claes gabrielson

Posts Tagged ‘Henri Cartier-Bresson’

Mellan fiktion och verklighet

In Film, TV-Program on februari 11, 2018 at 19:26

Foto: Josef Koudelka | från inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

Dokumentären om Magnumfotograferna och relationen till filmens värld, börjar med kärlekshistorien mellan Robert Capa och skådespelerskan Ingrid Bergman. Sen är man i princip fast. Det är oavbrutet intressant om förhållandet mellan Magnum och Hollywood.

Filmen beskriver också varför bildbyrån behövdes. Tidigare talade ingen om upphovsrätt. Man fotade och gav tidningen filmrullen. Fotograferna förtjänade helt enkelt en bättre behandling. Bresson kallade Magnum för en tankegemenskap, som garanterade fotograferna rätten till sina bilder.

Fokus ligger på relationen till Hollywood. Capa ville visa hur amerikanska regissörer arbetade. Magnum ville göra var en sorts, ”bakom kulisserna”-reportage. Med bilder på filmarbetet, själva inspelningen och regissören vid klippbordet. Exklusiva bilder, raka motsatsen till filmbolagens tillrättalagda och hårt retuscherade PR-bilder.

Magnumfotografernas bilder visade inte alltid det som förväntades. – Vi kom in från sidan, istället för rakt framifrån, säger fotografen David Hurn i filmen.

Det är det här som är det unika med bilderna. Magnum tar in gatan i filmstudiorna. Den dokumentära, rörliga blicken från gatufotografin, öppenheten för det oväntade och djärva kompositioner används såväl i porträtten som i bilderna från inspelningsplatserna.

Ibland kom de riktigt nära skådespelarna och kunde hamna i privata scener som i fallet med Henry Miller och Marilyn Monroe under inspelningen av De missanpassade, 1960. En fotograf kunde kliva rakt in i ett gräl.

Dennis Stock beskriver hur han kunde ta de känsliga porträtten på James Dean och Eve Arnold förklarar hur fotograferingar tillsammans Marilyn Monroe kunde gå till och berör samtidigt beroendeförhållandet mellan fotograferna och skådespelerskan. – Vi utnyttjade henne alla, utan tvekan, säger Eve Arnold. Hon menar också att man som fotograf får acceptera att man tar sig in i människors privata sfär och fortsätter – Det är också sant att Marilyn inte hade varit Marilyn utan fotograferna. Vi hade inte sett henne. Det gick i båda riktningar. Vi utnyttjade varandra.

Bruce Davidsson talar om sitt arbete under filminspelningen av Antonionis Zabriskie point, från1970. Gueorgui Pinkhassov förändrade sitt sätt att fotografera efter att ha sett Tarkovskijs, Solaris. Senare lyckades han få visa några av sina bilder för Tarkovskij, vilket bland annat ledde till att han fick följa inspelningen av filmen Stalker, 1979.

Det är också fascinerande att höra den skygge Koudelka berätta om sitt arbete vid inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

När han fick frågan om att få följa med på inspelningen, svarade han nej. De frågade igen och sa att det inte gällde att fotografera inspelningen, utan att han med sin kamera skulle iaktta länderna som filmteamet reste igenom. Då ställde han upp.

Jag gick upp på morgonen och sa hej då, sen kom jag tillbaka på kvällen. Jag bara gick omkring, säger han.

– Han var som en hund som lämnade flocken. Flocken fortsatte framåt, medan han fotograferade på sidan av. Det är mycket vackert, säger författaren Alin Bergala i dokumentären. Koudelka själv menar att – Angelopoulos och jag såg samma verklighet. Vi var ute efter det annorlunda. Det var intressant att se hur olika personer, med olika medier kan spegla samma verklighet, säger han.

Fotografen Paolo Pellegrin för idag traditionen vidare. Han fotograferar skådespelare på ett liknande informellt och personligt vis. Han är väl mest känd för sina krigsbilder men i ett projekt för New York Times Magazine ”hänger” han med Sean Penn, Brad Pitt och Cate Blanchett och följer med i bilar, på hotellrum och i deras hem. Det blir oväntat starka porträtt av nästan sönderfotograferade ansikten.

Se den här dokumentären, Magnumfotograferna och filmens värld, K special. Den kan ses på SVT Play till den 12/3.

PS

Det finns ytterligare en dokumentär om fotografi på SVT just nu, som jag starkt kan rekommendera. Den heter ”Raghu Rai –mästerfotograf i Indien”, urusel titel. Orginaltiteln är, Raghu Rai an Unframed Portrait. Det är en varm och kärleksfull film som är gjord av Rais dotter, Avani Rai. Den har en mycket fin ton och skildrar inte bara en stor fotograf och hans arbete utan också relationen mellan dotter och far. Han försöker gång på gång tillrättavisa henne hur hon ska filma, föreslår andra vinklar och positioner. En sorts missriktad iver att dela med sig av sin erfarenhet, vilket är lätt att känna igen, men som gör det till ett oförglömligt porträtt.

Även den här dokumentären är en K-special och kan ses till 4/3.

Foto: Avani Rai | Ur filmen, Raghu Rai an unframed portrait.

 

 

 

Det luktade diselolja och saltvatten

In Böcker on november 6, 2017 at 11:15

Foto: Bruno Ehrs I Ur boken Bunker Ett Noll Fyra

Fotografen Bruno Ehrs träffade en man på Gotland som sa att han köpt tre bunkrar. Han blev så nyfiken att han själv ville se bunkrarna på plats. En var vattenfylld, en liknande ett parkeringsplan i ett P-garage, men i den tredje blev det en sorts kärlek direkt.

Det blev 17 besök till bunkern under tre och ett halvt år och över fyra tusen exponeringar.

Det luktade diselolja och saltvatten, sa fotografen vid presentationen av boken Bunker Ett Noll Fyra, på bokhandeln Konst-ig i Stockholm för ett par veckor sedan.

Omslagsbilden visar en dörr med utstående bultar i majestätiskt släpljus. Skuggorna bildar ett rytmiskt mönster på den grova rostiga ytan, likt ett bortglömt militärt chiffer.

Bruno Ehrs citerar Henri Cartier-Bresson när denne säger, – Först kommer geometrin, sen kommer innehållet. Betongen verkar kalla på honom, i varje hörn finns en ny vinkel, en ny möjlig komposition att lösa. Han verkar närmast besatt av den råa betongens alla linjer och rummens förhållande till varandra.

Bruno Ehrs balanserar i det här projektet på en skarp men tunn linje mellan klassisk arkitekturfotografi, så som den brukar presenteras i böcker och tidskrifter, och det egna uppdragets konstnärliga utmaningar. I det första fallet kan kunders önskemål och redaktionella förväntningar styra arbetet. När det gäller det egna uppdraget blir kraven annorlunda. Inte lägre, förmodligen högre.

Den personliga blicken, det man bara själv ser i exponeringsögonblicket, är ett beslut som är privat och framdrivet av en miljard livserfarenheter, unika för varje fotograf. Här ska kameran stå, i just det här ljuset, med den här brännvidden och den här bländaren. Det blir det viktiga, inget annat.

Hand, betong och natur blir tillsammans stundtals kärvt och poetiskt i Ehrs kamera. Mötet mellan det brutalt skulpturala och den karga långsamvuxna naturen skildrar han övertygande, inte minst genom sitt medvetna sätt att låta färgtemperaturen spela en roll i kompositionerna som när det varma interiörljuset läcker ut och blandar sig med det omgivande landskapets blå skymningsljus.

Bruno Ehrs visar i den här boken att han när han är som mest intresserad av en detalj, ett materialmöte eller en egendomlig form i bunkerns betongkonstruktion, då är han som bäst. Minst kommersiell för den som vill se det så. Jag föredrar de mest avskalade bilderna som genom sin delvisa tomhet, lämnar störst utrymme åt mig som betraktare.

Boken är tonsäkert och rytmiskt formgiven av Petter Antonisen. De bruna linnepärmarna sticker ut ett 1,5 cm runt inlagan, som inte sitter fast i ryggen. Jag får associationer till en ”mapp” avsedd för planritningar och arkitektens skisser. Något att bära under armen mellan kontoret och arbetsplatsen. Det hela känns exklusivt och väcker naturligtvis ett habegär.

Mikael Timm har skrivit en spänstig och initierad essä om bunkerns idé ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Från den ursprungliga borgen, via barndomens filt över ett köksbord där man kunde gömma sig, till surrealisternas tanke att bunkern är en symbol för det undermedvetna i armeringsjärn. Han tar sig sen via Walter Benjamin till industrialismens arkitektur och till de militära behoven av bunkrar fram till dagens drömprojekt, en sommarstuga. Han konstaterar att första gången just den här bunkern byggdes, var det av skäl som hade med krigshot och våld att göra. Nu när den byggts om till sommarhus har det skett av lust.

Boken avslutas med en mycket intressant intervju som Timm gjort med en av de unga arkitekterna som anlitats till ombyggnationen, Erik Gardell. Han säger bland annat att man inspirerats av det militära, när det gäller det yttre. – Jämfört med militärbyggnad är det här inte stramt. Det handlar om ett formspråk där vi noga tagit över den militära typologin, säger han.

Bruno Ehrs hade den här gången ingen uppdragsgivare. Bruno uppfann själv projektet. Fotografens nyfikenhet och konstnärliga vittring, var den egentliga beställaren.

Resultatet är storslaget.

PS

Boken Bunker Ett Noll Fyra är utgiven av Bokförlaget Arena och har ISBN: 978-91-7843-507-4

 

 

Bortom det som avbildas

In Böcker on september 4, 2017 at 18:23

Foto: Claes Gabrielson | Frankrike, början av 80-talet

Varför började du fotografera?

Den frågan får alla fotografer då och då. Jag har väl lämnat lite olika svar. Försökt säga några ord om den oförklarliga kraften i Henri Cartier-Bressons avvägda kompositioner eller om Robert Franks ruffiga, lite skitiga höftskott. Men sen har jag sagt att jag läste en hel del lyrik när jag var ung och att fotografins närhet till poesin har alltid lockat mig.

Ibland drar jag ut en bok lite på måfå ur bokhyllan. Häromdagen stod jag med, ”Octave of Prayer”, från 1972 i min hand. Jag var 19 år då boken kom ut. Jag kan inte ha sett den det året, möjligen några år senare, kanske hemma hos Bengt-Göran Carlsson. Det är en Aperture-bok som gjordes i samband med en utställning med samma namn.

Plötsligt är jag där igen, nära den fotografiska förälskelsens början. Det var i en annan tid, ett totalt annat samhälle där helt andra värderingar låg i luften. ”Karriär” var ett skällsord och det som då skrevs på väggarna skulle för många te sig gåtfullt idag.

Boken är redigerad av Minor White. Han var ju själv inspirerad av Stieglitz teorier om ”equivalents”, och han verkar ibland vara mindre intresserad i vad själva motivet föreställer, snarare nyfiken på vad annat det kan uttrycka. Att ett fotografi på något vis kunde göra det osynliga, synligt. Det hela ter sig en smula flummigt idag, men jag minns känslan av Zen-buddism och mystik. Bilder som intresserade sig för det som finns bortom det som avbildas.

Varför drog jag ut just den boken? Beror det på att jag läst Klas Östergrens nya roman, ”I en skog av Sumak” som sommarföljetong i DN? Den utspelar sig ju under samma tid. Eller har det att göra med att jag jag såg Johan Strindbergs bilder på Planket? Några av hans bilder har lite av samma känsla jag minns från de där bilderna från början av 70-talet.

Det finns en miljon olika skäl för en ung människa att vilja bli fotograf.

Att ett fotografi ofrånkomligen visar något – det som avbildas, men att det dessutom kan framkalla andra bilder hos betraktaren. Det är hemligheten, den visuella spången till poesin.

Det är därför jag skulle ge samma svar på frågan om varför jag blev fotograf idag, som när jag var ung. Möjligen med tillägget: Att kamerorna dessutom var sällsynt vackra då, det gick helt enkelt inte att stå emot.

 

Kamerans övertag

In Funna bilder on januari 28, 2015 at 19:11
Foto: Alfonse Van Besten

Foto: Alfonse Van Besten, Washing and Bleaching,c.1912

Det kan behövas lite färg i snöslasket. Normalt delar jag Henri Cartier-Bressons skepticism när det gäller färgbilder. Men det finns naturligtvis många undantag. Autokromplåtar t.ex. är oftast oerhört suggestiva, med sitt fina raster av potatisstärkelsekorn i blått, rött och grönt.

Ljuset kom som vanligt via objektivet och passerade ett stärkelseskikt innan det nådde fram till det ljuskänsliga skiktet. Om jag förstått allt rätt, handlade det om omvändningsframkallning med ett dia positiv som resultat och som var sammansatt av svartvita punkter. När man projicerade eller betraktade dessa plåtar så uppstod en bild med mycket fina färgpunkter.

De franska bröderna Louis- och Auguste Lumiere uppfann processen under åren 1895-1903. Först år 1907 stod metoden klar och den blev omedelbart en succé. De här Belgiska amatörfotograferna var genast framme och provade den nya tekniken.

Att titta på de här bilderna är att huvudstupa falla ner i ett tidshål. Realism och dröm på en och samma gång. Poetisk saklighet parat med drömmens bleka färgskala.

Har dessa människor och byggnader verkligen funnits, för bara lite mer än hundra år sedan? De tre kvinnorna som tvättar och bleker sina tyger i det milda och varma soljuset kan inte se vår tid, men vi kan se deras. Kamerans övertag.

Jag tröttnar aldrig på fotografin, bland annat för att den är det närmaste en tidsmaskin man kan komma.

PS

Här kan man se mer av de Belgiska färgfotograferna, Belgian Autochromists

I natten

In Fotoblogg on oktober 6, 2014 at 22:43
Från bloggen Omtag

Foto: Alf Johansson | Från bloggen Omtag

Jag känner inte Alf Johansson. Vi har aldrig träffats. Ändå återvänder jag ofta till hans stillsamma och sympatiska blogg på Fotosidan.

Omtag heter den.

Den innehåller oftast bilder tagna under promenader i Stockholmsnatten med collien Sally. Det är tyst i Alfs bilder. En dov ton av ensamhet och begrundan.

Han är en amatörfotograf i ordets bästa mening, en som håller på med något för att han älskar det.

Jag vet inte om han älskar natten men han tycks tillbringa mycket vaken tid med kamera och hund i nattens skuggvärld.

När det tidiga gryningsljuset bryter fram, kan han plötsligt stå på vakt med sin kamerautrustning och förundras när mörkret ger vika för en ny dag.

Han skriver ömsint om sina föräldrar och han skriver om den där speciella känslan av att ta en promenad genom staden på Midsommarafton.

– man har gatorna för sig själv. Lite samma känsla som att vara ute och plåta på nätterna, en slängd tidning och en urdrucken ölflaska på något elskåp vittnar om liv som dragit vidare.

Han tycker att vi saknar ett fotografiskt museum, nu när fotografiska valt att spela en helt annan roll. Jag håller naturligtvis med, har skrivit om det tidigare här på bloggen.

Han tillåter sig ofta att resonera kring fotografins roll och betydelse i vår bildrika tid och han skriver om andra fotografer, exempelvis Bresson som han beundrar. Så här kan det låta:

Cartier-Bressons bilder är genomgående kopierade ganska mjukt, inga överdrivna kontraster och sällan någon knallskärpa.

Ändå är det den bästa fotografi som presterats under mediets relativt unga liv enligt mig. Just den mjuka kopieringen medger inga halvmesyrer, bilden måste hålla i sig själv annars faller den platt.

Ibland kanske det blir lite för mycket av triviala allmänpolitiska funderingar på bloggen. Men jag tycker om samtalen om bilder och att han generöst delar med sig av sina tekniska kunskaper.

Och hel del av bilderna tycker jag också om.

När linjer och ljus stämmer och det där gåtfulla infinner sig, som i all bra fotografi, tycker jag mig se en tunn linje av själsfrändskap ända bort till storheter som Atget och Brassai.

– Det finns ett djup i natten när inte distraktionerna är så många, något man märker även hos dem man träffar. På natten är de flesta sig själva, det behövs ingen anpassning i nattens relativa ensamhet, skriver Alf på sin blogg. Vackert så.

