Då allt är skimrande klarhet

Foto: Erik Centerwall, 1957 | Ur boken Vårvinter – I en stad vid havet

En liten oansenlig volym med titeln Vårvinter – I en stad vid havet, fick mig plötsligt slungad tillbaka i tiden. Likt den berömda Madeleinekakan hos Proust öppnades en flodvåg av minnen. Från tiden mellan barndom och tonår.

Cykelturer med en kamera, ett upptäckande av en egen värld. Kanske var det den här meningen som triggade igång minnet:

 – När man går ut en söndag morgon, då är allt skimrande klarhet och man lever i sitt eget mysterium, utan distans, utan förklaring.

Precis så. Med en kamera, en känsla av utvaldhet och en dos ensamhet.

Erik Centerwall skriver oerhört fint om promenaderna med kamraterna Torbjörn och Göran. Det var vår och kamerorna var med där de gick omkring på de glimmande gatorna i Härnösand. Erik var 13 år och backarna var av grus. De tog bilder på måfå, så här kan det låta:

– En detalj, en gata en bro fångade intresset. Kanske sa någon att det var snyggt eller tyckte sig se en komposition i den tänkta bilden.

Inte tänkte man då att det handlade om att söka sin frihet. Genom att skapa sig själv i ett förhållande till alla de yttre tingen och byggnaderna som blev upplevelser av en inre värld.

Det handlar inte om nostalgi. Det rör växande och frigörelse. På en bild går två män i samspråk bort över kullerstenar av guld samtidigt som tre vänner letar motiv med sina kameror. Boken ger en så otroligt fin bild av en skör och kort tid i livet. Gemenskapen kring ritualerna i mörkrummet. Sökandet efter något större. Tystnaden kring en tom parkbänk vid vattnet. Frihet och förändring.

Bilderna innehåller inte så mycket människor och är inte dramatiska, snarare motsatsen. Solreflexer på väggar och i fönster. Fläckar av snö på hustaken. Människor i motljus på en bro. En man i en båt varvar nästan vårrusigt upp en svallvåg med sin utombordare på väg mot öppnare vatten. Björkars grafik mot grå dimma.

– Ladorna låg tomma och väntande. Fiskaren skulle snart gå ut med sin båt. Odlingarna ner mot Södra sundet väntade. En man står i solen och beskär äppelträden.Vi går omkring och fyller våra liv med innebörd. Så blir vi till. Skriver Erik Centerwall.

Det är år 1957 i en småstad vid havet och jag tycker mycket om den här lilla boken.

PS

Tyvärr missade jag utställningen på Galleri Axel i Stockholm, som nyligen avslutats. Bildbehandlingen är utförd av Tommy Hallman. Bearbetning av tryck, Stefan Ohlsson och Eva-Teréz Gölin. Boken är publicerad av Ease-Editors, ISBN 978-91-980740-0-0

Snett, kornigt och direkt

Foto: Robert Frank | Barber shop through screen door Mc Clellanville, south Carolina, 1955

Jag har tyckt om Robert Frank sedan jag första gången såg hans bilder.

Kanske var det i en fototidning eller i Kristinehamnfotografen Mats Holmstrands redan då trasiga exemplar av ”Les Américains”. Jag minns fortfarande hur sidorna föll ut när jag bläddrade i den så ofta genomlästa boken.

Det var dikter som singlade ner på ett köksbord i det unga 70-talet. Franks bilder liknade inget annat jag tidigare sett.

– When people look at my pictures I want them to feel the way they do when they do when they want to read a line of poem twice. Robert Frank.

Jag ville bli fotograf. Strömholms Poste Restante, som jag upptäckt på stadsbiblioteket i Örebro, gjorde också ett mycket starkt intryck.

Robert Franks bilder är bilder från en livsresa. Först från ett land till ett annat. Sen en resa från den ena sidan av det nya landet till den andra. En främling som betraktar det han ser som ur ögonvrån, utan akademiska eller andra hänsyn, bara den egna blicken som enda giltig referens. Ögats ovillkorliga förbund med det upplevda.

Det är rått och opolerat. Det är snett, kornigt och direkt. Det är skott från höften. Rakt in i ett fotografiskt obearbetat amerikanskt femtio-tal.

Frank är först, med att skildra den amerikanska drömmen från ett oväntat och obevakat håll. Sen kommer alla de andra fotograferna och de übersmarta reklammänniskorna med sin ytlighet, som alltid tycks finnas oavsett decennium. Få fotografer har kopierats så ofta och utan att en enda AD någonsin riktigt förstått att tacka den judiske invandraren från Schweiz.

