I floden av miljarder bilder på nätet finns ibland också intressanta noteringar på baksidan av bilderna, som här.
Datumet är okänt, året likaså.
Mannen uppflugen på stolpen är Main Burrell, chefsinspektör på ett telefon bolag. Han låter ta det här fotot när han står på huvudet högst upp på den 17, 5 meter höga telefonstolpen.
Det sker i Sidney, i delstaten Ohio. Bilden kommer sen att hänga på kontoret, för allmän uppvisning.
Förmodligen skulle det hela kunna betraktas som varumärkesstrategi under rubriken: ”På väg till ny varumärkesidentitet”. Varför anlita en dyr reklambyrå när man kan göra jobbet själv?
Eller, så är karln på väg in i ett djupare filosofiskt resonemang.
I sin upphöjda position tycks han begrunda exakt hur tunn den hårfina balansen mellan död och liv är.
Han kan ha mumlat något med liknande innebörd till sin fru på morgonen när han lämnade det gemensamma hemmet.
Nu är han oförmögen att höra kamerans slutare öppnas och stängas, där han svajar på gränsen mellan det bleka skuggljuset, på den tomma trottoaren och ett okänt mörker.
Det enda som till slut räknas, tänker han, är vindens oberäknelighet och fotografiets förmåga att registrera detta.
Fotots baksida
PS Jag fann bilden på Jim Lindermans sida ”Dull Tool Dim Bulb” – VERNACULAR PHOTOGRAPHY, FOLK ART, EPHEMERA AND CURIOSITIES
Nej, killens skor säger något annat om tiden, paraplyet likaså.
Men fotografen då, Doisneau, Ronis eller kanske självaste Bresson?
Nä, det är högst troligen Mats Holmstrand en mycket bra och oerhört känslig fotograf, bosatt i Kristinehamn.
Det är Örebro, en lördag i Wadköping.
Året får vi gissa oss till.
”Planket” har just varit och vi har plockat ner bilderna.
Där springer i rasande fart en blivande läkare utmed planket och en kommande cancerforskare står barfota med ett paraply i handen och betraktar spurten.
Kan någon vara vänlig att förklara vad tid är?
PS
Jag har tidigare skrivit om Mats Holmstrands bilder, bland annat här:
Någon har frågat varifrån namnet på bloggen – ”Sharpness is a bourgeois concept”, kommer ifrån.
Det här är bakgrunden.
När tidningen Vanity fair skulle göra en serie bilder på fotografer som var över 80 år, tog de kontakt med Henri Cartier-Bresson och frågade om han ville fotografera Helmut Newton.
Bresson bjöd in Newton och dennes fru June (Alice Springs) till en lunch i sin våning på rue de Rivoli. Sen gick de till en närbelägen park för att ta bilden.
–Han hade sin lilla Leica, minns Newton. – Han bara pekade kameran mot mig och tryckte av, tillägger han. Eftersom Bressons händer inte var så stadiga som de brukar vara, blev några av bilderna inte riktigt skarpa.
När Newton påpekar detta säger Bresson: Sharpness is a bourgeois concept.
Helmut Newton skrattar när han berättar om händelsen och säger: “I thought that was just divine.”
Jag läste storyn som var skriven av Dana Thomas och publicerad i Newsweek 2003 och när jag nio år senare skulle starta min blogg, så kastade jag mig över citatet och döpte helt enkelt bloggen efter denna superba formulering!
PS
Jag vet inte om bilden nedan är från det tillfället Newton talar om, Parc Monceau ligger inte helt nära Rue de Rivoli. Vem vet, kanske tog de en taxi. Eller så är det här en annan bild.
Varför blev du fotograf? Frågan har inte så sällan ställts.
Svaret har att göra med tid.
En man går över en gata i Meudon, utanför Paris,1928.
Ögonblicket då denna bild togs är sedan länge bortraderat ur alla närvarandes minnen.
Bilden är det enda giltiga beviset på att en man med hatt gått över en gata bärandes på något som är inslaget i tidningspapper, samtidigt som ett tåg passerar på en bro i bakgrunden.