En oväntad blick

In Böcker, Funna bilder on april 19, 2014 at 19:39

Foto ©: Kathryn Cook | Ur Kurds and the PKK in Turkey, 2007

Fotografiska bilder behövs överallt, hela tiden. Det är en visuell orkan som aldrig tycks avta. Det är inte längre helt enkelt att urskilja eller upptäcka en ung Bresson, Smith, Capa, Frank eller Peress i vardande. Jag brukar leta efter tonen, snarare än ämnet. Hur är det skildrat? Teknik och stil. Vad är inte med? Varför har fotografen valt att visa det här och inte det som andra valt att publicera från samma händelse eller konflikt?

Amerikanskan Kathryn Cook är en ny bekantskap som jag gärna vill se mer av eftersom hon har något av det som jag alltid letar efter, en oväntad blick och en personlig ton.

Kathryn Cook, född 1979 växte upp i Albuquerque, New Mexico. Hennes professionella karriär började med Associated Press i Panama 2003, men hon lämnade byrån för frilansarbete i Latin Amerika. 2006 flyttade hon till Istanbul och har sedan dess bott i både Italien och Turkiet. Hennes bilder har publicerats i The New York Times Magazine, Time, Stern, Newsweek, L´Espresso och D La Republica della donne.

Nu i dagarna har boken Memory of trees kommit på Kehrer förlag. (ISBN 978-3-86828-441-6)  Med text av Francois ChevallKarin Karakasli och Kathryn Cook. Jag har tyvärr inte ännu hunnit att se boken som handlar om följderna av det Armeniska folkmordet i det Osmanska riket.

Jörg M Colberg skriver på sin utmärkta, Conscientious Photo Magazine om svårigheterna med att fotografiskt närma sig ett så stort ämne som ett folkmord, och hur det låter sig göras i bokform. Han menar att boken kanske är lite för ”designad” för sitt ämne, men kommer till slutsaten att bilderna i boken vinner och han rekommenderar den.

For Memory of Trees Cook traveled to the parts of Turkey from which Armenians were uprooted and expelled. One hundred years later, “this land calls a return to the history of Armenians, this garden worked by their hands once,” the photographer writes. “The story of these gardens imparts instructions on remembrance; the more one tries to forget, the more one has to remember what to forget.”  Ur Jörg M Colbergs recension.

Om Kathryn Cook kommer att tillhöra de stora bildjournalisterna, kan jag inte bedöma. Klart är att hon arbetar med fotografi som utmanar glömskans kraft och det brukar leda rätt in mot bildjournalistikens hjärta.

PS Här på Agence Vu, finns mer av hennes bilder.

Fotografier för bildtrötta

In Böcker, Funna bilder on mars 10, 2014 at 20:09
SL-1

Foto: © Sergio Larrain, Magnum Photos | Valparaisio Passage Bavestrello, 1952

Den ständiga floden av fotografier på webben och i all reklam, kan ibland ge upphov till drunkningskänslor. När det inträffar brukar jag återvända till den klassiska fotografin.

Den nigeriansk-amerikanske fotografen och författaren Teju Cole påminner om en viktig fotograf i The New York Times senaste söndagsintervju. På frågan om vilka nya fotografiska böcker han rekommenderar, nämner han Koudelkas, Wall och Sergio Larrain-monografin som gavs ut av Aperture i oktober förra året.

Ja, där satt den. Den chilenske fotografen Sergio Larrain född 1931, dog för två år sedan. Han tillhör den sortens klassiska gatufotografi som jag aldrig kan få nog av. En uppmärksamhet riktad mot nuet, precis som det såg ut i sökaren vid just det tillfället. Ljus och mörker organiserat på ett helt oväntat sätt. Sergio Larrain var tillbakadragen och alltför lite känd. Trots att han var medlem i Magnum, arbetade han bara professionellt under lite drygt tio år.

Pappan var arkitekt och Sergio började med musikstudier. Reste sen runt i Europa och i mellanöstern med kamera och efter hemkomsten började han frilansa för ett brasilianskt magasin. Han tog bland annat starka bilder på gatubarn som levde på stränderna kring floden Rio Mapuche som skär genom Santiago. The Museum of Modern Art i New York, köpte två av de här bilderna till sin samling.

Genom ett stipendium kunde han under åtta månader arbeta med ett större projekt i England. Det resulterade i en bok, London, 1958-1959, som om jag förstått saken rätt kom ut först 1998. Henri Cartier-Bresson blev emellertid imponerad och såg till att han blev associerad medlem i Magnum Photos 1959. Två år senare blir han fullvärdig medlem i den berömda bildbyrån.