Robert Franks bild av Amerika passade inte tiden. Boken som blev resultatet av hans bilresa över det stora landet kunde inte publiceras i USA, utan kom först ut i Frankrike på Robert Delpires förlag, 1958. Året därpå gavs The Americans ut i USA, av Barney Rosset och Grove Press.

I Franks bilder sker det väsentliga ända ut i filmemulsionens grå partier intill perforeringen där han beskriver en skevhet,  lite som i ett protokoll från sidan. Inte som en serie händelser utan snarare som tillstånd. Landet i ett skymningsljus, oförberett på den plötsliga uppmärksamheten från den tillresande gästen.

Bilar, jukeboxar och oftast vägen självt i centrum för en berättelse sida vid sida med Beatförfattarna. En sorts solidaritet med det solkiga, låghalta och ännu inte fulländade USA. Han visar fragment ur det moderna Amerika som oförhappandes råkade se ut exakt så, när just han kom förbi.

Det har skrivits tonvis med text om Frank, böcker på böcker. Jag gillar Sarah Greenoughs sätt att närma sig Franks olika nivåer av skapande i den mäktiga katalogen kring The Americans, Looking In, från 2009, National Gallery of Art, Washington. Där skriver bland andra Martin Gasser från Fotostiftung Schweiz, Winterthur som också är curator för den nu aktuella utställningen på Fotografiska.

Jag är emellertid också enig med den ständigt närvarande Micke berg om att Charlie Le Duff, skrivit en fantastisk text i Vanity Fair om Frank. Även om den mer handlar om åldrandets tillkortakommanden än om Robert Franks arbete som fotograf. Bra skrivet hur som helst och dessutom i Franks egna föga inställsamma stil.

Micke skriver att: Robert Frank har aldrig betytt något för mig, för mig är det tvärtom. Frank har betytt något avgörande, och påverkar mig fortfarande undermedvetet.

När Robert Frank lutar sig in mot ett fönster till en frisörsalong i South Carolina och plåtar rakt in mot en tom stol, fotograferar han också något annat som rör vid en spricka i det stora landet. Bilden är inte bara en bild av en frisörstol det är också en bild av den elektriska stolen. En bild av ett juridiskt tillkortakommande.

I den oansenliga salongen där flaskorna med hårvatten står i givakt väntar den tomma stolen på sin kund. En fotografisk impuls och en värld av tolkningar öppnar sig när slutaren tystnat.

Jag håller Robert Frank som en av vår tids viktigaste fotografer.

PS

Utställningen på Fotografiska är ett inlån från the Collections of Fotomuseum Winterthur and Fotostiftung Schweiz, Switzerland och pågår till den 18 maj.

Fotografier för bildtrötta

Foto: © Sergio Larrain, Magnum Photos | Valparaisio Passage Bavestrello, 1952

Den ständiga floden av fotografier på webben och i all reklam, kan ibland ge upphov till drunkningskänslor. När det inträffar brukar jag återvända till den klassiska fotografin.

Den nigeriansk-amerikanske fotografen och författaren Teju Cole påminner om en viktig fotograf i The New York Times senaste söndagsintervju. På frågan om vilka nya fotografiska böcker han rekommenderar, nämner han Koudelkas, Wall och Sergio Larrain-monografin som gavs ut av Aperture i oktober förra året.

Ja, där satt den. Den chilenske fotografen Sergio Larrain född 1931, dog för två år sedan. Han tillhör den sortens klassiska gatufotografi som jag aldrig kan få nog av. En uppmärksamhet riktad mot nuet, precis som det såg ut i sökaren vid just det tillfället. Ljus och mörker organiserat på ett helt oväntat sätt. Sergio Larrain var tillbakadragen och alltför lite känd. Trots att han var medlem i Magnum, arbetade han bara professionellt under lite drygt tio år.

Pappan var arkitekt och Sergio började med musikstudier. Reste sen runt i Europa och i mellanöstern med kamera och efter hemkomsten började han frilansa för ett brasilianskt magasin. Han tog bland annat starka bilder på gatubarn som levde på stränderna kring floden Rio Mapuche som skär genom Santiago. The Museum of Modern Art i New York, köpte två av de här bilderna till sin samling.

Genom ett stipendium kunde han under åtta månader arbeta med ett större projekt i England. Det resulterade i en bok, London, 1958-1959, som om jag förstått saken rätt kom ut först 1998. Henri Cartier-Bresson blev emellertid imponerad och såg till att han blev associerad medlem i Magnum Photos 1959. Två år senare blir han fullvärdig medlem i den berömda bildbyrån.

