claes gabrielson

Jag är sådan som du ser mig

In Böcker on augusti 1, 2013 at 23:03
Foto: Paul Strand | Rumänskt par 1967

Foto: Paul Strand | Rumänskt par, 1967

John Berger och Susan Sontag. Båda har skrivit några av de mest insiktsfulla texter om fotografi jag läst. Glasklara, skarpa och avslöjande. Det handlar alltid om ett fördjupat seende. En blick från ett oväntat håll. Dessutom med ett osedvanligt precist och vackert språk, pendlande mellan filosofi och poesi.

Berger är född i London 1926 och jag vill inte höra att han åldras. Han ska alltid finnas och viska sina sanningar om konsten och seendet. Millet, Bacon och Sander..

Häromdagen läste jag om en av Bergers texter. Den om Paul Strand. Den är från 1972, om det nu spelar någon roll. När skrev Strindberg sina? Jag inser direkt varför Berger alltid fängslar. Han skriver om Paul Strands osvikliga blick för det väsentliga och att Strand i sina bästa fotografier av människor ger oss synliga vittnesbörd inte bara om deras närvaro, utan om deras liv.

Det är där i den skillnaden, ribban ligger och vibrerar texten igenom.

Följande stycke var markerat med blyerts i mitt exemplar av ”Konsten att se”, (Brombergs, 1982). Ett förslag till lite sommarläsning. (Tryck på blogginläggets orangefärgade rubrik ovan, så blir det lättare att läsa). Jag är övertygad om att Berger var påverkad av den här bilden när han skrev den andra delen om sin sin trilogi om böndernas liv i vår tid, En gång i Europa, från 1983, (på svenska 1988, Brombergs).

-En ung rumänsk bonde och hans hustru står lutade mot ett trästaket. Ovanför och bakom dem, utsuddad i ljuset ser vi en äng och ovanför denna ett litet modernt hus, arkitektoniskt fullständigt intetsägande och där bredvid den grå silhuetten av ett obestämbart träd. Här är det inte ytornas substans som fyller varje kvadratcentimeter, utan en slavisk känsla av avstånd, en känsla av slätter eller höjder som fortsätter i det oändliga. Och återigen är det omöjligt att skilja denna egenskap från de två personernas närvaro; den finns där i mannens hatt på svaj, i armarnas långt utdragna rörelse, i de broderade blommorna på kvinnans väst, i hennes håruppsättning; de finns tvärsöver deras breda ansikten och munnar. Det som besjälar hela fotografiet – rymden – är en organisk del av deras liv.

Dessa fotografier är beroende av Strands tekniska skicklighet, hans urskillningsförmåga, hans kunskap om de platser han besöker, hans blick, hans känsla för rätt tidpunkt, hans sätt att använda sin kamera; men att man besitter alla dessa talanger är ingen garanti för att man kan åstadkomma sådana bilder. Det som slutligen avgjort att han lyckats i sina fotografier av människor och i sina landskap – som bara är utvidgningar av människor som råkar vara osynliga – är hans förmåga att locka fram det berättande; att framställa sig själv för sin modell på ett sådant sätt att modellen blir beredd att säga: Jag är sådan som du ser mig.

Detta är mer komplicerat än det kan synas. Presens av verbet vara anger enbart nuvarande tid; men när ett personligt pronomen i första personen singularis ställs framför det, upptar det ändå i sig den förflutna tid som är oskiljaktig från pronomenet. Jag är innefattar allt som gjort mig sådan. Det är mer än ett konstaterande av ett omedelbart faktum: det är redan en förklaring, ett rättfärdigande, ett krav – det är redan självbiografiskt.

Strands fotografier antyder att hans modeller förlitar sig på att han kan se deras livs historia. Och det är av det skälet som varken fotografen eller fotografiet, trots att porträtten är formella och utstuderade, har något behov av att klä sig i lånta kläder.

Till följd av att fotografin bevarar skenet av en händelse eller en person har den alltid varit nära förknippad med föreställningen om det historiska. Fotografins högsta mål, bortsett från det estetiska, är att fånga ett ”historiskt” ögonblick. Men Paul Strand har som fotograf ett unikt förhållande till det historiska. Hans fotografier förmedlar en unik känsla av varaktighet. Deras Jag är får tid på sig att begrunda det förflutna och förutse det kommande: exponeringstiden våldför sig inte på tiden för Jag är, tvärtom får man ett egendomligt intryck av att exponeringstiden är livstiden

Varför skriver ingen om fotografi på det här sättet idag?

  1. Harkel Claes har du läst Marie Lundquist, hennes essäsamling Drömmen om verkligheten, är något av det bäst jag läst

    ha det
    Alf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: