Kulturpolitiskt vakuum

Utställningskatalog: Tusen och en bild, 1978

Sverige har inget fotografiskt museum, trots att det hela tiden sägs att vi har ett. Det är ett slarvigt användande av ord som skymmer sikten för det faktum att något viktigt fattas i den nationella kulturpolitiken.

Nu senast i samband med att ett nytt fotografiskt galleri öppnas vid Mariatorget i Stockholm, upprepas detta felaktiga påstående igen.

I en artikel kallas Per och Jan Broman grundarna bakom Fotografiska – ”välkända grundare av Fotografiska Museet”. I en annan artikel citeras ett av namnen bakom det nya fotografiska galleriet, Pelle Höglund – ”Vi tycker det behövs ett riktigt bra galleri helt dedikerat till fotokonst. Fotografiska finns, men det är ett museum.”

Nationalencyklopedin förklarar tydligt vad ett museum är: ”Museum (latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack”.

ICOM, museernas världsorganisation under UNESCO definierar ett museum som – ” en permanent institution utan vinstintresse som bidrar till samhället, som forskar, samlar in, bevarar, uttolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv”.

Fotografiskas framgångar till trots, Sverige saknar ett fotografiskt museum byggt kring vårt samlade fotografiska arv. Vårt kollektiva minne, om man så vill.

Fotografiska samlingar är idag utspridda på hundratals institutioner, arkiv, museer och hembygdsföreningar med mera. vilket betyder att det saknas en samlad överblick för fotografin som dokument, berättelse och konstnärligt uttryck.

När fotografin ännu är ung växer det moderna Sverige långsamt fram och det sker inför öppna kameraslutare. Alla bilder som tas av ateljé-fotografer, pressfotografer, dokumentärfotografer och bygdefotografer utgör viktiga pusselbitar i förståelsen av hur moderniteten växer fram.

Den stora arkivutredningen som lades fram i december 2019, hade inte ens haft i uppdrag att titta på de fotografiska arkiven. 

Lars Ilshammar som ledde utredningen säger i ett samtal med Lena Wilhelmsson från Nätverket nationellt ansvar för fotografi i Sverige, att frågan är eftersatt. Och i betänkandets slutsatser skriver man: ”det bör genomföras en nationell översyn av ansvaret för och bevarandet av fotografi”.

Det är helt klart att ett nationellt ansvar behövs för fotografi. För andra mediatyper, det tryckta ordet och filmen finns det redan. 

Lägg där till en genomlysande översyn, strategier och handlingsplaner. Var finns de kulturpolitiker som är beredda att satsa på det här?

Och vad säger man på Moderna museet som tidigare hade en egen avdelning som hette Fotografiska Museet? Man gjorde där ett viktigt och betydande arbete med utställningar, samtidigt som det skapades en fotografisk samling av hög internationell kvalité.

Varför upphörde Fotografiska museet på Skeppsholmen, det är idag en högst relevant fråga.

Vi borde också i likhet med våra nordiska grannar skapa en central hemvist för fotografi – ett Fotografiskt Museum.

Att säkra kulturarvet är av yttersta vikt. En människa är sina minnen, annars kunde hon vara vem som helst skriver Susan Sontag. Detsamma gäller ett lands fotografiska minne.

Staden en känsla, ett tillstånd

Foto: Hans Gedda | Södermalm, 2002

Den kallas – Fotografiskas stora Stockholmsutställning. STHLM Forever. Jag hade först svårt att hitta den. Den är inte speciellt stor, endast drygt 50 bilder och nästan undanträngd innanför Jonas Bendiksens stora färgbilder av personer som är övertygade att de är Messias.

Det är synd, jag hade gärna sett ett mer generöst urval, fler fotografer och fler bilder.

En utställning om Stockholm är ett givet tema och man skriver på hemsidan att en samlingsutställning om staden varit efterlängtad sedan man startade verksamheten.

Därför är det förvånande att man ger idén, så lite utrymme. Det verkar som att man inte riktigt tror på den här typen av fotografi, det vill säga företrädesvis svartvita bilder av dokumentär art, i mindre format.

Fotografen och förläggaren Jeppe Wikström har gjort urvalet och han säger i en intervju i Fotografiskas tidning att han valt bilder han gillar och att han inte kan eller vill försvara och inte heller motivera, sitt urval.

Det är alltid vanskligt att diskutera, varför det ena eller andra namnet inte är med. En annan curator hade med stor sannolikhet gjort andra val och en tredje hade valt efter sina preferenser. För mig är det underligt att varken Anders Petersen, Micke Berg eller Gunnar Smoliansky är med. De har ju under stora delar av sina karriärer varit verksamma och fotograferat i Stockholm.

Stockholm är för alltid lika mycket en känsla som en stad menar Wikström och det är lätt att hålla med om, likaså att Stockholm som motivkrets är outtömlig.

Utställningen innehåller även några utländska fotografer. En av utställningens finaste bilder är tagen av David Seymour en av grundarna till bildbyrån Magnum. Den är från 1950 i samband med Nobelfesten det året. Den visar ett par som sitter på en bänk i Stadshuset ömt lutandes in mot varandra, inget mer än så. Hans studentmössa och den lätt böjda ryggen och skuggan över hennes ansikte. Lägg därtill hennes hållning och bilden blir början eller slutet på en ännu oskriven liten novell.

I ett grått helt skugglöst vardagsljus tumlar några barn runt i gräset och en kvinna hänger tvätt med Riddarfjärden som fond. Det är en storslagen bild som i sin enkelhet känns en smula exotisk i dag. Här är det också här femtiotal och fotografen på plats är Lennart Nilsson.

Bland de yngre namnen gillar jag kraften i Joakim Kocjancics graffiti från Gamla stan och Aili Markelius suddiga person på Skeppsholmen. Johan Strindberg har också en vagt tecknad individ framför några mörka husfasader. Hans bild hänger som en pendang tätt intill K W Gullers bild från 1946. En ensam flanör på en snötäckt flottbro, vid Klara sjö. Elegansen i den kompositionen är inte att leka med. Strindbergs bild av en ensam gestalt är nästan helt upplöst, som i en kolteckning.

Emellertid är det precis där utbytet av fotografiska erfarenheter kan börja. I igenkännandet, de olika optiska och tekniska valen. Här kan ett spännande samtal mellan generationerna uppstå. Att tro på bildens inneboende kraft och poesi i mötet mellan bilder från olika tider.

– För Jeppe Wikström har letandet i arkiven gett många aha-upplevelser, vissa mer udda än andra. Till exempel visade det sig att Hans Hammarskiölds klassiska bild med Spanska Ridskolan, som många tror är tagen i Wien då den varit namngiven som ”Spanska ridskolan”, i själva verket togs när den berömda ridskolan var på besök i Hovstallet. Plötsligt uppstod en ny Stockholmsklassiker som gästerna på Fotografiska nu får njuta av!

Så skriver Fotografiskas PR& Informationschef , Margita Ingwall i pressmaterialet till utställningen. Det är en egendomlig formulering med tanke på att bilden redan i boken ”Foto Hammarskiöld, Tiden och ljuset”, med text av Kurt Mälarstedt, har titeln ”Hovstallet i Stockholm 1952. Boken utkom år 2008.

Utställningen pågår en dryg månad till, t o m den 17/2. Om ni inte redan sett den, ta er dit och missa inte Hans Geddas lilla bild från Södermalm.

Den är nämligen suverän, en stadsbild som vill beskriva ett tillstånd. Dessutom är den grafiskt helt övertygande.

Gå och se

Foto: Paul Hansen | Flyktingflicka från Afghanistan

Jag skulle åkt till Landskrona fotofestival i fredags, det blev inte så. Jag gick till Fotografiska istället. Jag ångrar inte det.

Paul Hansens utställning ”Being There” är en ren knockout.

Jag vill inte gärna diskutera estetik, komposition, och ljusbehandling i den här typen av bilder. Hansens bilder är med tanke på omständigheterna, obegripligt skickligt utförda och det är en gåta hur han fungerar i dessa situationer socialt och mentalt.

Det är oerhört starkt och fruktansvärt. Man halvblundar eller kisar inför vissa bilder. Att människor, som går på denna jord samtidigt med oss är kapabla till detta våld är ofattbart.