1963 kommer boken El Rectángulo en la Mano. 1966 ges Una Casa en la Arena ut, med en text  av Pablo Neruda. Valparaiso kommer 1991, också den med text av Neruda.

Där finns den otroligt fina bilden på flickorna i trappan. Sergio Larrain säger så här om den  – in a state of peace and utter serenity, just pursuing what at the time interested me most. Then, as if from nowhere, first one little girl appeared, shortly joined by another. It was more than perfect, it was a magical image.

En av Larrains bilder av ett par utanför Notre Dame i Paris, som Larrain först upptäckte när han hade framkallat filmen, sägs ha inspirerat Julio Cortázar till novellen Las babas del diablo. Denna novell i sin tur inspirerade Michelangelo Antonioni till att göra filmen Blow up.

I början av 1970-talet söker han sig till en Boliviansk mystiker och 1972 överger han fotografin för studier i kalligrafi, yoga och meditation.  Han drar sig undan världens larm.

– He is very different, very intense, säger Agnès Sire, director of the Henri Cartier-Bresson Foundation. For me, he is [often] interested in what you don’t see, säger hon och förklarar –  He stopped his career. It was not bringing him what he [thought] it would bring to him. [He felt] the fact he photographed those kids will not change the fact that there will always be kids abandoned. Photography will not help save the planet.  Citatet är hämtat ur en intervju signerad Richard Conway, på Time-Light box.

Det här är fotografier för bildtrötta. De liknar dikter man har i minnet, en sorts konstverk man äger för alltid.

Här länken till Magnum Photos där hans bilder visas.

Bearbetad tid

Foto: Amy Friend | Ur serien Dare alla Luce, publicerad i Unless you will

På kort tid ser jag två arbeten som rör tid och minne. Två fotografer som på olika sätt bearbetat, manipulerat familjebilder.

Först Amy Friend från Ontario Kanada, med sin gäckande och suggestiva serie Dare alla Luce, i februariutgåvan av online magasinet Unless you will. Sen Magnus Westerborns sympatiska ”enroute Italia”, som visas på galleri Kontrast i Stockholm.

Amy Friend låter ljus passera genom bilderna, som om hon vill understryka att alla fotografier görs av ljus. Hon skriver att hon vill ge tillbaka fotografierna till ljuset, därav den italienska titeln på projektet Dare alla Luce,  som beskriver födelseögonblicket.

Hon utgår från vintage-fotografier både personliga och anonyma, som hon reproducerar och manipulerar. Hon säger att hon är fascinerad av skillnaden mellan det närvarande och det frånvarande. Den sköra kvalitén i fotografierna och i det lika sköra i våra liv tycks vara en av hennes drivkrafter.

Ljuset som hon återanvänder och som lyser genom de små hålen i hennes bilder är hennes kommentar till att bilderna en gång var glömda, förlorade. Nu är de i någon mening återfödda och har fått en ny mening.

Magnus Westerborn arbetar på ett helt annat sätt. Han har utgått från ett fotoalbum från en resa som hans föräldrar gjorde till Italien 1954.

Han har valt ut bilder av modern och fadern där de fotograferat varandra, ofta kring den Volkswagen de körde. Framtidstro, egen bil genom Europa knappt 10 år efter andra världskrigets slut. Magnus Westerborn beskriver känslan av resan som föräldrarna gjorde:

– Att vara på väg, samtal som pågår, nyfikenhet inför det som passerar förbi. Där varje stopp kan leda till ett möte som blir en upplevelse som lever kvar. Varje gräns som passeras öppnar för en ny kultur med nytt språk, ny valuta, nya uttryck. Att befinna sig i en Volkswagen på väg ut i det okända.

Bilderna är inskannade och bearbetade. Med hjälp av lager av oskärpa har Westerborn lyft fram delar och detaljer i bilderna och därigenom skapat nya uttryck i de gamla albumbilderna. Förskjutningar mellan tid och minnesbild, mellan faktisk fotografisk exakthet och sonens egna tolkningar kring resan.

Skärpa och oskärpa, en ny grammatik till en gammal berättelse. Han var inte med, men kan nu göra resan igen på ett delvis annat sätt. Med hjälp av reprofotograferade biljetter och broschyrer blir hans berättelse en ny resa som också i de bästa bilderna bjuder in oss i publiken som medresenärer.

Det är stundtals mycket vackert och bilderna innehåller ett starkt fotografiskt vemod som går rakt in i betraktaren och vi påminns om vår egna föräldrar och om resor vi själva gjort.

PS Utställningen ”enroute Italia”, visas på galleri Kontrast pågår till den 16/3.

Foto: Magnus Westerborn | Ur serien ”enroute Italia”