claes gabrielson

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Från ett antikvariat i Köpenhamn

In Uncategorized on maj 26, 2022 at 14:03
Omslag till boken | Eva Besnyö av Tineke de Ruiter

Badmössan och kameran och leendet däremellan. 

Allt andas framtid och möjligheter.

Porträttet är omslagsbild till boken, ”Eva Besnyö” av Tineke De Ruiter. Fotografen heter John Fernhout hennes dåvarande pojkvän. 

Efter att jag skrivit om hennes bilder härförleden hittade jag boken på ett antikvariat i Köpenhamn.

Att jag blev fascinerad av Eva Besnyös bilder tror jag beror på tonen i hennes tidigaste bilder. 

Det formligen strålar från porträtten av vännerna. Liv och fotografi, hand i hand.

Hon var bara 21 år gammal när bilden på pojken med cellon togs.

Det är den mest kända av hennes bilder. Den har tryckts i åtskilliga tidskrifter och i fotografiska årsböcker. Den finns på flera skivomslag och som pussel (!) i Japan. 

Edgar Reitz magnifika film ”Heimat”, finns den som affisch i cellostudenten Clarissa Lichtblaus rum. 

Hon hamnade huvudstupa in i ”Den nya sakligheten”. Boken ”Die Welt is schön från 1928, av Albert Renger-Patzsch gjorde ett starkt intryck på henne. 

Hon har i intervjuer kallat den för sin ”bibel”. 

I en film av Leo Erken säger hon: “Things that make a deep impression on you become a part of yourself”.Men hon menade samtidigt: “When I made something like that, I never gave a conscious thought to the book”.

Hennes uppdragsfotografering bestod till övervägande del av porträtt på författare, musiker och dansare. I sitt första äktenskap, med John Fernhout, kom hon genom hans mor konstnären Charley Toorop i kontakt med en stor krets av skådespelare, formgivare och konstnärer. Hon tog också mycket bilder på barn och arbetade för ett stort antal tidskrifter i skilda ämnen bland annat inredning och arkitektur.

Hon var ambivalent till sina tidiga arkitekturbilder som hon tyckte var för vackra. 1979, när hon var 69 år gammal ville hon rensa ut dessa ur sitt arkiv. Som tur var hände inte detta.

Hennes kvarlåtenskap bilder, brev, dokument, tidskrifter förvaras nu i fotosamlingen vid Universitetet i Leiden (Leiden University Librarie (UBL) som är den äldsta i Holland.

Jag försökte dock förgäves att se hennes bilder där. Jag kontaktade Universitetet som svarade att Eva Besnyös arbete ännu inte är katalogiserat. 

Men det går dock att se många av hennes bilder i ett annat arkiv, Maria Austria Instituut. 

Där finns stort antal lågupplösta bilder, möjligen kontakter, eller råkopior. Men högupplösta bilder finns att beställa för olika ändamål.

När jag betraktar Eva Besnyös bilder känner jag en fascination över hur en ung människa upptäcker fotografi som ett personligt uttrycksmedel. 

Ett bråddjup av vemod infinner sig när jag betraktar hennes bilder från de tidiga åren, bilderna på vänner och bilderna på henne själv.

Det kunde vara du och det kunde vara jag.

*

PS Länk till mitt förra inlägg om Eva Besnyö

Länk till en av bilderna i Maria Austria instituut | ”Panni Kirchner en Magda Besnyö liggen in het gras, Mátyásfold Hongarije 1932”.

Här en länk till alla Eva Besnyös bilder på Maria Austria Instituut

Boken Eva Besnyö av Tineke de Ruiter, utgavs 2007 av Voetnoot, Amsterdam ISBN 978-90-78068-013

Se uppslag ur boken:

En dammig fransk grusväg

In Böcker, Funna bilder, Uncategorized on april 3, 2022 at 17:23
Foto: R Ménard

Ibland är det den rena enkelheten som gör att jag faller för en bild. Den här hittade jag i en tysk bok från 1951 med titeln, Europa Camera

Fotograf är R. Ménard, Paris. Som vanligt i den här typen av böcker får man uppgifter vilken kamera som använts. I det här fallet en Rolleiflex, med en Tessar 3,5/7,5, som kördes på bländare 8 och 1/50s. 

Men man får inte veta fotografens förnamn eller var och när bilden är tagen. Bildtiteln är: ”Französiche Landstrasse”, gott så.

Den eleganta linjen, som utgörs av den dammiga grusvägen bygger kompositionen. Husen, murarna omfamnar omsorgsfullt i sin tur ägorna och de små odlingarna. En lugn ordning råder.

Det är eftermiddagsljus, någon timme kvar till ”l’apéro”. Husen hukar i värmen. Kvinnan på vägen har kanske just handlat på torget och är på väg hem.

Det lite ovanliga är möjligen perspektivet det som Pieter Bruegel ofta använde sig av, lite snett ovanifrån. Troligtvis har fotografen klättrat upp i byns kyrktorn och intill kyrkklockan halat ut sin Rolleiflex genom en av tornluckorna.

Jag minns samtal med mina filmande fotograf-kollegor på SVT, där vi sa att man skulle kunna filma fotografens öga inifrån botten av sökaren, där ljuset är på väg in mot filmen eller sensorn. Se hur ögat jagar runt som kulan i ett flipperspel. Från överkant till underkant, från vänster- till högerkant, i sin jakt efter att optimera kompositionen, genom små rörelser med kroppen eller på stativet.

All fotografi handlar om tid, ljus och mörker och skillnaden däremellan. Det vet alla. 

Bra fotografer lyckas dessutom organisera linjer och former på ett oväntat och snudd på magiskt vis.

Jag behöver bara skriva namnet Henri Cartier-Bresson, så blir det tydligt vad jag menar.

Det dansande paret

In Uncategorized on mars 27, 2022 at 10:06
Foto: Krister Kleréus

Hittade den här bilden på ”Konsthallen” ett litet galleri på Köpmanbrinken 2, i Gamla stan, Stockholm. Gruppen som ställde ut brukar kalla sig ”Fyra Fotografer”. De fyra är Per-Erik Åström, Göran Tonström, Alf Johansson och Krister Kleréus. 

Utställningen var lågmäld och mycket sympatisk, med flera riktigt bra bilder. Pengarna från försäljningen gick till läkare utan gränser i Ukraina.

Det känns som om behovet att ställa ut fotografi, att komma samman på vernissager och samtala om bild är viktigare nu än någonsin i dessa oroliga tider. Jag tror att bra fotografi alltid i någon mening fördjupar förståelsen kring vår existens.

Bilden med det dansande paret, på en för mig okänd dansbana i Tantolunden, är otroligt fin och fylld av ömhet. Den lilla rörelsen i hennes högerben mitt i danssteget och hans förtroliga hand om hennes rygg, hennes panna mot hans kind. Den sammantagna mjukheten och försiktigheten. Allt andas närhet. Bilden är ett visuellt sigill över detta faktum.

Jag blir rörd när jag ser det dansande paret. Kanske för att bilden så tydligt innehåller en av fotografins viktigaste förutsättningar, den humanistiska blicken. 

Utställningsaffisch

En fråga som aldrig kommer att besvaras

In Uncategorized on mars 26, 2022 at 10:02
Foto: Göran Ekberg

Det finns enstaka bilder som definierar sin tid tydligare än andra.

Det här en helt vanlig bild på tre kompisar – Hasse E, undertecknad och Thomas A.

Vi ska precis ska ta oss ett dopp i ett kalk- eller marmorbrott någonstans i Närke. 

Året kan vara någon gång mellan 1975 och -77. Inget verkade bekymra oss, Vietnamkriget är över och vi är rimligt unga och det ligger helt öppet för var och en att finna sin egen väg i livet.

Jag skriver några rader till Göran, som tog bilden, med en fråga om var vi badade och vilket år det var. Han skrev: 

 -Uppriktigt sagt tror jag inte att platsen existerar. Det här är en unik men ändå gemensam spegling av en värld där tid och rum har fastnat i en paradisisk dröm. 

Jag kan inte heller föreställa mig en fotograf. Bilden är skapad genom vår längtan efter harmoni. 

Kanske har han helt rätt. Bilden finns visserligen. Men med ett minimalt bevisvärde, som ett polisfoto från en bortglömd brottsplats, där alla relevanta handlingar och protokoll är försvunna. 

Dock infinner sig frågan om vi skulle kommit ihåg den här badstunden om inte det här fotografiet tagits.

Hur påverkas vårt minne av att bilden trots allt finns?

Men var och när dessa ynglingar, (idag grånande gubbar närmande sig 70-års åldern) badade, är en fråga som troligen aldrig kommer att besvaras.

Tack Göran för att du tog bilden!

Jag minns fortfarande den värmande solen på mina axlar.

Bortom rummet

In Uncategorized on maj 11, 2021 at 18:50

Utanför fönstren på Wetterling Gallery i Kungsträdgården i Stockholm är det helt rosa av blommande körsbärsträd, inne i galleriet – en stilla nästan utfrätt blå ton.

Utställningen heter Floating och bilderna är gjorda av Astrid Kruse Jensen. Dansk fotograf född 1975, hon lever och arbetar i Köpenhamn.

Det som visas är Polaroidbilder, i större format, de största är 135 x 140 cm. Med titlar som, Fading into the mountains, Into the unknown, Towards the inside, blir jag först lite tveksam.

Om man lite slarvigt konsumerar mycket bilder och snabbt skyndar förbi suddiga bilder av landskap skulle man missa det här. Astrid Kruse Jensen balanserar på en tunn linje mellan en dekorativ visuell tradition och en djupare poetisk bildvärld.

Hon landar absolut på rätt sida. Bilderna har ofta en tydlig suggestionskraft och det dekorativa får stå tillbaka.

I de exteriöra bilderna ser vi flera gånger en människa som nästan försvunnit in ett drömlikt landskap där personerna tycks vara en del i det tillstånd bilderna förmedlar. Individerna är vända in mot landskapet, bort från oss betraktare och verkar vara försjunkna i begrundan.

Astrid Kruse Jensen använder sig av oskärpa, och dubbelexponeringar och långa slutartider, som en del i berättandet. Hon gör Polaroidbildens tekniska tillkortakommanden till en medskapare.

I interiörbilderna har ljuset en ännu tydligare roll, mer aktiv. I en bild formligen exploderar ljuset över hela bildytan i en annan strömmar ljuset in via ett fönster, som vore det vatten.

Någon gång kommer jag att tänka på Wilhelm Hammershøjs stilla interiörer, som jag ofta som ung dröjt vid i Davids Samling, Den Hirschsprungske Samling eller på Statens Museum for Kunst, i Köpenhamn.

Det gemensamma – En frånvänd gestalt betraktar något bortom rummet eller inom sig själva.

Det här en lågmäld, kontemplativ och mycket sevärd utställning, passa på innan körsbärsträden blommat ut, utställningen pågår till den 22 maj.

En stund på jorden

In Uncategorized on maj 4, 2021 at 15:38
Foto: Anders Onerup | Ur boken En stund på jorden

En fotobok är ofta dyrare än andra böcker att producera, skriver Tommy Arvidson på sin utmärkta blogg, Om fotoboken. Det beror delvis på att läsekretsen är mindre. Men Arvidson menar att man kan vända detta till en fördel, eftersom fotoböcker med små upplagor kan bli åtråvärda samlarobjekt.

En del hävdar också att branschen både är för liten och för stor. Alltså att kunderna är för få och utbudet för stort. Jag vet inte hur det ligger till, men det kommer ut massor av fotoböcker i vårt land och det är svårt att hänga med i svängarna. 

En av dessa är Anders Onerups nya bok, En stund på jorden. Bilderna har en tydlig grafisk rytm, mjuka gråskalor i total kontroll.

Ordet amatör kommer från franskans amateur som ursprungligen kommer från latinets verb amare, som substantiv ”en som älskar”. Alltså en person som ägnar sig åt något av eget intresse. Motsatsen torde vara professionell. Att ägna sig åt samma sak, kanske lika innerligt och kärleksfullt, men på yrkesmässiga grunder.

Jag uppfattar Anders Onerup, som amatör i ordets finaste betydelse, han har sedan ungdomen ett starkt förhållande till den fotografiska bilden, samtidigt som han under alla år försörjt sig på annat håll.

Att beskriva bilderna i boken är inte helt lätt. På en bild ser man på stort avstånd några människor som följer ett nästan osynligt staket. Kanske är det fågelskådare, nästan obemärkta gäster på besök i ett stort landskap.

På en vänstersida ser man en böjd ledstång av järn som associativt går över till en lika mörk horisontlinje över ett fruset vatten på uppslagets högra sida. Det är så snyggt.

Bilderna är inte dramatiska skildringar av händelser, snarare är det en stämning av eftertänksamhet och ett milt kvardröjande vemod som präglar bilderna.

Några svanar i stram formation över ett mörkt vatten med isflak i geometrisk symmetri som mest påminner om trasiga glasskivor. Det är vackert och nästan helt tyst.

Boken är utgiven i egen regi vilket förmodligen är det vanligaste sättet att publicera sig nu. Den är tunn och Jag hade gärna sett fler bilder, jag vet att de finns. Kanske kan det bli ytterligare böcker med Anders Onerups bilder.

Hoppas det!

PS Länk till Om fotoboken

ISBN: 978-91-519-7402-6

Oförmögen att höra kamerans slutare

In Uncategorized on april 30, 2021 at 07:17
Foto: Okänd fotograf

I floden av miljarder bilder på nätet finns ibland också intressanta noteringar på baksidan av bilderna, som här.

Datumet är okänt, året likaså. 

Mannen uppflugen på stolpen är Main Burrell, chefsinspektör på ett telefon bolag. Han låter ta det här fotot när han står på huvudet högst upp på den 17, 5 meter höga telefonstolpen.

Det sker i Sidney, i delstaten Ohio. Bilden kommer sen att hänga på kontoret, för allmän uppvisning.

Förmodligen skulle det hela kunna betraktas som varumärkesstrategi under rubriken: ”På väg till ny varumärkesidentitet”. Varför anlita en dyr reklambyrå när man kan göra jobbet själv?

Eller, så är karln på väg in i ett djupare filosofiskt resonemang. 

I sin upphöjda position tycks han begrunda exakt hur tunn den hårfina balansen mellan död och liv är.

Han kan ha mumlat något med liknande innebörd till sin fru på morgonen när han lämnade det gemensamma hemmet.

Nu är han oförmögen att höra kamerans slutare öppnas och stängas, där han svajar på gränsen mellan det bleka skuggljuset, på den tomma trottoaren och ett okänt mörker.

Det enda som till slut räknas, tänker han, är vindens oberäknelighet och fotografiets förmåga att registrera detta.

Fotots baksida

PS Jag fann bilden på Jim Lindermans sida ”Dull Tool Dim Bulb” – VERNACULAR PHOTOGRAPHY, FOLK ART, EPHEMERA AND CURIOSITIES

Med ett paraply i handen

In Uncategorized on april 28, 2021 at 08:32

En bakgård i Paris, -50 tal? 

Nej, killens skor säger något annat om tiden, paraplyet likaså. 

Men fotografen då, Doisneau, Ronis eller kanske självaste Bresson?

Nä, det är högst troligen Mats Holmstrand en mycket bra och oerhört känslig fotograf, bosatt i Kristinehamn.

Det är Örebro, en lördag i Wadköping. 

Året får vi gissa oss till.

”Planket” har just varit och vi har plockat ner bilderna.

Där springer i rasande fart en blivande läkare utmed planket och en kommande cancerforskare står barfota med ett paraply i handen och betraktar spurten.

Kan någon vara vänlig att förklara vad tid är?

PS

Jag har tidigare skrivit om Mats Holmstrands bilder, bland annat här:

Skärpans betydelse

In Uncategorized on april 26, 2021 at 18:51
Foto: © Martine Franck | Helmut Newton och Henri Cartier-Bresson, 2000

Någon har frågat varifrån namnet på bloggen – ”Sharpness is a bourgeois concept”, kommer ifrån.

Det här är bakgrunden.

När tidningen Vanity fair skulle göra en serie bilder på fotografer som var över 80 år, tog de kontakt med Henri Cartier-Bresson och frågade om han ville fotografera Helmut Newton.

Bresson bjöd in Newton och dennes fru June (Alice Springs) till en lunch i sin våning på rue de Rivoli. Sen gick de till en närbelägen park för att ta bilden.

Han hade sin lilla Leica, minns Newton. – Han bara pekade kameran mot mig och tryckte av, tillägger han. Eftersom Bressons händer inte var så stadiga som de brukar vara, blev några av bilderna inte riktigt skarpa.

När Newton påpekar detta säger Bresson: Sharpness is a bourgeois concept.

Helmut Newton skrattar när han berättar om händelsen och säger: “I thought that was just divine.”

Jag läste storyn som var skriven av Dana Thomas och publicerad i Newsweek 2003 och när jag nio år senare skulle starta min blogg, så kastade jag mig över citatet och döpte helt enkelt bloggen efter denna superba formulering!

PS

Jag vet inte om bilden nedan är från det tillfället Newton talar om, Parc Monceau ligger inte helt nära Rue de Rivoli. Vem vet, kanske tog de en taxi. Eller så är det här en annan bild.

Foto: © Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos | Helmut Newton vid Chopin monumentet, Parc Monceau, Paris, 2000

Varför bli fotograf?

In Uncategorized on april 25, 2021 at 17:27
Foto: Andre Kertész | Meudon, 1928

Varför blev du fotograf? Frågan har inte så sällan ställts.

Svaret har att göra med tid.

En man går över en gata i Meudon, utanför Paris,1928.

Ögonblicket då denna bild togs är sedan länge bortraderat ur alla närvarandes minnen.

Bilden är det enda giltiga beviset på att en man med hatt gått över en gata bärandes på något som är inslaget i tidningspapper, samtidigt som ett tåg passerar på en bro i bakgrunden.

Fotografen rör sitt finger på avtryckaren precis innan ångloket passerat och mannen hunnit ut ur bilden. Det är det enda vi vet om det som hände.

Valet att jag drygt 45 år senare skulle bli fotograf, är därmed i någon mening avgjort.

Fotografiets magi som skildrar denna vardagliga händelse, är tveklöst en del av svaret.

Blicken, precisionen hos André Kertész som också stod där på gatan, är inget annat än häpnadsväckande. 

Han återvände till platsen åtminstone vid ett tillfälle till, kanske fler. Jag har sett två andra exponeringar han gjort av samma motiv. Ingen har dock något av den kvalité som gjort den här bilden till en klassiker.

Gatan är i de bilderna folktom. På en passerar visserligen ett tåg på bron, men utan rök och ingen bär heller något över gatan, inslaget i tidningspapper.

Kertész föddes i Budapest 1894 som Andor Kertész.

Jag har alltid tyckt mycket om hans bilder.