claes gabrielson

Det enkla och det svåra

In Böcker, Magasin on maj 9, 2018 at 09:48

Foto: Thron Ullberg | Sara Danius, 2017

Thron Ullberg är något av en udda fågel, bland svenska porträttfotografer. Hans egensinne är tydligt i allt han gör.

Varje gång jag på senare tid öppnat tidskriften Vi läser, slås jag av porträttbilderna i huvudartikeln. Det börjar med omslaget. Sen fortsätter det med 6-7 oftast nästan lika starka bilder i artikeln.

För en tid sedan var jag på Folkuniversitetet i Stockholm och lyssnade på en föreläsning med Ullberg. Han beskrev sin arbetsmetod och berättade generöst om sitt arbete ur många olika aspekter, exempelvis kändisskapets strålglans. Hur det påverkar både fotografen i tagningsögonblicket och betraktaren. Han är medveten om faran i detta, men säger att – alla är lika viktiga, oavsett vem du plåtar.

Thron Ullberg valde mellan psykologi och konstvetenskap i Uppsala. Det blev konststudierna som vann, innan han bestämde sig för att bli fotograf. Tidigt fastnade han för Arnold Newmans bilder. Det verkar logiskt då Newman var uppfinningsrik och gärna drog sina idéer till grafisk tydlighet och förenkling.

Thron beskrev även skillnaden mellan olika uppdrag och egna projekt. Ett av hans egna projekt handlar om vilsenhet. En person är fotograferad i olika miljöer och i en sorts märklig nästan poetisk utsatthet. Lite teatrala, men med en fin ton på gränsen mellan mellan saga, dröm och livserfarenhet.

10/4 är ett helt annat projekt, där han varje år tar ett självporträtt på just detta datum. Oftast i utsatta lägen och situationer. Det påminner lite om hur performance-konstnärer brukar arbeta med sina egna kroppar som en del i det konstnärliga uttrycket. Ett exempel är en bild där han ligger i ett kärr i skogen intill Klarälven i Värmland. Med is i vattnet var han tvungen att på något sätt värma Polaroidfilmen mellan tagningarna. Snacka om utmaning.

Det måste vara på riktigt enligt Thron, som när han hoppar från en avsågad gren i ett träd. Hustrun trycker på trådutlösaren i exakt rätt ögonblick, när han precis börjat falla. Det är ett fall på tre till fyra meter och han klarar sig med en stukad fot.

Det handlar i den här serien bilder om att utsätta sig för något okänt, för att testa sig själv. Han säger att han vill ge de här bilderna till sina barn för att de i framtiden ska kunna förstå saker om sin far, – se vem jag är.

I boken Celina and me, från 2014 utvecklar idéerna kring vad ett porträtt kan vara. Om en bild ser svår ut men samtidigt har en lätthet, är den bra menar han och exemplifierar med en bild av dottern också hon uppflugen i ett träd. Grenarnas mönster mot himlen och balansen med dotterns fötter är det som gör bilden, enligt fotografen.

När det gäller det tekniska föredrar han mjukheten i den analoga filmen, och storformatskamerans fördelar när det gäller långsamheten i fotograferingssituationen.

– Jag tar bilder för mig själv – skiter i om de blir publicerade, säger han. Det viktiga är förvåningen inför bilderna – Jisses har jag gjort den här bilden!

Jag uppfattar honom som ärlig när han påstår att en av drivkrafterna är att bilderna ska tilltala honom själv först. När det gäller uppdragsfotograferingen säger han sig vilja, dra lite till. Gå ett steg längre. Ett exempel är en bild på den aktuella Sara Danius. Hon är iklädd en klänning gjord av veckat papper från en ordbok. Han visar två bilder. Först den givna, där den dåvarande ständige sekreteraren (bilden togs för lite drygt ett år sedan) poserar som på en catwalk i sin pappersskrud och ordboksbladen svävar i luften bakom henne. I den andra bilden är sekreteraren på väg uppför vad som närmast liknar en källartrappa. På väggen en nödutgångsskylt. Om en sådan råkat komma med i kompositionen brukar han normalt ta bort den efteråt i Photoshop. Det hade han emellertid inte gjort den här gången. Det är lätt att associera till klubben Forum, som drev sin verksamhet i en källarlokal på Sigtunagatan i Stockholm och som varit central i anklagelserna kring akademien.

Det som förvånade mig mest under Thron Ullbergs presentation var hans öppenhet inför slumpen. Ibland kan en del av hans arrangemang kännas en smula konstruerade, en idé kan vara driven lite väl långt – men sen kommer slumpens tillägg. Det som sker oväntat och skevar till det en smula. Thron beskrev det som att vara med i momentet när saker och ting inträffar och samtidigt låta lekfullheten ta sin plats.

Jag tycker att han ofta lyckas med det. Han tar det fotografiska vardagsuppdraget på allvar och lyfter det alltid över det förväntade.

 

  1. Tack Claes! Newman är en av mina favoriter också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: