”Jag går hellre längs kanten, än mitt på vägen”.

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen, ”Don’t Blink – Robert Frank”av Laura Israel

Robert Frank – Revolutionerande fotograf, heter en dokumentär som sändes för några veckor sedan på SVT (K-Special). Den är gjord av Laura Israel och plåtad av Lisa Rinzler och Ed Lachman. Originaltiteln är som vanligt överlägsen, den svenska,  “Don’t Blink – Robert Frank.”

Laura Israel som känt Frank i över 20 år, säger i en intervju gjord av Nicholas Dawidoff i ”The New Yorker” – “I kept finding things out. Most people, you reach a point, you have them. But with him (Frank) things are always happening. He wants to change it up. He’s a drifter, flows to the next thing. It’s hard to edit that.”

Jag var först besviken, tyckte den var var en smula rastlöst klippt och att den handlade för lite om Franks genombrotts bok ”The Americans”, en av fotohistoriens mest inflytelserika böcker. När jag senare såg om filmen så upptäckte jag att den var mycket bra, initierad och innehöll lager på lager med intressanta saker. Dessutom blev det tydligt att Frank besitter en viss humor med underskruv.

Jack Keourac avlutar sitt förord i orginalutgåvan av The Americans från 1959 med orden: To Robert Frank I now give this message: You got eyes. I ett PS fortsätter han, And I say: That little ole elevator girl looking up sighhing in an elevator full of blurred demons, whats her name and address? I filmen får Frank frågan om vad kvinnan i hissen heter. – Eve Cunningham, säger han. Heter hon det? Nej det hittade jag på just nu, säger han skrattande.

Det är tydligt att han inte gillar intervjuer. Att bli tillsagd att vända sig hit eller dit. – Jag vill gå ur bildjäveln och sen komma tillbaka, så det blir lite liv, säger han i en tidigare gjord intervju som visas i filmen. Han är trött på att det är samma frågor som ställs – Det är alltid samma refräng, som ett jävla eko.

Om arbetet med ”The Americans”, påstår han att ansikten är alltid intressantare än landskap. – Jag inriktade mig på att komma närmare människor. Som fotograf tränger man sig på. Jag var bara intresserad av bilden. Jag undvek att prata med dem. Jag var en jägare, förklarar han. Man jagar bilder. – Den resan fick mig att älska Amerika. Jag gick på instinkt och plåtade när jag fick ett infall. Han menar också att en väldigt viktig del av en fotografs arbete är att välja bilder. – Jag inledde varje sektion med en flagga. När jag tittar på de 83 bilderna i boken, så tycker jag att jag har fångat essensen.

I Sarah Greenoughs mäktiga bok Looking in (egentligen en katalog) från 2009, skriver hon att de där 83 bilderna förändrade fotografin. Looking in är på över 500 sidor, ett standardverk om man vill förstå något om Robert Franks fascinerande bok. – It changed the course of twentieth-century photography, skiver hon och fortsätter – And it was not his subject matter – cars, jukeboxes, and even the road itself – that redefined the icons of America; it was also his seemingly intuitive, immediate, off-kilter style, as well as his method of brilliantly linking his photographs together thematically, conceptually, formaly, and linguistically, that made The Americans so innovative. More of an ode or a poem than a literal document, the book is as powerful and provokative today as i was fifty years ago.

Ja, och nu har det gått 60 år sedan den kom.

I filmen ”Don’t Blink – Robert Frank” beskriver Frank hur han kom i kontakt med ”beatnik”- författarna och hur betydelsefulla de var för hans konstnärliga utveckling. De kanske inte visste vart de var på väg, menar han, men de var i ständig rörelse. – Viljan att uttrycka något nytt eller att bara röra sig i en annan riktning. Tron på att man kan gå sin egen väg och bestämma sina egna regler, det var det viktiga, enligt Frank.

Han anser att film överlever och när han ser en av sina filmer många år senare, slås han av att människor rör sig och pratar. – Filmerna är inte som foton, de lever. De återuppväcker verkligheten. Foton är bara minnen som man lägger tillbaka i en låda anser han. Mina filmer är personliga. Om de lyckas förmedla något är jag nöjd, säger han. Han konstaterar dock att filmerna inte är så framgångsrika som hans fotografier och det gör att han söker intensivare, strävar efter att uttrycka det bättre – Jag kanske aldrig når fram men jag försöker, säger han.

Han får en fråga om hur han förändrat sitt liv genom sin konst och han svarar – genom att tro på arbetet och tro att man kan fortsätta arbeta. Det är så man kan förändra ödet. Det är så man kan hantera ödet. Jag är inte verbal. Jag är visuell. Jag har inget att avslöja. Allt finns i verket. 

Jag är glad att jag såg om Laura Israels hyper-intressanta film om Robert Frank. Hans konstnärskap är unikt. Det bästa man kan vara är, nyfiken. Stå upp och håll ögonen öppna. Skaka inte. Blinka inte, säger vår tids mest innovativa fotograf.

PS Jag har berört Robert Franks arbete många gånger tidigare här på bloggen, bland annat här.

Här finns en trailer, pressklipp mm. till filmen ”Don’t Blink Robert – Frank”.

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen ”Don’t Blink” – Robert Frank av Laura Israel

 

Sommarkvällens ljus

Foto: Oklart | Anders Petersen, Claes Gabrielson, 1979

Året är 1979. Anders Petersen sitter i fåtöljen. På huk med bok i handen, undertecknad. Jag hittade bilden av en slump häromdagen. Den är tagen i min lägenhet på Malmgatan i Örebro. Det är året efter att vi startat Galleri Fotograficentrum. Jag minns inte vem som tog bilden. Det kan ha varit Bengt-Göran Carlsson, eller Håge Wiktorsson.

Men jag minns stunden när vi gör ett urval till Anders Gröna Lund utställning och printarna ligger direkt på trasmattorna. Det här är en tid före vita bomullsvantar och ”curators”. Jag brukar kalla de här åren ”Kakelugnsåren”. Nästan alla man kände bodde på rivningskontrakt i generösa våningar med kakelugnar, låg hyra och dusch i källaren.

När boken Gröna Lund – Om människor på ett nöjesfält kom, gjorde den ett starkt intryck på mig. (Bilderna är tagna sommaren 1972 och 1973, några togs 1970). Jag köpte flera exemplar av boken och gav bort i present. Några år senare köpte jag ytterligare ett ex som jag la undan för framtiden. Det är det jag tar fram nu. Det ligger fortfarande kvar i sin vita originalförpackning som Aktuell Fotolitteratur, Fyra förläggare i Helsingborg använde för sina försändelser.

Jag tror att det som då gjorde starkast intryck var att Anders Petersen så övertygande bevisade att det går att berätta med fotografi. Att med kameran nästan antropologiskt kunna skildra människor och deras förehavanden, på exempelvis ett nöjesfält.

Det finns naturligtvis många som gjort starka dokumentära skildringar tidigare, som exempelvis Eugene Smith, Dorothea Lange, Sune Jonsson med flera. Men det här var nu och dessutom i ett mycket igenkännbart sammanhang. Det låter kanske inte så märkvärdigt idag när allt i media är ”berättelser” och varumärkes-byggande. Men för mig var det här en berättelse om drömmar och om förväntningar. Ung spröd kärlek och lust. Och en längtan efter gemenskap. Jag satt länge och tittade på bilderna av de lite äldre dansande paren. Hur blev deras liv?

Ett par där mannen ser ut som hämtad ur en text av Moa Martinson eller Gustaf Rune Eriks. Kvinnans nacke med det stripiga håret, mannens ögonuttryck, deras händer blir i dansen till en egen liten novell om tidens gång och vemodet som följer åldrandet.

Ett underfundigt leende hos en kvinna som står lite vid sidan av dansbanan och betraktar de dansande fascinerade mig. Likaså en bild av en man i ljus storrutig kavaj som precis tänder en cigg samtidigt som en kvinna ömt omfamnar honom. En bild med många bottnar som påminner lite om Petersens Cafe Lehmitz bilder.

Det var i sommarkvällarna han plåtade och han koppade inte så mörkt vid den här tidpunkten. Den lite ljusare tonen i kopiorna är mycket fin. I mina unga fotografögon blev boken och utställningen till en större berättelse om något allmänmänskligt.

Människoskildraren Anders Petersens första bok har en självklar plats i den svenska dokumentärfotografins historia.

Än i dag känner jag kraften i bilderna.

En dag vilken som helst

Foto: Paul Strand | Farmers daughter, Angela Secchi, 1953. Ur boken Un Paese, Portrait of an Italien Village.

Ibland går jag fram till bokhyllan och trevar lite på måfå över bokryggarna. Om jag kisar försiktigt kan jag tro att jag befinner mig på ett antikvariat i en främmande stad, på jakt efter en fotobok som jag ovillkorligen måste äga.

Igår drog jag ut, en liten tunn bok med titeln Toward a deeper understanding. Paul Strand at work.

1917 valde Alfred Stieglitz att ge ut ett dubbelnummer av Camera Work med bilder av den då 27-årige Paul Strand. Det kom att bli det sista numret som publicerades. Mellan åren 1903-1917 utgavs femtio nummer av en tidskrift som odiskutabelt är en av de viktigaste i fotografins historia. Magasinet introducerade också den europeiska modernismen i USA och var ett grundläggande bidrag till att fotografin kom att etableras som konstform, ett självständigt konstnärligt uttryckssätt.

Strand var ett profetiskt val, skriver Andrew Szegedy-Maszak i boken. En era var över, en ny tid intog sin plats.

Strands bilder var kompromisslösa menade Stieglitz och fortsatte – his work is rooted in the best traditions of photography. His vision is potential. His work is pure. It is direct. It does not rely upon tricks of process. These photographs are direct expression of today.

Det Stieglitz beskrev var inget annat än modernismen. Strand sa själv om sitt arbete att han ville vara trogen det som han uppfattade vara den grundläggande kvalitén – an absolute unqualified objectivity.. the very essence of photography, its contribution and at the same time its limitation.

Strand reste och fotograferade bland annat i Frankrike, Italien, Rumänien, Egypten, Marocko och Ghana. För att nu inte glömma Yttre Hebriderna.

Han ägde en både intelligent och deltagande blick. Hans val av en storformatskamera i sitt sökande efter fotografiets ”dokumentära sanning”, känns helt logiskt. Kameran och blicken förlänar de som fotograferas en sällsynt värdighet.

Därför är det förvånande att höra Angela Secchi i en intervju, (som jag läste i The Guardian, oklart om det var tidningens egen) för några år sedan, då hon var 73 år. Hon blev fotograferad av Strand 1953 i den Italienska byn Luzzara, när hon var 9 år gammal. Hon minns att hon fick dra en sliten arbetsblus över sin finklänning och att Strand ville att hon skulle ha sin farbrors hatt och scarf på sig.

Annars är det just detaljer, nyanser i kläder och ansiktsuttryck och en ovanlig stillhet som kännetecknar Strands bilder. Han verkar ha haft en närmast kontemplativ metod. Om kopiorna sa han att han ville att bilden skulle vara i pappret snarare än på ytan. Bilderna påminner mer om gråskalan i grafiska blad där kontrasten mellan de ljusa och mörka partierna är reducerad.

Jag plockar fram Un Paese. Portrait of an Italien Village ur bokhyllan. Det är bara att konstatera, det är en helt makalös fin bok där allt samverkar. Miljöer, ting och människor. Ljus och mörker. Som i ett hammarslag är man där.

Paul Strand är noggrann och omsorgsfullt iakttar han de vardagliga detaljerna. Föremål är inte överlastade, tyngda av betydelser. När han fotograferar invånarna i byn är det på ett liknande sätt, varken tillkrånglat eller spektakulärt. Det här är en dag, som vilken annan dag som helst. De står där mitt i sin vardag och tittar lugnt mot kameran och fotografen – och det gör de fortfarande.

Det är en av fotografins vackraste egenskaper. Tiden både stannar och upphör i ett fotografi.

Vi däremot fortsätter leva, tills det är över.

PS

Enligt hittills obekräftade uppgifter lär det dock för vissa, på något sätt kunna fortsätta.

PS 2

Mer på bloggen om Paul Strand, här och här.

Det enkla och det svåra

Foto: Thron Ullberg | Sara Danius, 2017

Thron Ullberg är något av en udda fågel, bland svenska porträttfotografer. Hans egensinne är tydligt i allt han gör.

Varje gång jag på senare tid öppnat tidskriften Vi läser, slås jag av porträttbilderna i huvudartikeln. Det börjar med omslaget. Sen fortsätter det med 6-7 oftast nästan lika starka bilder i artikeln.

