

Utställningen var lågmäld och mycket sympatisk, med flera riktigt bra bilder. Pengarna från försäljningen gick till läkare utan gränser i Ukraina.

Det känns som om behovet att ställa ut fotografi, att komma samman på vernissager och samtala om bild är viktigare nu än någonsin i dessa oroliga tider. Jag tror att bra fotografi alltid i någon mening fördjupar förståelsen kring vår existens.

Bilden med det dansande paret, på en för mig okänd dansbana i Tantolunden, är otroligt fin och fylld av ömhet. Den lilla rörelsen i hennes högerben mitt i danssteget och hans förtroliga hand om hennes rygg, hennes panna mot hans kind. Den sammantagna mjukheten och försiktigheten. Allt andas närhet. Bilden är ett visuellt sigill över detta faktum.

Jag blir rörd när jag ser det dansande paret. Kanske för att bilden så tydligt innehåller en av fotografins viktigaste förutsättningar, den humanistiska blicken. 

Utställningsaffisch

En fråga som aldrig kommer att besvaras

Foto: Göran Ekberg

Det finns enstaka bilder som definierar sin tid tydligare än andra.

Det här en helt vanlig bild på tre kompisar – Hasse E, undertecknad och Thomas A.

Vi ska precis ska ta oss ett dopp i ett kalk- eller marmorbrott någonstans i Närke. 

Året kan vara någon gång mellan 1975 och -77. Inget verkade bekymra oss, Vietnamkriget är över och vi är rimligt unga och det ligger helt öppet för var och en att finna sin egen väg i livet.

Jag skriver några rader till Göran, som tog bilden, med en fråga om var vi badade och vilket år det var. Han skrev: 

 -Uppriktigt sagt tror jag inte att platsen existerar. Det här är en unik men ändå gemensam spegling av en värld där tid och rum har fastnat i en paradisisk dröm. 

Jag kan inte heller föreställa mig en fotograf. Bilden är skapad genom vår längtan efter harmoni. 

Kanske har han helt rätt. Bilden finns visserligen. Men med ett minimalt bevisvärde, som ett polisfoto från en bortglömd brottsplats, där alla relevanta handlingar och protokoll är försvunna. 

Dock infinner sig frågan om vi skulle kommit ihåg den här badstunden om inte det här fotografiet tagits.

Hur påverkas vårt minne av att bilden trots allt finns?

Men var och när dessa ynglingar, (idag grånande gubbar närmande sig 70-års åldern) badade, är en fråga som troligen aldrig kommer att besvaras.

Tack Göran för att du tog bilden!

Jag minns fortfarande den värmande solen på mina axlar.