claes gabrielson

Posts Tagged ‘Micke Berg’

En blind fläck i fotohistorien

In Film, Funna bilder on juli 3, 2014 at 10:41
Namnlšs

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk |  Från Rasbiologiska institutets album: ”Helbilder av Nomadskolegossar från olika lappmarker, 1932

Vilken fotograf skulle i dag kunna tränga in i ett klassrum och tvinga barnen att klä av sig nakna och ställa upp i rad framför ett hastigt upphängt lakan.

Det hände många samiska barn.

”Det här är ett mörkt och ännu outforskat hörn av vår modernitet. Vi vet ännu inte var den här berättelsen kommer att sluta”.

Så skrev jag här på bloggen i augusti förra året. Det handlade om när rasbiologin fick fäste i vårt land. Jag har tillsammans med författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman arbetat med en dokumentärfilm för SVT om detta, som kommer att sändas i oktober.

Fotografins betydelse i detta kvasivetenskapliga och misslyckade projekt, som i grunden vilade i ett statligt institut, återstår att belysa av dagens forskare.

Det är en blind fläck i vår fotohistoria. Vilka fotografer som deltog och även delade institutets värderingar är inte belyst eller kartlagt.

Jag har under arbetet stött på flera mycket kända namn ur den svenska fotohistorien i materialet och som på olika sätt var delaktiga i det rasbiologiska arbetet. Brev, kvitton och fakturor är noggrant sparade. Vem gjorde vad och när? Egentligen är det bara skaffa pengar och börja gräva. Har god lust själv faktiskt.

Fotografiet ingick som en omistlig del när det gällde att hitta bevis och argument för att klassa och nedvärdera grupper av människor på så kallade rasmässiga grunder. Kameran gjorde det möjligt att börja jämföra ansikten, kroppar och utseenden. Likasinnade forskare kunde utbyta bilder och hålla föredrag med ljusbilder på olika internationella kongresser och sammankomster.

Det blir med kamerans hjälp möjligt att se skillnader. Avvikelser som sen blir argument i ett exkluderande resonemang om vilka som tillhör en viss grupp och vilka som ska definieras som avvikande.

Mer än 10. 000 bilder finns kvar. Över hundra stora bruna album med bilder, uppklistrade på mycket fin grå linnekartong. Många porträtt men också skrämmande mycket nakenbilder. På skolbarn inte minst.

Ett album är märkt ”Zigenare och Tattare.” Ett ”Svenska judar” och det finns närmare 40 album med bilder av samer!

Uppdraget som man uttryckte det tycks ha varit – att rädda det svenska folket.

Samerna riskerade att på sikt bli bofasta och skulle då kunna beblanda sig med den övriga svenska befolkningen, menade man. Resultatet skulle bli en”folkförsämring”, i Sverige . Så trodde tidens rasforskare.

Förutom olika mätinstrument, blanketter och tabeller, var alltså kameran det viktigaste redskapet i den här mörka gärningen.

PS

Tack! Micke Berg och Alf Johansson för verkligt uppmuntrande ord på era respektive suveräna bloggar och tack för att ni nu skrämt fram mig ur klipprummet.

Namnlös

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk | Från boken, ”Taschenbuch der rassenkundlichen meßtechnik” av Dr.Bruno K.Schultz

Att se och försöka förstå

In Uncategorized on maj 22, 2014 at 18:36
Micke Berg

Foto: Micke Berg | Utanför planen (Obs min titel)

Framsidan på Kameradoktorns bilaga med rubriken ”Fotobilaga” som medföljde den stora morgontidningen idag, skapar förväntningar. Med Micke Bergs mäktiga bild på fronten, två kilar uppflugna i en lampstolpe med varsin fackla eller bengal, blir man förväntansfull. Här kommer åtminstone ett eller två uppslag med Bergs bilder. Men det blir endast tre bilder i samma pytte-format som kamerorna som förevisas.

Men jag har alltid gillat Kameradoktorn. Har i princip köpt all min stillbildsutrustning där, genom åren. Nikon förstås, Epson, NEC och faktiskt också min otroliga Pentax 6×7. Synd att de inte hängt på filmtrenden, har därför tvingats till otrohet, både med Lindqvist Radio & TV och Scandinavian Photo.

