claes gabrielson

Posts Tagged ‘Micke Berg’

Mörkrummet i himlen

In Arkiv, Böcker, Film on juli 27, 2018 at 14:15

Foto: Jean Hermanson | Okänd, Pump-Separator, Tullinge.

Nils Petter Löfstedt liftar till Paris med en kompis sommaren 2002. När de passerar Malmö går de in på ett antikvariat. Nils Petter frågar efter fotoböcker och blir visad, ”Nere på verkstadsgolvet och ”Dom svarta”. – Han som gjort dem står där borta, säger ägaren Torgny Schunnesson. Nils Petter var för blyg att hälsa.

Sex år senare är han assistent till fotografen Jean Hermanson som gjort böckerna han sett på antikvariatet. Nu har Nils Petter gjort både en film och en bok om Jean med titeln ”Himlens mörkrum”.

Den gåtfulla titeln kommer från ett samtal i filmen där Jean säger apropå hur lite man får för en bild, den låga timpenningen när allt materialet, papper, framkallning, fix och efterarbetet med retusch räknas in – det är inte så bra betalt, men man får en plats i himlen, i dokumentärhimlen i det stora mörkrummet där alla fotografer samlas.

Jean Hermansson dog i augusti 2012 och efterlämnade oavslutade projekt och ett arkiv med hundratusentals negativ och kopior från 60-talet tills idag. Oavslutad var också den dokumentär Nils Petter hade påbörjat, men han fortsatte att följa i Jeans fotspår. – Arkivet har  börja leva allt mer, på ett sätt som jag inte trodde var möjligt – ibland tänker jag att det kanske finns ett mörkrum däruppe, säger han.

Det är ömsint, starkt och vackert. Boken och filmen verkar tillsammans på så många plan. Det blir dels en homage från en yngre fotograf till en äldre, men också en hyllning till de arbetare som Jean skildrade i sitt arbete. Den sammanlagda effekten är mycket imponerande och borde rendera medalj och pengar, inte i Jeans himmel utan här på jorden. Det är trots allt vårt lands främsta skildrare av arbetets villkor under 60- och 70–talen, som här hedras.

Bokens första bild är från Irland 1967. Regnvåt asfalt, en liten flicka vars kappa i siluett gör hela bilden. Hon har precis lyft sin högra fot för att ta sig över gatan. I famnen har hon en flaska mjölk, klacken är fortfarande kvar i det blöta svarta, vinden rufsar hennes hår. Bilarnas grå och svarta plåt ramar in det vardagliga ögonblicket. Livet som det såg ut just där och då.

Det är en mycket fin bild fullt i nivå med exempelvis Edouard Boubats och Helen Levitts arbeten.

I filmens första scen går Jean också på en gata, troligen i Malmö. Han är filmad bakifrån och på ljudspåret hör man Jeans röst från ett telefonsamtal: – I fotografi är det så att det kommer till en långsamt, sen går det fort över. Både känslomässigt och praktiskt. Det går väldigt snabbt, sen är det över.

Ett par minuter in i filmen säger Jean Hermanson: – Jag upplever att många människor blir vackra när de arbetar. Den tanken hänger som ett lod i allt han fotograferar. En djup respekt för människor i arbete.

Tillsammans med Folke Isaksson gjorde han böckerna ”Dom Svarta” En bok om gjuteriarbetare i Sverige, (Bonniers, 1970) och ”Nere på verkstadsgolvet”. En bok om metallarbetare, (Bonniers, 1971)

Folke Isaksson har i en annan bok, Jean Hermanson fotografier (Malmö Museer 2005) beskrivit deras gemensamma arbete. De reste omkring i hundra dagar från Kalix till Kockums i Malmö, från Björneborg i Värmland till Oxelösund och återvände med fyllda anteckningsböcker och många bilder – Jag vet inte hur Jean beter sig, men han blir aldrig tagen för företagets fotograf eller Dagens Industris utsände, skriver han

Isaksson tror att det har att göra med något genuint som Jean Hermansson har med sig från Norrahammar, sin barndoms småländska brukssamhälle. – Han ställer enkla frågor: Vad tycker du om jobbet? Och hur länge har du jobbat på den här avdelningen? De tycks alltid fungera. Den tillfrågade känner sig en smula betydelsefull och hämningarna släpper. Efter fem minuter tycks det inte vara något märkvärdigt med att det står en fotograf där. Han står kvar och snart märks han inte.

Klassmedvetenheten finns också hos Nils Petter Löfstedt, som jobbat som mentalskötare, personlig assistent och på gruppboende och även i olika kamerabutiker. På gymnasiet fick Nils Petter och en kamrat ta hand om skolans mörkrum och han upptäckte att han hade ett bildseende.

Han säger i en intervju gjord av Jenny Maria Nilsson i boken Himlens Mörkrum att båda hans föräldrar är arbetarklass. Hans morfar jobbade på Motala verkstad. En gång samtalade han med sin far om klassfrågan, – Är vi medelklass? Frågade han och pappan svarade – Min farfar var statare.

Jean Hermansons stora misstag var att han inte tog namnen på dem han fotograferade. Han skämdes för det långt senare och berättar att han och författaren Folke Isaksson, tänkte att de som porträtterades på bilderna skulle förknippas med den kritik som kom fram i intervjuerna. Det var av respekt och för att skydda individerna på bilderna som man inte publicerade namnen på arbetarna.

Detta faktum utnyttjar Nils Petter Löfstedt suveränt. Hela filmens dramaturgi påverkas av det här beslutet. Han bestämmer sig för att börja leta efter människorna på Jeans bilder. Han gör det Jean inte förmådde och det blir obetalbara scener när han efter alla dessa år kommer till människor med bilder i handen och ber om hjälp att identifiera personerna. Vid Motala Verkstad kan ”Klot Johan”, ”vildkatten”, Kurre-säcken”, ”Kungen” och ”Fällekniven”, således identifieras. En person säger;  – det där är min far, han kallades ”Moraklocka”.

Det är underbara scener med dialektsjungande ljudspår. En man tittar länge på en bild och tycker personen verkar bekant på något vis, vänder på bilden och utbrister: Men är det jag? Känner jag inte igen mig själv? Det är ju den maskinen!

Flera andra, vänner och kollegor blir intervjuade i filmen. Torgny Schunnesson mångårig vän säger att Jean inte betraktade arbetarklassen som offer, han tyckte inte synd om arbetarna. Han beskriver relationen mellan Folke Isaksson och Jean: ”Folke var i grunden poet och Jean var poet som fotograf, om du frågar mig.

Han säger också att Jean var den minst kommersiella han träffat.

Den ständigt närvarande dokumentärkollegan Micke Berg kommenterar Dublinbilderna. Han håller upp en bild som föreställer en liten flicka med en barnvagn i motljus mot den våta gatan – Den här är ju helt otrolig! Dublinbilderna känns mer privata, säger han och menar att det här är en skatt. – Jean är timid i sitt sätt, pressar ingen människa.

Lite längre fram i filmen dyker Berg upp igen, den här gången i ett mörkrum för att kopiera några av Jeans negativ. Vid en tät porträttbild hörs Mickes röst – Kolla ögonen, ser du hur han satt det! Vilken jävla fin gråskala.

Det slår mig att Jean Hermansons gärning måste ses i en annan kontext också. Han kvalar in bland de klassiska arbetarförfattarna, Ivar Lo Johansson, Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, Maja Ekelöf med flera. Eftersom just arbetsplatsskildringar var en av Jean Hermanssons starkaste sidor som fotograf är han är definitivt inskriven i den församlingen av berättare.

Genom sina inträngande bilder lyckades han skickligt visa arbetarnas levnadsvillkor i tillfälliga viloplatser på och vid sina maskiner och lunchrum på arbetsplatser långt mer skitiga, solkiga och ovärdiga, än vad mången företagsledare och politiker kunnat förställa sig. Det här är bilder som togs när Sverige som bäst höll på att formas till den moderna välfärdsstaten som vi känner idag.

Jean Hermansons dokumentära arbete är ett led i en sorts förståelse rakt in i en annan erfarenhet. Utan fotografens öga, hans närvaro hade vi kunnat leva ovetandes om hur exempelvis sex män vilar eller försöker sova i lunchrummet på NJA. Sex män på en liten upphöjd trä-sockel. Inga madrasser eller kuddar. Slitna och värkande kroppar direkt mot det hårda underlaget. Ändå en sorts vilans exil, bort från maskinernas dån i några minuter.

Jean Hermanson fotograferade en värld som få kände till och genom bild efter bild växer, ordet solidaritet fram. Ett ord som vi idag om och om igen behöver lära oss stava till och vars betydelse det tycks ta ytterligare generationer att förstå innebörden av.

Nils Petter Löfstedt har känsligt och lyhört skapat ett värdigt minne, över en av vårt lands absolut finaste dokumentärfotografer.

 

PS

Jean Hermansons fotografiska kvarlåtenskap, har efter hans död övertagits av Landskrona foto/Landskrona Museum. Jag hoppas innerligt att där nu finns resurser och tillräcklig kompetens att förvalta det här viktiga materialet och göra det tillgängligt för allmänhet och för forskning långt in i framtiden.

Eftersom Jean Hermansons rika bildarkiv är av absolut riksintresse och får det nu inte riskera att somna in på hyllorna i Landskrona.

En utställning med Jean Hermansons bilder finns att se på Fabriken i Bästekille fram till den 30 september i år.

 

 

Svårt förtjust i människor

In Utställningar on mars 18, 2018 at 20:35

Den outtröttlige Micke Berg slog till med en utställning på il Caffé på Södermannagatan i Stockholm, fredags.

Han är en nyfiken fan, som är svårt förtjust i människor, säger fotografen Håkan Elofsson om sin kollega i det här vimmel-reportaget.

En blind fläck i fotohistorien

In Film, Funna bilder on juli 3, 2014 at 10:41
Namnlšs

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk |  Från Rasbiologiska institutets album: ”Helbilder av Nomadskolegossar från olika lappmarker, 1932

Vilken fotograf skulle i dag kunna tränga in i ett klassrum och tvinga barnen att klä av sig nakna och ställa upp i rad framför ett hastigt upphängt lakan.

Det hände många samiska barn.

”Det här är ett mörkt och ännu outforskat hörn av vår modernitet. Vi vet ännu inte var den här berättelsen kommer att sluta”.

Så skrev jag här på bloggen i augusti förra året. Det handlade om när rasbiologin fick fäste i vårt land. Jag har tillsammans med författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman arbetat med en dokumentärfilm för SVT om detta, som kommer att sändas i oktober.

Fotografins betydelse i detta kvasivetenskapliga och misslyckade projekt, som i grunden vilade i ett statligt institut, återstår att belysa av dagens forskare.

Det är en blind fläck i vår fotohistoria. Vilka fotografer som deltog och även delade institutets värderingar är inte belyst eller kartlagt.

Jag har under arbetet stött på flera mycket kända namn ur den svenska fotohistorien i materialet och som på olika sätt var delaktiga i det rasbiologiska arbetet. Brev, kvitton och fakturor är noggrant sparade. Vem gjorde vad och när? Egentligen är det bara skaffa pengar och börja gräva. Har god lust själv faktiskt.

Fotografiet ingick som en omistlig del när det gällde att hitta bevis och argument för att klassa och nedvärdera grupper av människor på så kallade rasmässiga grunder. Kameran gjorde det möjligt att börja jämföra ansikten, kroppar och utseenden. Likasinnade forskare kunde utbyta bilder och hålla föredrag med ljusbilder på olika internationella kongresser och sammankomster.

Det blir med kamerans hjälp möjligt att se skillnader. Avvikelser som sen blir argument i ett exkluderande resonemang om vilka som tillhör en viss grupp och vilka som ska definieras som avvikande.

Mer än 10. 000 bilder finns kvar. Över hundra stora bruna album med bilder, uppklistrade på mycket fin grå linnekartong. Många porträtt men också skrämmande mycket nakenbilder. På skolbarn inte minst.

Ett album är märkt ”Zigenare och Tattare.” Ett ”Svenska judar” och det finns närmare 40 album med bilder av samer!

Uppdraget som man uttryckte det tycks ha varit – att rädda det svenska folket.

Samerna riskerade att på sikt bli bofasta och skulle då kunna beblanda sig med den övriga svenska befolkningen, menade man. Resultatet skulle bli en”folkförsämring”, i Sverige . Så trodde tidens rasforskare.

Förutom olika mätinstrument, blanketter och tabeller, var alltså kameran det viktigaste redskapet i den här mörka gärningen.

PS

Tack! Micke Berg och Alf Johansson för verkligt uppmuntrande ord på era respektive suveräna bloggar och tack för att ni nu skrämt fram mig ur klipprummet.

Namnlös

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk | Från boken, ”Taschenbuch der rassenkundlichen meßtechnik” av Dr.Bruno K.Schultz

Att se och försöka förstå

In Uncategorized on maj 22, 2014 at 18:36
Micke Berg

Foto: Micke Berg | Utanför planen (Obs min titel)

Framsidan på Kameradoktorns bilaga med rubriken ”Fotobilaga” som medföljde den stora morgontidningen idag, skapar förväntningar. Med Micke Bergs mäktiga bild på fronten, två kilar uppflugna i en lampstolpe med varsin fackla eller bengal, blir man förväntansfull. Här kommer åtminstone ett eller två uppslag med Bergs bilder. Men det blir endast tre bilder i samma pytte-format som kamerorna som förevisas.

Men jag har alltid gillat Kameradoktorn. Har i princip köpt all min stillbildsutrustning där, genom åren. Nikon förstås, Epson, NEC och faktiskt också min otroliga Pentax 6×7. Synd att de inte hängt på filmtrenden, har därför tvingats till otrohet, både med Lindqvist Radio & TV och Scandinavian Photo.

Nyfikenheten, en 28:a eller en 35:a och hyfsade skor. Uppgiften är att skildra livet, skriva text. Orden är förstås den alltid närvarande Micke Bergs. Han försöker ringa in gatufotografin, ett begrepp i rörelse och som ständigt verkar vara i behov av omdefiniering.

Kameran ska vara tyst och han gillar inte smygbilder. Självklart har han sedan fyrtiofem år insett att den svartvita bilden innehåller alla färgerna och därmed gör färgbilden onödig.

Svartvitt är i hans ögon poesi. Exakt så. Det talas alltför lite om poesin inom fotografin. Jag tror att inte minst en och annan journalist och curator vars skräck för att hamna på tunn is eller att plötsligt befinna sig på okontrollerad minerad mark, kan vara en förklaring.

-Det finns inget annat val än att fortsätta vara därute, se, försöka förstå, göra bild och låta tiden verka, avslutar Micke Berg sin lilla text i Kameradoktorns reklambilaga. Det är bara att hålla med.

Alla har vi en relation till Kameradoktorn.

Vittne och minne

In Böcker on december 11, 2013 at 23:32

Foto: Micke Berg

– Det konstiga med det här livet är att fotografi är verkligen ett vittne och ett minne av och om liv. Vittne och minne, skriver Micke Berg.

Tommy Arvidson menar på sin utmärkta blogg omfotoboken, att det behövs en Micke Berg monografi och en stilig sådan. Håller med, har själv skrivit samma sak tidigare här på sidan.

Vi fick vänta onödigt länge på den stora Smoliansky boken som till slut kom ut på Steidl.

Micke Bergs rastlösa oerhört begåvade och tidskänsliga dokumentära arbete borde samlas in och ges ut i en rejäl samlingsvolym, en sorts retrospektiv. Om jag vore stadd i kassa av format, skulle jag inte tveka en tusendel. Jag skulle ge ut den stora volym han är värd.

En eller flera kunniga och känsliga personer skulle göra urvalet. Lägg till det en lyhörd rytmisk och dynamisk layout, till den rörlige Bergs temperament. Sen bra text. Mickes egna ord förstås, som han visat i sina ”Retro”- presentationer på sin blogg .

Men jag skulle gärna också se ett par, tre längre initierade texter om Micke Bergs roll och plats i den svenska dokumentära traditionen. Inträngande smarta och självständigt tänkta essäer, som förmår blottlägga själva punkten där det skapande lodet är upphängt. Stället där Mickes energi utgår från. Minus det ”allmäncuratorsakademiska” lättgodset eller snömoset, som alltför ofta förekommer när ett konstnärskap ska ringas in i bokform.

Jag vill läsa om kameran, cykeln och skidorna. Upprördheten över sakernas tillstånd. Kort sagt – drivet i hans arbete.

– Jag fotograferar för att översätta mina känslor, för att vara ett vittne och för att minnas. När jag sedan väljer en bild, som helst ska handla om livet, så väljer jag oftast den utifrån hur jag upplever stämningen i bilden. Om den passar min stämning, sedan det andra, vittnet och minnet, kommer med tiden, skriver han på sin blogg ” i gryningen får dårarna ro”.

Micke Berg är något av en ofrivillighetens filosof och en otroligt bra fotograf.

Jag är väl medveten om att bokbranschen är i gungning, men var är Max Ström, Steidl, Journal..och alla ni andra med pengar och kärlek till fotografi?

Det är hög tid för en maffig monografi!

All denna tid då det inte blir något

In Böcker, Fotoblogg on oktober 6, 2013 at 22:37
MB_0

Foto: Micke Berg | Ur Retro

Han är ett fenomen, Micke Berg. Med en energi som solen vissa dagar. Han har nu efter en deppig refus, ja han fick nobben på ett bokprojekt. En stor retrobok, med hans egna bilder och vad jag förmodar även med hans egna texter. Vilket förlag det handlar om förtäljer dock inte historien.

Men nu till det roliga. Solen vägrar gå i moln och Micke Berg bestämmer sig helt enkelt för att publicera ett gäng bilder i nummerordning som han kallar Retro 1, Retro 2 osv.

Resultatet är uppseendeväckande intressant. Här får man direkt personliga kommentarer till bilder man inte sett eller kanske sett förr. De senare blir plötsligt som nya.

Det här formatet passar Micke Bergs lynne som fingret på den berömda avtryckaren, tusendelen innan det trycks ned. Det bara sitter där på en så precis och knapp prosa som kan göra vilken ung skribent hur avundsjuk som helst. Han har tagit bilden och det är han själv som för ordet. Inte en bokstav för mycket.

Så här står det i Retro 9. – Tin i fönstret på Maria skolgata.. Hon bodde i ett vackert hus där det var skivbolag och studios på gården. Helt underbar miljö. Hennes lägenhet var stor och hon hade knackat hål i väggen i garderoben så hon kom in till ytterligare en lägenhet.

Hotell, kameror, platser och personer. En generös och personlig berättelse som ju naturligtvis är hans egen visuella och guppiga väg till att bli en otroligt stark fotograf.

Ibland träffar jag på unga fotografer som frågar mig en massa, tex om hur man säljer sina bilder. Hur man når ut? Jag brukar säga att konsten är att ta bilderna. Resten kan du räkna ut själv. Så börjar Retro 36 som senare slutar i Baskien.

Jag avsluta med några rader ur Retro 37, som handlar om Sydafrika.

– Om att fotografera. All denna väntan. All denna tid då det inte blir något. Att fotografera är Väntans poesi. Ibland har jag rest bort, varit borta flera månader och inte fått ihop mer än typ två bilder. Det duger inte att bara ta bilderna. De ska innehålla något, en slags trovärdighet, en slags äkta känsla.

