Rädda ett folk

Ur rasbiologiska institutets arkiv

Om någon undrar varför det gått en tid sedan senaste inlägget på bloggen, beror det på följande.

Jag har börjat en dokumentärfilm för SVT-Dokumentär, tillsammans med Maja Hagerman. Ämnet? Att tätt följa i spåren efter på vårt lands store rasbiolog, Herman Lundborg.

Världens första statliga rasbiologiska institut startade i Uppsala 1922. Uppdraget som den lilla personalstyrkan hade fått var att ”rädda det svenska folket” från inblandning från främmande. Saken var av största nationella vikt. En så gott som enhällig riksdag hade antagit förslaget om institutet. Motionen hade fått stöd från såväl höger som socialdemokrater (som lämnat in den).  Nu skulle personalen på institutet genom brett upplagda rasundersökningar ta reda på var i landet det svenska folket var rasmässigt som renast.

-Vårt land gifver rika tillfällen, sannolikt bättre än månget annat land, för forskningar af detta slag, och det av flere skäl. Vårt folk är en jämförelsevis ren ras; ett och samma språk är här rådande. Vidare är befolkningen ännu på många ställen af landet ganska stationär, så att man på begränsade områden kan träffa på ett stort antal medlemmar av en och samma släkt. (–)

Allt för undermåliga individer måste på ett eller annat sätt förhindras att fortplanta släktet. I vår tid får ogräset (degenerationen) snart sagt växa fritt och det i sådan utsträckning, att det på många ställen i landet förkväfver den goda sådden. 

Ja, så skriver han Herman Lundborg. Här ovan ett exempel ur: Om Släktforskning och ärftlighetshygien, från 1904.

Nu återstår att få teknik och manus att börja samspela. Just nu befinner jag mig i Jokkmokk. Herman började sina studier på Listerlandet, innan han under många år fortsatte att fotografera, undersöka och mäta den samiska befolkningen.

Det här är ett mörkt och ännu outforskat hörn av vår modernitet.

Vi vet ännu inte var den här berättelsen kommer att sluta.

Ur rasbiologiska institutets arkiv

Display that magic

Foto: Robert Frank | Mary with Large Daisy in her Hair, c:a 1953

Howard Greenberg är en av skaparna av den moderna marknaden för fotografi i USA idag.

Howard Greenberg Gallery var från början var mer känt som Photofind som startade 1981. Ett av de första gallerierna som visade photojournalism och street-photography. Nu kommer ett urval ur hans egen personliga samling att visas i Musée de l’Elysée Lausanne i september.

– It’s not an encyclopedic history of photography…it’s the magic of photography when the right picture printed the right way just grabs you, säger Howard Greenberg

Utställningen är koncentrerad kring den moderna fotografins utveckling, med verk av Steichen och Weston till de tjeckiska fotograferna František Drtikol och Josef Sudek. En avdelning är ägnad åt arkitektur och det urbana. Bilder från 30- till 1970-talet, med namn som Berenice Abbott, Diane Arbus, Bruce Davidson, Robert Frank, Lee Friedlander, William Klein, Saul Leiter, Helen Levitt, Weegee, och Garry Winogrand. Där finns också bilder från Farm Security Administration av Walker Evans och Dorothea Lange. Vill jag åka till Lausanne?

Elisabeth Avedon beskriver på sin blogg,  hur hon i ett samtal med Howard Greenberg blir bländad av dennes smittande entusiasm och genuina kärlek till fotografin.

Min samling är verkligen personlig. Visst där finns kända bilder, klassiska bilder, rent av ikoner. Men där finns också okända bilder som inte kan räknas som viktiga i traditionell mening. Men de är viktiga för mig, menar Greenberg.

– It’s my life and just like in your life you’ll see certain pictures you can relate to, you want it because of your experience. So it’s that way with my collection.

Howard Greenberg började som fotograf och beskriver sig som en riktig mörkrums nörd som älskade att kopiera. När han såg äldre vackra kopior började han att samla.

It’s really about the magic of photography. That’s how I see it. In so many pictures that I fall in love with, that I bought for myself, display that magic. Säger han.

Kommer då utställningen i Lausanne att kunna ge rätt bild av en samlares samling? Greenberg tvekar lite, han har själv inte varit curator. Det arbetet har utförts av  Sam Stourdzé, Musée de l’Elysée och Agnès Sire från Fondation Henri Cartier Bresson. Greenberg säger att de känner fotohistorien på ett lite annat sätt än vad jag gör.

– I decided I had to let the curators curate the show. I think there’s around one hundred twenty or twenty-five photographs in Lausanne and about ninety in Paris. I have about four hundred photographs or so at home, so many of the more unexpected, the I-never-saw-that-before, or more personal kinds of photographs that I have, are not in the show.

Olika roller. En samlare och gallerist djupt förtrogen med de bilder han förvärvat. En curator, med en kanske en kyligare blick på bilderna i förhållande till fotohistoriska referenser, kopplingar till en akademisk diskurs, tid och samhälle. Jag vet inte. Skulle nog ibland föredra en ojämnare utställning, insamlad under lång tid av en förälskad blick.

