Handens kraft

Fotograf: Bror Ericson | Tegelbärare och murare i arbete vid byggnationen av Stadshuset i Stockholm, juli 1916.

De två tegelbärarna ser sammanbitna ut, plötsligt iakttagna sitt arbete. Mannen närmast kameran med den större mustaschen, tittar tillbaka mot fotografen och sänder en outtalad fråga – skulle du klara det här, herr fotograf? 

De bär vanligen mellan åtta och tio tegelstenar åt gången, varje sten väger sju kilo. De bär sjuttio kilo var. När de kom fram till platsen där murarna arbetade, ”störtade” de lasten med en knyck på axeln. Helst skulle ingen tegelsten gå sönder. 

Totalt femtiosextusen ton tegelstenar finns i huset. Hur långa deras arbetsdagar var vet jag inte. 

Men de är anonyma hjältar tillsammans med hundratals andra på bygget.

Vi borde skänka dem en tanke varje gång vi idag passerar den ståtliga byggnaden. Buga oss lite lätt i en gest av respekt.

Arbetet började fredagen den 8 september 1911 med att ett högt plank uppfördes runt tomten på Kungsholmens sydöstra udde i Stockholm. På platsen där den stora anläggningen Eldkvarn legat. 

12 år senare på midsommarafton 1923 invigdes Stockholms stadshus. Arkitekten Ragnar Östbergs magnum opus, med sin säregna blandning av nordeuropeisk tegelarkitektur, 1500-talets svenska vasaborgar och italienska palats.

Boken ”Vi som byggde Stadshuset” av historikern Mats Hayen är en ren hyllning till handens kraft och till alla de som deltog i bygget av stadshuset. Det vimlar av hantlangare, murare, timmermän, tegelsnitsare, plåtslagare, stuckatörer och dagkontrollanter. 

Yrken som i dag verkar förlegade som tidskrivare, ”nagelapor” och ”hjälphustrur” (de senare städade de delar i byggnaden som blivit klara) fanns på plats tillsammans med tjänstemän, dykare, konstnärer och stenhuggare. Kort sagt en yvig och brokig samling av människor, många män men också kvinnor med kompetens på en mängd skilda områden.

Mats Hayen lyfter i boken fram denna grupp som ofta varit förbisedd i tidigare böcker om Stadshuset och dess historia.

Hayen menar att det i äldre litteratur och beskrivningar oftast har handlat om de politiska besluten, arkitektens vision, byggnadshistoria och den konstnärliga utsmyckningen med mera.

Den här boken utgår i huvudsak från fotografier tagna i samband med att huset byggs och det är där styrkan ligger. I gråskalorna, kornigheten, arbetarnas böjda kroppar och den ibland framskymtande yrkesstoltheten. Det är i det dokumentära mötet berättelsen får kraft – Så här såg det ut när stadshuset uppfördes!

Bror Victor Ericson, som var ingenjör fotograferade Stadshusbygget regelbundet från 1912 och framåt. Uppdraget kom från stadshusnämnden. Många av bilderna är tagna av honom men det finns ett stort antal fotografier i boken där man inte vet fotografens namn.

Tack vare det som kallas ”Stadshusinventeringen”, som skapades på 1970-talet, finns bland annat röster från arbetare som deltog i bygget av stadshuset, inspelade på band. 

Det var ett initiativ från dåvarande kommunfullmäktiges förste vice ordförande Eva Remens. Det var hennes idé att samla ihop så många röster från de som var med och byggde Stadshuset som möjligt. Smart tänkt och stort tack för det!

Utan detta initiativ hade vi aldrig hört dessa berättelser från, cementarbetaren Karl August Sköld, kontorspojken och muraren John Forsell, springpojken Fredrik Ahnström, kafébiträdet Gunnie Fagerstöm, smeden Karl Gunnar Söderberg, målaren Hugo Borgström, modelsnickaren Axel Högberg, konstväverskan Greta Eriksson och stuckatören Domenico Ingnanni med flera.

Det här är en på fotografisk grund oväntat stark och fin skildring av de bortglömda arbetare som med sina insatser möjliggjorde att det hus där nu varje år Nobelfesten hålls, överhuvudtaget finns.

Förlag: Stockholmia förlag. Formgivare Susanne Deist. Bildredaktör, Anna Seidevall-Byström. 

