From vision to reality

Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Efter bara ett par minuter i den stora Imogen Cunningham utställningen på Kulturhuset vet man – det här är stort. En av de viktigaste utställningarna i vårt land på många år.

Den innehåller inte bara de kända nyckelbilderna från hennes över sjuttio år långa fotografiska karriär, utan också ett generöst antal mindre kända bilder.

Imogen Cunningham går från piktorialism till modernism. Hon är visuellt nyfiken, uppfinningsrik och modig. Hennes blick stundtals visionär.

Ett exempel är de starka och mycket vackra bilderna på Martha Graham, en av den moderna amerikanska dansens förgrundsfigurer. Dagsljus under en brinnande sol. Hon verkar ha arbetat närmast i extas. Ett nittiotal bilder blir till under en eftermiddag med den hårda solen som assisterande bundsförvant.

– Cunningham was at the edge of each new innovation or at least had the vision to try each new idea that came to her mind. ( — ) Continually, througout her career, Cunningham took risks and tried out new ideas, skriver Jamie M. Allen i essän: From vision to reality: a transition from pictorialism to modernism.

Imogen Cunningham föds 1883. Hon skaffar sin första kamera 1905-1906. Tar en examen i Kemi. Modern Processes of Photography, är rubriken på hennes akademiska avhandling.

År 1907 arbetar hon i Edward S Curtis porträtt studio. Hon blir alltså direkt uppkopplad mot fotohistorien.

I förrgår träffade jag Imogen Cunninghams barnbarn, Meg Partridge. Det gick för ett ögonblick nästan att ta på den osynliga fotohistorien. Den tunna linjen från Curtis ateljé, till de första bilderna runt 1905 och till de sista på 1970-talet. Vi stod omgivna av farmoderns bilder, vars negativ hon arbetat med under åratal och omsorgsfullt sorterat. Hon beskrev bland annat Imogens mörkrum, där man inte kunde stå rak och hur man fick gå upp ur källaren och utanför huset med bilderna när de skulle torkas.

Hon berättade också att hon hos sin far Rondal Partridge, hittat ett ljudband där Imogen berättade för sin son om fotografier hon tagit. Meg använde det ljudet till en film om Imogen. Filmen visas på utställningen. Det som slår en är tonen. Intimiteten. Så långt från hur berömda personer brukar låta när de talar offentligt, håller föredrag eller ger intervjuer. Imogen Cunningham känns alldeles nära här för hon beskriver bilderna för ett av sina barn.

Urvalet är känsligt och kunnigt. Celina Lunsford, vid Fotografie Forum Frankfurt är ansvarig Curator.

Utställningen består av: signed vintages, unsigned vintages, later prints from the artist and Estate prints made by her son Rondal Partridge are included, skriver Celina Lunsford i katalogen som hör till utställningen. Merparten är alltså kopierade av Imogen själv, något som Lunsford bekräftar när jag träffar henne.

Porträtt, stilleben, arkitektur, dans inget verkar främmande för henne.

Imogens utveckling från det romantiska till det sakliga ledde henne också till att göra bilder som endast är möjliga att göra med en kamera. En reducerad värld av detaljer från växter, byggnader och den nakna kroppen. Dubbelkopieringar både i kameran och i mörkrummet. Här förefaller hon orädd och experimenterade gärna. Som om hon sökte de enkla grundformerna i allt hon fotograferade.

1968 talar Imogen Cunningham, då 85 år gammal inför en grupp studenter – It is sad but true that although we learn seeing only a little at a time we do in the long run learn something… I would really like to say something of encouragement especially to beginning photographers, but how […] when in a long life one has wandered in uncertainty back and forth from vision to reality.

Osäkerheten till trots. Under ett långt liv har hon vandrat fram och tillbaka mellan vision och verklighet. Från vision till verklighet.

Tack Imogen!

PS

–  Allt präglas av lika delar experimentlust och råstark längtan efter skönhet, menar Mikael Timm, i en entusiastisk recension i radions Kulturnytt den 24 maj.

Fotografisk tid

Foto: Imogen Cunningham | Clare and Floating Seeds, 1910

200 vintagekopior av Imogen Cunningham på Kulturhuset i Stockholm. Ytterligare en prestigeförlust för Moderna.

Först Henri Cartier-Bresson på Fotografiska och nu Cunningham. Två exempel från i år. Det är tydligt att Moderna släppt ansvaret för den klassiska fotografin.

Bilderna som kommer att visas på Kulturhuset består av originalbilder från Imogen Cunningham Trust och George Eastman House, Rochester i ett urval av Celina Lunsford. Utställningen spänner över de första experimenten i piktorialistisk anda till de sista porträtten hon påbörjade 1975, i serien After Ninty. Hon dog året därpå 93 år gammal.

1982 ställde vi ut Imogen Cunningham på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Vi hade lyckats komma över en kollektion originalbilder i ett samarbete med Galleri Image i Århus, vill jag minnas. Märklig tid, skarven 70-80 tal. Utställningar som i dag vore otänkbara av ekonomiska skäl och dessutom omöjliga ur försäkringssynpunkt.

En annan gång kunde vi visa en utställning med Eugene Smith, med bilder kopierade av fotografen själv. En ideell och ljuvlig tid för galleriverksamhet.

När jag vid ett tillfälle besökte galleriet under Cunningham-utställningen, hördes en bullrig amerikansk röst från det inre rummet på galleriet. En lång rödlätt man tillsammans med en kvinna i ivrigt samspråk med Tomas Sundin, som arbetade på galleriet. De står framför bilden av två badande pojkar uppflugna på en klippa. Twins on Rocks.

Det är tvillingbröderna Rondal och Padraic. Nu står Rondal Patridge 60 år senare i vårt galleri framför fotografiet av sig själv och sin bror. Han berättar om bilden som deras mor tog år 1922. Fotografisk tid och levd tid, hinner jag tänka innan också jag dras in i konversationen.

I fotografiernas tid är två barn på en klippa alltid kvar där på klippan utan att åldras.

Det visar sig senare att Rondal Partridge tillsammans med sin fru Elizabeth är på bilresa i Skandinavien och har passat på att besöka Örebro för att se utställningen med Imogen Cunninghams bilder.

Rondal är själv fotograf och medverkade i Family of Man utställningen, 1955. Han ville inte prata så mycket om sin berömda mamma och hennes bilder. Han är ägare till en Volvo Amazon hemma i USA och ville hellre tala om tekniska detaljer och reservdelar, minns Thomas Sundin.

Imogen Cunningham är en av den moderna fotografins pionjärer, en av grundarna till den berömda f/64 gruppen i San Fransisco i början av 1930-talet. Kulturhuset i Stockholm är att gratulera. Utställningen börjar den 24 maj.

Det är bara att tacka och buga.

Foto: Imogen Cunningham |
Twins on Rocks, 1922

He just liked to take the pictures of me

Foto: Harry Callahan | Elenor New York 1945

Kanske är han mest känd för alla bilderna på sin fru Elenor. Han måste ha fotograferat henne tusentals gånger under de 63 år de var gifta.

Elenor Callahan dog förra året 95 år gammal. Hon var en av de kvinnliga modellerna som är lättast att känna igen i den moderna fotohistorien.

-Through her, he saw form and structure more clearly, both in nature and in the world. She was present in his photographs even when she wasn’t in them. Eleanor was Harry Callahan’s collaborator, for she rested inside his psyche, säger Los Angeles galleristen Stephen White.

Nu kan man se Harry Callahans bilder i en stor retrospektiv i Hamburg på Haus Der Photographie i Deichtorhallen.

Stadsbilder, landskap, och bilder från resor. Det är en ordentligt omfattande utställning. 200 av bilderna ägs av en samlare F.C. Gundlach som också startade Haus Der Photographie år 2003. Många av utställningens färgbilder, så kallade dye transfer prints, kommer från hans samling.

Elenor den tålmodiga modellen och musan säger ödmjukt: – He just liked to take the pictures of me. In every pose. Rain or shine. And whatever I was doing. If I was doing the dishes or if I was half asleep. And he knew that I never, never said no.

Callahan är född 1912. Det är 73 år efter att en ny ”maskin-gjord” konst officiellt gör sitt inträde på arenan. En ny konstform i en gammal civilisation. Chockvågorna efter uppfinningen varade i ett tjugotal år. Sen började man ana att det måste finnas ett mänskligt temperament och en personlig blick, för att det ska bli en bra bild.

Harry Callahan hade både och.

Jag har fått en omedelbar lust att bara dra iväg för att se en stor utställning med en mycket fin fotograf, innan det är för sent.

PS

Utställningen pågår till och med  9 juni.

En plats för ytterligare en chans

Foto: Bryan Schutmaat | Ur Grays The Mountain Sends

Det är ovanligt övertygande. Ett nästan episkt berättande.

Storformats kamera. Porträtt, landskap och stilleben från ”the American West”. Små bergsbyar och mer eller mindre övergivna gruvsamhällen. Bufflar och hästar är utbytta mot bilvrak och övergivna hem. Det är enastående starkt och konsekvent genomfört. Grays the mountain Sends, heter projektet och jag tänker direkt: varför gör ingen fotograf det här i vårt land?

–  I’ve aimed to hint at narratives and relay the experiences of strangers met in settings that spur my own emotions. Ultimately, this body of work is a meditation on small town life, the landscape, and more importantly, the inner landscapes of common men, säger Bryan Schutmaat.

Den vanliga människans inre landskap. Kan det sägas vackrare eller mer precist.

Det verkar som om det stora landet i väster i kraft av sin egen tradition ständigt lockar till utforskning och nytolkningar av platser och myter. Är ”the West ”fortfarande ett löfte, där människor ständigt kan börja om sina liv. En plats där man får ytterligare en chans?

– the lifeblood of these images is to be found in the difficult poetry of a land made up of distance, an in the alternating tranquility and sadness that it bequeathes to those who inhabit, and are shaped by it, skriver Stanley Wolukau-Wanambwa i en vindlande essä med namnet, ”The land that Gives Birth to Freedom”.

Bryan Schutmaat, inspirerad av poeten Richard Hugo har begett sig rakt ut i det amerikanska landskapet med en förhållandevis otymplig teknik för att dokumentera och berätta.

När blir en svensk fotograf inspirerad av att ta exempelvis Sune Jonssons arbete vidare genom att kliva ut ur studior och akademier för att upptäcka sprickorna i norrländska glesbefolkade bygder? Eller varför inte i Bergslagen?

Projekt liknande Jan Jörnmarks ”Övergivna platser” rör ju sig ofta i postindustriella samhällen och tömda gruvmiljöer. Men det vi får se är spår och ruiner. Människorna saknas.

Bryan Schutmaat är född 1983 i Houston Texas och har en BA i historia, tog sin MFA i fotografi 2012. Jag ser honom som i ett fågelperspektiv. Långt därnere kånkar han runt med storformatskameran, gör sina exponeringar och för anteckningar omgiven av väldiga uråldriga berg i det som en gång var Amerikas frontlinje, civilisationens framkant.

Jag är rörd av kraften i de här bilderna.