1963 kommer boken El Rectángulo en la Mano. 1966 ges Una Casa en la Arena ut, med en text  av Pablo Neruda. Valparaiso kommer 1991, också den med text av Neruda.

Där finns den otroligt fina bilden på flickorna i trappan. Sergio Larrain säger så här om den  – in a state of peace and utter serenity, just pursuing what at the time interested me most. Then, as if from nowhere, first one little girl appeared, shortly joined by another. It was more than perfect, it was a magical image.

En av Larrains bilder av ett par utanför Notre Dame i Paris, som Larrain först upptäckte när han hade framkallat filmen, sägs ha inspirerat Julio Cortázar till novellen Las babas del diablo. Denna novell i sin tur inspirerade Michelangelo Antonioni till att göra filmen Blow up.

I början av 1970-talet söker han sig till en Boliviansk mystiker och 1972 överger han fotografin för studier i kalligrafi, yoga och meditation.  Han drar sig undan världens larm.

– He is very different, very intense, säger Agnès Sire, director of the Henri Cartier-Bresson Foundation. For me, he is [often] interested in what you don’t see, säger hon och förklarar –  He stopped his career. It was not bringing him what he [thought] it would bring to him. [He felt] the fact he photographed those kids will not change the fact that there will always be kids abandoned. Photography will not help save the planet.  Citatet är hämtat ur en intervju signerad Richard Conway, på Time-Light box.

Det här är fotografier för bildtrötta. De liknar dikter man har i minnet, en sorts konstverk man äger för alltid.

Här länken till Magnum Photos där hans bilder visas.

Kärleksförklaring till en mor

In Film, Funna bilder on juni 26, 2013 at 14:16
Filmruta |  ur filmen A Photographic Memory av Rachel Elizabeth Seed

Filmruta | ur filmen A Photographic Memory av Rachel Elizabeth Seed

Sheila Turner-Seed var skribent och fotograf i New York och London i det tidiga 70-talet.

Hon gjorde bland annat intervjuer med flera av tidens stora fotografer. Henri Cartier-Bresson, Bruce Davidson, Cornell Capa, Lisette Model, W. Eugene Smith, Don McCullin m. fl.

Nu har hennes dotter, Rachel Elizabeth Seed också hon fotograf, börjat göra en dokumentärfilm om mamman, A Photographic memory.

Sheila Turner-Seed dog när Rachel bara var 18 månader gammal.

– Since she died so long ago, I thought maybe I could learn more about her life if I retraced their origins. I discovered that her raw interviews had been sitting like a time capsule at the International Center of Photography since 1979 when my dad sent them there for safekeeping.

Projektet började när hon hittade några lådor med filmer och rullband hos sin far. Nu återbesöker hon platser och träffar de fotografer hennes mor mötte och som fortfarande är i livet. Hon talar med närstående och anhöriga. Hon blandar sina egna filmbilder med mammans filmer, stillbilder och intervjuer. Exempelvis träffar hon Martine Franck och samtalar om Henri Cartier-Bresson intervjun som han för övrigt tyckte var en av de bästa intervjuer han varit med om.

Hon har startat en Kickstarter campaign för att få pengar till sin film. För mig räcker det att se Scotch-askarna med rullband märkta Bresson, Davidson.. Sällan har jag känt en så tydlig lust att bidra med en slant.

Filmen ser ut att kunna bli en fin resa, en hyllning till fotografin och samtidigt en kärleksförklaring till en mor hon aldrig lärde känna.

Måste ses.

Här trailer.

 

Where everything ends

In Böcker on april 13, 2013 at 07:51
Kors

Foto: Robert Frank | Ur boken Robert Frank Pangnirtung

Robert Frank. Svårfångad. Ständigt i rörelse med sina ruffiga lite skitiga bilder. Höftskott som nästan alltid säger något om tillståndet, på platsen där han befinner sig.

Han är kanske den fotograf som tillsammans med Henri Cartier-Bresson och vår egen Strömholm, påverkat mig mest. Håller för övrigt med den rastlöst produktive Micke Berg,  som på på sin blogg skriver:

Om jag ska beskriva Bressons storhet så gör jag det enklast genom att berätta om när han hade en stor bild på kultursidan i Expressen för många år sedan. Den bilden var så outstanding att resten av tidningen förmultnade. Det är så man upptäcker stor konst. I kontext med andra grejer. Som Dylan i högtalarna på ett fik i en skidbacke.

