Vemodheten

Foto: Erik Holmstedt | Ur boken Betraktelser / Transitions

Han måste många gånger ha stått inför ett landskap, en väg eller ett hus och känt ensamheten. Alla möjliga val. De fotografiska, linjerna, brännvidd och ljuset. Sen det narrativa. Varför det här huset, varför den husvagnen just den här dagen? Varför inga människor i bilderna?

Erik Holmstedts bilder handlar nästan uteslutande om tomheten i det norrländska inlandet, om landet som blev kvar när människorna drog sig undan.

-Det finns en vemodhet i de här bilderna. Man ser att det blir en förändring att tiden går vidare till något annat. Att folk flyttar därifrån och går över till en annan tid, säger Erik Holmstedt i en TV- intervju.

Han säger att han inte vill eller kan skriva. Ändå är det ju precis det han gjort med de här orden. Det är Sune Jonsson klass på en sådan mening – att tiden går vidare till något annat, och nu är den skriven.

I Erik Holmstedts bok Betraktelser/Transitions (Teg Publishing, ISBN: 978-91-979115-7-3) finns den här känslan av att betrakta en långsamt pågående förändring.

Malmbergets samhällsomvandling. Topografisk fotografi, en platsbeskrivning. Men mer än så. Han har under lång tid betraktat landskap och sammanhang han känner väl. Det är rakt, okonstlat utan perspektiv förskjutningar för effektens skull. Det är centrerat, in mot  förändringen. Mitt i veka livet på ett sargat samhälle.

Det ser inte ut som hos Tunbjörk där människorna är en del av berättelsen. Erik Holmstedts bilder är inte lika hårda. De är mer lyssnande. Han ser och betraktar, påstår mindre.

Jag kommer snarare att tänka på en liten märklig och oansenlig bok från 1970. I dina armar av Thomas Tidholm. (Bonniers)

Bilderna liknar inte varandra på minsta vis, men det är något med blicken. Det finns människor i  många av Tidholms bilder. I Bingohallen, vid en midsommarstång och vid tombolan.

Men där finns också helt vanliga villaträdgårdar, parkeringsplatser och minigolfbanor som är folktomma.

Betraktandet av den tomheten har de gemensamt. Vemodheten.

Länk till bildspel: Betraktelser

 

 

Tack!

Foto: Micke Berg | Naxos

Den energiske och tillsynes outtröttlige fotografen, cyklisten och samhällsiakttagaren Micke Berg har skrivit mycket positivt om både min och Thomas Nilssons blogg.

Han gör det på sin egen mycket läsvärda blogg – I gryningen får dårarna ro.

– Den bästa fotobloggen i Sverige skrivs av Gabrielson. Han kan för det första fotografera och filma och har KUNSKAPER och letar alltid upp intressanta ämnen som han fördjupar och vi lär oss av hans kunskaper. Han filmar väl mest idag, men en gång i tiden var han en bra stillbildsfotograf. Jag har stor respekt för honom. Han filmade bland annat en film som TV gjorde om mig och det var en fin upplevelse att se hur jävla hårt han jobbade, skriver han.

Det är mycket hedrande och jag bugar.

Fotografisk källa

Foto: Boris Savelev

Så sitter man där igen. Fast i fotografins kraft. Sommaren till trots surfar jag fram genom närmare 17000 bilder av c:a 3000 fotografer från 88 länder. Det sker på en helt ny plats. Art Photo Index. Mannen bakom den stora bilddatabasen heter Rixon Reeds, grundaren till Photo-eye Galleries and Bookstore.

– I spent way too much time visiting different websites hoping to find new work that was of interest. säger han och menar att det måste finnas ett bättre sätt att finna bra fotografi.

Så han startade en helt ny sajt på nätet där man från ett och samma ställe får tillgång till ett mycket kvalificerat urval av det som amerikanarna kallar Fine art and Documentary photography.

Urvalet har gjorts i samarbete med utvalda organisationer och tidskrifter. Man följer noga vinnarna i viktiga ”competitions” som Center’s Review Santa Fe, till Critical Mass 50 och fotografer som publicerats i Foam Magazine, Aperture och Camera Austria m. fl. Något som enligt Rixon Reed garanterar en mycket hög kvalité.

Man vänder sig till bland annat till curators, gallerister, och förläggare. Men det är en ren fröjd att snubbla runt bland redan kända namn som Linda Connor, Keith Carter och Penti Sammallahti och tusentals andra mer okända namn. Det som slår en är den höga och jämna kvalitén på fotografernas arbeten. En hel del svenska fotografer finns också representerade exempelvis Martin Bogren, J H Engström, Stefan Bladh och Agnes Thor m.fl.

Det är nästan så att man längtar efter lite regn för att kunna få återvända in till det här arkivet som rymmer det fotografiska språkets mysterium och komplexitet. Dessutom för att påminnas om detta språks möjligheter att uttrycka något personligt.

Det är en djup fotografisk källa att ösa ur för bildtörstande själar.

PS

Det är omöjligt att sammanställa ett urval. Jag väljer istället att visa några bilder av en helt ny bekantskap, ryssen Boris Savelev. Något av en okänd kusin till Saul Leiter. Lite av samma melankoli och med färgernas poetiska otillräcklighet.

Här, hans hemsida.

Ett lugn som det nästan går att ta på.

Foto: Vanessa Winship | Ur boken Sweet Nothings

Tiden saktar in när jag ser Vanessa Winships porträtt av skolbarn från östra Anatolien i Turkiet.