För en tid sedan var jag på Folkuniversitetet i Stockholm och lyssnade på en föreläsning med Ullberg. Han beskrev sin arbetsmetod och berättade generöst om sitt arbete ur många olika aspekter, exempelvis kändisskapets strålglans. Hur det påverkar både fotografen i tagningsögonblicket och betraktaren. Han är medveten om faran i detta, men säger att – alla är lika viktiga, oavsett vem du plåtar.

Thron Ullberg valde mellan psykologi och konstvetenskap i Uppsala. Det blev konststudierna som vann, innan han bestämde sig för att bli fotograf. Tidigt fastnade han för Arnold Newmans bilder. Det verkar logiskt då Newman var uppfinningsrik och gärna drog sina idéer till grafisk tydlighet och förenkling.

Thron beskrev även skillnaden mellan olika uppdrag och egna projekt. Ett av hans egna projekt handlar om vilsenhet. En person är fotograferad i olika miljöer och i en sorts märklig nästan poetisk utsatthet. Lite teatrala, men med en fin ton på gränsen mellan mellan saga, dröm och livserfarenhet.

10/4 är ett helt annat projekt, där han varje år tar ett självporträtt på just detta datum. Oftast i utsatta lägen och situationer. Det påminner lite om hur performance-konstnärer brukar arbeta med sina egna kroppar som en del i det konstnärliga uttrycket. Ett exempel är en bild där han ligger i ett kärr i skogen intill Klarälven i Värmland. Med is i vattnet var han tvungen att på något sätt värma Polaroidfilmen mellan tagningarna. Snacka om utmaning.

Det måste vara på riktigt enligt Thron, som när han hoppar från en avsågad gren i ett träd. Hustrun trycker på trådutlösaren i exakt rätt ögonblick, när han precis börjat falla. Det är ett fall på tre till fyra meter och han klarar sig med en stukad fot.

Det handlar i den här serien bilder om att utsätta sig för något okänt, för att testa sig själv. Han säger att han vill ge de här bilderna till sina barn för att de i framtiden ska kunna förstå saker om sin far, – se vem jag är.

I boken Celina and me, från 2014 utvecklar idéerna kring vad ett porträtt kan vara. Om en bild ser svår ut men samtidigt har en lätthet, är den bra menar han och exemplifierar med en bild av dottern också hon uppflugen i ett träd. Grenarnas mönster mot himlen och balansen med dotterns fötter är det som gör bilden, enligt fotografen.

När det gäller det tekniska föredrar han mjukheten i den analoga filmen, och storformatskamerans fördelar när det gäller långsamheten i fotograferingssituationen.

– Jag tar bilder för mig själv – skiter i om de blir publicerade, säger han. Det viktiga är förvåningen inför bilderna – Jisses har jag gjort den här bilden!

Jag uppfattar honom som ärlig när han påstår att en av drivkrafterna är att bilderna ska tilltala honom själv först. När det gäller uppdragsfotograferingen säger han sig vilja, dra lite till. Gå ett steg längre. Ett exempel är en bild på den aktuella Sara Danius. Hon är iklädd en klänning gjord av veckat papper från en ordbok. Han visar två bilder. Först den givna, där den dåvarande ständige sekreteraren (bilden togs för lite drygt ett år sedan) poserar som på en catwalk i sin pappersskrud och ordboksbladen svävar i luften bakom henne. I den andra bilden är sekreteraren på väg uppför vad som närmast liknar en källartrappa. På väggen en nödutgångsskylt. Om en sådan råkat komma med i kompositionen brukar han normalt ta bort den efteråt i Photoshop. Det hade han emellertid inte gjort den här gången. Det är lätt att associera till klubben Forum, som drev sin verksamhet i en källarlokal på Sigtunagatan i Stockholm och som varit central i anklagelserna kring akademien.

Det som förvånade mig mest under Thron Ullbergs presentation var hans öppenhet inför slumpen. Ibland kan en del av hans arrangemang kännas en smula konstruerade, en idé kan vara driven lite väl långt – men sen kommer slumpens tillägg. Det som sker oväntat och skevar till det en smula. Thron beskrev det som att vara med i momentet när saker och ting inträffar och samtidigt låta lekfullheten ta sin plats.

Jag tycker att han ofta lyckas med det. Han tar det fotografiska vardagsuppdraget på allvar och lyfter det alltid över det förväntade.