ISBN: 978-91-7031-344-8

PS

På Stadsmuseet pågår en utställning, ” Vi som byggde Stadshuset”, där man också kan höra en del av rösterna som spelades in på 70-talet. Utställningen pågår till den 5 november.

Vad händer med vårt visuella arv?

Foto: Gustaf Emil Pettersson | Den 100 000:de bilden som räddats på Nordiska museet. Gatuvy Stockholm, norr. Kyrkan i bakgrunden är S:t Johannes kyrka.

Den 21 januari 2021 sprang en kommunal vattenledning utanför Nordiska museet läck. Vattennivån var snart över 30 cm i källaren på museet där det fanns 1,1 miljon negativ.

-Det var en enorm kraft i vattnet som trängde in i källaren, säger projektledaren för räddningsprojektet, Sara Ellenius och förklarar att det var ett av Stockholm Vattens matarrör på Djurgårdsslätten som hade brustit.

Pumpbilar tillkallades, det tog tid att lokalisera läckan. 

I källaren fanns material från sent 1800-tal men även negativ av bland andra KW Gullers, Gunnar Lundh, Sten-Didrik Bellander och pionjären inom svensk flygfotografi, Oscar Bladh. Fotografen Erik Holméns bilder från NK förvarades också där likaså negativ från Allhelms förlag med mera.

En grupp på tio personer försökte först att separera och torka negativen, men insåg efter ett dygns arbete att man bara klarat 350 negativ. Då fattades beslutet att frysa in bilderna.

Det var ett beslut som togs i samråd med bland andra fotokonservatorn Theresa Mesquit vid Moderna museet. Alla insåg att det gällde att agera skyndsamt. 

Man började med de negativ som varit i direkt kontakt med vattnet, sen fortsatte man med de övriga bilderna men då i större volymer.

En grupp rekryterades för att göra jobbet att rädda Nordiska museets runt 100 000 vattenskadade negativ. (Det visade sig senare att det handlade om drygt 86 000 som direkt var vattenskadade, övriga 900 000 var fuktskadade på grund av den förhöjda luftfuktigheten). 

Med hjälp av försäkringspengar (8,4 miljoner) kunde man anställa tre konservatorer med tre assisterande medarbetare, en arkivarie och två fotografer. I teamet ingår dessutom en projektledare och en delprojektledare som också ansvarar för digitaliseringen av bilderna.

Eftersom en hel del av materialet bestod av nitratnegativ fanns en oro att luften skulle innehålla nitrösa gaser. Ventilationen fick förstärkas med punktutsug vid varje arbetsplats i lokalerna där arbetet skulle utföras och i början av processen arbetade man också med skyddsmasker. 

Otroligt mycket data måste omhändertas, i vissa fall fanns det inga eller bara knapphändiga anteckningar på de gamla kuverten som innesluter varje negativ.

– Vi skulle ju på relativt kort tid hantera stora volymer negativ, säger Sara Ellenius. Och fortsätter – Det var viktigt att materialet hanterades på ett rationellt och säkert sätt. Arbetsflödet kom att omfatta ett dussin moment som kräver olika typer av kunskap.

Karin Neander (delprojektledare ansvarig för digitalisering), menar att en av svårigheterna är att – delar av Nordiska museets samling av fotografiska bilder är inte särskilt väl förtecknat.

Registreringen sker emellertid direkt. Alla tillgängliga fakta kring varje negativ, fotograf, årtal och plats med mera dokumenteras noga.

Man lyckas stundtals klara imponerande 3000 negativ per vecka.

Projektet har rönt både nationellt och internationellt intresse. Man kommer i år att delta i konferenser bland annat i USA och i Tyskland.

Så långt projektet ”100 00 bildminnen”.

Min första tanke efter det stora räddningsarbetet är hur kunde den här situationen överhuvudtaget uppstå?

Nordiska museets fotografiska samling flyttades till Garnisonen, Linnégatan i Stockholm 1993, på grund av bristande bevarandeförhållanden i huvudbyggnaden på Djurgården.

Det fotografiska materialet var där uppdelat i olika rum, med en bra förvaring av negativen. 2015 flyttades allt från Garnisonen till Nordiska museet. 

På grund av utrymmesbrist och avslag på en begäran att få bygga ett annex, placerades en mängd nitrat- och acetatnegativ i husets källare. 

Det hela är ett märkligt beslut eftersom nitratnegativ ska hållas avskilda från övrigt fotografiskt material bland annat på grund av den stora brandrisken.

De intendenter som arbetade med den fotografiska samlingen motsatte sig placeringen i källaren, men deras synpunkter beaktades inte.

Det är något av en skandal att placera känsligt fotografiskt material på en plats där det sen tidigare var känt att det hade förekommit översvämningar och vattenläckage.

Vem som var ansvarig för just det beslutet, vet jag inte. Men det visar på en djup ignorans kring fotografins betydelse i arkivsammanhang.

Den övergripande frågeställningen måste dock bli hur vårt fotografiska kulturarv omhändertas, arkiveras och förvaras. Hur ser det ut i landets länsmuseer, kommunala museer, förenings- och hembygdsarkiv? 

Man talar ofta i arkivsammanhang om begreppet ”samhällsviktig information”. Fotografiska negativ och kopior hör definitivt till denna kategori.

Ett av problemen är att vårt fotografiska arv är utspritt på mängder av institutioner, samlingar och arkiv, alla med olika huvudmän.

Det saknas ett övergripande ansvar för vårt lands fotografiska minne. 

Vad finns i alla arkivlådor, mappar och negativark och var finns samlingarna och hur ska kopior och negativ ska förvaras på ett säkert sätt inför framtiden? 

Inte minst med tanke på den senaste tidens oroligheter och krig i vår omvärld.

Finns det överhuvudtaget någon nationell plan eller uttalad beredskap för hur vårt fotografiska kulturarv ska omhändertas i händelse av att Sverige blir attackerat?

Fotografier är vårt visuella arv och utgör en omistlig det i det som är vår moderna historia.

PS

Delar av de räddade bilderna från Nordiska museet, ”100 000 bildminnen” finns redan tillgängliga via Digitalt Museum och Wikimedia.

Målet är att hela digitaliseringen blir klar i slutet av september i år. Finalen blir i samband med Nordiska museets 150 års jubileum den 24 okt.

En man på knä

Foto: Ivan Ives | State Library of New South Wales, Sydney

Bilden rör mig på djupet varje gång jag ser den. Varför? 

Troligen för att personen verkar ha stängt av världen utanför. En annan verklighet är plötsligt möjlig. 

Boken han läser, är det en text om Queensland och Brisbane River i trakten där han växte upp, eller är det möjligen The Compleat Angler av Izzak Walton och Charles Cotton? 

Det kan naturligtvis vara en bok vilken som helst, till och med en pikareskroman eller en text med vetenskaplig precision beskriver bladnervernas betydelse och som på ett övertygande sätt kan förklara trädens färgväxlingar om hösten. 

Skulle också kunna vara Heideggers, Varat och tiden.

Den vänstra handens pekfinger som balanserar boken, armen på räcket och byxans veck mot knät som vilar mot golvet, vittnar emellertid om en lågmäld undran inför själva varandet, att leva, att vara till.

Hur som helst inger mig bilden ett starkt hopp om litteraturens förmåga att lyfta oss över vardagens tillkortakommanden.

Vi läser för att veta att vi inte är ensamma. Litteraturen bär oss vidare genom våra livsdagar och nätterna som hör till. Mörka eller ljusa. Den hjälper oss att leva. 

Dessutom finns bokhyllornas raka linjer och bibliotekens klassifikationssystem som ett löfte om en sorts ordning av tillvaron, måhända en klen tröst. Men de finns.

Mannen på bilden när i sin försjunkenhet en önskan om att något i världen kanske förändras lite, när han ställer tillbaka boken i hyllan.

Det är därför jag blir rörd. Ibland kan ett fotografis sammansmältning av ljus och mörker, gråskalans alla nyanser framkalla en bild som äger en oväntad poetisk kraft.

Jag hittade bilden i en mapp på min dator märkt ”Div.bilder”, innehållande mängder av bilder från surfande på nätet, oftast skärmdumpar som saknar ursprung och lika ofta fotografens namn. 

Det tog en timme eller så av arbete vid datorn innan jag åter lyckades hitta bilden som jag sparade ner för åratal sedan.

Fotografen Ivan Ives tog bilden på State Library of New South Wales i Sydney, Australien, den 29 oktober 1943. 

Skönt, ett problem mindre att lösa.