claes gabrielson

Posts Tagged ‘Fotografiska’

Gå och se

In Utställningar on september 10, 2017 at 23:08

Foto: Paul Hansen | Flyktingflicka från Afghanistan

Jag skulle åkt till Landskrona fotofestival i fredags, det blev inte så. Jag gick till Fotografiska istället. Jag ångrar inte det.

Paul Hansens utställning ”Being There” är en ren knockout.

Jag vill inte gärna diskutera estetik, komposition, och ljusbehandling i den här typen av bilder. Hansens bilder är med tanke på omständigheterna, obegripligt skickligt utförda och det är en gåta hur han fungerar i dessa situationer socialt och mentalt.

Det är oerhört starkt och fruktansvärt. Man halvblundar eller kisar inför vissa bilder. Att människor, som går på denna jord samtidigt med oss är kapabla till detta våld är ofattbart.

Hansens bilder har en fotografisk och humanistisk kvalité som direkt skulle kunna nå in i hjärtan hos beslutsfattare på alla nivåer i vårt samhälle, inom EU och förhoppningsvis FN.

Vi vet alla att det finns fotografiska bilder som har haft en förmåga att förändra historiska skeenden. Jag tror avgjort att några av Paul Hansens bilder hör dit.

Gå och se med egna ögon.

PS

Susan Sontag har skrivit en hel del om vårt komplexa förhållande bilder från krig och konflikter

Läs min rec av Susan Sontags bok, ”Att se andras lidande”.

Läs också Stefan Nilson, ”Bilden som väckte världen”.

I natten

In Fotoblogg on oktober 6, 2014 at 22:43
Från bloggen Omtag

Foto: Alf Johansson | Från bloggen Omtag

Jag känner inte Alf Johansson. Vi har aldrig träffats. Ändå återvänder jag ofta till hans stillsamma och sympatiska blogg på Fotosidan.

Omtag heter den.

Den innehåller oftast bilder tagna under promenader i Stockholmsnatten med collien Sally. Det är tyst i Alfs bilder. En dov ton av ensamhet och begrundan.

Han är en amatörfotograf i ordets bästa mening, en som håller på med något för att han älskar det.

Jag vet inte om han älskar natten men han tycks tillbringa mycket vaken tid med kamera och hund i nattens skuggvärld.

När det tidiga gryningsljuset bryter fram, kan han plötsligt stå på vakt med sin kamerautrustning och förundras när mörkret ger vika för en ny dag.

Han skriver ömsint om sina föräldrar och han skriver om den där speciella känslan av att ta en promenad genom staden på Midsommarafton.

– man har gatorna för sig själv. Lite samma känsla som att vara ute och plåta på nätterna, en slängd tidning och en urdrucken ölflaska på något elskåp vittnar om liv som dragit vidare.

Han tycker att vi saknar ett fotografiskt museum, nu när fotografiska valt att spela en helt annan roll. Jag håller naturligtvis med, har skrivit om det tidigare här på bloggen.

Han tillåter sig ofta att resonera kring fotografins roll och betydelse i vår bildrika tid och han skriver om andra fotografer, exempelvis Bresson som han beundrar. Så här kan det låta:

Cartier-Bressons bilder är genomgående kopierade ganska mjukt, inga överdrivna kontraster och sällan någon knallskärpa.

Ändå är det den bästa fotografi som presterats under mediets relativt unga liv enligt mig. Just den mjuka kopieringen medger inga halvmesyrer, bilden måste hålla i sig själv annars faller den platt.

Ibland kanske det blir lite för mycket av triviala allmänpolitiska funderingar på bloggen. Men jag tycker om samtalen om bilder och att han generöst delar med sig av sina tekniska kunskaper.

Och hel del av bilderna tycker jag också om.

När linjer och ljus stämmer och det där gåtfulla infinner sig, som i all bra fotografi, tycker jag mig se en tunn linje av själsfrändskap ända bort till storheter som Atget och Brassai.

– Det finns ett djup i natten när inte distraktionerna är så många, något man märker även hos dem man träffar. På natten är de flesta sig själva, det behövs ingen anpassning i nattens relativa ensamhet, skriver Alf på sin blogg. Vackert så.

Ett fotografiskt museum

In Uncategorized on oktober 7, 2013 at 22:32
KnutKoivisto

Foto: Knut Koivisto | Grundarna och representanter från nya delägarna, familjen Ax:son Johnson

I en annonsbilaga från Fotografiska skriver Anders Rydell en artikel med anledning av Fotografiskas förestående, ”steg ut i världen”.

Steget är naturligtvis stort och värt att applådera, inte minst för att familjen Ax:son Johnson går in som delägare i satsningen. Fotografiska gör ett viktigt arbete för fotografin i Sverige. Det råder ingen tvekan kring detta.

Det som stör lite är den egna definitionen av detta arbete. Uppgiften. Att man inte tydligt klargör sin roll.

Ordet museum nämns inte mindre än 11 gånger i olika grammatiska former, i Rydells text. Dessutom en gång i underrubriken och en gång i en sorts vinjett överst på sidan.

Jag har tidigare i år berört ämnet här på bloggen i samband med FotoMarket i februari:

På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.  Så skrev jag i februari.

Museum(latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack.

Mouseion (grekiska, eg. ‘helgedom åt muserna’), vetenskaplig institution i antikens Alexandria, grundad av Ptolemaios I Soter ca 290 f.Kr.

Så långt Nationalencyklopedin.

Jag önskar att jag kunde ställa frågan om vad ett Fotografiskt Museum är och ska göra, till just ett – Fotografiskt Museum. Men på Skeppsholmen där Fotografiska Museet fanns som en självständig avdelning fram till 1998, finns numera Moderna museet.

Och det är ju per definition och i kraft av sin verksamhet – ett museum.

Frågan är vem som idag driver ett fotografiskt museum?

PS

Ser att också att Georg Cederskog i dagens DN, okritiskt skriver om de nya ”systermuseerna” i Kina och USA.

Att lämna kameran

In Utställningar on september 14, 2013 at 14:25
GS_1

Bild: Gunnar Smoliansky | Ur serien Hand

En lågmäldhetens mästare sträcker ut sin hand i mörkrummets mörker.

Gunnar Smoliansky visar än en gång hur stark hans fotografiska vision är. Han tar den analoga fotografiska processen till ytterligare en nivå.

I kraft av sitt mogna konstnärskap har han modet att lämna kameran när han nu på Moderna Museet visar en serie bilder på fotografiskt papper.

Det är stort och det är bara att buga och ta emot.

Det började med att han efter slutet av en arbetsdag i labbet började plocka fram gamla fotopapper av varierande slag och ursprung. Han tog en lagom nypa papper ur olika kartonger. Den som sett Smolianskys labb vet att det finns papper att välja på. Utgångna sorter från alla decennier på 1900-talet.

Sedan belyste han pappren och doppade sin högra hand i framkallaren och tryckte den sedan på olika sätt mot fotopapperet.

Resultatet är en enastående och helt unik svit på 401 bilder på 18×24 cm papper, gjorda vid 47 olika tillfällen eller seanser mellan åren 1992 och 1994.  Slump och fotokemi hittar varandra. Förtroliga närmanden och eruptiva möten. En sorts finger och handavtryckens dans i en tidigare aldrig nedtecknad grafisk manual.

Jag blir till lika delar imponerad och rörd. En av våra absolut främsta fotografer lämnar kameran och gör det här. Moderna Museet är att gratulera. Det är bland annat genom att göra den här sortens presentationer som man kan hävda sig mot det kaxiga och ibland ytliga Fotografiska.

Moderna borde oftare bygga vidare på den egna fotografiska samlingen och på allvar börja tro på den. Fotografi är konst och många konstnärer arbetar idag med fotobaserade verk, visst. Men fotografier verkar och förhåller sig också i en helt egen tradition som man som institution nogsamt bör studera intensivt och förhålla sig till. Något som man ju inte rimligen kan förvänta av Fotografiska på Stadsgårdskajen.

Det finns ingen relevant term för de här bilderna. Gunnar Smoliansky kallar inte bilderna för fotografier. Fotogram fast tvärtom, kemigram? Namnet är oviktigt.

Det intressanta är det oväntade, att bilderna blivit till och den höga konstnärliga kvalitén. En fotografs högra hand, på en gång motiv och redskap har rört sig fritt och lekfullt i mörkrummets mörker.

Gå och se Gunnar Smolianskys bilder på Moderna!

Det är en mycket vacker utställning.

GS_2

Bild: Gunnar Smoliansky | Ur serien Hand

Närhet

In Funna bilder, Utställningar on juli 1, 2013 at 13:26
Foto: Jacob Aue Sobol | Russia.Moscow.2012

Foto: Jacob Aue Sobol | Russia.Moscow.2012

Gå så nära du vågar och sen ett steg till. Det var det jag fick höra av Bertil Ludvigsson och Bengt-Göran Carlsson när jag som ung fotograf visade upp mina första bilder. Närhet, kontakt och ansvar, det var avgörande. Distans föraktades. Petersén och Strömholm visste formeln.

När jag nu ser Håkan Elofssons utställning, Bombay BoulevardFotografiska tänker jag på de där orden igen. Själv skriver han – Vad fan håller jag på med? Trettio års fotografisk moral landar som en klump i magen. Jag sitter i en taxi med nervevad ruta, söker intuitivt händelser i det pågående vardagslivet. Jag funderar medan jag fryser ögonblicket, ifrågasätter mitt tillvägagångssätt, mig själv som fotograf och människa. Vem är jag som sitter i en taxi och fotograferar fattigdomen i Bombay?

Ja, det kan man undra? Ändå gör han det bra och konsekvent. Signalhorn, skratt, bilar och mopeder. Röster och ljud från gränder och gator bildar en märklig helhetsupplevelse. Ett stort pågående nu. Allt i starka klara färger. Bilderna hänger kant mot kant som om de vore filmrutor i en sammanhållen sekvens. En enda rörelse från en taxiresa genom ett utdraget ögonblick. Jag kommer att tänka på medeltida altartavlor där figurer utskurna i trä på olika nivåer rör sig på mot himlen eller på väg ner till den eviga skärselden. En blixtbild av människans kamp och strävan.

En annan fotograf med ett totalt annat förhållningssätt är Jacob Aue Sobol vars bilder jag snubblade över, bara två dagar efter besöket på Fotografiska.

Arrivals and Departures heter hans senaste projekt och utspelar sig längs den Transsibiriska järnvägen.

my ambition is always the same; to use the camera as a tool to create contact, closeness and intimacy. I want to meet people, to connect with the cities, to make the places mine, even if it’s just for a short while, säger han.

I Mongoliet blir han av några jägare inbjuden att delta i jakt. Han påminns om när han var 23 och lärde sig jaga på Grönland och han jämför ritualerna med själva fotograferandet – The relation you create to nature as a hunter has had a big influence on my life and my work.

Han säger också att han är rädd för att upprepa sig och inför varje nytt uppdrag börjar han att plåta i färg. Han inser dock snabbt att han inte får någon känslomässig relation till bilderna – I always return to black and white and find my voice again.(—) They create their own universe.

Ja, det är snudd på ett eget universum, han skildrar i sina bilder. Svärta, råhet och intimitet.

the people I photograph are real, and I look at them, and I try to find something that connect us. I try to find a piece of myself in them.

Han säger att han beundrar alla de personer han fotograferar eftersom de försätter sig i en sårbar situation. Men det viktigaste är att de kan lita på honom, att det finns en ömsesidig förståelse. Ett utbyte.

Hans ambition är att inte bara se utan att vara delaktig i det liv han fotograferar.

Foto: Håkan Elofsson | Ur Bombay Boulevard

Foto: Håkan Elofsson | Ur Bombay Boulevard

PS

Jacob Aue Sobol är född i Danmark 1976 och är medlem i Magnum.

Här finns hans bilder på hans egen hemsida och här på Magnum Photos.

Curatorns roll

In Utställningar on mars 18, 2013 at 23:53
Foto: Henri Cartier-Bresson | Quai St Bernard, Paris 1932

Foto: Henri Cartier-Bresson | Sienna Toscana, 1933

En stor bred retrospektiv med Henri Cartier-Bresson är nog det mest självklara val man kan göra som utställningsansvarig. Att Fotografiska nu också gjort det är bra.

Bressons bilder är inskrivna i den moderna fotografins DNA. Något all reportagefotografi måste förhålla sig till.

Ändå kan jag efter att ha sett utställningen känna att något saknas.

Utställningen är producerad 2002 av Magnum Photos och urvalet är gjort av bland annat HCB själv och den legendariske förläggaren Robert Delpire. Utställningen är en av 10 som vandrar runt över världen. Så långt är allt gott.

Men var är Fotografiskas tillägg? Var finns fördjupningen, den egna vinkeln?

En fotograf av Henri Cartier-Bressons dignitet har påverkat och fortsätter att utöva ett inflytande på generationer av fotografer.

Varför inte passa på att göra en koppling till någon eller några samtida fotografer med en stark relation, kritisk mot eller inspirerad av den franske fotografen. Framgångsrika reportagefotografer som valt att arbeta i färg, är ett annat spår och gatufotografin som genre, ytterligare ett.

Kanske kunde man också visa bilderna han tog i Sverige för tidningen Expressen eller varför inte försöka belysa Henri Cartier-Bressons förhållande till litteratur och konst..

Det jag efterlyser är kort och gott, en delvis annan ambition än den som Fotografiska har. Hur berättelsen om en av världens mest kända fotografer, presenteras, förvaltas och sätts in i sitt sammanhang.

Moderna Museet borde hänga på publiksuccén genom att dyka ner i den egna samlingen och göra sitt tillägg. Kanske en lågmäld, filosofisk tolkning av Henri Cartier-Bressons inspiration från Zen-buddism, i Ching och bågskjutning. Där också kopplingar kan göras till ett annat Zen-fotografiskt spår hos fotograferna i kretsen kring Walter Chappel och Minor White..

Fler och olika aspekter på Henri Cartier-Bressons oeuvre alltså.

PS

Jag är avundsjuk på unga människor som nu för första gången kommer i kontakt med Henri Cartier-Bressons bilder. Att stå inför hans grafiska universum och känna hur det svindlar till.

Jag skulle vilja ha det mötet kvar.

Quai St Bernard

Foto: Henri Cartier-Bresson | Quai St Bernard, 1932

Att förlora en basker

In Funna bilder, Utställningar on mars 17, 2013 at 12:59

Basker

En helt vanlig dag får hon lust att ta ett självporträtt i den smala gången med speglande glas som skär genom Sven Harrys konstmuseum i vasaparken.

Hon halar fram sin iphone, tar av sig baskern, placerar den under höger arm och klämmer den mot kroppen. Rättar till luggen och höjer mobilen. Den lilla vanan att försöka få syn på sig själv i det pågående nuet. En högst oansenlig gest troligen besläktad med lusten att iakttaga den snabbt försvinnande bilden av sig själv, när man passerar ett skyltfönster.

Jag, som som sedd av en främling.

Sen följer den lilla fotografiska akten, dom små justeringarna: skärpan, linjerna och sökandet efter den egna blicken.

När hon sätter fingret mot kamerasymbolen och bilden tas, faller baskern. Hon märker det inte och går därifrån. Så småningom upptäcker hon att baskern är borta och börjar leta.

Först när när hon i mobilen ser bilden förstår hon. Den försvann i exponeringsögonblicket.

Tillbaka i konsthallens reception frågar hon om någon lämnat in en huvudbonad som passar in på hennes beskrivning. Jag och mitt sällskap hör detta. Senare på kvällen finner vi en basker instoppad  i ett galler som hör till byggnaden. Vi lämnar in den.

Ett par dagar senare får jag den här bilden, med ett Tack!

Världen är en aning lättare att leva i nu, efter att en vacker kvinna är återförenad med sin huvudbonad. Ytterligare ett mysterium i fotografins värld, klarats ut.

PS

Inspirerad av detta är det dags för ett nytt besök på fotografiska, hos den obestridlige mästaren på avgörande ögonblick, Henri Cartier-Bresson. Han visste vad det handlade om

– Man måste vara beredd, som i tennis och tekniken ska vara intuitiv som när man cyklar, brukade han säga.

Liniment och däck

In Fotoblogg, Magasin, Publicerat on februari 21, 2013 at 23:26
HCB_Rouleur

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

Trodde aldrig att jag skulle skriva om bilder från en cykeltävling. Det blev dock nödvändigt på grund av 24 sidor i den franska cykeltidningen Rouleur nr 34. Bilderna som är av Henri Cartier-Bresson, är tidigare opublicerade och är tagna i Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 .

Rouleur startade för sex år sedan och har sedan dess utkommit med 8 nummer per år. Redaktören Guy Andrews säger att man söker bilder som skildrar cykelsporten på ett unikt och originellt sätt. Utan att ha sett tidigare utgåvor kan jag bara konstatera att man lyckats i oktobernumret.

Bilderna visar publik, tränare och service-folk som en självklar del i berättelsen om tävlingen. Cyklisterna är där men också en tät atmosfär, nästan så stark att man kan känna doften av liniment och gummi i den fotografiska svärtan.

Fotografiska porträtt utan poser, en cyklist läser en tidning och en tränare som masserar ett knä har en blick som tycks ha fastnat i helt okänd framtid. En man och en kvinna fångad i ett förtroligt möte mellan kuggkransar och reservhjul. Det är och förblir ren poesi.

Återigen är det bevisat vilken magnifik, känslig och ovanlig fotograf Henri Cartier-Bresson var.

Hoppas bilderna är med på Fotografiskas utställning som öppnar den 8 Mars.

PS

Jag fick tipset från Micke Bergs blogg

I gryningen får dårarna ro. Tack Micke!

Här finns bilderna direkt ur Magnums arkiv.

HCB_Rouleur2

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

Fotot som konstföremål

In Utställningar on februari 17, 2013 at 17:20

Paolo Ventura

Hur ser en entreprenör på fotografiet? Jo som ett konstföremål.

Orden är Jan Bromans en av Fotografiskas grundare. Han sa det under sitt framträdande igår på Fotografiska i samband med FotoMarket. Det är en del av Stockholm Art Week, där några av Europas ledande fotogallerier inbjudna. Camera Work, från Berlin, Kahmann Gallery från Amsterdam, Forma Galleria från Italien m.fl.

Han vet vad man lyckats med, på Fotografiska. Han har skäl att vara stolt. Fotografiska når en osedvanligt stor och intresserad publik. Det finns all anledning att vara imponerad.

Om jag vore ansvarig för Moderna museet skulle jag ta mig både en och två funderare. Fotografiska har blivit en självklar mötesplats i Stockholm med klubbverksamhet, workshops, konferenser, fotografmöten, generösa öppettider, m.m. Moderna har blivit detroniserat som den viktigaste mötesplatsen för den heta del av samtidskonsten som fotografin utgör.

Varför förmår vi inte på ett övertygande vis att satsa på fotografi? Den frågan borde inleda varje möte på museet.

Varför lyckas Fotografiska? Jo, genom att inte göra som alla andra, säger Broman. Man sänker trösklarna. Vågar gå en annan väg. Alltifrån val av golvmaterial i gallerierna, till ljussättning och en avväpnande attityd – Det här är visserligen konst, men det är inte så fruktansvärt allvarligt.

Svagheterna i Fotografiskas framgångssaga gäller emellertid definitionen kring vad man är.

På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.

Dessutom skulle det kunna ligga i Fotografiskas ambitioner att satsa på ett mindre men regelbundet återkommande utrymme för de mest intressanta unga och oetablerade namnen.

Det fanns bilder från c:a 7. 500 kr upp  mot 5 miljoner kr, hos de representerade gallerierna, på FotoMarket.

Jag fastnade för en tillsynes oansenlig serie polaroider av den italienske fotografen Paolo Ventura, hos det Milanobaserade Forma Galleria. Samtliga föreställde höga smala byggnader och en tunn horisontlinje. Nästan alla fotografiska spår var borta efter att han målat med färg direkt på bilderna.

Jag såg omedelbart ett dunkelt, poetiskt samband mellan de ensamma byggnaderna hos en av Göteborgs koloristerna, Åke Göransson. Samma tomma gavlar. Byggnader som tillstånd och avstånd mellan människor.

Jag lyfter min imaginära hatt.

PS

Hittar följande beskrivning av Paolo Venturas arbetsprocess, om han använt samma i de här husbilderna vet jag inte.

– His Polaroids are pictures of his own drawings inspired by Rome. Ventura will then turn these sketches into actual models, and then photograph them again. Photography thus becomes a tool to give a three-dimensional structure to something that is both imaginary and hyper real. Luisa Grigoletto, Frieze Magazine

Den rörliga blicken

In Utställningar on januari 27, 2013 at 23:06
Foto: Henri Cartier-Bresson | Giacometti

Foto: Henri Cartier-Bresson | Giacometti

Ja, vad ska man säga om Fotografiskas utställningspolicy. Den pendlar mellan direkt lysande och nyckfull. Turerna kring Micke Berg och Ewa Stackelberg, har ju inte direkt imponerat.

Lätt förvånad, men mycket glad ser jag att man lyckats få ihop en Henri Cartier-Bresson utställning med över 250 bilder! Det hela sker samarbete med bildbyrån Magnum Photos och Fondation Henri Cartier-Bresson och den legendariske Robert Delpire!

Det är naturligtvis bara att buga och tacka. Jag noterar att det är Ming-Jung Jonsson som är utställningsansvarig. Det var hon som halkade till med de där märkliga formuleringarna om att muntliga avtal inte gällde..

Om Ming-Jung Jonsson nu på allvar känner gatans kraft och poesin hos Bresson, kan möjligen den outtröttlige Micke Berg få en ny chans.

Energin och uthålligheten är styrkan i hans oeuvre. Den är sällsynt och skulle sitta perfekt i såväl tiden som på fotografiskas väggar. Därmed kunde en helt ny ung och hungrig publik få se en tolkning av den rörliga blicken. Rastlös och ivrig. Dessutom, är det våra gator han skildrar.

Här finns en länk till en tidningsartikel jag skrev när dödsbudet om Henri Cartier-Bressons död kom.

Den börjar så här:

Henri Cartier-Bresson ägde en nästan antropologiskt lyhörd blick. Personer hänger i ett vardagligt ögonblick, iakttagna av en gänglig, blyg, snabbfotad, nästan dansande figur. Helt obemärkt har han rört sig runt motivet, läst av situationen och sedan lika snabbt försvunnit, utnyttjat sin förmåga att omedelbart kunna blanda sig med omgivningen.