Fotografen rör sitt finger på avtryckaren precis innan ångloket passerat och mannen hunnit ut ur bilden. Det är det enda vi vet om det som hände.
Valet att jag drygt 45 år senare skulle bli fotograf, är därmed i någon mening avgjort.
Fotografiets magi som skildrar denna vardagliga händelse, är tveklöst en del av svaret.
Blicken, precisionen hos André Kertész som också stod där på gatan, är inget annat än häpnadsväckande.
Han återvände till platsen åtminstone vid ett tillfälle till, kanske fler. Jag har sett två andra exponeringar han gjort av samma motiv. Ingen har dock något av den kvalité som gjort den här bilden till en klassiker.
Gatan är i de bilderna folktom. På en passerar visserligen ett tåg på bron, men utan rök och ingen bär heller något över gatan, inslaget i tidningspapper.
Foto: Jan Bernhardtz | Okänd mannekäng. Adressen är möjligen Köpmannagatan 21, innan branden på skofabriken Svanen, 1966. Tillställning troligen i Lottakårens regi. | Ur serien ”Örebro”
En stad är ständigt i rörelse. Människor likaså.
Damhattar, herrockar, hus och bilar – blir i Jan Bernhardtz bilder en tidskapsel, som på ett fascinerande vis berättar om en tid som inte längre är. Det är också en berättelse om en stad som såg ut just så här, när fotografen höjde sin kamera.
I det här fotografiska projektet använder fotografen en närmast subjektiv dokumentär metod.
Det traditionella sättet att fotografera i svenska städer är oftast, mer neutralt och redovisande: ”Här är huset, här är stora gatan och här är torget”. Bilder av en typ som är vanliga i stads-eller länsmuseernas arkiv.
Det här är först och främst en personlig dokumentation. Bernhardtz verkar se människorna först, sen husen och gatorna. Han följer rörelsen på trottoarer och torg. Följer med ibland, går i motsatt riktning en annan gång. För att sedan stå still och låta människor passera förbi hans kamera, för att sedan kliva över gatan och se nya motiv.
Den fotohistoriska termen för den här typen av bilder är: ”Street Photography”, eller ”Gatu-fotografi”. Genren föddes och utvecklades i USA, främst under 50- och 60 -talet.
Jan Bernhardtz bilder står sig mycket väl i en internationell kontext, vid tiden då de togs.
Bildernas svärta och grafiska realism gör att projektet balanserar på rätt sida om nostalgins gräns. Styrkan ligger i fotografens blick när han gör sina val kring ljus och komposition.
En man i hatt och mörk rock står böjd och tittar in genom ett smalt fönster. Byggnaden är troligtvis det nybyggda medborgarhuset. I den ena handen har han en portfölj och i den andra håller han en liten flicka i handen. Hon verkar också ivrigt intresserad av vad som pågår därinne.
Det är ett helt vardagligt ögonblick med en grafisk poetisk ton.
En kvinna har ställt ut en liten vit stol på trottoaren framför ett slitet trähus.
Hon står själv bredvid och vänder sig leende mot fotografen på andra sidan gatan.
Väggen runt det ena fönstret har vattenstänk. Det är först då jag upptäcker hinken, några meter bort. Hon håller på att tvätta fönstren.
Fotografen tar bilden och vandrar sen vidare. Kvinnan fortsätter att tvätta fönstren.
Inget dramatiskt har hänt. En vardag ersätts av andra vardagar.
Det är där en del av styrkan ligger i det här materialet. Jan Bernhardtz har fotograferat själva vanligheten, i det pågående gatulivet under tre år i en mellanstor svensk stad.
Det är i skarven mellan 60-och 70 talet och bilderna blir en vacker påminnelse över tiden och de människor som levde här.
Sammanfattningsvis är det här projektet ett mycket bra tidsdokument. På en annan nivå, sett i ljuset av den svenska fotohistorien, är det ett övertygande och konstnärligt väl genomfört projekt.
Med andra ord ett fotografiskt dokument med flera tidsdjup och inte så lite poetisk kraft.
SHARPNESS IS A BOURGEOIS CONCEPT 