Hansens bilder har en fotografisk och humanistisk kvalité som direkt skulle kunna nå in i hjärtan hos beslutsfattare på alla nivåer i vårt samhälle, inom EU och förhoppningsvis FN.

Vi vet alla att det finns fotografiska bilder som har haft en förmåga att förändra historiska skeenden. Jag tror avgjort att några av Paul Hansens bilder hör dit.

Gå och se med egna ögon.

PS

Susan Sontag har skrivit en hel del om vårt komplexa förhållande bilder från krig och konflikter

Läs min rec av Susan Sontags bok, ”Att se andras lidande”.

Läs också Stefan Nilson, ”Bilden som väckte världen”.

I natten

Foto: Alf Johansson | Från bloggen Omtag

Jag känner inte Alf Johansson. Vi har aldrig träffats. Ändå återvänder jag ofta till hans stillsamma och sympatiska blogg på Fotosidan.

Omtag heter den.

Den innehåller oftast bilder tagna under promenader i Stockholmsnatten med collien Sally. Det är tyst i Alfs bilder. En dov ton av ensamhet och begrundan.

Han är en amatörfotograf i ordets bästa mening, en som håller på med något för att han älskar det.

Jag vet inte om han älskar natten men han tycks tillbringa mycket vaken tid med kamera och hund i nattens skuggvärld.

När det tidiga gryningsljuset bryter fram, kan han plötsligt stå på vakt med sin kamerautrustning och förundras när mörkret ger vika för en ny dag.

Han skriver ömsint om sina föräldrar och han skriver om den där speciella känslan av att ta en promenad genom staden på Midsommarafton.

– man har gatorna för sig själv. Lite samma känsla som att vara ute och plåta på nätterna, en slängd tidning och en urdrucken ölflaska på något elskåp vittnar om liv som dragit vidare.

Han tycker att vi saknar ett fotografiskt museum, nu när fotografiska valt att spela en helt annan roll. Jag håller naturligtvis med, har skrivit om det tidigare här på bloggen.

Han tillåter sig ofta att resonera kring fotografins roll och betydelse i vår bildrika tid och han skriver om andra fotografer, exempelvis Bresson som han beundrar. Så här kan det låta:

Cartier-Bressons bilder är genomgående kopierade ganska mjukt, inga överdrivna kontraster och sällan någon knallskärpa.

Ändå är det den bästa fotografi som presterats under mediets relativt unga liv enligt mig. Just den mjuka kopieringen medger inga halvmesyrer, bilden måste hålla i sig själv annars faller den platt.

Ibland kanske det blir lite för mycket av triviala allmänpolitiska funderingar på bloggen. Men jag tycker om samtalen om bilder och att han generöst delar med sig av sina tekniska kunskaper.

Och hel del av bilderna tycker jag också om.

När linjer och ljus stämmer och det där gåtfulla infinner sig, som i all bra fotografi, tycker jag mig se en tunn linje av själsfrändskap ända bort till storheter som Atget och Brassai.

– Det finns ett djup i natten när inte distraktionerna är så många, något man märker även hos dem man träffar. På natten är de flesta sig själva, det behövs ingen anpassning i nattens relativa ensamhet, skriver Alf på sin blogg. Vackert så.

Ett fotografiskt museum

Foto: Knut Koivisto | Grundarna och representanter från nya delägarna, familjen Ax:son Johnson

I en annonsbilaga från Fotografiska skriver Anders Rydell en artikel med anledning av Fotografiskas förestående, ”steg ut i världen”.

Steget är naturligtvis stort och värt att applådera, inte minst för att familjen Ax:son Johnson går in som delägare i satsningen. Fotografiska gör ett viktigt arbete för fotografin i Sverige. Det råder ingen tvekan kring detta.

Det som stör lite är den egna definitionen av detta arbete. Uppgiften. Att man inte tydligt klargör sin roll.

Ordet museum nämns inte mindre än 11 gånger i olika grammatiska former, i Rydells text. Dessutom en gång i underrubriken och en gång i en sorts vinjett överst på sidan.