Howard Greenberg säger att hela processen med utställningen har varit otroligt stimulerande och glädjefylld, – I feel like a young photographer having his first exhibition!

Jag tror på de där okända bilderna.

PS

HGG, Howard Greenberg Gallery flyttade år 2003 efter 17 år i Soho till The Fuller Building vid 41 East 57th Street.

Måste nog ta mig dit också. Hm, Lausanne, New York..

PS 2

Det första av Greenbergs citat ovan är det samma alf-magnus använder som motto till sin blogg, Befintligt ljus

Jag är sådan som du ser mig

Foto: Paul Strand | Rumänskt par, 1967

John Berger och Susan Sontag. Båda har skrivit några av de mest insiktsfulla texter om fotografi jag läst. Glasklara, skarpa och avslöjande. Det handlar alltid om ett fördjupat seende. En blick från ett oväntat håll. Dessutom med ett osedvanligt precist och vackert språk, pendlande mellan filosofi och poesi.

Berger är född i London 1926 och jag vill inte höra att han åldras. Han ska alltid finnas och viska sina sanningar om konsten och seendet. Millet, Bacon och Sander..

Häromdagen läste jag om en av Bergers texter. Den om Paul Strand. Den är från 1972, om det nu spelar någon roll. När skrev Strindberg sina? Jag inser direkt varför Berger alltid fängslar. Han skriver om Paul Strands osvikliga blick för det väsentliga och att Strand i sina bästa fotografier av människor ger oss synliga vittnesbörd inte bara om deras närvaro, utan om deras liv.

Det är där i den skillnaden, ribban ligger och vibrerar texten igenom.

Följande stycke var markerat med blyerts i mitt exemplar av ”Konsten att se”, (Brombergs, 1982). Ett förslag till lite sommarläsning. (Tryck på blogginläggets orangefärgade rubrik ovan, så blir det lättare att läsa). Jag är övertygad om att Berger var påverkad av den här bilden när han skrev den andra delen om sin sin trilogi om böndernas liv i vår tid, En gång i Europa, från 1983, (på svenska 1988, Brombergs).

-En ung rumänsk bonde och hans hustru står lutade mot ett trästaket. Ovanför och bakom dem, utsuddad i ljuset ser vi en äng och ovanför denna ett litet modernt hus, arkitektoniskt fullständigt intetsägande och där bredvid den grå silhuetten av ett obestämbart träd. Här är det inte ytornas substans som fyller varje kvadratcentimeter, utan en slavisk känsla av avstånd, en känsla av slätter eller höjder som fortsätter i det oändliga. Och återigen är det omöjligt att skilja denna egenskap från de två personernas närvaro; den finns där i mannens hatt på svaj, i armarnas långt utdragna rörelse, i de broderade blommorna på kvinnans väst, i hennes håruppsättning; de finns tvärsöver deras breda ansikten och munnar. Det som besjälar hela fotografiet – rymden – är en organisk del av deras liv.

Dessa fotografier är beroende av Strands tekniska skicklighet, hans urskillningsförmåga, hans kunskap om de platser han besöker, hans blick, hans känsla för rätt tidpunkt, hans sätt att använda sin kamera; men att man besitter alla dessa talanger är ingen garanti för att man kan åstadkomma sådana bilder. Det som slutligen avgjort att han lyckats i sina fotografier av människor och i sina landskap – som bara är utvidgningar av människor som råkar vara osynliga – är hans förmåga att locka fram det berättande; att framställa sig själv för sin modell på ett sådant sätt att modellen blir beredd att säga: Jag är sådan som du ser mig.

Detta är mer komplicerat än det kan synas. Presens av verbet vara anger enbart nuvarande tid; men när ett personligt pronomen i första personen singularis ställs framför det, upptar det ändå i sig den förflutna tid som är oskiljaktig från pronomenet. Jag är innefattar allt som gjort mig sådan. Det är mer än ett konstaterande av ett omedelbart faktum: det är redan en förklaring, ett rättfärdigande, ett krav – det är redan självbiografiskt.

Strands fotografier antyder att hans modeller förlitar sig på att han kan se deras livs historia. Och det är av det skälet som varken fotografen eller fotografiet, trots att porträtten är formella och utstuderade, har något behov av att klä sig i lånta kläder.

Till följd av att fotografin bevarar skenet av en händelse eller en person har den alltid varit nära förknippad med föreställningen om det historiska. Fotografins högsta mål, bortsett från det estetiska, är att fånga ett ”historiskt” ögonblick. Men Paul Strand har som fotograf ett unikt förhållande till det historiska. Hans fotografier förmedlar en unik känsla av varaktighet. Deras Jag är får tid på sig att begrunda det förflutna och förutse det kommande: exponeringstiden våldför sig inte på tiden för Jag är, tvärtom får man ett egendomligt intryck av att exponeringstiden är livstiden

Varför skriver ingen om fotografi på det här sättet idag?