Att rota i det privata

Foto: Christer Strömholm

Under rubriken,

Segern är vunnen skriver Ingela Lind i DN (den 27/8), nu när Christer Strömholm ställs ut i helprofil på Fotografiska, så ”är det som en av de stora konstnärerna på 1900-talet. Punkt”.

Bra så. Vi är nog en hel del och inte bara, ”vaktande” och ”hyllande” fotografer, som redan visste det och har vetat det under många år. Dessutom fyller Carl- Johan Malmberg på i dagens SvD att, ”dessa bilder tillhör 1900-talets stora porträttkonst”.

Men det har inte alltid varit hyllningar kring Strömholm.

Jag minns en tid när det var lågt i tak inom vänstern, kring kulturfrågor och viss ”borgerlig” konst överhuvudtaget. En del gillade inte Strömholms arbete, lite av samma skäl som man inte gillade Bergman, de ”rotade i det privata”.

Låt mig ta ett exempel från 1986. Skriftställning nr 8, Folket i Bild Kulturfront, där skriver Jan Myrdal om Christer Strömholm. Rubriken är:  Nazi-kitsch och annat  Strömholmeri.

Han hävdar att Strömholms bilder är ”medelmåttiga, oäkta och patetiskt teatraliska. Kitsch. Nazi-Kitsch”.  Ja, han skriver om Christer Strömholm, som 18-åring, kamratskapsledaren vid Nordisk Ungdoms fjärde årsting i maj 1937.

Det är en märklig text. Myrdal söker förklara hur den unge Christer – i andan av   ”pojkkamratlighet och osäker könslighet ”,  i de ung-nazistiska kretsarna – kommer fram till transvestitbilderna många år senare.

Jag tar mig för pannan. Inte för att Strömholm var ungnazist. Det kan man skriva om. Ska man skriva om. Likaså om Kamprad. Men när Myrdal ”privatpsykologiserar”, rakt in en konstnärlig process. Då är han ute och cyklar. Jag blir generad och förbannad.

Egentligen är det obegripligt varför det alltid har varit så svårt att skilja på person och verk i Strömholms fall. Delvis är det nog hans eget fel, han älskade att skapa myter om sin person och faller därför stundtals på eget grepp.

Men bara delvis hans eget fel. Det kanske behövs tjugofem år, för att se ett konstnärskap i sin fulla rätt.

Får blixtrande migrän, när jag tänker på 70- och det tidiga 80-talets kultursyn. Om det inte var för all bra film och musik som ändå skapades under tiden, så skulle jag vilja ha varit ung i ett annat decennium. Jag fick personligen utstå kritik för att jag läste några Bruno K Öijer dikter på en stödgala för ett kulturhus och inte var det lämpligt att läsa Birgitta Trotzig hemma på kammaren helller och inte..

Gå och se bilderna på Fotografiska. Gå dit med öppna ögon. De är i egen rätt, värda all uppmärksamhet.

Måtte denna ko hamna i någon bok

Lilja, fotograferad av Gustav Jacobsson

Jag har inget speciellt att säga om kor.

Eller om ko-bilder.

Med den här kon, som jag fann i en troligen inte alltför spridd publikation med namnet,  ”Lantraser i fara, husdjurens mångfald” av Curt Matzon, förhåller sig det annorlunda. Jag tycker hon är fin.

Gustav Jacobsson tog den här bilden hösten 1940. Hans notering på baksidan av bilden lyder: ”Lilja står vid ledet nära Knista, västra Närke. Måtte denna ko hamna i någon bok..”

Jag fascineras av att bilden är tagen med en så stor kärlek, att han fångat ett ko-ögonblick, av inte så lite värdighet. Kon äter inte, idisslar inte utan står och begrundar sitt öde med en sällsam resning. Kon låter sig tittas på, låter sig fotograferas.

Vill man se andra riktigt bra ko-bilder rekommenderar jag den utmärkta fotografen Roine Magnussons: Kor – en kärlekshistoria (Världsnaturfondens Pandabok 2012, Tillsammans med Åsa och Mats Ottosson).

Han kan kor.

Beträffande fotografens förhoppning att Lilja skulle hamna i en bok, blev det ju så. Att hon dessutom skulle hamna på en blogg anade väl knappast Lilja eller den stolta fotografen, när det var fem år kvar av andra världskriget.

Bilder som ingen ännu sett

Ur utställningen, Strömholm | Smoliansky, återfunna fotografier av Christer Strömholm kopierade och valda av Gunnar Smoliansky

Varför är inte Christer Strömholm mer internationellt uppmärksammad, 10 år efter sin död?

Man borde diskutera hans bilder, på franska, engelska och amerikanska universitet, som en självklar referens, i relation till Ed van der Elsken och Brassai. Strömholm är fortfarande oroväckande provinsiell. I utkanten av den internationella fotografiska kartan.

Jag minns än idag den nästan bedövande känslan när jag första gången öppnade Poste Restante på Örebro stadsbibliotek. Jag minns var i rummet och också exakt var på hyllan den stod, fast rummet nu är borta. Jag minns den trasiga hunden på framsidan och baksidesbilden på Christer med den höjda svarta leican.

Den boken påverkade mig troligen så starkt, att jag själv kom att bli fotograf några år senare.

När Gunnar Smoliansky fick möjlighet att gå igenom 6×6 negativ från Paris tiden, var det något av en fotografisk händelse. Gunnars ögon på ett material fyllt av delvis andra val än de som Christer själv skulle ha gjort. En annan blick, en annan synvinkel, där låg styrkan. I händerna på ett så känsligt superproffs som Gunnar Smoliansky, blev resultatet enastående.

Henri Cartier-Bressons bilder förvaltas av en siftelse (Foundation), stödd av Franska staten. Utställningar, arkiv, och konfererenser. Möjligheter för fotostudenter att göra arkiv-research. Ett förvaltande av ett kulturarv, helt enkelt.
Richard Avedons fotografiska arv sköts också av en stiftelse som har nära kontakter med universitet, museer och privata samlare.

Kanske något liknade skulle behövas när det gäller Strömholms fotografiska arv. Seminarier, workshops, avhandlingar och utställningar med bilder som ingen ännu sett.

Att tillgängliggöra en stor fotografs hela gärning. Det är uppdraget.
Förmodligen behövs pengar, från stat eller det privata spelar ingen roll. Christer Strömholms betydelse som konstnär är i nivå med våra största författare och filmregissörer som Troell och Bergman och organiserad forskning är nödvändigt.

Ok, uppmärksamhet är på gång. Stor utställning på Fotografiska den 24 augusti och ny bok, Post Scriptum på Max Ströms förlag. Dessutom visas fram till den 2 september en utställning , Les Amies de Place Blanche, på International Center of Photography, i New York.

De recensioner jag har läst understryker att Christer Strömholms fulla bredd som konstnär, ännu återstår att belysa.

Tillbaka mot antropologin

Foto: Sarah Cooper, Nina Gorfer

Det hela liknar en sorts tidsresor.

Utställningen är suveränt gestaltad, i dunkelt röda rum. Det förflutna, rekonstrueras eller omgestaltas i nuet.

Det är på Dunkers Kulturhus i Helsingborg, man just nu kan se ”Sagor och minnen Av Sarah Cooper och Nina Gorfer.

Det är förmodligen en av kulturhusets bästa utställningar hittills, inte minst genom ljussättning, hängning och en klokt regisserad hörguide.

Sarah Cooper, amerikanska utbildad konstfotograf och Nina Gorfer, österrikisk arkitekt, möttes på högskolan HDK i Göteborg och duon har bl.a. kallats,  ”Two socially connected romantics”.

Det är dova, stundtals glödande porträtt. Bilderna är digitalt redigerade med skikt på skikt av måleriska effekter för att ge antydningar om olika nivåer av verklighet.

Konstnärerna har i flera projekt rest och samlat berättelser och myter. Island, Qatar och Kirgizistan.

Muntlig tradition och mytologi, möter en inte så liten del Photoshop.

Arbetsmetoden går ut på att träffa människor, lyssna på berättelser och göra anteckningar, sedan iscensätta dessa. På utställningen visas också skisser, anteckningsblock m.m. vilket förstärker den antropologiska arbetsprocessen i fält.

Myter och berättelser t.ex om det Kirgizisiska folkmordet 1916, myten om flickan Akmöör som giftes bort men tog sitt liv för sin älskades skull, är mycket suggestiva. Kvinnorna i Qatar, slitna mellan tradition och möjlig framtid, likaså.

Utställningen är producerad av Lena Wilhelmsson på Dunkerska och är något av en retrospektiv för konstnärs duon som endast varit verksam i c:a 7 år. Den innehåller även en del kommersiella reklambilder och en längre filmad intervju.

Så långt är jag imponerad.

När jag senare kommer hem och söker efter fler av duons kommersiella uppdragsbilder blir jag mer betänksam. Metoden, det tekniskt drivna, lager på lager-manipulerandet av bilder, stiger plötsligt rakt upp till ytan. Från långsamt berättade legender ur folkets djupa gemensamma erfarenhet. Till ytnivån av kitschig försäljningsfernissa.

Det blir och förblir yta. Det är troligen dödfött att använda samma grepp, samma estetik i båda världarna.

Det gåtfulla, historiska och det strikt kommersiella, är och måste förbli skilda erfarenheter.

Ps.Utställningen på Dunkers Kulturhus, pågår  till den 17 febr 2013

Barnflickans hemlighet

Foto: Vivian Maier

Ingen såg bilderna under hennes livstid.

Flera intresserade av fotografi kanske redan känner till den här historien, men den är en smula osannolik och jag kan inte hålla mig.

En vinterdag 2007 fann John Maloff en låda med negativ på en auktion i Chicago. Han betalade 400 dollar. Bilderna är en sensation och den amerikanska moderna fotohistorien måste delvis skrivas om.

Maloff söke egentligen efter bilder på ett område, Portage Park i Chicago som han höll på att skriva om. Blev först besviken, då han inte fann vad han sökte. Startade en blogg och la ut lite av de inskannade negativen. Ingenting hände. Sedan publicerade han bilderna på Flickr och då började han få respons. Han spårade även andra köpare av negativlådor från samma auktion och köpte upp också dessa. En till samlare finns i Chicago som uppskattnings har närmare 15.000 negativ.

Idag har Maloff över hundratusen negativ. Tio-tusentals som väntar på att bli skannade och hundratals rullar av oframkallad film. Maloffs efetrspaningar om vem som hade tagit bilderna verkar ha kommit igång lite trevande. Han fann ett kuvert med hennes namn, Vivian Maier. Han tog senare kontakt med auktionshuset, som kunde meddela att hon var sjuk. 23 April 2009, läste han i Chicago Tribune om hennes bortgång.

Det hade alltså under närmare två år funnits möjligheter att samtala med henne om hennes magnifika bilder om vad som på lediga stunder drev henne att hänga på sig Rolleiflexen och vandra runt på gatorna.

Nu har det producerats minst en bok, kataloger och flera utställningar. Frågor har rests om den tidigare fastighetsmäklaren som nu tagit en snabbkurs i fotografi, är den bäst lämpade att ta hand om det enorma arkivet som det handlar om. Att bara gå igenom och skanna in negativen kan ta många, många år. Hur ska ett arkiv organiseras, hur ska det förvaltas i framtiden?

Man talar om hennes bilder i jämförelse med Lisette model, Gary Winogrand, Helen Levitt och till och med Robert Frank. Även Lee freedlander och Diane Arbus har nämnts.

Jeremy Biles skriver i sitt förord till en av utställningarna, den på Hearst Galleries i New York om Maiers ”double mode of vision, at once conscious and unconscious”. 

Maier var inte bara en känslig observatör, som när hon tittade på världen, kunde se mer än det som syntes – hon såg, “filtered-out minutia, slices of movements, things in the visual field that occur beyond conscious awareness.”

Många självporträtt, ofta i skyltfönster och speglar och inte sällan med skuggor, lägger till ytterligare frågor. Varifrån fick hon sin kunskap? Hur mycket fotografi av andra hade hon sett, samtalade hon aldrig med någon om sina egna bilder?

Bilderna är märkbart osentimentala, avsikt och slump blandas med en visuell lyhördhet för det, som kan komma att inträffa, i kamerans sökare. Hon verkar haft en självklar övertygelse om bildernas betydelse, kraft och innehåll – en egen inre vision.

Hon arbetade som barnflicka i Chicago och New York, föddes 1926. Svaret på frågan: Varför hon inte visade sina bilder, tog hon med sig i graven.

Tvetydighetens bilder

Ur ”A tale of a shoe-shine boy”, 1947 | Foto: Stanley Kubrik

Stanley not only rigged set-ups; he also cropped his pics to make them more dramatic. Frederic Raphael, The Guardian.

”Stan Kubrick- Photo”. Så stämplade han bilderna som han sålde till Look magazine. Han var 17 år, spelade schack och var jazztrummis i ett skolband.

Bilderna från New Yorks tunnelbana 1948 tog han med kameran hängande runt halsen och med en gömd trådutlösare som han manövrerade genom en brun papperspåse med hål i botten. Passagerare ovetandes om kamera och fotograf, fångade som på en scen ibland med en nästan teaterlik kvalité.

Det är naturligtvis vanskligt att i de här tidiga bilderna, övertolka det som skulle komma – Megasnillet, Kubrick. Den egensinnige storregissören.

I boken ”Stanley Kubrick Drama and Shadows: Photographs 1945- 1950” (Phaidon) har Rainer Crone letat fram bilder ur 12.000 arkiverade negativ från tiden på Look magazine. Endast 20 procent av dessa publicerades. Boken som varit slut på förlaget, kommer i paperback nu i september. Här finns stillbilderna som Kubrick tog som ung fotograf, i full kraft, utan annonser och annat som visuellt distraherar. Det man förlorar är original kontexten och själva ”tiden” då bilderna gjordes. Detta till trots, det är bra, mycket bra bilder från en synnerligen uppfinningsrik och begåvad bildberättare.

Mickey är en 12-årig skoputsare i Brooklyn, med tio syskon hemma hjälper han till med försörjningen. Kubrick följer honom med sin narrativa och dramaturgiska blick. A tale of a shoe-shine boy. Han öppnar med en halvbild där Micke med sin skoputsarlåda på axeln stirrar rakt in kameran. Det är klart, här visar han hur bildsekvenser till en filmberättelse kan organiseras.

Stanley Kubrick hävdade aldrig bildens unika eller objektiva sanning. Snarare talade han gärna om nödvändigheten av en artistisk tvetydighet. – I think that a really perfect ambiguity is something that, nobody knows what is true or what is happening. I think that a really perfect ambiguity is something which means several things, all of which might be true, and which, at the same time, move the audience emotionelly, in the general direction you want them to be moving, sa han i en tidig intervju.

Vissa av Stanley Kubricks stillbilder kan kännas arrangerade och uträknade men merparten av den unge fotografens bilder håller en sensationellt hög fotografisk och i vissa fall även journalistisk kvalité. Rainer Crone skriver att Kubrick utvecklade genomtänkta och för betraktaren utmanande stillbilder och att han använde samma metod i sina filmer, där varje film kan ses som en sekvens av perfekt komponerade stillbilder.

Vackert så. Är dock inte säker på att det är så enkelt med alla filmscener i alla långfilmerna, men tänk om!

 

 

Att förföra ett proffs

Utö, Augusti 2012

Det är lätt att bli förförd. Tro att man är en bättre fotograf än vad man faktiskt är. 

Det går ju så fort, upp med mobilen. Sen följer visserligen vissa bekymmer att se något på skärmen i solen, men ändå. En bild blir tagen och det lilla löjliga ljudet från telefonen, låter nästan som en slutare på en riktig kamera.

Sen börjar det roliga. Inget mörkrum i historien, inte ens på Magnum i Paris har man kunnat göra det så snabbt. Från framkallning av negativet, till färdig kopia. Kopiering och efterbelysning. Allt går som en dans, nivåer, kontrast och mättnad, bara några snabba rörelser med fingrarna på mobilskärmen.

Bilden är nästan klar, sen kanske ett ”Vintage” filter eller varför inte ett ”Svartvitt”, eller kanske ”Drama” eller ”Grunge”. Tanken svindlar inför möjligheterna. Effekterna visar sig alltid från sin mest inställsamma sida och valet är ditt. Den lilla bildskärmen är mycket förlåtande. Gör ditt val snabbt och publicera med samma hastighet.

Som sagt det är mycket lätt att dras med. Snapseed är en begåvad app, utvecklad av Nik Software som gör professionella filter till Photoshop.

Nu är frågan, om jag efter cykelutflykten på Utö, ska trampa hem efter min riktiga kamera? Cykla tillbaka och ta bilden en gång till. Sen hem igen, öppna Photoshop. Få en anständig färgrymd och en tillräckligt stor bildfil som går att skriva ut och trycka utan att behöva skämmas. Jag är ju trots allt ett proffs.

Funna bilder 1

Lost, unclaimed or discarded photographs

Funna bilder kan indelas i minst två kategorier. De man av en slump hittar och fastnar för på nätet från hemsidor och arkiv. Dels bilder från loppmarknader, hela album man kan finna i containrar, på vindar och i övergivna byggnader.

