claes gabrielson

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Bortom rummet

In Uncategorized on maj 11, 2021 at 18:50

Utanför fönstren på Wetterling Gallery i Kungsträdgården i Stockholm är det helt rosa av blommande körsbärsträd, inne i galleriet – en stilla nästan utfrätt blå ton.

Utställningen heter Floating och bilderna är gjorda av Astrid Kruse Jensen. Dansk fotograf född 1975, hon lever och arbetar i Köpenhamn.

Det som visas är Polaroidbilder, i större format, de största är 135 x 140 cm. Med titlar som, Fading into the mountains, Into the unknown, Towards the inside, blir jag först lite tveksam.

Om man lite slarvigt konsumerar mycket bilder och snabbt skyndar förbi suddiga bilder av landskap skulle man missa det här. Astrid Kruse Jensen balanserar på en tunn linje mellan en dekorativ visuell tradition och en djupare poetisk bildvärld.

Hon landar absolut på rätt sida. Bilderna har ofta en tydlig suggestionskraft och det dekorativa får stå tillbaka.

I de exteriöra bilderna ser vi flera gånger en människa som nästan försvunnit in ett drömlikt landskap där personerna tycks vara en del i det tillstånd bilderna förmedlar. Individerna är vända in mot landskapet, bort från oss betraktare och verkar vara försjunkna i begrundan.

Astrid Kruse Jensen använder sig av oskärpa, och dubbelexponeringar och långa slutartider, som en del i berättandet. Hon gör Polaroidbildens tekniska tillkortakommanden till en medskapare.

I interiörbilderna har ljuset en ännu tydligare roll, mer aktiv. I en bild formligen exploderar ljuset över hela bildytan i en annan strömmar ljuset in via ett fönster, som vore det vatten.

Någon gång kommer jag att tänka på Wilhelm Hammershøjs stilla interiörer, som jag ofta som ung dröjt vid i Davids Samling, Den Hirschsprungske Samling eller på Statens Museum for Kunst, i Köpenhamn.

Det gemensamma – En frånvänd gestalt betraktar något bortom rummet eller inom sig själva.

Det här en lågmäld, kontemplativ och mycket sevärd utställning, passa på innan körsbärsträden blommat ut, utställningen pågår till den 22 maj.

En stund på jorden

In Uncategorized on maj 4, 2021 at 15:38
Foto: Anders Onerup | Ur boken En stund på jorden

En fotobok är ofta dyrare än andra böcker att producera, skriver Tommy Arvidson på sin utmärkta blogg, Om fotoboken. Det beror delvis på att läsekretsen är mindre. Men Arvidson menar att man kan vända detta till en fördel, eftersom fotoböcker med små upplagor kan bli åtråvärda samlarobjekt.

En del hävdar också att branschen både är för liten och för stor. Alltså att kunderna är för få och utbudet för stort. Jag vet inte hur det ligger till, men det kommer ut massor av fotoböcker i vårt land och det är svårt att hänga med i svängarna. 

En av dessa är Anders Onerups nya bok, En stund på jorden. Bilderna har en tydlig grafisk rytm, mjuka gråskalor i total kontroll.

Ordet amatör kommer från franskans amateur som ursprungligen kommer från latinets verb amare, som substantiv ”en som älskar”. Alltså en person som ägnar sig åt något av eget intresse. Motsatsen torde vara professionell. Att ägna sig åt samma sak, kanske lika innerligt och kärleksfullt, men på yrkesmässiga grunder.

Jag uppfattar Anders Onerup, som amatör i ordets finaste betydelse, han har sedan ungdomen ett starkt förhållande till den fotografiska bilden, samtidigt som han under alla år försörjt sig på annat håll.

Att beskriva bilderna i boken är inte helt lätt. På en bild ser man på stort avstånd några människor som följer ett nästan osynligt staket. Kanske är det fågelskådare, nästan obemärkta gäster på besök i ett stort landskap.

På en vänstersida ser man en böjd ledstång av järn som associativt går över till en lika mörk horisontlinje över ett fruset vatten på uppslagets högra sida. Det är så snyggt.

Bilderna är inte dramatiska skildringar av händelser, snarare är det en stämning av eftertänksamhet och ett milt kvardröjande vemod som präglar bilderna.

Några svanar i stram formation över ett mörkt vatten med isflak i geometrisk symmetri som mest påminner om trasiga glasskivor. Det är vackert och nästan helt tyst.

Boken är utgiven i egen regi vilket förmodligen är det vanligaste sättet att publicera sig nu. Den är tunn och Jag hade gärna sett fler bilder, jag vet att de finns. Kanske kan det bli ytterligare böcker med Anders Onerups bilder.

Hoppas det!

PS Länk till Om fotoboken

ISBN: 978-91-519-7402-6

Oförmögen att höra kamerans slutare

In Uncategorized on april 30, 2021 at 07:17
Foto: Okänd fotograf

I floden av miljarder bilder på nätet finns ibland också intressanta noteringar på baksidan av bilderna, som här.

Datumet är okänt, året likaså. 

Mannen uppflugen på stolpen är Main Burrell, chefsinspektör på ett telefon bolag. Han låter ta det här fotot när han står på huvudet högst upp på den 17, 5 meter höga telefonstolpen.

Det sker i Sidney, i delstaten Ohio. Bilden kommer sen att hänga på kontoret, för allmän uppvisning.

Förmodligen skulle det hela kunna betraktas som varumärkesstrategi under rubriken: ”På väg till ny varumärkesidentitet”. Varför anlita en dyr reklambyrå när man kan göra jobbet själv?

Eller, så är karln på väg in i ett djupare filosofiskt resonemang. 

I sin upphöjda position tycks han begrunda exakt hur tunn den hårfina balansen mellan död och liv är.

Han kan ha mumlat något med liknande innebörd till sin fru på morgonen när han lämnade det gemensamma hemmet.

Nu är han oförmögen att höra kamerans slutare öppnas och stängas, där han svajar på gränsen mellan det bleka skuggljuset, på den tomma trottoaren och ett okänt mörker.

Det enda som till slut räknas, tänker han, är vindens oberäknelighet och fotografiets förmåga att registrera detta.

Fotots baksida

PS Jag fann bilden på Jim Lindermans sida ”Dull Tool Dim Bulb” – VERNACULAR PHOTOGRAPHY, FOLK ART, EPHEMERA AND CURIOSITIES

Med ett paraply i handen

In Uncategorized on april 28, 2021 at 08:32

En bakgård i Paris, -50 tal? 

Nej, killens skor säger något annat om tiden, paraplyet likaså. 

Men fotografen då, Doisneau, Ronis eller kanske självaste Bresson?

Nä, det är högst troligen Mats Holmstrand en mycket bra och oerhört känslig fotograf, bosatt i Kristinehamn.

Det är Örebro, en lördag i Wadköping. 

Året får vi gissa oss till.

”Planket” har just varit och vi har plockat ner bilderna.

Där springer i rasande fart en blivande läkare utmed planket och en kommande cancerforskare står barfota med ett paraply i handen och betraktar spurten.

Kan någon vara vänlig att förklara vad tid är?

PS

Jag har tidigare skrivit om Mats Holmstrands bilder, bland annat här:

Skärpans betydelse

In Uncategorized on april 26, 2021 at 18:51
Foto: © Martine Franck | Helmut Newton och Henri Cartier-Bresson, 2000

Någon har frågat varifrån namnet på bloggen – ”Sharpness is a bourgeois concept”, kommer ifrån.

Det här är bakgrunden.

När tidningen Vanity fair skulle göra en serie bilder på fotografer som var över 80 år, tog de kontakt med Henri Cartier-Bresson och frågade om han ville fotografera Helmut Newton.

Bresson bjöd in Newton och dennes fru June (Alice Springs) till en lunch i sin våning på rue de Rivoli. Sen gick de till en närbelägen park för att ta bilden.

Han hade sin lilla Leica, minns Newton. – Han bara pekade kameran mot mig och tryckte av, tillägger han. Eftersom Bressons händer inte var så stadiga som de brukar vara, blev några av bilderna inte riktigt skarpa.

När Newton påpekar detta säger Bresson: Sharpness is a bourgeois concept.

Helmut Newton skrattar när han berättar om händelsen och säger: “I thought that was just divine.”

Jag läste storyn som var skriven av Dana Thomas och publicerad i Newsweek 2003 och när jag nio år senare skulle starta min blogg, så kastade jag mig över citatet och döpte helt enkelt bloggen efter denna superba formulering!

PS

Jag vet inte om bilden nedan är från det tillfället Newton talar om, Parc Monceau ligger inte helt nära Rue de Rivoli. Vem vet, kanske tog de en taxi. Eller så är det här en annan bild.

Foto: © Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos | Helmut Newton vid Chopin monumentet, Parc Monceau, Paris, 2000

Varför bli fotograf?

In Uncategorized on april 25, 2021 at 17:27
Foto: Andre Kertész | Meudon, 1928

Varför blev du fotograf? Frågan har inte så sällan ställts.

Svaret har att göra med tid.

En man går över en gata i Meudon, utanför Paris,1928.

Ögonblicket då denna bild togs är sedan länge bortraderat ur alla närvarandes minnen.

Bilden är det enda giltiga beviset på att en man med hatt gått över en gata bärandes på något som är inslaget i tidningspapper, samtidigt som ett tåg passerar på en bro i bakgrunden.

Fotografen rör sitt finger på avtryckaren precis innan ångloket passerat och mannen hunnit ut ur bilden. Det är det enda vi vet om det som hände.

Valet att jag drygt 45 år senare skulle bli fotograf, är därmed i någon mening avgjort.

Fotografiets magi som skildrar denna vardagliga händelse, är tveklöst en del av svaret.

Blicken, precisionen hos André Kertész som också stod där på gatan, är inget annat än häpnadsväckande. 

Han återvände till platsen åtminstone vid ett tillfälle till, kanske fler. Jag har sett två andra exponeringar han gjort av samma motiv. Ingen har dock något av den kvalité som gjort den här bilden till en klassiker.

Gatan är i de bilderna folktom. På en passerar visserligen ett tåg på bron, men utan rök och ingen bär heller något över gatan, inslaget i tidningspapper.

Kertész föddes i Budapest 1894 som Andor Kertész.

Jag har alltid tyckt mycket om hans bilder.

Att fotografera själva vanligheten

In Uncategorized on april 24, 2021 at 11:02
Foto: Jan Bernhardtz | Okänd mannekäng. Adressen är möjligen Köpmannagatan 21, innan branden på skofabriken Svanen, 1966. Tillställning troligen i Lottakårens regi. | Ur serien ”Örebro”

En stad är ständigt i rörelse. Människor likaså. 

Damhattar, herrockar, hus och bilar – blir i Jan Bernhardtz bilder en tidskapsel, som på ett fascinerande vis berättar om en tid som inte längre är. Det är också en berättelse om en stad som såg ut just så här, när fotografen höjde sin kamera. 

I det här fotografiska projektet använder fotografen en närmast subjektiv dokumentär metod.

Det traditionella sättet att fotografera i svenska städer är oftast, mer neutralt och redovisande: ”Här är huset, här är stora gatan och här är torget”. Bilder av en typ som är vanliga i stads-eller länsmuseernas arkiv.

Det här är först och främst en personlig dokumentation. Bernhardtz verkar se människorna först, sen husen och gatorna. Han följer rörelsen på trottoarer och torg. Följer med ibland, går i motsatt riktning en annan gång. För att sedan stå still och låta människor passera förbi hans kamera, för att sedan kliva över gatan och se nya motiv.

Den fotohistoriska termen för den här typen av bilder är: ”Street Photography”, eller ”Gatu-fotografi”. Genren föddes och utvecklades i USA, främst under 50- och 60 -talet.

Jan Bernhardtz bilder står sig mycket väl i en internationell kontext, vid tiden då de togs.

Bildernas svärta och grafiska realism gör att projektet balanserar på rätt sida om nostalgins gräns. Styrkan ligger i fotografens blick när han gör sina val kring ljus och komposition.

En man i hatt och mörk rock står böjd och tittar in genom ett smalt fönster. Byggnaden är troligtvis det nybyggda medborgarhuset. I den ena handen har han en portfölj och i den andra håller han en liten flicka i handen. Hon verkar också ivrigt intresserad av vad som pågår därinne.

Det är ett helt vardagligt ögonblick med en grafisk poetisk ton.

En kvinna har ställt ut en liten vit stol på trottoaren framför ett slitet trähus.

Hon står själv bredvid och vänder sig leende mot fotografen på andra sidan gatan.

Väggen runt det ena fönstret har vattenstänk. Det är först då jag upptäcker hinken, några meter bort. Hon håller på att tvätta fönstren. 

Fotografen tar bilden och vandrar sen vidare. Kvinnan fortsätter att tvätta fönstren.

Inget dramatiskt har hänt. En vardag ersätts av andra vardagar.

Det är där en del av styrkan ligger i det här materialet. Jan Bernhardtz har fotograferat själva vanligheten, i det pågående gatulivet under tre år i en mellanstor svensk stad.

Det är i skarven mellan 60-och 70 talet och bilderna blir en vacker påminnelse över tiden och de människor som levde här.

Sammanfattningsvis är det här projektet ett mycket bra tidsdokument. På en annan nivå, sett i ljuset av den svenska fotohistorien, är det ett övertygande och konstnärligt väl genomfört projekt. 

Med andra ord ett fotografiskt dokument med flera tidsdjup och inte så lite poetisk kraft.

Här finns Jan Bernhardtz Örebro bilder: https://myalbum.com/album/AwBe8n7PdKQg

Back in love again!

In Uncategorized on april 24, 2021 at 11:01
Foto: Claes Gabrielson

Kickar nu försiktigt igång bloggen efter ett längre uppehåll.

Min kärlek till fotografin har aldrig upphört. 

Allt som är ljus och mörker i en fotografisk bild kommer att fortsätta fängsla mig, alltid. Berättelserna likaså.

Jag börjar i Örebro med Jan Bernhardts fascinerande bilder från skarven mellan 60-och 70-talet. (Se nästa inlägg).

Nu kör vi!

Så enkelt och så svårt

In Uncategorized on januari 6, 2018 at 17:37

Foto: Tuija Lindström | For Heathcliff,1980

2018 börjar i en sorts saknad och fotografisk sorg.

Jag kände inte Tuija Lindström privat, men jag har varit nära hennes bilder och följt hennes fotografiska utveckling.

Tar nu efter dödsbudet ut en av hennes böcker ur hyllan och inser att hon daterar sin första separat utställning till 1983, i det galleri som jag var med och grundade, Galleri Fotograficentrum, i Örebro.

Det finns ett allvar i hennes bilder. En sorts mörk ton även i de ljusa partierna. Något som dröjer kvar efter att man upphört att se på bilden.

Hon har en självklar plats i vår svenska fotohistoria, feminist, föregångare, inspiratör och sedermera professor, mentor och lärare.

När jag träffade henne 2012 i samband med en intervju för SVT så sa hon:

Mina händer saknar mörkrummet. Det att man står när man jobbar, oftast tycker man att man tänker med knäna”. Hon saknade mörkrummets långsammare metodik, där det fanns plats för tankar, idéer och känslor. Den digitala bilden passar henne inte, det är lite, ”easy come and easy go”, tyckte hon. Bilden kommer för lätt, för snabbt.

”Jag tycker om det här långsamma, för då tycker man att bilderna sitter, när dom är framme”.

1992 när hon tillträdde som Sveriges första kvinnliga professor i fotografi på dåvarande fotohögskolan i Göteborg, gjorde Göran Tonström en intervju med henne, där hon menade att en del unga fotografer verkar ha tappat tron på den fotografiska bilden, att det blir lite för mycket kring ramar, stora format och teori.

Det känns mest som skrap på ytan för att det inte har gått genom magen och hjärtat. Vi är i allmänhet väldigt lata. Vi tror att det bara är att gå ut och ta eller låna något. 

Men man kan aldrig ta något utan att ge något själv. Det är livets lag”.

Så enkelt och så svårt.

Foto: Zen Hoover | Ur filmen Large format video camera (8×10)

Enkelt och svårt är kanske också vad den 18 åriga Zen Hooper, sysslar med.

Oklart om han är medveten om det, men han sällar sig till pionjärerna, uppfinnarna och utopisterna i den allra tidigaste fotografiska gryningen.

Han kastar sig huvudstupa in i fotografins barndom och tar 1800-tals storformatskamerans idé och gör om den till en videokamera.

Storformats-bilder i rörelse, inget mindre än så.

Det är så här det alltid gått till, någon gör en djärv utbrytning, slår skallen i den förbannade boxen och tar sig ut. Tiden tvekar en miljondel av en sekund, när plötsligt något nytt blixtrar till och smiter igenom. Den här 18 åringen gör mig glad. Fan, att han gjorde det och dessutom så fint.

En liten fotografisk tröst i januaris regniga och tvekande början.

 

Länk till artikel om kameran, på News Shooter:

”Large format video camera”, av Zen Hoover (3 min 45 s):

 

Det ensammaste jobbet i världen

In Uncategorized on november 9, 2015 at 14:26

LH

Foto: Lotta Härdelin | Edward Snowden, 2015 på okänt ryskt hotell

Lotta Härdelins bild av Edward Snowden sittandes på ett skrivbord i ett ryskt hotellrum, är suverän. I sin enkelhet beskriver den en fångenskap som är svår att förstå vidden av. Ljuset som faller in genom öppningen i de tjocka gardinerna tecknar en man som på grund av personliga val, beslut och politiska omständigheter, blivit förhindrad att leva ett vanligt liv.

Det går nästan att höra de dova ljuden från vardagens människor på gatan nedanför hotellfönstret. Snowdens placering på bordet, foten på stolen, ryggens linje, det reflekterade ljuset i spegeln, sängen i förgrunden – allt förstärker känslan av ensamhet och isolering.

Det här är ett skickligt fångat ögonblick. En bild som direkt skriver in sig till en topplacering, i den internationella klassiska traditionen av bildjournalistik. Att på kort tid, kunna läsa en situation och vara lyhörd inför det befintliga ljuset, förmå att sammanfatta ett öde. Att berätta avsevärt mer, än vad bilden tillsynes föreställer. Det är bra, mycket bra gjort. Det är bara att buga sig inför Lotta Härdelins starka bild av mannen som avslöjade massövervakningen.

Efter att ha slagit igen DN:s Lördagsbilagan kom jag att tänka på en annan man, också han instängd i ett rum med tjocka gardiner. Det är John F Kennedy fotograferad i ovala rummet i Vita huset, 1961. Fotografens namn är George Tames, som arbetade för New York Times. Bilden valdes året efter till, Grand Award and first Prize of the White House News Photographers Association.

Bildens titel: The loneliest Job In The World”, en titel som är lika giltig för bilden på Edward Snowden i sin ryska exil.

GT

Foto: George Tames | President John F Kennedy i ovala rummet Vita huset, den 10 februari 1961

PS

Lotta Härdelins bild var publicerad i Dagens Nyheter, Lördagsmagasinet, lördagen den 7/11.