Foto: © Nicholas Nixon | The second (and first surviving) portrait from 1975: left to right, Heather, Mimi, BeBe and Laurie, in New Canaan, Connecticut.
Fyra systrar fotograferade en gång varje, år under 40 år.
Den första bilden togs sommaren 1974, men den kasserades. Året därpå tog fotografen Nicholas Nixon en ny bild på sin fru BeBe och hennes tre systrar. Heather var 23 år gammal det året, Mimmi 15, BeBe 25 och Laurie var 21.
Han fortsatte sedan med samma ritual, en gruppbild varje år under 40 år med en 18×24 cm, storformatskamera.
Det hela växte fram för att vi hade tråkigt säger Nicholas Nixon. – “We’d go down to visit BeBe’s parents on weekends. It was kind of boring, a lot of socialising, we were expected to show up for dinner every day … Out of a friendly desperation, I said: ‘Let’s take a picture, säger han i en Guardian-artikel av Sean O’Hagan, med anledning av en stor utställning på MoMa i New York som avslutades nu i januari.
Trots det enkla greppet, en gruppbild med samma personer år efter år i exakt samma ordning, har hela projektet en mycket stark suggestion. När 36 bilder visades på en utställning i Granada, Spanien, sägs det att besökare grät öppet.
Var och en av systrarna har genom åren kunnat vara med och välja vilken bild som skulle få representera just det året, en process som på senare år blivit mer och mer av ett gemensamt arbete.
Vilka är de här systrarna Brown? Det får vi egentligen aldrig veta. Vi får information om deras klädval och frisyrer. – Vi tog på oss de kläder vi kände för den dagen, helt enkelt säger Bebe Nixon i en intervju. Sammanhållningen mellan systrarna, tycks också öka med åren. Det syns på armarna, kropparnas hållning, en hand på en axel, ansiktsuttryck osv. Eller är det ett uttryck för en ökad medvetenhet om själva projektet?
Men frågan återstår vad kan vi veta om de här personerna efter fyrtio år? Ansikten och kroppar förändras, rynkor och skavanker beskriver en förändring som ju aldrig går att se när livet pågår. Åldrandet. Är det vi ser när vi pendlar med blicken från den ena bilden till den andra, om och om igen?
En annan tankegång, kan vara den här: Så här skriver Susan Minot i The New York Times Magazine (länk också till alla bilderna).
– To watch a person change over time can trick us into thinking we share an intimacy, and yet somehow we don’t believe that these poses and expressions are the final reflection of the Brown sisters. The sisters allow us to observe them, but we are not allowed in.
The reluctance shows particularly in the early pictures: the wary lowered brow, the pressed line of a mouth. Sometimes a body’s stance or the angle of the jaw is downright grudging. These subjects are not after attention, a rare quality in this age when everyone is not only a photographer but often his own favorite subject. In this, Nixon has pulled off a paradox: The creation of photographs in which privacy is also the subject. The sisters’ privacy has remained of utmost concern to the artist, and it shows in the work. Year after year, up to the last stunning shot with its triumphant shadowy mood, their faces and stances say, Yes, we will give you our image, but nothing else.”
Inget annat? Är det inte så att här bilderna helt enkelt visar det vi i brist på annat kallar tid. Fotograferad tid, levd tid.
Det är omöjligt att se de här systrarna förändras år från år utan att tänka på sitt eget liv.
Försök får ni se.
Foto: © 2014 Nicholas Nixon | This year’s portrait.
PS
Den sista november 2014 kom en bok med titeln, Nicholas Nixon: 40 Years of the Brown Sisters (The Museum of Modern Art, New York). Tidigare har boken gets ut 1999 och 2008, båda upplagorna är slutsålda.
The New York Times Magazine länken ovan visar alla bilderna i årsföljd.
Här är en länk till ytterligare ett galleri med bilderna.
SHARPNESS IS A BOURGEOIS CONCEPT 