De senare finns rikligt representerade på tusentals webbplatser t.ex. Old Picture of the Day eller på Flickr vernacular photo och marknaden växer, anonyma snapshots, lösryckta familjealbumsbilder säljs till samlare i stor omfattning på fotografiska auktioner och på eBay.

Definitionen på engelska för, ”Found photography”  är, lost, unclaimed, or discarded photographs. Gott så. Lägg därtill begreppet, Vernacular photography, photographs by amateur or unknown photographers who take everyday life and common things as subjects. Svenskan behöver komma ikapp här.

Själv samlar jag lite förstrött bilder när jag surfar runt på webben, spar ner eller ”skärmdumpar” bilder som på ett eller annat sätt angår mig. Retar mitt vaneseende, eller talar till mig på ett oförklarligt sett. Mappen ”DIV_Fotografier” på min hårddisk växer hela tiden. Det är en källa att återvända till. Vad i den där bilden gjorde att jag ville spara den, varför talar den till mig?

Bilden ovan, på fotografen som tar ett självporträtt i en spegel är en sådan. Vem är hon med kameran i den vackra sommarklänningen, så stolt och självsäker, det är en annan tid eller? Jo, den är från 1963 och är ett självporträtt av den Tjeckiska fotografen Marie Šechtlová, född 1928. Jag fann den på den utmärkta, Luminous Lint.

Bilden på den dimmiga bakgatan av Mat Blamires är en annan, ”funnen av en slump”- bild. Ljuset, linjerna bildens hela ton av vemod, får mig att tänka på vinjetten till den g:a TV-serien, ”Hill Street Blues” där man kan skymta en ensam kvinna med sina små barn som skyndar hem i snögloppet mellan bilar och ledningsstolpar. När jag senare besöker fotografens hemsida, blir jag besviken. Det som visas där är av genomsnittlig reklamfoto kvalité. Inget som kan leva upp till det som bilden på bakgatan lovade.

Så är det. Fotografier lever sitt eget liv, lösryckta från den ursprungliga kontexten, dyker de upp i nya sammanhang hos varje betraktare.

Med ljusets hastighet

På cykel i Helsingborg

I SvD:s serie om det bedrägliga minnet skriver Simon Löfroth, en tankeväckande artikel om  fotograferandet hos gemene man, som har gått från att fånga, skolavslutningar och semesterresor till att bli en kommunikativ, identitetsskapande process. Från ett privat fotografiskt minne till digital allmänning, som delas med andra.

Frågan är om det är helt sant.

Sedan fotografiets barndom har bilder från begravningar, högtider och bröllop varit en del av en offentlighet, en annonsering. Något att visa upp. Tänk bara på alla uppställda bilder i alla finrum som fanns förr, alla bröllopsbilder i tidningarna.

Den holländska professorn i medie- och kommunikationsvetenskap, José van Dijck är också inne på minnet och skriver – Det digitala fotografiet är flyktigt som ett vykort till sin karaktär. Men ironiskt nog kan bilder som delas i ett kommunikativt syfte förvandlas till ett orubbligt kulturellt kollektivt minne. 

Förutom kamerans egen mekaniska tid, exponeringstiden, handlar fotografi alltid  om tid. -Det var 1962, han var 9 år gammal då. Det är den ena tiden. Den andra är nu när vi ser bilden. 

Bilderna hjälper oss att minnas, gör det förflutna en aning mer gripbart.  – så här såg det ut, vi var där. Kolla skorna, frisyrerna kolla..

Ett ögonblick senare har ljuset förändrats och nya bilder kommer att tas.

Årets tjänstefel

En marin verkstad som blivit en verkstad för fotografin, det är ju otroligt bra. Men att ha stängt  när en en tre-dagars Musik och Konstfestival pågår för fullt utanför galleridörrarna, är inte så smart.

Det är inget mindre än ett ”fotografiskt tjänstefel”. Att det dessutom kommer runt tio tusen besökare varje dag, gör inte saken bättre.

Det handlar om Fotografins Hus på Skeppsholmen i Stockholm, som inte tänkt på att dörrarna borde var öppna. Grannen, restaurang ”hjerta” hade fattat galoppen. Under ”Stockholm Music & Arts”, erbjöd man följdaktligen, en kvalificerad festivalmeny till köande hungriga festivaldeltagare.

Tänk er en fotografisk dito.