Jag har tidigare i år berört ämnet här på bloggen i samband med FotoMarket i februari:

– På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.  Så skrev jag i februari.

Museum(latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack.

Mouseion (grekiska, eg. ‘helgedom åt muserna’), vetenskaplig institution i antikens Alexandria, grundad av Ptolemaios I Soter ca 290 f.Kr.

Så långt Nationalencyklopedin.

Jag önskar att jag kunde ställa frågan om vad ett Fotografiskt Museum är och ska göra, till just ett – Fotografiskt Museum. Men på Skeppsholmen där Fotografiska Museet fanns som en självständig avdelning fram till 1998, finns numera Moderna museet.

Och det är ju per definition och i kraft av sin verksamhet – ett museum.

Frågan är vem som idag driver ett fotografiskt museum?

PS

Ser att också att Georg Cederskog i dagens DN, okritiskt skriver om de nya ”systermuseerna” i Kina och USA.

Att lämna kameran

Bild: Gunnar Smoliansky | Ur serien Hand

En lågmäldhetens mästare sträcker ut sin hand i mörkrummets mörker.

Gunnar Smoliansky visar än en gång hur stark hans fotografiska vision är. Han tar den analoga fotografiska processen till ytterligare en nivå.

I kraft av sitt mogna konstnärskap har han modet att lämna kameran när han nu på Moderna Museet visar en serie bilder på fotografiskt papper.

Det är stort och det är bara att buga och ta emot.

Det började med att han efter slutet av en arbetsdag i labbet började plocka fram gamla fotopapper av varierande slag och ursprung. Han tog en lagom nypa papper ur olika kartonger. Den som sett Smolianskys labb vet att det finns papper att välja på. Utgångna sorter från alla decennier på 1900-talet.

Sedan belyste han pappren och doppade sin högra hand i framkallaren och tryckte den sedan på olika sätt mot fotopapperet.

Resultatet är en enastående och helt unik svit på 401 bilder på 18×24 cm papper, gjorda vid 47 olika tillfällen eller seanser mellan åren 1992 och 1994.  Slump och fotokemi hittar varandra. Förtroliga närmanden och eruptiva möten. En sorts finger och handavtryckens dans i en tidigare aldrig nedtecknad grafisk manual.

Jag blir till lika delar imponerad och rörd. En av våra absolut främsta fotografer lämnar kameran och gör det här. Moderna Museet är att gratulera. Det är bland annat genom att göra den här sortens presentationer som man kan hävda sig mot det kaxiga och ibland ytliga Fotografiska.

Moderna borde oftare bygga vidare på den egna fotografiska samlingen och på allvar börja tro på den. Fotografi är konst och många konstnärer arbetar idag med fotobaserade verk, visst. Men fotografier verkar och förhåller sig också i en helt egen tradition som man som institution nogsamt bör studera intensivt och förhålla sig till. Något som man ju inte rimligen kan förvänta av Fotografiska på Stadsgårdskajen.

Det finns ingen relevant term för de här bilderna. Gunnar Smoliansky kallar inte bilderna för fotografier. Fotogram fast tvärtom, kemigram? Namnet är oviktigt.

Det intressanta är det oväntade, att bilderna blivit till och den höga konstnärliga kvalitén. En fotografs högra hand, på en gång motiv och redskap har rört sig fritt och lekfullt i mörkrummets mörker.

Gå och se Gunnar Smolianskys bilder på Moderna!

Det är en mycket vacker utställning.

Bild: Gunnar Smoliansky | Ur serien Hand

Närhet

Foto: Jacob Aue Sobol | Russia.Moscow.2012

Gå så nära du vågar och sen ett steg till. Det var det jag fick höra av Bertil Ludvigsson och Bengt-Göran Carlsson när jag som ung fotograf visade upp mina första bilder. Närhet, kontakt och ansvar, det var avgörande. Distans föraktades. Petersén och Strömholm visste formeln.

När jag nu ser Håkan Elofssons utställning, Bombay Boulevard på Fotografiska tänker jag på de där orden igen. Själv skriver han – Vad fan håller jag på med? Trettio års fotografisk moral landar som en klump i magen. Jag sitter i en taxi med nervevad ruta, söker intuitivt händelser i det pågående vardagslivet. Jag funderar medan jag fryser ögonblicket, ifrågasätter mitt tillvägagångssätt, mig själv som fotograf och människa. Vem är jag som sitter i en taxi och fotograferar fattigdomen i Bombay?

