En brandgul fotoask

Foto: Claes Gabrielson | Köpenhamns Central

Om man tömmer sitt analoga fotografiska labb rakt ner i ett redan trångt källarutrymme, liknar det snart en arkeologisk möjlig utgrävningsplats.

Framkallningsskålar, termometrar och förstoringsapparater sida vid sida. Uppstöttade av inkilade gamla fototidningar och kartonger med fotopapper.

Arkeologerna kallar det Kökkenmödding. Ostrukturerat köksavfall. Jag undrar vad den här fotografiska motsvarigheten borde heta.

Lars- Göran Jansson, sjukhusfotograf på Universitetssjukhuset i Örebro och jag delade under många år ett labb, också i en källare faktiskt på Restalundsvägen.

En morgon när vi vaknade i våra hem hade tiden blivit digital och vi avvecklade.

Häromdagen letade jag efter ett vykort som jag trodde fanns i de fotoarkeologiska resterna. I brösthöjd körde jag in näven i högen av slumpmässiga lämningar och fick fram en kartong som en gång innehållit det utmärkta Agfa-pappret, Record Rapid.

Ett spjut av nostalgi klöv källarmörkret och fick taklampan att glimma till. I kartongen låg ett litet urval av bilder jag kopierat för 30-40 år sedan. Aldrig publicerade någonstans och knappast heller visade mer än för en och annan i kamratgänget.

Det var som att gå förbi ett skyltfönster och plötsligt få syn på sig själv i en yngre upplaga. En som just upptäckt fotografins magiska förmåga att berätta och på samma gång, lura tiden.

Gatans bilder skulle nästan kunna berätta sig själva, trodde jag självklart då. Här är några av bilderna jag fann i den brandgula asken, skannade direkt från kopiorna.

En blind fläck i fotohistorien

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk |  Från Rasbiologiska institutets album: ”Helbilder av Nomadskolegossar från olika lappmarker, 1932

Vilken fotograf skulle i dag kunna tränga in i ett klassrum och tvinga barnen att klä av sig nakna och ställa upp i rad framför ett hastigt upphängt lakan.

Det hände många samiska barn.

”Det här är ett mörkt och ännu outforskat hörn av vår modernitet. Vi vet ännu inte var den här berättelsen kommer att sluta”.

Så skrev jag här på bloggen i augusti förra året. Det handlade om när rasbiologin fick fäste i vårt land. Jag har tillsammans med författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman arbetat med en dokumentärfilm för SVT om detta, som kommer att sändas i oktober.

Fotografins betydelse i detta kvasivetenskapliga och misslyckade projekt, som i grunden vilade i ett statligt institut, återstår att belysa av dagens forskare.

Det är en blind fläck i vår fotohistoria. Vilka fotografer som deltog och även delade institutets värderingar är inte belyst eller kartlagt.

Jag har under arbetet stött på flera mycket kända namn ur den svenska fotohistorien i materialet och som på olika sätt var delaktiga i det rasbiologiska arbetet. Brev, kvitton och fakturor är noggrant sparade. Vem gjorde vad och när? Egentligen är det bara skaffa pengar och börja gräva. Har god lust själv faktiskt.

Fotografiet ingick som en omistlig del när det gällde att hitta bevis och argument för att klassa och nedvärdera grupper av människor på så kallade rasmässiga grunder. Kameran gjorde det möjligt att börja jämföra ansikten, kroppar och utseenden. Likasinnade forskare kunde utbyta bilder och hålla föredrag med ljusbilder på olika internationella kongresser och sammankomster.

Det blir med kamerans hjälp möjligt att se skillnader. Avvikelser som sen blir argument i ett exkluderande resonemang om vilka som tillhör en viss grupp och vilka som ska definieras som avvikande.

Mer än 10. 000 bilder finns kvar. Över hundra stora bruna album med bilder, uppklistrade på mycket fin grå linnekartong. Många porträtt men också skrämmande mycket nakenbilder. På skolbarn inte minst.

Ett album är märkt ”Zigenare och Tattare.” Ett ”Svenska judar” och det finns närmare 40 album med bilder av samer!

Uppdraget som man uttryckte det tycks ha varit – att rädda det svenska folket.

Samerna riskerade att på sikt bli bofasta och skulle då kunna beblanda sig med den övriga svenska befolkningen, menade man. Resultatet skulle bli en”folkförsämring”, i Sverige . Så trodde tidens rasforskare.

Förutom olika mätinstrument, blanketter och tabeller, var alltså kameran det viktigaste redskapet i den här mörka gärningen.

PS

Tack! Micke Berg och Alf Johansson för verkligt uppmuntrande ord på era respektive suveräna bloggar och tack för att ni nu skrämt fram mig ur klipprummet.

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk | Från boken, ”Taschenbuch der rassenkundlichen meßtechnik” av Dr.Bruno K.Schultz