Lojal mot skuggornas kraft

Teju Cole är författare, fotograf och konsthistoriker. Hans essäbok ”Kända och underliga ting” är en slösande rik och briljant bok. Han skriver bland annat om författare som James Baldwin, Virginia Wolf, W.G. Sebald, Derek Walcott och V. S. Naipaul. Om Tomas Tranströmer skriver han – En av mina nödhamnar.

I Coles sällskap är det lätt att känna sig inbjuden till ett oavlåtligt intressant resonemang om konst, litteratur, politik och inte minst fotografi och han rör sig ledigt mellan kända och för mig okända namn. Han skriver fascinerande om historisk fotografi fram till dagens ”samlarkonstnärer” som med olika strategier använder sig av funna eller helt enkelt hittade fotografier, på nätet eller på loppmarknaden.

Bland mina favoritfotografer finns Saul Leiter, där det bland annat heter – Innehållet i Leiters fotografier framträder med en sorts fördröjning innan man förstår vad bilden handlar om. Snarare än att se bilden låter man den lösas upp i medvetandet, som en brustablett i ett glas vatten. En av fotografins svårigheter är att den är mycket bättre på att vara explicit än diskret.

Flera av de projekt Teju Cole beskriver är fascinerande. Glenna Gordon exempelvis har fotograferat saker som blivit kvar efter de nigerianska skolflickorna som blev kidnappade av Boko Haram. Varken kidnappningen eller fångenskapen går att fotografera, men genom bilderna på skolböcker, anteckningsblock, klänningar, och skor upprättas en sorts kontakt med flickornas liv. En bild av en blå blus med ett namn broderat innanför kragen blir början till en berättelse om flickan, Hauwa Mutah det sjätte barnet i en barnaskara på nio, och vars favoritämnen i skolan var engelska och geografi.

Howard French, en journalist med ett förflutet som utrikeskorrespondent och redaktionschef på New Tork Times, har i en bok som jag direkt blir nyfiken på skildrat det försvinnande Shanghai, ”Disappearing Shanghai”. Till skillnad från den fotografiska idén om ”avgörande ögonblick” verkar French har fått tillträde till privata, långa ögonblick, där människorna tycks visa sina verkliga och oförställda jag. – Samtidigt är det här också fotografier av människor i en historia, aktörer på en scen som de kanske bara är vagt medvetna om och historien de berättar handlar om en värld som flyter förbi, och som snart kommer att vara försvunnen, skriver Cole.

Om Roy DeCarava skriver han i ett kapitel med rubriken, En sann bild av svart hud, att DeCarava är en av USA:s mest fängslande och poetiska fotografer. Cole anser att kraften i bilderna ligger i de mörka partiernas skönhet. – Istället för att försöka ljusa upp det svarta gjorde han det oväntade och gjorde det ännu mörkare. Det som är mörkt är inte tomt.

När jag läser det här plockar jag fram ”The Sound I Saw”, av DeCarava. I början av sextio-talet designade han den här boken med egna texter och orginalprintar, det vi i dag skulle kalla en ”dummy”. Sen blev den liggande nästan ett halvt sekel innan den blev publicerad av Phaidon år 2001. ”The printed equivalent of jazz”, som någon sa. Fotografen är lojal mot skuggornas kraft, hävdar Cole och betonar DeCaravas omsorg och elegans som inspirerade en hel generation svarta fotografer.

Jag vill mena att omsorg i ämnesval och elegans i språket också gäller Teju Cole själv. Hans tankar rör sig rastlöst som under vandring, men de stannar ofta vid tankar som kan vara kloka och insiktsfulla eller helt vardagliga. Varje tanke når ett mål, litet eller stort. Generöst delar han med sig till läsaren. Man känner sig faktiskt en smula smartare varje gång man lägger boken ifrån sig. Svårläst, filosofiskt snårig? Knappast, han är okomplicerad och klar som en oanvänd Leica lins.

PS

Teju Coles bok, ”Kända och underliga ting”, (Natur & Kultur) ISBN: 978-91-27-15071- 3

 

Foto: Roy DeCarava | Ur boken ”The Sound I Saw”.

Gå och se

Foto: Paul Hansen | Flyktingflicka från Afghanistan

Jag skulle åkt till Landskrona fotofestival i fredags, det blev inte så. Jag gick till Fotografiska istället. Jag ångrar inte det.

Paul Hansens utställning ”Being There” är en ren knockout.

Jag vill inte gärna diskutera estetik, komposition, och ljusbehandling i den här typen av bilder. Hansens bilder är med tanke på omständigheterna, obegripligt skickligt utförda och det är en gåta hur han fungerar i dessa situationer socialt och mentalt.

Det är oerhört starkt och fruktansvärt. Man halvblundar eller kisar inför vissa bilder. Att människor, som går på denna jord samtidigt med oss är kapabla till detta våld är ofattbart.

Hansens bilder har en fotografisk och humanistisk kvalité som direkt skulle kunna nå in i hjärtan hos beslutsfattare på alla nivåer i vårt samhälle, inom EU och förhoppningsvis FN.

Vi vet alla att det finns fotografiska bilder som har haft en förmåga att förändra historiska skeenden. Jag tror avgjort att några av Paul Hansens bilder hör dit.

Gå och se med egna ögon.

PS

Susan Sontag har skrivit en hel del om vårt komplexa förhållande bilder från krig och konflikter

Läs min rec av Susan Sontags bok, ”Att se andras lidande”.

Läs också Stefan Nilson, ”Bilden som väckte världen”.

Att bygga bilden av en nation

Foto: Aho & Soldan | 1930-tal

Jag tog mig till Armémuseums gård på Östermalm i Stockholm. Varför? Jo, där i en paviljong visas utställningen, Fokus Finland  3 x Aho & Soldan – en fotosläkts berättelse. Det är bilder av de två halvbröderna Heikki Aho (1895-1961) och Björn Soldan (1902-1953), pionjärer inom foto och dokumentärfilm i Finland och Heikkis dotter Claire Aho också hon fotograf och filmare som slog igenom inom mode- och reklamfotografi under femtio- och sextiotalet.

Det är en märklig upplevelse att se utställningen. Tanken slår mig att bilden av ett land, inte så lite byggs med hjälp av fotografier.

Bröderna var internationellt utbildade. De valde tidigt att skildra den unga finska nationen. Genom bilder av natur, jordbruk och den växande industrin var de delaktiga i att bygga bilden av en nation. De skildrar staden Helsingfors förvandling, i en tid före urbanisering och bilism. De producerade också över 400 dokumentärfilmer om Finland.

Fotografiskt ser det ut som fotografi gör vid den här tiden. Stundtals lite à la vår egen KW Gullers och ibland infinner sig en turistisk ton av uppvisning, se hur vi utvecklas, se våra industriella framsteg. Utrikesdepartementet var en av de främsta uppdragsgivarna.

Men det är i några av brödernas bilder från tidigt 30-talet som det bränner till och blir fotografi i egen sak. Några små kvadratiska bilder fångar min totala uppmärksamhet.

En man på en bakgård i ett snöfall, nästan helt osynlig. Ett par barnsben i siluett över en vattenpöl. Skuggorna av några människor i stark kvällssol vid ett tvättstreck, troligen fotograferade uppifrån ett fönster i ett grannhus. I sin experimenterande enkelhet, riktigt bra fotografi.

Det som är det mest fascinerande med utställningen är hur de här fotograferna från samma släkt så tydligt varit med om att konstruera den moderna Finlandsbilden. Och Claire Aho fortsätter sedan arbetet genom sina reklambilder och modefotografi.

Hon är infallsrik och säker i sin visuella övertygelse. I tidiga kommersiella färgbilder visar hon inte sällan en humoristisk ådra. Modebilderna är uppfinningsrika med ett perfekt gehör för form och färg. Hon arbetade helt ensam utan dagens apparat av assistenter, stylister och Photoshop! Det är som om hon på egen hand knådade fram den finska estetiken, innan den kom till oss via Iittala och Marimekko och allt det andra vi känner som modern finsk design.

Hon var född 1925 och hon dog 2015. Jag önskar att vi hade fått träffas och prata fotografi. Om ljus, mörker, tyg och färg och tystnaden däremellan.

PS

Utställningen Fokus Finland – 3 x Aho & Soldan- en fotosläkts berättelse, ingår i Liljevalchs hyllande av 100-års jubilerande Finland. Den visas på Liljevalchs c/o Armémuseum, Riddargatan 13, Stockholm. Obs, det är bara dagar kvar av utställningen, den slutar den 10 sept.

 

Bortom det som avbildas

Foto: Claes Gabrielson | Frankrike, början av 80-talet

Varför började du fotografera?

Den frågan får alla fotografer då och då. Jag har väl lämnat lite olika svar. Försökt säga några ord om den oförklarliga kraften i Henri Cartier-Bressons avvägda kompositioner eller om Robert Franks ruffiga, lite skitiga höftskott. Men sen har jag sagt att jag läste en hel del lyrik när jag var ung och att fotografins närhet till poesin har alltid lockat mig.

Ibland drar jag ut en bok lite på måfå ur bokhyllan. Häromdagen stod jag med, ”Octave of Prayer”, från 1972 i min hand. Jag var 19 år då boken kom ut. Jag kan inte ha sett den det året, möjligen några år senare, kanske hemma hos Bengt-Göran Carlsson. Det är en Aperture-bok som gjordes i samband med en utställning med samma namn.

Plötsligt är jag där igen, nära den fotografiska förälskelsens början. Det var i en annan tid, ett totalt annat samhälle där helt andra värderingar låg i luften. ”Karriär” var ett skällsord och det som då skrevs på väggarna skulle för många te sig gåtfullt idag.

Boken är redigerad av Minor White. Han var ju själv inspirerad av Stieglitz teorier om ”equivalents”, och han verkar ibland vara mindre intresserad i vad själva motivet föreställer, snarare nyfiken på vad annat det kan uttrycka. Att ett fotografi på något vis kunde göra det osynliga, synligt. Det hela ter sig en smula flummigt idag, men jag minns känslan av Zen-buddism och mystik. Bilder som intresserade sig för det som finns bortom det som avbildas.

Varför drog jag ut just den boken? Beror det på att jag läst Klas Östergrens nya roman, ”I en skog av Sumak” som sommarföljetong i DN? Den utspelar sig ju under samma tid. Eller har det att göra med att jag jag såg Johan Strindbergs bilder på Planket? Några av hans bilder har lite av samma känsla jag minns från de där bilderna från början av 70-talet.

Det finns en miljon olika skäl för en ung människa att vilja bli fotograf.

Att ett fotografi ofrånkomligen visar något – det som avbildas, men att det dessutom kan framkalla andra bilder hos betraktaren. Det är hemligheten, den visuella spången till poesin.

Det är därför jag skulle ge samma svar på frågan om varför jag blev fotograf idag, som när jag var ung. Möjligen med tillägget: Att kamerorna dessutom var sällsynt vackra då, det gick helt enkelt inte att stå emot.