Att ta ett porträtt är förmodligen det mest direkta sättet att få mänsklig kontakt, säger hon.

– I am very much part of the process, and as such, need to take a certain responsibility for the gaze that returns to me.

I mitt förra inlägg diskuterade jag bland annat ”närheten” i några av Magnumfotografen Jacob Aue Sobols bilder. Micke Berg som ju bevisligen är en fotograf med osedvanlig närvaro i sina bilder, kommenterade detta. Han menade att han inte tror på den där ”närheten”.

–Den känns som om han är i snabbköpet och bara öser på men lika förbannat är det en massa bra bilder, men , men, men, hur många ggr orkar du återgå till dessa bilder, se om dom? Jag tror helt enkelt de är för överarbetade, för mycket tryck i dom.

Det är möjligt att han har helt rätt. I Vanessa Winships bilder däremot råder motsatsen. En stillhet. Ett lugn som det nästan går att ta på.

Sweet Nothings heter boken med bilderna av skolbarnen. Den kom 2008. Det är svårt att inte tänka på August Sander när man ser bilderna. Hon söker ögonblick utan förställning. Utan mask, som hon säger och hon kan inte tänka sig att arbeta i färg.

– Black and white is a wonderful tool of abstraction. It enables us to move between time and memory.

Mellan tid och minne. I en intervju för ett par år sedan med Jörg Colberg säger hon att hon var nära att börja gråta, när hon flera veckor efter att filmerna framkallats och hon börjat sätta samman bilderna i serier.

– They really are the total embodiment of innocence and that seems to be a rare thing to have had the opportunity to witness and put on film, perhaps I will never find this again.

Hennes senaste projekt heter She Dances on Jackson. Boken har precis kommit ut på Londonförlaget Mack (ISBN 9781907946363)

2011 fick hon The Henri Cartier-Bresson Award, ett stipendium som möjliggjorde att kunde hon resa runt i USA under ett års tid. Bilderna är tagna i 18 av USAs delstater. Själv skriver hon om idén, precis när hon drar igång projektet: An Exploration of the USA by car, by plane, by train, by bus, by foot ….

Den måste jag börja leta efter.

PS

Jag fick tipset om Vanessa Winships nya bok i Tommy Arvidsons utmärkta blogg, omfotoboken

Närhet

Foto: Jacob Aue Sobol | Russia.Moscow.2012

Gå så nära du vågar och sen ett steg till. Det var det jag fick höra av Bertil Ludvigsson och Bengt-Göran Carlsson när jag som ung fotograf visade upp mina första bilder. Närhet, kontakt och ansvar, det var avgörande. Distans föraktades. Petersén och Strömholm visste formeln.

När jag nu ser Håkan Elofssons utställning, Bombay Boulevard på Fotografiska tänker jag på de där orden igen. Själv skriver han – Vad fan håller jag på med? Trettio års fotografisk moral landar som en klump i magen. Jag sitter i en taxi med nervevad ruta, söker intuitivt händelser i det pågående vardagslivet. Jag funderar medan jag fryser ögonblicket, ifrågasätter mitt tillvägagångssätt, mig själv som fotograf och människa. Vem är jag som sitter i en taxi och fotograferar fattigdomen i Bombay?

Ja, det kan man undra? Ändå gör han det bra och konsekvent. Signalhorn, skratt, bilar och mopeder. Röster och ljud från gränder och gator bildar en märklig helhetsupplevelse. Ett stort pågående nu. Allt i starka klara färger. Bilderna hänger kant mot kant som om de vore filmrutor i en sammanhållen sekvens. En enda rörelse från en taxiresa genom ett utdraget ögonblick. Jag kommer att tänka på medeltida altartavlor där figurer utskurna i trä på olika nivåer rör sig på mot himlen eller på väg ner till den eviga skärselden. En blixtbild av människans kamp och strävan.

En annan fotograf med ett totalt annat förhållningssätt är Jacob Aue Sobol vars bilder jag snubblade över, bara två dagar efter besöket på Fotografiska.

Arrivals and Departures heter hans senaste projekt och utspelar sig längs den Transsibiriska järnvägen.

– my ambition is always the same; to use the camera as a tool to create contact, closeness and intimacy. I want to meet people, to connect with the cities, to make the places mine, even if it’s just for a short while, säger han.

I Mongoliet blir han av några jägare inbjuden att delta i jakt. Han påminns om när han var 23 och lärde sig jaga på Grönland och han jämför ritualerna med själva fotograferandet – The relation you create to nature as a hunter has had a big influence on my life and my work.

Han säger också att han är rädd för att upprepa sig och inför varje nytt uppdrag börjar han att plåta i färg. Han inser dock snabbt att han inte får någon känslomässig relation till bilderna – I always return to black and white and find my voice again.(—) They create their own universe.

Ja, det är snudd på ett eget universum, han skildrar i sina bilder. Svärta, råhet och intimitet.

– the people I photograph are real, and I look at them, and I try to find something that connect us. I try to find a piece of myself in them.

Han säger att han beundrar alla de personer han fotograferar eftersom de försätter sig i en sårbar situation. Men det viktigaste är att de kan lita på honom, att det finns en ömsesidig förståelse. Ett utbyte.

Hans ambition är att inte bara se utan att vara delaktig i det liv han fotograferar.

Foto: Håkan Elofsson | Ur Bombay Boulevard

PS

Jacob Aue Sobol är född i Danmark 1976 och är medlem i Magnum.

Här finns hans bilder på hans egen hemsida och här på Magnum Photos.