claes gabrielson

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Det ensammaste jobbet i världen

In Uncategorized on november 9, 2015 at 14:26
LH

Foto: Lotta Härdelin | Edward Snowden, 2015 på okänt ryskt hotell

Lotta Härdelins bild av Edward Snowden sittandes på ett skrivbord i ett ryskt hotellrum, är suverän. I sin enkelhet beskriver den en fångenskap som är svår att förstå vidden av. Ljuset som faller in genom öppningen i de tjocka gardinerna tecknar en man som på grund av personliga val, beslut och politiska omständigheter, blivit förhindrad att leva ett vanligt liv.

Det går nästan att höra de dova ljuden från vardagens människor på gatan nedanför hotellfönstret. Snowdens placering på bordet, foten på stolen, ryggens linje, det reflekterade ljuset i spegeln, sängen i förgrunden – allt förstärker känslan av ensamhet och isolering.

Det här är ett skickligt fångat ögonblick. En bild som direkt skriver in sig till en topplacering, i den internationella klassiska traditionen av bildjournalistik. Att på kort tid, kunna läsa en situation och vara lyhörd inför det befintliga ljuset, förmå att sammanfatta ett öde. Att berätta avsevärt mer, än vad bilden tillsynes föreställer. Det är bra, mycket bra gjort. Det är bara att buga sig inför Lotta Härdelins starka bild av mannen som avslöjade massövervakningen.

Efter att ha slagit igen DN:s Lördagsbilagan kom jag att tänka på en annan man, också han instängd i ett rum med tjocka gardiner. Det är John F Kennedy fotograferad i ovala rummet i Vita huset, 1961. Fotografens namn är George Tames, som arbetade för New York Times. Bilden valdes året efter till, Grand Award and first Prize of the White House News Photographers Association.

Bildens titel: The loneliest Job In The World”, en titel som är lika giltig för bilden på Edward Snowden i sin ryska exil.

GT

Foto: George Tames | President John F Kennedy i ovala rummet Vita huset, den 10 februari 1961

PS

Lotta Härdelins bild var publicerad i Dagens Nyheter, Lördagsmagasinet, lördagen den 7/11.

”Det kunde förvisso vara värre”

In Film, Uncategorized on september 2, 2015 at 16:45

Foto: Claes Gabrielson | Olle Unenge

Efter att jag i våras slutade min anställning på SVT efter 35 år, kan jag nu ägna mig åt egna stillbilder och lite friare filmuppdrag, som det här miniporträttet t.ex. – En sorts hybrid mellan reportage och musikvideo.

Olle Unenge har gjort en mycket fin och personlig CD. När hans mamma dog förra året började han samla texter och låt-fragment.

Resultatet har blivit ett album med 10 sånger, ”Det kunde förvisso vara värre”. Titeln kommer från ett uttryck som hans mamma ofta använde.

Låten ”Skål för min fader” skrev Olle när han fick dödsbudet att han far gått bort. Det märkliga är att ytterligare en låt på skivan rör en förlust. Olles dotter Lina dog i Leukemi, när hon var 9 år gammal.

Detta till trots har Olle Unenge gjort en av skivans vackraste melodier kring förlusten, som han kallat ”Mellan ebb och flod”.

PS

Olle Unenge Band uppträder med låtarna från skivan på Live At Heart (Branschevent och Cityfestival) i Örebro, Behrn Hotell fredag den 4/9 Kl 23.00

 

 

 

Att se och försöka förstå

In Uncategorized on maj 22, 2014 at 18:36
Micke Berg

Foto: Micke Berg | Utanför planen (Obs min titel)

Framsidan på Kameradoktorns bilaga med rubriken ”Fotobilaga” som medföljde den stora morgontidningen idag, skapar förväntningar. Med Micke Bergs mäktiga bild på fronten, två kilar uppflugna i en lampstolpe med varsin fackla eller bengal, blir man förväntansfull. Här kommer åtminstone ett eller två uppslag med Bergs bilder. Men det blir endast tre bilder i samma pytte-format som kamerorna som förevisas.

Men jag har alltid gillat Kameradoktorn. Har i princip köpt all min stillbildsutrustning där, genom åren. Nikon förstås, Epson, NEC och faktiskt också min otroliga Pentax 6×7. Synd att de inte hängt på filmtrenden, har därför tvingats till otrohet, både med Lindqvist Radio & TV och Scandinavian Photo.

Nyfikenheten, en 28:a eller en 35:a och hyfsade skor. Uppgiften är att skildra livet, skriva text. Orden är förstås den alltid närvarande Micke Bergs. Han försöker ringa in gatufotografin, ett begrepp i rörelse och som ständigt verkar vara i behov av omdefiniering.

Kameran ska vara tyst och han gillar inte smygbilder. Självklart har han sedan fyrtiofem år insett att den svartvita bilden innehåller alla färgerna och därmed gör färgbilden onödig.

Svartvitt är i hans ögon poesi. Exakt så. Det talas alltför lite om poesin inom fotografin. Jag tror att inte minst en och annan journalist och curator vars skräck för att hamna på tunn is eller att plötsligt befinna sig på okontrollerad minerad mark, kan vara en förklaring.

-Det finns inget annat val än att fortsätta vara därute, se, försöka förstå, göra bild och låta tiden verka, avslutar Micke Berg sin lilla text i Kameradoktorns reklambilaga. Det är bara att hålla med.

Alla har vi en relation till Kameradoktorn.

Tack!

In Uncategorized on december 31, 2013 at 18:31
Fluga2_8893

Foto: Claes Gabrielson | Berlin

Alla ni som kommenterat och läst bloggen under året.

Jag önskar att jag kunnat skriva mer inte minst nu i december. Mycket mer om bland annat Hans Gedda, Roger Turesson och Anders Petersen med flera.

Men tiden står nu en gång för alla i starkt förbund med det flyende nuet. I’ll be back.

Om jag så här på årets sista dag måste välja en fotograf som gjort ett oerhört starkt intryck på mig under 2013, får det bli Bryan Schutmaat och hans övertygande episka bilder och porträtt av människor längs det som en gång var Amerikas frontlinje, civilisationens framkant. Jag skrev om honom här i maj.

Den bok jag gärna återkommer till är den lilla oansenliga volymen, Meiles Lyrika med bilder av Algirdas Seskus som jag skrev om i oktober.

Årets utställning blir helt självklart den stora Imogen Cunningham utställningen på Kulturhuset i Stockholm. Från vision till verklighet.

Noterat,  kvällen då allas ensamhet syns i alla fotografier som tas.

Foto: Claes Gabrielson | Berlin

He was funny, intelligent and insightful

In Uncategorized on december 1, 2013 at 20:28
04Leiter

Foto: Saul Leiter | Canopy, 1958

Den bleka färgens suverän är död.

Saul Leiter tog ut färgbilden ur modevärldens salonger till gatans tillfälligheter och där använde han den till, ren poesi.

I The New Yorker skriver fotografen och författaren till bland annat ”Open City, Teju Cole, en mycket bra text om Saul Leiter. Det finns även en intressant text av fotografen Tony Cenicola, publicerad i New York Times serie LENS. Nu gäller det bara att försöka se dokumentären av Thomas LeachIn no great hurry, 13 lessons in life with Saul Leiter. Den hade premiär i New York på DOC NYC filmfestival i Chelsea, så sent som den 16 Nov i år.

PS

Jag skrev om Saul Leiter tidigare här på bloggen, där finns också 18 bilder.

Foto: Saul Leiter | Near the Tanager, 1954

Foto: Saul Leiter | Near the Tanager, 1954

I just park my car and start walking

In Böcker, Uncategorized on oktober 31, 2013 at 00:09
GJ_Luckenwalde, 2012

Foto: Gerry Johansson | Ur Hattfabriken/Luckenwalde, 2006

Jörg Colberg öppnar intervjun med Gerry Johansson, med en bekännelse. Från det att han såg boken Pontiac har han samlat Gerrys böcker. Han menar att de är unika och mycket olika det mesta inom den samtida fotografin.

Gerry Johansson är för mig lågmäldheten personifierad. Hans grafiska pregnans är smått legendarisk.

Jag har följt Colberg och hans Conscientious under flera år. Det finns få som kan så mycket om den internationella samtida fotografin som han. (Har tidigare skrivit om honom på bloggen, bland annat här.)

– Everything about them feels extremly carefully considered, yet there is a lightness to them that are quite rare, säger Jörg Colberg om Gerrys böcker.

Sen fortsätter samtalet om det vackra inom fotografin, med referenser till bland annat Robert Adams, essä, Beauty in photography, från det tidiga åttio-talet.

Gerry menar att den texten fick honom att gå från en nihilistisk kritiker till en optimistisk skildrare av livet. Han lanserar också en egen definition av vad det vackra, det sköna är. Med en synnerligen precis formulering, säger han – Something I like and can look at for a long time.

Kanske är det först nu, jag inser hur mycket mänsklig och fotografisk mognad denne Höganäsbo har. Han fortsätter som den naturligaste sak i världen med att säga, – When I work I just park my car and start walking in the direction that seems most promising and then my curiosity leads me through the day.

Gerry Johansson betonar också vikten av en enkel teknik, bland annat för att betraktaren smidigare ska kunna orientera sig i bilden. Enkelheten gör också att intrycket av att själv vara en del av bilden ökar.

Han berättar också att det inte var helt lätt att hitta ställen som ville ställa ut hans bilder ur serien, Sverige. Först 2005 kunde han ställa ut på Fotografins Hus i Stockholm.

– Remember this is Strömholm/Petersen country. Säger han

Ja, så där håller han på, Gerry Johansson som ständigt sysslar med tomhetens balansakt. I bilder där människorna dragit sig undan.

Det är en mycket intressant och spännande intervju som jag gärna rekommenderar.

PS

Här är en länk till Gerrys hemsida

GJ_Pontiac

Foto: Gerry Johanson | Ur Pontiac, 2010

Ett fotografiskt museum

In Uncategorized on oktober 7, 2013 at 22:32
KnutKoivisto

Foto: Knut Koivisto | Grundarna och representanter från nya delägarna, familjen Ax:son Johnson

I en annonsbilaga från Fotografiska skriver Anders Rydell en artikel med anledning av Fotografiskas förestående, ”steg ut i världen”.

Steget är naturligtvis stort och värt att applådera, inte minst för att familjen Ax:son Johnson går in som delägare i satsningen. Fotografiska gör ett viktigt arbete för fotografin i Sverige. Det råder ingen tvekan kring detta.

Det som stör lite är den egna definitionen av detta arbete. Uppgiften. Att man inte tydligt klargör sin roll.

Ordet museum nämns inte mindre än 11 gånger i olika grammatiska former, i Rydells text. Dessutom en gång i underrubriken och en gång i en sorts vinjett överst på sidan.

Jag har tidigare i år berört ämnet här på bloggen i samband med FotoMarket i februari:

På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.  Så skrev jag i februari.

Museum(latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack.

Mouseion (grekiska, eg. ‘helgedom åt muserna’), vetenskaplig institution i antikens Alexandria, grundad av Ptolemaios I Soter ca 290 f.Kr.

Så långt Nationalencyklopedin.

Jag önskar att jag kunde ställa frågan om vad ett Fotografiskt Museum är och ska göra, till just ett – Fotografiskt Museum. Men på Skeppsholmen där Fotografiska Museet fanns som en självständig avdelning fram till 1998, finns numera Moderna museet.

Och det är ju per definition och i kraft av sin verksamhet – ett museum.

Frågan är vem som idag driver ett fotografiskt museum?

PS

Ser att också att Georg Cederskog i dagens DN, okritiskt skriver om de nya ”systermuseerna” i Kina och USA.

I just den dagens kläder

In Funna bilder, Uncategorized on mars 23, 2013 at 09:04
Louis Faurer

Foto: Louis Faurer | Champion, New York, 1949-50

Den kanadensiska författaren Alice Munro, säger att hon brukar läsa berättelser som om de vore hus – Man går in och stannar där ett tag, strosar fram och tillbaka och slår sig ner där man har lust och upptäcker hur rum och korridorer förhåller sig till varandra, och hur världen där utanför förändras genom att betraktas från just dessa fönster.

Vissa bilder är sådana fönster. De förändrar vår uppfattning av de tillfälliga rum som bildas runt människor i en stad.

Louis Faurer skapar rum. Isolerade ögonblick. Reflexioner. Människor hejdade i tid och i just den dagens kläder.

He Photographed people who were attractive, but damaged, sa fotografen Elliot Erwitt.

Han är märkligt ouppmärksammad. Det är i mellankrigstidens New York, han tar sina starkaste bilder. Precis före televisionen. Han hade då en fot i modemagasinens värld och ägnade sig åt redaktionell fotografering under tjugo år, med måttliga framgångar. Hans personliga bilder är inte så många jämfört med andra fotografer och hans bilder har aldrig nått en större publik. Konstigt tycker jag, för de är mycket bra.

Mer visionär kvalité, än dokumentär merit. Han ser de socialt marginaliserade. Tiggarna i kanten på stadskartan. Lisa Liebmann skriver att  Faurers New York bilder visar människor som – Once had some money and now look like flotsam: stunned servivors who had’nt caught up with the time or recoverd from the Depression, or from the war.

Han var vän med Robert Frank om han också är den felande länken mellan Walker Evans, American Photographs och Robert Franks, The Americans, kan jag inte bedöma.

Det jag ser är sårbarheten, den inre stadens skildrare.

PS

Första gången jag hörde Louis Faurers namn, var hos den känslige Kristenhamnsfotografen Mats Holmstrand. Det är nu över trettiofem år sedan.

Den ljusare delen av skuggan

In Uncategorized on januari 24, 2013 at 21:46
trad_i_vattnet

Foto: Peter Eriksson | Ur serien, 665 & Penumbra

Penumbra, gåtfullt och vackert ord. Latin för nästan skugga. Halvskugga.

Jag köpte boken Penumbra & 665 på fotomässan 2009, av fotografen Peter Eriksson. Tyckte genast om den.

Det handlar om en slags undersökning av ting och miljöer och en fråga om de kan återges fotografiskt, säger Peter Eriksson.

Han har under tio somrar fotograferat sin familj under sommarvistelsen i Södergårda utanför Hammenhög, på Österlen. Han arbetar med polaroidbilder och han vill minnas somrarna med sina fyra döttrars hjälp.

Det finns något djupt sympatiskt i den här undersökningen. I fotoalbumets förlängning bortom de sidor som endast angår den egna familjen.

Minnen och att inte glömma. Något många kan identifiera sig med. Egentligen två av fotografins fundament. Tid och tid som förgår och det levda däremellan.

Den ljusare delen av skuggan alltså.

Bilderna visas nu på det spännande galleriet KG52, i Stockholm och det är vernissage idag!

Han bevisade att en häst kan flyga.

In Böcker, Uncategorized on december 9, 2012 at 15:44
Fotp: Eadweard Muybridge

Fotp: Eadweard Muybridge

Jag vet inte mycket om hästar, men den här historien är väl känd och tål att berättas igen. Dock vet jag inte om den handlade om en häst i trav eller galopp. Båda uppgifterna förekommer

Det gällde emellertid ett vad. Järnvägsbaronen Leland Stanford vände sig till den unge, briljante och excentriske fotografen, Eadweard Muybridge för att få klarhet i om en häst i trav någon gång hade alla hovarna i luften.

På en specialbana i Palo Alto, mot vit bakgrund arrangerade Muybridge 24 kameror i rad. Kamerorna hade elektriska slutare som öppnades i följd när hästen passerade.

En ingrepp i själva tiden, nu kunde människor för första gången se snabbare än det det mänskliga ögat. Hästen hade vid ett givet ögonblick lämnat marken. Den flög.

Det blev början till hans livsverk, en encyklopedi över människans och djurens rörelser. Vetenskap och konst i ett fruktbart möte. En visuell besatthet i att försöka fånga rörelsen. En första plattform för filmen. Ett pionjärarbete utan motstycke. Han föregår bröderna Lumiere och filmen genom sin uppfinning kallad zoopraxiscope. Det är inte film men nästan.

Många konstnärer har använt sig av Muybridges arbeten som studiematerial kring den mänskliga rörelsen. Flera har också inspirerats av de tillfälliga rum med linjer, siffror och frysta rörelser som blivit synliga i fotografierna. Ta Francis Bacon t.ex.

Det finns tusentals exempel i konsten på influenser från Muybridge och det finns också gott om litteratur. Hittade nyligen en relativt ny volym från Steidl, det tyska förlaget som inte räds någon ekonomisk kris, utan formligen spottar ur sig fotografiska titlar. Helios Eadweard Muybridge in a Time of Change, heter den. Där finns också många av hans landskaps bilder  från bland annat Yosemite Valley.

Poetry in motion, är en idé eller en tanke jag själv lånat från Muybridge och som filmare använt mig av många gånger. Det finns inget sådant begrepp hos Muybridge utan det uppstår i  min sökare på film- eller videokameran när ögat söker den rätta kompositionen och rörelsen..

Eadweard Muybridge är definitivt en av de mest inflytelserikaste fotograferna någonsin.

 

Ps. Här finns ett klipp som bygger på hans originalbilder

The attitudes of animals in motion chapter 1: Horses Animated from the library of Congress copy from the original folio for the Magical Motion Museum 2011

Muybridge

Omslagsbild till boken: Eadweard Muybridge in a Time of Change | Steidl