Nyfikenheten, en 28:a eller en 35:a och hyfsade skor. Uppgiften är att skildra livet, skriva text. Orden är förstås den alltid närvarande Micke Bergs. Han försöker ringa in gatufotografin, ett begrepp i rörelse och som ständigt verkar vara i behov av omdefiniering.

Kameran ska vara tyst och han gillar inte smygbilder. Självklart har han sedan fyrtiofem år insett att den svartvita bilden innehåller alla färgerna och därmed gör färgbilden onödig.

Svartvitt är i hans ögon poesi. Exakt så. Det talas alltför lite om poesin inom fotografin. Jag tror att inte minst en och annan journalist och curator vars skräck för att hamna på tunn is eller att plötsligt befinna sig på okontrollerad minerad mark, kan vara en förklaring.

-Det finns inget annat val än att fortsätta vara därute, se, försöka förstå, göra bild och låta tiden verka, avslutar Micke Berg sin lilla text i Kameradoktorns reklambilaga. Det är bara att hålla med.

Alla har vi en relation till Kameradoktorn.

Vittne och minne

In Böcker on december 11, 2013 at 23:32

Foto: Micke Berg

– Det konstiga med det här livet är att fotografi är verkligen ett vittne och ett minne av och om liv. Vittne och minne, skriver Micke Berg.

Tommy Arvidson menar på sin utmärkta blogg omfotoboken, att det behövs en Micke Berg monografi och en stilig sådan. Håller med, har själv skrivit samma sak tidigare här på sidan.

Vi fick vänta onödigt länge på den stora Smoliansky boken som till slut kom ut på Steidl.

Micke Bergs rastlösa oerhört begåvade och tidskänsliga dokumentära arbete borde samlas in och ges ut i en rejäl samlingsvolym, en sorts retrospektiv. Om jag vore stadd i kassa av format, skulle jag inte tveka en tusendel. Jag skulle ge ut den stora volym han är värd.

En eller flera kunniga och känsliga personer skulle göra urvalet. Lägg till det en lyhörd rytmisk och dynamisk layout, till den rörlige Bergs temperament. Sen bra text. Mickes egna ord förstås, som han visat i sina ”Retro”- presentationer på sin blogg .

Men jag skulle gärna också se ett par, tre längre initierade texter om Micke Bergs roll och plats i den svenska dokumentära traditionen. Inträngande smarta och självständigt tänkta essäer, som förmår blottlägga själva punkten där det skapande lodet är upphängt. Stället där Mickes energi utgår från. Minus det ”allmäncuratorsakademiska” lättgodset eller snömoset, som alltför ofta förekommer när ett konstnärskap ska ringas in i bokform.

Jag vill läsa om kameran, cykeln och skidorna. Upprördheten över sakernas tillstånd. Kort sagt – drivet i hans arbete.

– Jag fotograferar för att översätta mina känslor, för att vara ett vittne och för att minnas. När jag sedan väljer en bild, som helst ska handla om livet, så väljer jag oftast den utifrån hur jag upplever stämningen i bilden. Om den passar min stämning, sedan det andra, vittnet och minnet, kommer med tiden, skriver han på sin blogg ” i gryningen får dårarna ro”.

Micke Berg är något av en ofrivillighetens filosof och en otroligt bra fotograf.

Jag är väl medveten om att bokbranschen är i gungning, men var är Max Ström, Steidl, Journal..och alla ni andra med pengar och kärlek till fotografi?

Det är hög tid för en maffig monografi!

All denna tid då det inte blir något

In Böcker, Fotoblogg on oktober 6, 2013 at 22:37
MB_0

Foto: Micke Berg | Ur Retro

Han är ett fenomen, Micke Berg. Med en energi som solen vissa dagar. Han har nu efter en deppig refus, ja han fick nobben på ett bokprojekt. En stor retrobok, med hans egna bilder och vad jag förmodar även med hans egna texter. Vilket förlag det handlar om förtäljer dock inte historien.

Men nu till det roliga. Solen vägrar gå i moln och Micke Berg bestämmer sig helt enkelt för att publicera ett gäng bilder i nummerordning som han kallar Retro 1, Retro 2 osv.

Resultatet är uppseendeväckande intressant. Här får man direkt personliga kommentarer till bilder man inte sett eller kanske sett förr. De senare blir plötsligt som nya.

Det här formatet passar Micke Bergs lynne som fingret på den berömda avtryckaren, tusendelen innan det trycks ned. Det bara sitter där på en så precis och knapp prosa som kan göra vilken ung skribent hur avundsjuk som helst. Han har tagit bilden och det är han själv som för ordet. Inte en bokstav för mycket.

Så här står det i Retro 9. – Tin i fönstret på Maria skolgata.. Hon bodde i ett vackert hus där det var skivbolag och studios på gården. Helt underbar miljö. Hennes lägenhet var stor och hon hade knackat hål i väggen i garderoben så hon kom in till ytterligare en lägenhet.

Hotell, kameror, platser och personer. En generös och personlig berättelse som ju naturligtvis är hans egen visuella och guppiga väg till att bli en otroligt stark fotograf.

Ibland träffar jag på unga fotografer som frågar mig en massa, tex om hur man säljer sina bilder. Hur man når ut? Jag brukar säga att konsten är att ta bilderna. Resten kan du räkna ut själv. Så börjar Retro 36 som senare slutar i Baskien.

Jag avsluta med några rader ur Retro 37, som handlar om Sydafrika.

– Om att fotografera. All denna väntan. All denna tid då det inte blir något. Att fotografera är Väntans poesi. Ibland har jag rest bort, varit borta flera månader och inte fått ihop mer än typ två bilder. Det duger inte att bara ta bilderna. De ska innehålla något, en slags trovärdighet, en slags äkta känsla.

Om jag vore förläggare så skulle jag inte tveka att ge ut det här. Det är inte bara bra fotografi. Det är ett unikt berättande som pendlar mellan flera poetiska nivåer.

Ett viktigt dokument om man nu är det minsta intresserad av svensk fotohistoria.

Till Micke Bergs sida.

Foto: Micke Berg | Ur Retro, Sydafrika

Vemodheten

In Böcker on juli 21, 2013 at 14:15
Foto: Erik Holmstedt | Ur boken Betraktelser / Transitions

Foto: Erik Holmstedt | Ur boken Betraktelser / Transitions

Han måste många gånger ha stått inför ett landskap, en väg eller ett hus och känt ensamheten. Alla möjliga val. De fotografiska, linjerna, brännvidd och ljuset. Sen det narrativa. Varför det här huset, varför den husvagnen just den här dagen? Varför inga människor i bilderna?

Erik Holmstedts bilder handlar nästan uteslutande om tomheten i det norrländska inlandet, om landet som blev kvar när människorna drog sig undan.

-Det finns en vemodhet i de här bilderna. Man ser att det blir en förändring att tiden går vidare till något annat. Att folk flyttar därifrån och går över till en annan tid, säger Erik Holmstedt i en TV- intervju.

Han säger att han inte vill eller kan skriva. Ändå är det ju precis det han gjort med de här orden. Det är Sune Jonsson klass på en sådan mening – att tiden går vidare till något annat, och nu är den skriven.

I Erik Holmstedts bok Betraktelser/Transitions (Teg Publishing, ISBN: 978-91-979115-7-3) finns den här känslan av att betrakta en långsamt pågående förändring.

Malmbergets samhällsomvandling. Topografisk fotografi, en platsbeskrivning. Men mer än så. Han har under lång tid betraktat landskap och sammanhang han känner väl. Det är rakt, okonstlat utan perspektiv förskjutningar för effektens skull. Det är centrerat, in mot  förändringen. Mitt i veka livet på ett sargat samhälle.

Det ser inte ut som hos Tunbjörk där människorna är en del av berättelsen. Erik Holmstedts bilder är inte lika hårda. De är mer lyssnande. Han ser och betraktar, påstår mindre.

Jag kommer snarare att tänka på en liten märklig och oansenlig bok från 1970. I dina armar av Thomas Tidholm. (Bonniers)

Bilderna liknar inte varandra på minsta vis, men det är något med blicken. Det finns människor i  många av Tidholms bilder. I Bingohallen, vid en midsommarstång och vid tombolan.

Men där finns också helt vanliga villaträdgårdar, parkeringsplatser och minigolfbanor som är folktomma.

Betraktandet av den tomheten har de gemensamt. Vemodheten.

Länk till bildspel: Betraktelser

 

 

Tack!

In Fotoblogg on juli 21, 2013 at 13:59
Foto: Micke Berg | Naxos

Foto: Micke Berg | Naxos

Den energiske och tillsynes outtröttlige fotografen, cyklisten och samhällsiakttagaren Micke Berg har skrivit mycket positivt om både min och Thomas Nilssons blogg.

Han gör det på sin egen mycket läsvärda blogg – I gryningen får dårarna ro.

– Den bästa fotobloggen i Sverige skrivs av Gabrielson. Han kan för det första fotografera och filma och har KUNSKAPER och letar alltid upp intressanta ämnen som han fördjupar och vi lär oss av hans kunskaper. Han filmar väl mest idag, men en gång i tiden var han en bra stillbildsfotograf. Jag har stor respekt för honom. Han filmade bland annat en film som TV gjorde om mig och det var en fin upplevelse att se hur jävla hårt han jobbade, skriver han.

Det är mycket hedrande och jag bugar.

Ett lugn som det nästan går att ta på.

In Böcker, Funna bilder on juli 3, 2013 at 18:29
Foto: Vanessa Winship | Ur boken Sweet Nothings

Foto: Vanessa Winship | Ur boken Sweet Nothings

Tiden saktar in när jag ser Vanessa Winships porträtt av skolbarn från östra Anatolien i Turkiet.

Att ta ett porträtt är förmodligen det mest direkta sättet att få mänsklig kontakt, säger hon.

– I am very much part of the process, and as such, need to take a certain responsibility for the gaze that returns to me.

I mitt förra inlägg diskuterade jag bland annat ”närheten” i några av Magnumfotografen Jacob Aue Sobols bilder. Micke Berg som ju bevisligen är en fotograf med osedvanlig närvaro i sina bilder, kommenterade detta. Han menade att han inte tror på den där ”närheten”.

Den känns som om han är i snabbköpet och bara öser på men lika förbannat är det en massa bra bilder, men , men, men, hur många ggr orkar du återgå till dessa bilder, se om dom? Jag tror helt enkelt de är för överarbetade, för mycket tryck i dom.

Det är möjligt att han har helt rätt. I Vanessa Winships bilder däremot råder motsatsen. En stillhet. Ett lugn som det nästan går att ta på.

Sweet Nothings heter boken med bilderna av skolbarnen. Den kom 2008. Det är svårt att inte tänka på August Sander när man ser bilderna. Hon söker ögonblick utan förställning. Utan mask, som hon säger och hon kan inte tänka sig att arbeta i färg.

– Black and white is a wonderful tool of abstraction. It enables us to move between time and memory.

Mellan tid och minne. I en intervju för ett par år sedan med Jörg Colberg säger hon att hon var nära att börja gråta, när hon flera veckor efter att filmerna framkallats och hon börjat sätta samman bilderna i serier.

They really are the total embodiment of innocence and that seems to be a rare thing to have had the opportunity to witness and put on film, perhaps I will never find this again.

Hennes senaste projekt heter She Dances on Jackson. Boken har precis kommit ut på Londonförlaget Mack (ISBN 9781907946363)

2011 fick hon The Henri Cartier-Bresson Award, ett stipendium som möjliggjorde att kunde hon resa runt i USA under ett års tid. Bilderna är tagna i 18 av USAs delstater. Själv skriver hon om idén, precis när hon drar igång projektet: An Exploration of the USA by car, by plane, by train, by bus, by foot ….

Den måste jag börja leta efter.

PS

Jag fick tipset om Vanessa Winships nya bok i Tommy Arvidsons utmärkta blogg, omfotoboken

Som i en mänsklig rörelse

In Funna bilder on juni 5, 2013 at 23:04
Foto: Berndt Klyvare | DigitaltMuseum / Nordiska Museet

Foto: Berndt Klyvare | DigitaltMuseum / Nordiska Museet

Jag har många gånger letat på nätet efter Berndt Klyvares bilder. Har inte hittat speciellt många. Han har alltid funnits där som en självklar referens. En poet bland fotografer.

Oftast är det svärtan jag dröjt vid. Det svarta, upp mot det ljusa. Som i en mänsklig rörelse. Inte sällan ett barns.

DigtaltMuseum / Nordiska Museet har lagt ut runt 80 bilder av mycket varierande art. Flera högst alldagliga ”brödbilder” i färg. Men där finns pärlor. Dock saknas det uppgifter om när bilderna tagits. Titlarna är långa som tåg och är beskrivande på museivis. Kan omöjligen vara hans egna.

Micke Berg skriver om Berndt Klyvare på sin energiska, och initierade blogg. Han menar att några av Irlandsbilderna är Gudomliga och jämför med upplevelsen av ”tung” konst – Det är som en vänsterkrok du inte ser. Det smäller till och sen gungar det. Träffande beskrivning.

Det vore på sin plats med en riktig utställning med bilder av en av vår dokumentära doldisar. Någon som har ett fotografiskt museum, en konsthall eller fotogalleri som känner sig manad?

Den sociala blicken

In Priser on april 18, 2013 at 12:49
MickeBerg_

Foto: Micke Berg

Grattis Micke Berg till Sune Jonsson Stipendiet!

Den fotografiska svärtan, en kärlek till det sårbara och det han delar med Sune – en kompromisslös social blick.

Så lyder min egen spontana motivering.

PS

Det första stipendiet som Sällskapet Sune Jonssons vänner delade ut, gick till den mycket känslige filmfotografen Gunnar Källström, år 2010.

Här är en länk till Micke Bergs blogg.

Micke Berg

Foto: Micke Berg

Where everything ends

In Böcker on april 13, 2013 at 07:51
Kors

Foto: Robert Frank | Ur boken Robert Frank Pangnirtung

Robert Frank. Svårfångad. Ständigt i rörelse med sina ruffiga lite skitiga bilder. Höftskott som nästan alltid säger något om tillståndet, på platsen där han befinner sig.

Han är kanske den fotograf som tillsammans med Henri Cartier-Bresson och vår egen Strömholm, påverkat mig mest. Håller för övrigt med den rastlöst produktive Micke Berg,  som på på sin blogg skriver:

Om jag ska beskriva Bressons storhet så gör jag det enklast genom att berätta om när han hade en stor bild på kultursidan i Expressen för många år sedan. Den bilden var så outstanding att resten av tidningen förmultnade. Det är så man upptäcker stor konst. I kontext med andra grejer. Som Dylan i högtalarna på ett fik i en skidbacke.

Nu handlar det emellertid om Robert Frank. 1992 gjorde han en resa till Pangnirtung en liten by i de nordvästliga områdena i Canada, med knappt 1300 invånare.

Han tar inte en enda bild på dessa invånare. Han är i byn i 5 dygn. Han fotograferar stenar, vägstumpar och några begravningskors.

En bok, en knappt centimeter tjock, lite drygt A-4 format. Kom 2011 på Steidel förlag. Ständigt denne förläggare.

27 polaroider med ytterligt sparsam text. Telegramartade bildtexter. Allt i linje med Franks vision. Det viktiga ligger i bilden, i svärtan och tystnaden. I bildens grå.

I boken, The Lines of my hand, från 1972 skriver han – I have been going forward, travelling my road while looking out (- -) I continue to look and search for an image that comes close to thruth. It is my choice, it is my fate, and i continue..

Sista bilden i den boken är en bild från en bukt i Nova Scotia.

I Pangnirtung låter han oss på bokens enda textsida få veta att – The peoples language is Inuktitut. One man inuk – more the people, Inuit.

Sen fortsätter han med denna nästan ”romanliknande” text:

Prefabricated homes along the main road in Pangnirtung. At times decorated window reflecting inside or outside. Stones – maybe the balance of a big sky above….

Det är allt. Bokens sista bildtext lyder: End of Pangnirtung road system.

Under den här korta resan vid den norra polcirkeln förefaller det som om världen  har upphört. Åtminstone i Robert Franks bilder.