Ja, det kan man undra? Ändå gör han det bra och konsekvent. Signalhorn, skratt, bilar och mopeder. Röster och ljud från gränder och gator bildar en märklig helhetsupplevelse. Ett stort pågående nu. Allt i starka klara färger. Bilderna hänger kant mot kant som om de vore filmrutor i en sammanhållen sekvens. En enda rörelse från en taxiresa genom ett utdraget ögonblick. Jag kommer att tänka på medeltida altartavlor där figurer utskurna i trä på olika nivåer rör sig på mot himlen eller på väg ner till den eviga skärselden. En blixtbild av människans kamp och strävan.

En annan fotograf med ett totalt annat förhållningssätt är Jacob Aue Sobol vars bilder jag snubblade över, bara två dagar efter besöket på Fotografiska.

Arrivals and Departures heter hans senaste projekt och utspelar sig längs den Transsibiriska järnvägen.

– my ambition is always the same; to use the camera as a tool to create contact, closeness and intimacy. I want to meet people, to connect with the cities, to make the places mine, even if it’s just for a short while, säger han.

I Mongoliet blir han av några jägare inbjuden att delta i jakt. Han påminns om när han var 23 och lärde sig jaga på Grönland och han jämför ritualerna med själva fotograferandet – The relation you create to nature as a hunter has had a big influence on my life and my work.

Han säger också att han är rädd för att upprepa sig och inför varje nytt uppdrag börjar han att plåta i färg. Han inser dock snabbt att han inte får någon känslomässig relation till bilderna – I always return to black and white and find my voice again.(—) They create their own universe.

Ja, det är snudd på ett eget universum, han skildrar i sina bilder. Svärta, råhet och intimitet.

– the people I photograph are real, and I look at them, and I try to find something that connect us. I try to find a piece of myself in them.

Han säger att han beundrar alla de personer han fotograferar eftersom de försätter sig i en sårbar situation. Men det viktigaste är att de kan lita på honom, att det finns en ömsesidig förståelse. Ett utbyte.

Hans ambition är att inte bara se utan att vara delaktig i det liv han fotograferar.

Foto: Håkan Elofsson | Ur Bombay Boulevard

PS

Jacob Aue Sobol är född i Danmark 1976 och är medlem i Magnum.

Här finns hans bilder på hans egen hemsida och här på Magnum Photos.

Curatorns roll

Foto: Henri Cartier-Bresson | Sienna Toscana, 1933

En stor bred retrospektiv med Henri Cartier-Bresson är nog det mest självklara val man kan göra som utställningsansvarig. Att Fotografiska nu också gjort det är bra.

Bressons bilder är inskrivna i den moderna fotografins DNA. Något all reportagefotografi måste förhålla sig till.

Ändå kan jag efter att ha sett utställningen känna att något saknas.

Utställningen är producerad 2002 av Magnum Photos och urvalet är gjort av bland annat HCB själv och den legendariske förläggaren Robert Delpire. Utställningen är en av 10 som vandrar runt över världen. Så långt är allt gott.

Men var är Fotografiskas tillägg? Var finns fördjupningen, den egna vinkeln?

En fotograf av Henri Cartier-Bressons dignitet har påverkat och fortsätter att utöva ett inflytande på generationer av fotografer.

Varför inte passa på att göra en koppling till någon eller några samtida fotografer med en stark relation, kritisk mot eller inspirerad av den franske fotografen. Framgångsrika reportagefotografer som valt att arbeta i färg, är ett annat spår och gatufotografin som genre, ytterligare ett.

Kanske kunde man också visa bilderna han tog i Sverige för tidningen Expressen eller varför inte försöka belysa Henri Cartier-Bressons förhållande till litteratur och konst..

Det jag efterlyser är kort och gott, en delvis annan ambition än den som Fotografiska har. Hur berättelsen om en av världens mest kända fotografer, presenteras, förvaltas och sätts in i sitt sammanhang.