Om jag vore förläggare så skulle jag inte tveka att ge ut det här. Det är inte bara bra fotografi. Det är ett unikt berättande som pendlar mellan flera poetiska nivåer.

Ett viktigt dokument om man nu är det minsta intresserad av svensk fotohistoria.

Till Micke Bergs sida.

Foto: Micke Berg | Ur Retro, Sydafrika

Vemodheten

In Böcker on juli 21, 2013 at 14:15
Foto: Erik Holmstedt | Ur boken Betraktelser / Transitions

Foto: Erik Holmstedt | Ur boken Betraktelser / Transitions

Han måste många gånger ha stått inför ett landskap, en väg eller ett hus och känt ensamheten. Alla möjliga val. De fotografiska, linjerna, brännvidd och ljuset. Sen det narrativa. Varför det här huset, varför den husvagnen just den här dagen? Varför inga människor i bilderna?

Erik Holmstedts bilder handlar nästan uteslutande om tomheten i det norrländska inlandet, om landet som blev kvar när människorna drog sig undan.

-Det finns en vemodhet i de här bilderna. Man ser att det blir en förändring att tiden går vidare till något annat. Att folk flyttar därifrån och går över till en annan tid, säger Erik Holmstedt i en TV- intervju.

Han säger att han inte vill eller kan skriva. Ändå är det ju precis det han gjort med de här orden. Det är Sune Jonsson klass på en sådan mening – att tiden går vidare till något annat, och nu är den skriven.

I Erik Holmstedts bok Betraktelser/Transitions (Teg Publishing, ISBN: 978-91-979115-7-3) finns den här känslan av att betrakta en långsamt pågående förändring.

Malmbergets samhällsomvandling. Topografisk fotografi, en platsbeskrivning. Men mer än så. Han har under lång tid betraktat landskap och sammanhang han känner väl. Det är rakt, okonstlat utan perspektiv förskjutningar för effektens skull. Det är centrerat, in mot  förändringen. Mitt i veka livet på ett sargat samhälle.

Det ser inte ut som hos Tunbjörk där människorna är en del av berättelsen. Erik Holmstedts bilder är inte lika hårda. De är mer lyssnande. Han ser och betraktar, påstår mindre.

Jag kommer snarare att tänka på en liten märklig och oansenlig bok från 1970. I dina armar av Thomas Tidholm. (Bonniers)

Bilderna liknar inte varandra på minsta vis, men det är något med blicken. Det finns människor i  många av Tidholms bilder. I Bingohallen, vid en midsommarstång och vid tombolan.

Men där finns också helt vanliga villaträdgårdar, parkeringsplatser och minigolfbanor som är folktomma.

Betraktandet av den tomheten har de gemensamt. Vemodheten.

Länk till bildspel: Betraktelser

 

 

Tack!

In Fotoblogg on juli 21, 2013 at 13:59
Foto: Micke Berg | Naxos

Foto: Micke Berg | Naxos

Den energiske och tillsynes outtröttlige fotografen, cyklisten och samhällsiakttagaren Micke Berg har skrivit mycket positivt om både min och Thomas Nilssons blogg.

Han gör det på sin egen mycket läsvärda blogg – I gryningen får dårarna ro.

– Den bästa fotobloggen i Sverige skrivs av Gabrielson. Han kan för det första fotografera och filma och har KUNSKAPER och letar alltid upp intressanta ämnen som han fördjupar och vi lär oss av hans kunskaper. Han filmar väl mest idag, men en gång i tiden var han en bra stillbildsfotograf. Jag har stor respekt för honom. Han filmade bland annat en film som TV gjorde om mig och det var en fin upplevelse att se hur jävla hårt han jobbade, skriver han.

Det är mycket hedrande och jag bugar.

Ett lugn som det nästan går att ta på.

In Böcker, Funna bilder on juli 3, 2013 at 18:29
Foto: Vanessa Winship | Ur boken Sweet Nothings

Foto: Vanessa Winship | Ur boken Sweet Nothings

Tiden saktar in när jag ser Vanessa Winships porträtt av skolbarn från östra Anatolien i Turkiet.

Att ta ett porträtt är förmodligen det mest direkta sättet att få mänsklig kontakt, säger hon.

– I am very much part of the process, and as such, need to take a certain responsibility for the gaze that returns to me.

I mitt förra inlägg diskuterade jag bland annat ”närheten” i några av Magnumfotografen Jacob Aue Sobols bilder. Micke Berg som ju bevisligen är en fotograf med osedvanlig närvaro i sina bilder, kommenterade detta. Han menade att han inte tror på den där ”närheten”.

Den känns som om han är i snabbköpet och bara öser på men lika förbannat är det en massa bra bilder, men , men, men, hur många ggr orkar du återgå till dessa bilder, se om dom? Jag tror helt enkelt de är för överarbetade, för mycket tryck i dom.

Det är möjligt att han har helt rätt. I Vanessa Winships bilder däremot råder motsatsen. En stillhet. Ett lugn som det nästan går att ta på.

Sweet Nothings heter boken med bilderna av skolbarnen. Den kom 2008. Det är svårt att inte tänka på August Sander när man ser bilderna. Hon söker ögonblick utan förställning. Utan mask, som hon säger och hon kan inte tänka sig att arbeta i färg.

– Black and white is a wonderful tool of abstraction. It enables us to move between time and memory.

Mellan tid och minne. I en intervju för ett par år sedan med Jörg Colberg säger hon att hon var nära att börja gråta, när hon flera veckor efter att filmerna framkallats och hon börjat sätta samman bilderna i serier.

They really are the total embodiment of innocence and that seems to be a rare thing to have had the opportunity to witness and put on film, perhaps I will never find this again.

Hennes senaste projekt heter She Dances on Jackson. Boken har precis kommit ut på Londonförlaget Mack (ISBN 9781907946363)

2011 fick hon The Henri Cartier-Bresson Award, ett stipendium som möjliggjorde att kunde hon resa runt i USA under ett års tid. Bilderna är tagna i 18 av USAs delstater. Själv skriver hon om idén, precis när hon drar igång projektet: An Exploration of the USA by car, by plane, by train, by bus, by foot ….

Den måste jag börja leta efter.

PS

Jag fick tipset om Vanessa Winships nya bok i Tommy Arvidsons utmärkta blogg, omfotoboken

Som i en mänsklig rörelse

In Funna bilder on juni 5, 2013 at 23:04
Foto: Berndt Klyvare | DigitaltMuseum / Nordiska Museet

Foto: Berndt Klyvare | DigitaltMuseum / Nordiska Museet

Jag har många gånger letat på nätet efter Berndt Klyvares bilder. Har inte hittat speciellt många. Han har alltid funnits där som en självklar referens. En poet bland fotografer.

Oftast är det svärtan jag dröjt vid. Det svarta, upp mot det ljusa. Som i en mänsklig rörelse. Inte sällan ett barns.

DigtaltMuseum / Nordiska Museet har lagt ut runt 80 bilder av mycket varierande art. Flera högst alldagliga ”brödbilder” i färg. Men där finns pärlor. Dock saknas det uppgifter om när bilderna tagits. Titlarna är långa som tåg och är beskrivande på museivis. Kan omöjligen vara hans egna.

Micke Berg skriver om Berndt Klyvare på sin energiska, och initierade blogg. Han menar att några av Irlandsbilderna är Gudomliga och jämför med upplevelsen av ”tung” konst – Det är som en vänsterkrok du inte ser. Det smäller till och sen gungar det. Träffande beskrivning.

Det vore på sin plats med en riktig utställning med bilder av en av vår dokumentära doldisar. Någon som har ett fotografiskt museum, en konsthall eller fotogalleri som känner sig manad?