En tunn yta mot tiden

Foto: Julia Margaret Cameron | Ophelia, 1867

Det rör sig om en gammal och lång vänskap.

Vissa dagar betyder hon inget. Det kan gå månader eller år.  Men plötsligt dyker någon av hennes bilder upp på näthinnan.

En djupt religiös kvinna, mor till sex barn som fick sin första kamera 1863 när hon var 40 år gammal. En gåva från en av hennes döttrar.

– It may amuse you, Mother, to try to photograph during your solitude, sa dottern.

Julia Margaret Cameron började långsamt tillägna sig kunskaperna. – I felt my way literally in the dark thro’ endless failures, skrev hon i ett brev från februari 1864.

Lite senare skriver hon – From the first moment I handled my lens with a tender ardour, and it has become to me as a living thing, with voice and memory and creative vigour.

Hon anklagades för dåligt tekniskt kunnande och att hennes bilder var oskarpa.

Men det var många gånger ett medvetet val. Hon ville annat än det perfekta. Hon sökte något i de ansikten hon fotograferade. Hon följde den egna blicken in mot mattskivans dimmigt glödande ljus och ansiktet som fanns där.

Hon fotograferade målaren G. F. Watts, poeten Alfred Lord Tennyson, vetenskapsmannen Sir John Herschel, och filosofen och historikern Thomas Carlyle bland många. Där finns också bilder av släktingar grannar och tjänstefolk från det egna hushållet.

Ok, några av hennes allegoriska tablåer och bibeltolkningar kan väl få passera okommenterat. Men i en del av hennes porträtt finns den tunnaste ytan mot tiden jag upplevt inom fotografin.

Jag tycker att jag känner några av dessa människor, jag kände några av dem, jag vill lära känna någon i Julias bilder.. så är det.

Nu under hösten visar Metropolitan Museum of Art en utställning med hennes bilder, med bland annat 35 verk ur den egna samlingen.

En helt underbar och lärorik text om Julia Margaret Cameron är publicerad i The New Yorker av Anthony Lane. Det är verkligen sällan man läser texter om fotografi som är på det sättet. Varmt insiktsfull och fylld med beskrivande detaljer. Nivån på den texten gör mig glad i flera dagar.

– At the Met, you can see a product of that session:

a great well of shadow, in which one half of the writer’s face is drowned. And

what we instantly notice about the other half, with its lonely eye and its salty shock of

hair, is how it shudders and blurs. Is that, as some of Cameron’s contemporaries believed,

a mistake: the lack of a proper technique that would embalm the subject in

tranquillity? Or is it what Carlyle called a likeness, bodying forth a spirit that—as his

affrighted readers knew—would not, and could not, hold still? Time does not freeze

in such a photograph. It melts and steams.

 

PS Utställningen på Metropolitan i New York pågår tom den 5 januari 2014

Att lämna kameran

Bild: Gunnar Smoliansky | Ur serien Hand

En lågmäldhetens mästare sträcker ut sin hand i mörkrummets mörker.

Gunnar Smoliansky visar än en gång hur stark hans fotografiska vision är. Han tar den analoga fotografiska processen till ytterligare en nivå.

I kraft av sitt mogna konstnärskap har han modet att lämna kameran när han nu på Moderna Museet visar en serie bilder på fotografiskt papper.

Det är stort och det är bara att buga och ta emot.

Det började med att han efter slutet av en arbetsdag i labbet började plocka fram gamla fotopapper av varierande slag och ursprung. Han tog en lagom nypa papper ur olika kartonger. Den som sett Smolianskys labb vet att det finns papper att välja på. Utgångna sorter från alla decennier på 1900-talet.

Sedan belyste han pappren och doppade sin högra hand i framkallaren och tryckte den sedan på olika sätt mot fotopapperet.

Resultatet är en enastående och helt unik svit på 401 bilder på 18×24 cm papper, gjorda vid 47 olika tillfällen eller seanser mellan åren 1992 och 1994.  Slump och fotokemi hittar varandra. Förtroliga närmanden och eruptiva möten. En sorts finger och handavtryckens dans i en tidigare aldrig nedtecknad grafisk manual.

Jag blir till lika delar imponerad och rörd. En av våra absolut främsta fotografer lämnar kameran och gör det här. Moderna Museet är att gratulera. Det är bland annat genom att göra den här sortens presentationer som man kan hävda sig mot det kaxiga och ibland ytliga Fotografiska.

Moderna borde oftare bygga vidare på den egna fotografiska samlingen och på allvar börja tro på den. Fotografi är konst och många konstnärer arbetar idag med fotobaserade verk, visst. Men fotografier verkar och förhåller sig också i en helt egen tradition som man som institution nogsamt bör studera intensivt och förhålla sig till. Något som man ju inte rimligen kan förvänta av Fotografiska på Stadsgårdskajen.

Det finns ingen relevant term för de här bilderna. Gunnar Smoliansky kallar inte bilderna för fotografier. Fotogram fast tvärtom, kemigram? Namnet är oviktigt.

Det intressanta är det oväntade, att bilderna blivit till och den höga konstnärliga kvalitén. En fotografs högra hand, på en gång motiv och redskap har rört sig fritt och lekfullt i mörkrummets mörker.

Gå och se Gunnar Smolianskys bilder på Moderna!

Det är en mycket vacker utställning.

Bild: Gunnar Smoliansky | Ur serien Hand

Ett brott

Okänd samisk kvinna | Gellivare, 1925

En okänd samisk kvinna fotograferad under en rasbiologisk expedition i Gellivare år 1925. Vem är hon? Stark och stolt trots att hon fotograferats i hårt solljus mot en vit tygbit som hastigt hängts upp på hennes kåta.

Rynkorna är landskapet. Fjäll, älvar alla små stigar hon gått och åren hon levt. Hon är en i raden. Alla de som levt före är inskrivna i hennes ansikte.

Albumet med bilderna är märkt: Martin Nilsson. Minne från Rasbiologiska exp. Bland Gellivare lappar, 1925.

Hur albumet hamnat på Ájtte, svenskt fjäll och samemuseum i Jokkmokk och vilka personerna på bilderna föreställer är oklart.

Jag kommer att tänka på Edward S Curtis 1868-1952 och hans monumentala arbete i USA bland den nordamerikanska urbefolkningen. Under trettio år arbetade han och det resulterade bland annat i över 40. 000 bilder. Naturligtvis hade han andra avsikter. Han besökte omkring 80 olika stammar och gjorde noggranna anteckningar, förtecknade mer än 10.000 sånger och ceremonier.

Antropolog och historiker snarare än vetenskapsman. Det stora verket The North American Indian, omfattar tjugo volymer.

Han ville rädda ett folk som långsamt var på väg mot utplåning.

Vad den rasbiologiska expeditionen ville med att fotografera och mäta samerna i Gellivare 1925 är något helt annat. En på vetenskaplig grund helt orimlig verksamhet.

Om det skett i vår tid skulle det rubriceras som ett brott. Ett brott mot ett folk.

Fotografering vid rasbiologisk expedition, Gellivare,1925