Nu handlar det emellertid om Robert Frank. 1992 gjorde han en resa till Pangnirtung en liten by i de nordvästliga områdena i Canada, med knappt 1300 invånare.

Han tar inte en enda bild på dessa invånare. Han är i byn i 5 dygn. Han fotograferar stenar, vägstumpar och några begravningskors.

En bok, en knappt centimeter tjock, lite drygt A-4 format. Kom 2011 på Steidel förlag. Ständigt denne förläggare.

27 polaroider med ytterligt sparsam text. Telegramartade bildtexter. Allt i linje med Franks vision. Det viktiga ligger i bilden, i svärtan och tystnaden. I bildens grå.

I boken, The Lines of my hand, från 1972 skriver han – I have been going forward, travelling my road while looking out (- -) I continue to look and search for an image that comes close to thruth. It is my choice, it is my fate, and i continue..

Sista bilden i den boken är en bild från en bukt i Nova Scotia.

I Pangnirtung låter han oss på bokens enda textsida få veta att – The peoples language is Inuktitut. One man inuk – more the people, Inuit.

Sen fortsätter han med denna nästan ”romanliknande” text:

Prefabricated homes along the main road in Pangnirtung. At times decorated window reflecting inside or outside. Stones – maybe the balance of a big sky above….

Det är allt. Bokens sista bildtext lyder: End of Pangnirtung road system.

Under den här korta resan vid den norra polcirkeln förefaller det som om världen  har upphört. Åtminstone i Robert Franks bilder.

Curatorns roll

In Utställningar on mars 18, 2013 at 23:53
Foto: Henri Cartier-Bresson | Quai St Bernard, Paris 1932

Foto: Henri Cartier-Bresson | Sienna Toscana, 1933

En stor bred retrospektiv med Henri Cartier-Bresson är nog det mest självklara val man kan göra som utställningsansvarig. Att Fotografiska nu också gjort det är bra.

Bressons bilder är inskrivna i den moderna fotografins DNA. Något all reportagefotografi måste förhålla sig till.

Ändå kan jag efter att ha sett utställningen känna att något saknas.

Utställningen är producerad 2002 av Magnum Photos och urvalet är gjort av bland annat HCB själv och den legendariske förläggaren Robert Delpire. Utställningen är en av 10 som vandrar runt över världen. Så långt är allt gott.

Men var är Fotografiskas tillägg? Var finns fördjupningen, den egna vinkeln?

En fotograf av Henri Cartier-Bressons dignitet har påverkat och fortsätter att utöva ett inflytande på generationer av fotografer.

Varför inte passa på att göra en koppling till någon eller några samtida fotografer med en stark relation, kritisk mot eller inspirerad av den franske fotografen. Framgångsrika reportagefotografer som valt att arbeta i färg, är ett annat spår och gatufotografin som genre, ytterligare ett.

Kanske kunde man också visa bilderna han tog i Sverige för tidningen Expressen eller varför inte försöka belysa Henri Cartier-Bressons förhållande till litteratur och konst..

Det jag efterlyser är kort och gott, en delvis annan ambition än den som Fotografiska har. Hur berättelsen om en av världens mest kända fotografer, presenteras, förvaltas och sätts in i sitt sammanhang.

Moderna Museet borde hänga på publiksuccén genom att dyka ner i den egna samlingen och göra sitt tillägg. Kanske en lågmäld, filosofisk tolkning av Henri Cartier-Bressons inspiration från Zen-buddism, i Ching och bågskjutning. Där också kopplingar kan göras till ett annat Zen-fotografiskt spår hos fotograferna i kretsen kring Walter Chappel och Minor White..

Fler och olika aspekter på Henri Cartier-Bressons oeuvre alltså.

PS

Jag är avundsjuk på unga människor som nu för första gången kommer i kontakt med Henri Cartier-Bressons bilder. Att stå inför hans grafiska universum och känna hur det svindlar till.

Jag skulle vilja ha det mötet kvar.

Quai St Bernard

Foto: Henri Cartier-Bresson | Quai St Bernard, 1932