I natten

Foto: Alf Johansson | Från bloggen Omtag

Jag känner inte Alf Johansson. Vi har aldrig träffats. Ändå återvänder jag ofta till hans stillsamma och sympatiska blogg på Fotosidan.

Omtag heter den.

Den innehåller oftast bilder tagna under promenader i Stockholmsnatten med collien Sally. Det är tyst i Alfs bilder. En dov ton av ensamhet och begrundan.

Han är en amatörfotograf i ordets bästa mening, en som håller på med något för att han älskar det.

Jag vet inte om han älskar natten men han tycks tillbringa mycket vaken tid med kamera och hund i nattens skuggvärld.

När det tidiga gryningsljuset bryter fram, kan han plötsligt stå på vakt med sin kamerautrustning och förundras när mörkret ger vika för en ny dag.

Han skriver ömsint om sina föräldrar och han skriver om den där speciella känslan av att ta en promenad genom staden på Midsommarafton.

– man har gatorna för sig själv. Lite samma känsla som att vara ute och plåta på nätterna, en slängd tidning och en urdrucken ölflaska på något elskåp vittnar om liv som dragit vidare.

Han tycker att vi saknar ett fotografiskt museum, nu när fotografiska valt att spela en helt annan roll. Jag håller naturligtvis med, har skrivit om det tidigare här på bloggen.

Han tillåter sig ofta att resonera kring fotografins roll och betydelse i vår bildrika tid och han skriver om andra fotografer, exempelvis Bresson som han beundrar. Så här kan det låta:

Cartier-Bressons bilder är genomgående kopierade ganska mjukt, inga överdrivna kontraster och sällan någon knallskärpa.

Ändå är det den bästa fotografi som presterats under mediets relativt unga liv enligt mig. Just den mjuka kopieringen medger inga halvmesyrer, bilden måste hålla i sig själv annars faller den platt.

Ibland kanske det blir lite för mycket av triviala allmänpolitiska funderingar på bloggen. Men jag tycker om samtalen om bilder och att han generöst delar med sig av sina tekniska kunskaper.

Och hel del av bilderna tycker jag också om.

När linjer och ljus stämmer och det där gåtfulla infinner sig, som i all bra fotografi, tycker jag mig se en tunn linje av själsfrändskap ända bort till storheter som Atget och Brassai.

– Det finns ett djup i natten när inte distraktionerna är så många, något man märker även hos dem man träffar. På natten är de flesta sig själva, det behövs ingen anpassning i nattens relativa ensamhet, skriver Alf på sin blogg. Vackert så.

Bilder som ingen ännu sett

Ur utställningen, Strömholm | Smoliansky, återfunna fotografier av Christer Strömholm kopierade och valda av Gunnar Smoliansky

Varför är inte Christer Strömholm mer internationellt uppmärksammad, 10 år efter sin död?

Man borde diskutera hans bilder, på franska, engelska och amerikanska universitet, som en självklar referens, i relation till Ed van der Elsken och Brassai. Strömholm är fortfarande oroväckande provinsiell. I utkanten av den internationella fotografiska kartan.

Jag minns än idag den nästan bedövande känslan när jag första gången öppnade Poste Restante på Örebro stadsbibliotek. Jag minns var i rummet och också exakt var på hyllan den stod, fast rummet nu är borta. Jag minns den trasiga hunden på framsidan och baksidesbilden på Christer med den höjda svarta leican.

Den boken påverkade mig troligen så starkt, att jag själv kom att bli fotograf några år senare.

När Gunnar Smoliansky fick möjlighet att gå igenom 6×6 negativ från Paris tiden, var det något av en fotografisk händelse. Gunnars ögon på ett material fyllt av delvis andra val än de som Christer själv skulle ha gjort. En annan blick, en annan synvinkel, där låg styrkan. I händerna på ett så känsligt superproffs som Gunnar Smoliansky, blev resultatet enastående.

Henri Cartier-Bressons bilder förvaltas av en siftelse (Foundation), stödd av Franska staten. Utställningar, arkiv, och konfererenser. Möjligheter för fotostudenter att göra arkiv-research. Ett förvaltande av ett kulturarv, helt enkelt.
Richard Avedons fotografiska arv sköts också av en stiftelse som har nära kontakter med universitet, museer och privata samlare.

Kanske något liknade skulle behövas när det gäller Strömholms fotografiska arv. Seminarier, workshops, avhandlingar och utställningar med bilder som ingen ännu sett.

Att tillgängliggöra en stor fotografs hela gärning. Det är uppdraget.
Förmodligen behövs pengar, från stat eller det privata spelar ingen roll. Christer Strömholms betydelse som konstnär är i nivå med våra största författare och filmregissörer som Troell och Bergman och organiserad forskning är nödvändigt.

Ok, uppmärksamhet är på gång. Stor utställning på Fotografiska den 24 augusti och ny bok, Post Scriptum på Max Ströms förlag. Dessutom visas fram till den 2 september en utställning , Les Amies de Place Blanche, på International Center of Photography, i New York.

De recensioner jag har läst understryker att Christer Strömholms fulla bredd som konstnär, ännu återstår att belysa.