Moderna Museet borde hänga på publiksuccén genom att dyka ner i den egna samlingen och göra sitt tillägg. Kanske en lågmäld, filosofisk tolkning av Henri Cartier-Bressons inspiration från Zen-buddism, i Ching och bågskjutning. Där också kopplingar kan göras till ett annat Zen-fotografiskt spår hos fotograferna i kretsen kring Walter Chappel och Minor White..

Fler och olika aspekter på Henri Cartier-Bressons oeuvre alltså.

PS

Jag är avundsjuk på unga människor som nu för första gången kommer i kontakt med Henri Cartier-Bressons bilder. Att stå inför hans grafiska universum och känna hur det svindlar till.

Jag skulle vilja ha det mötet kvar.

Foto: Henri Cartier-Bresson | Quai St Bernard, 1932

Att förlora en basker

En helt vanlig dag får hon lust att ta ett självporträtt i den smala gången med speglande glas som skär genom Sven Harrys konstmuseum i vasaparken.

Hon halar fram sin iphone, tar av sig baskern, placerar den under höger arm och klämmer den mot kroppen. Rättar till luggen och höjer mobilen. Den lilla vanan att försöka få syn på sig själv i det pågående nuet. En högst oansenlig gest troligen besläktad med lusten att iakttaga den snabbt försvinnande bilden av sig själv, när man passerar ett skyltfönster.

Jag, som som sedd av en främling.

Sen följer den lilla fotografiska akten, dom små justeringarna: skärpan, linjerna och sökandet efter den egna blicken.

När hon sätter fingret mot kamerasymbolen och bilden tas, faller baskern. Hon märker det inte och går därifrån. Så småningom upptäcker hon att baskern är borta och börjar leta.

Först när när hon i mobilen ser bilden förstår hon. Den försvann i exponeringsögonblicket.

Tillbaka i konsthallens reception frågar hon om någon lämnat in en huvudbonad som passar in på hennes beskrivning. Jag och mitt sällskap hör detta. Senare på kvällen finner vi en basker instoppad  i ett galler som hör till byggnaden. Vi lämnar in den.

Ett par dagar senare får jag den här bilden, med ett Tack!

Världen är en aning lättare att leva i nu, efter att en vacker kvinna är återförenad med sin huvudbonad. Ytterligare ett mysterium i fotografins värld, klarats ut.

PS

Inspirerad av detta är det dags för ett nytt besök på fotografiska, hos den obestridlige mästaren på avgörande ögonblick, Henri Cartier-Bresson. Han visste vad det handlade om

– Man måste vara beredd, som i tennis och tekniken ska vara intuitiv som när man cyklar, brukade han säga.

Liniment och däck

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

Trodde aldrig att jag skulle skriva om bilder från en cykeltävling. Det blev dock nödvändigt på grund av 24 sidor i den franska cykeltidningen Rouleur nr 34. Bilderna som är av Henri Cartier-Bresson, är tidigare opublicerade och är tagna i Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 .

Rouleur startade för sex år sedan och har sedan dess utkommit med 8 nummer per år. Redaktören Guy Andrews säger att man söker bilder som skildrar cykelsporten på ett unikt och originellt sätt. Utan att ha sett tidigare utgåvor kan jag bara konstatera att man lyckats i oktobernumret.

Bilderna visar publik, tränare och service-folk som en självklar del i berättelsen om tävlingen. Cyklisterna är där men också en tät atmosfär, nästan så stark att man kan känna doften av liniment och gummi i den fotografiska svärtan.

Fotografiska porträtt utan poser, en cyklist läser en tidning och en tränare som masserar ett knä har en blick som tycks ha fastnat i helt okänd framtid. En man och en kvinna fångad i ett förtroligt möte mellan kuggkransar och reservhjul. Det är och förblir ren poesi.

Återigen är det bevisat vilken magnifik, känslig och ovanlig fotograf Henri Cartier-Bresson var.

Hoppas bilderna är med på Fotografiskas utställning som öppnar den 8 Mars.

PS

Jag fick tipset från Micke Bergs blogg

I gryningen får dårarna ro. Tack Micke!

Här finns bilderna direkt ur Magnums arkiv.

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos