claes gabrielson

Archive for juni, 2013|Monthly archive page

En fotoväska

In Funna bilder on juni 27, 2013 at 20:43
Foto: Henning Wettendorff | Dorothea Langes fotoväska

Foto: Henning Wettendorff | Dorothea Langes fotoväska

Häromdagen skrev jag om Dorothea Langes berömda bild, Migrant Mother.

På en av de sex bilder hon tog på Florence Owens Thompson kunde man skymta en resväska som fått tjänstgöra som bord.

Nu skriver Henning Wettendorff om en annan väska. Dorothea Langes kameraväska!

Det är underbart med läsarkommentarer. Så här skriver Henning:

Apropå resväskan… det fanns också en annan väska på plats, den står sedan länge här hos mig i Helsingør – Dorothea Langes kameraväska.
 Rätt kul. Hon gav den till Imogen Cunninghams fotoglada son, Rondal, som sen gav den till mig på 80-talet (tur att jag kom ihåg vad det egentligen var för väska när vi röjde källaren i våras; ändå kul att röra och ibland använda läderväskan med Dorotheas ‘avlägsnanden’ dvs hennes exponerade plåtnegativ)

En hand på fotohistorien, ett konkret spår. Poesi i sak.

PS

Nedan en annan av Dorotheas bilder, ibland kallad Migrant Mother II.

August 17, 1936. Blythe, California. ”Drought refugees from Oklahoma camping by the roadside. They hope to work in the cotton fields. There are seven in family. The official at the border inspection service said that on this day, 23 carloads and truckloads of migrant families out of the drought counties of Oklahoma and Arkansas had passed through from Arizona entering California.” Medium-format negative by Dorothea Lange for the Resettlement Administration. Från Shorpy Historical Photo Archive

Foto: Dorothea Lange

Foto: Dorothea Lange

Kärleksförklaring till en mor

In Film, Funna bilder on juni 26, 2013 at 14:16
Filmruta |  ur filmen A Photographic Memory av Rachel Elizabeth Seed

Filmruta | ur filmen A Photographic Memory av Rachel Elizabeth Seed

Sheila Turner-Seed var skribent och fotograf i New York och London i det tidiga 70-talet.

Hon gjorde bland annat intervjuer med flera av tidens stora fotografer. Henri Cartier-Bresson, Bruce Davidson, Cornell Capa, Lisette Model, W. Eugene Smith, Don McCullin m. fl.

Nu har hennes dotter, Rachel Elizabeth Seed också hon fotograf, börjat göra en dokumentärfilm om mamman, A Photographic memory.

Sheila Turner-Seed dog när Rachel bara var 18 månader gammal.

– Since she died so long ago, I thought maybe I could learn more about her life if I retraced their origins. I discovered that her raw interviews had been sitting like a time capsule at the International Center of Photography since 1979 when my dad sent them there for safekeeping.

Projektet började när hon hittade några lådor med filmer och rullband hos sin far. Nu återbesöker hon platser och träffar de fotografer hennes mor mötte och som fortfarande är i livet. Hon talar med närstående och anhöriga. Hon blandar sina egna filmbilder med mammans filmer, stillbilder och intervjuer. Exempelvis träffar hon Martine Franck och samtalar om Henri Cartier-Bresson intervjun som han för övrigt tyckte var en av de bästa intervjuer han varit med om.

Hon har startat en Kickstarter campaign för att få pengar till sin film. För mig räcker det att se Scotch-askarna med rullband märkta Bresson, Davidson.. Sällan har jag känt en så tydlig lust att bidra med en slant.

Filmen ser ut att kunna bli en fin resa, en hyllning till fotografin och samtidigt en kärleksförklaring till en mor hon aldrig lärde känna.

Måste ses.

Här trailer.

 

Hon önskade att bilden aldrig blivit tagen

In Funna bilder on juni 25, 2013 at 13:37

Foto: Dorothe Lange | Destitute pea pickers in California. Mother of seven children. Age thirty-two. Nipomo, California. 1936

Vilken sorts information innehåller egentligen ett fotografi?

Jörg Colberg är en av de intressantaste bloggarna när det gäller contemporary fine art photography. Han startade Conscientous redan 2002. Han är professor i fotografi vid Hartford Art school / University at Hartford. Hans blogg är en veritabel guldgruva när det gäller bra fotografi.

Nu har han gjort om bloggen till ett Photography Magazine med presentationer av fotografer, längre intervjuer, och recensioner av fotoböcker. Nyligen tog han sig an ett av de mest kända porträtten i fotohistorien, Dorothea Langes, Migrant Mother.

Vad kan vi egentligen veta om personer vi ser på fotografier?  Vilka slutsatser kan vi dra då bilder förvånansvärt ofta innehåller mycket lite faktisk, egentlig information? Vad finns mellan mellan fotografiska fakta – det som faktiskt ryms inom bilden och det som är våra egna tillägg i form av tolkningar?

Kvinnan på den berömda bilden heter Florence Owens Thompson, något som inte framgår av informationen på bilden. Där står det: Destitute pea pickers in California. Mother of seven children. Age thirty-two. Nipomo, California. Bilden är tagen i mars 1936.

Att tummen nere till höger på bilden är bortretuscherad, är en annan historia och har dessutom påpekats förr. Jörg Colberg tar istället upp frågan om hur lätt det är att börja lansera egna teorier när man ser på bilder.

–  When looking at photographs the very first thing is to become aware of what we see – and what we think we see, skriver han.

På en av de andra bilderna kan man se att kvinnan bär en ring, något som ger ytterligare lite mer information. En vigselring? På ytterligare en exponering kan man ana en resväska som fått tjänstgöra som bord. På distansbilden syns hela det provisoriska skyddet. En vindfri plats att vila på, en tillfälligt skydd i depressionens USA.

Det finns ytterligare en bild där mamman ammar ett av sina barn och frågan är om inte den är lika stark som den som blivit så berömd. Den här bilden visar kvinnans inre resning, den uttröttade resignationen till trots. Bildens undertext är (Obs min tolkning) att mamman kommer att kämpa för att de sju barnen ska klara sig. Det enkla tältet är en parentes i deras liv. Florence Owen Thompson kommer att ta familjen till det som vi i brist på annat brukar kalla, bättre tider.

Vad är det vi ser och vad är det vi tror att vi ser i en bild?

Dorothea Lange tar 6 exponeringar under tio minuter på kvinnan som inte vet att hon kommer att bli mor till tio barn. Hon vet då inte heller att en av bilderna kommer att hamna på frimärke och bli en ikon.

Bland alla små brukare, kringresande säsongslantarbetare och daglönare på jakt efter försörjning blev Florence depressionens ansikte framför andra. Ett ansikte som sammanfattar, förkroppsligar The Great Depression i USA.

Bilden kommer också att inspirera John Steinbeck när han skrev Vredens druvor.

Florence Owen Thompson kunde efter ett tips drygt 40 år senare år 1978 identifieras av reportern Emmet Corrigan i Kaliforniatidningen Modesto Bee. I ett brev som publicerades i tidningen skriver Thompson under rubriken: Woman fighting mad over famous depression Photo, att hon önskar att Dorothea Lange aldrig hade tagit bilden på henne och barnen – I cant get a penny out of it. She didn’t ask my name. She said she wouldn’t sell the pictures. She said she’d send me a copy. She never did.

Hon menar också att det finns några direkta sakfel i Langes noteringar.

Florence Owens Thompson dör 1983, 80 år gammal. På hennes gravsten står det: FLORENCE LEONA THOMPSON Migrant Mother – A Legend of the Strength of American Motherhood.

1998 samma år som bilden kommer ut som ett 32 cents frimärke, säljs en kopia med Lange’s handskrivna anteckningar och signatur för 244.500 dollar på Sotheby’s i New York.

PS

Roy Stryker chef för FSA, sa att – Migrant Mother is the ”ultimate” photo of the Depression Era. ”[Lange] never surpassed it. To me, it was the picture … The others were marvelous, but that was special … . She is immortal.

PS 2

Här kan man se bilderna, på Library of Congress

Foto: Dorothea Lange | Florence Owens Thompson med dottern Norma

På gatorna

In Utställningar on juni 10, 2013 at 15:51
Foto: Trent Parke | Sydney. Martin Place, city centre. 2002

Foto: Trent Parke | Sydney. Martin Place, city centre. 2002

Gatufotografi som tradition är nästan lika gammal som fotografin självt. Så fort tekniken tillät så tog sig fotograferna ut på gatorna. Det vi idag kallar Street photography eller gatufotografi är ett begrepp som började användas först på slutet av 1950- och början av 1960-talet. Definitionen av genren har varierat under årens lopp.

Snickarbacken 7. Det är oStockholmskt, en ruff och tuff lokal som egentligen är en servering och som lika bra kunde ligga i New York eller London. Här visas just nu en stor utställning med Street photography bilder.

In-Public som ligger bakom utställningen är ett sorts internationellt gatufotokollektiv med 22 medlemmar. Utställningen består av c:a 100 bilder. Tidigare är den visad i Derby och i Bangkok. De är inbjudna av en löst sammansatt grupp i Stockholm som kallar sig CUP, Contemporary Urban Photography. I en utställning i utställningen visar fem av medlemmarna i CUP Street-bilder  under namnet, 5  From Stockholm.

Street photography can loosley be defined as any photography that takes place outside of your front door, skriver gruppen. En tämligen vag definition kan tyckas. Den verkar ju rymma oerhört mycket. Själva essensen i gatufotografin är att det är på riktigt och att inget är arrangerat. Bilderna ska också visa vanliga människor i alldagliga situationer. Man menar också att det inte får finnas någon form av samspel (Interaction) mellan fotograf och den som fotograferas. Så långt In-Publics programförklaring.

Syns något av detta på den brokiga och lite spretande utställningen? Jo då och där finns en hel del som är riktigt bra.

Nils Jorgensen, Richard Bram, och Nick Turpin är några som sticker ut. Jesse Marlow likaså. Men den som imponerar mest är nog Magnum-fotografen Trent Parke. Hans bilder kan ses här och är mycket bra. Bland de 5 från Stockholm fanns också en del intressant. Ola Billmonts blixtbilder och Brian Sparks säkra kompositioner t.ex.

Lokalen Snickarbacken 7, är lite mörk och när man vill luta sig fram mot en bild för att kunna se lite bättre riskerar men att störa ätande gäster. Det är med andra ord svårt att överblicka hela utställningen.

Det urbana landskapet, arkitektur och porträtt. Fotojournalistik. Street-bilder låter sig inte så lätt kategoriseras. Kanske är det lättare att tala om ett förhållningssätt, en metod eller ett sätt att arbeta.

När är ett fotografi inte ett gatufotografi tänker jag, när jag släntrar ner längs Snickarbacken mot Birger Jarlsgatan. Upprymd av utställningens alla gatubilder. Gatans alla ögonblick.

Som i en mänsklig rörelse

In Funna bilder on juni 5, 2013 at 23:04
Foto: Berndt Klyvare | DigitaltMuseum / Nordiska Museet

Foto: Berndt Klyvare | DigitaltMuseum / Nordiska Museet

Jag har många gånger letat på nätet efter Berndt Klyvares bilder. Har inte hittat speciellt många. Han har alltid funnits där som en självklar referens. En poet bland fotografer.

Oftast är det svärtan jag dröjt vid. Det svarta, upp mot det ljusa. Som i en mänsklig rörelse. Inte sällan ett barns.

DigtaltMuseum / Nordiska Museet har lagt ut runt 80 bilder av mycket varierande art. Flera högst alldagliga ”brödbilder” i färg. Men där finns pärlor. Dock saknas det uppgifter om när bilderna tagits. Titlarna är långa som tåg och är beskrivande på museivis. Kan omöjligen vara hans egna.

Micke Berg skriver om Berndt Klyvare på sin energiska, och initierade blogg. Han menar att några av Irlandsbilderna är Gudomliga och jämför med upplevelsen av ”tung” konst – Det är som en vänsterkrok du inte ser. Det smäller till och sen gungar det. Träffande beskrivning.

Det vore på sin plats med en riktig utställning med bilder av en av vår dokumentära doldisar. Någon som har ett fotografiskt museum, en konsthall eller fotogalleri som känner sig manad?

Ögats brännvidd

In Funna bilder on juni 4, 2013 at 09:40

07 Keenan, David Lykes

När jag såg  David Lykes Keenans bilder mindes jag plötsligt en bild av Berndt Klyvare. Har ägnat en del av dagen att finna den bilden. Var det författaren Birgitta Trotzig han hade fotograferat?

Det är rakt och okonstlat hos båda fotograferna, normaloptik och en blick rakt in i kameran. Den som blir fotograferad tycks säga – Så här ser jag ut och jag skäms inte för det.

I David Lykes Keenans projekt Look at Me, har han stoppat okända unga män på gatan och frågat om han får ta en bild. Om de accepterade, gjorde de upp om var och när fotograferingen skulle ske. Bilderna togs sen på en allmän plats, i befintligt ljus. Så här beskriver han själva fotograferingsögonblicket:

– I asked them to arrive unprepared, to sit three feet in front of a 50mm lens, to think silently about something with an emotional charge for them, and then to beam that out to me entirely through their eyes.

Berndt  Klyvare och Keenan gör nästan samma sak. Drygt 60 år skiljer dem åt. De krånglar inte till det. Bilderna är i en mening självklara och osentimentala och i en annan lite melankoliska. Alla som betraktar bilden på en ung människa som tittar rakt mot oss, vet att tiden redan arbetar på den unga blickens åldrande.

Men vem är avbildad på Berndt Klyvares fina porträttbild?

I DigitaltMuseum är bilden katalogiserad av Nordiska Museet. Den avbildade anges vara Birgitta Trotzig och fotograf Berndt klyvare. Fotograferingsår okänt.

I Populär Fotografi nr. 7/8 1966 skriver ingen mindre än Peo Enquist till 25 av Klyvares bilder. Men kvinnan på bilden heter enligt honom Charlotte Reimers och är boende i Sundsvall. Bilden är tagen år 1947. Sen följer en beskrivning av denna kvinnas livsöde i koncentrat. Hon arbetar i en parfymaffär, gifter sig, får tre barn. Efter 1947 inträffar en rad händelser som självfallet inte avspeglas i bilden skriver, Enquist. Hon skiljer sig, tillträder en tjänst som handarbetslärarinna i Sveg. I samband med en vårpromenad 1963 bredvid ett av Härjedalens större vattendrag, räddar hon en flicka från att drunkna. Samma år får hon mottaga Carnegiestiftelsens, belöning en klocka i guld.

Det ligger nära till hands att betrakta Peo Enquists text som helt och hållet fiktion. Eller?

Någon som vet hur det ligger till och vem kvinnan på bilden är?

PS

Carl Johan Malmberg skriver i förrgår i SvD om ett fotografi av den fyrtioårige poeten Charles Baudelaire taget av fotografen Etienne Carjat 1861. Malmberg tycker att bilden är ett av fotohistoriens bästa författarporträtt. Den genomträngande blicken, ögon svarta som kol. Han säger att bilden är naken, liksom avskalad.

Just så, som beskrivits ovan.

KLYVARE_C_ReimersFoto: Berndt Klyvare | Charlotte Reimers, 1947 – Enligt Peo Enquist i Populär Fotografi nr 7/8 1966

Trotzig_klyvare_mindreFoto: Berndt Klyvare | Birgitta Trotzig, fotograferingsår okänt – Enligt DigitaltMuseum / Nordiska Museet