claes gabrielson

Posts Tagged ‘Jörg Colberg’

I just park my car and start walking

In Böcker, Uncategorized on oktober 31, 2013 at 00:09
GJ_Luckenwalde, 2012

Foto: Gerry Johansson | Ur Hattfabriken/Luckenwalde, 2006

Jörg Colberg öppnar intervjun med Gerry Johansson, med en bekännelse. Från det att han såg boken Pontiac har han samlat Gerrys böcker. Han menar att de är unika och mycket olika det mesta inom den samtida fotografin.

Gerry Johansson är för mig lågmäldheten personifierad. Hans grafiska pregnans är smått legendarisk.

Jag har följt Colberg och hans Conscientious under flera år. Det finns få som kan så mycket om den internationella samtida fotografin som han. (Har tidigare skrivit om honom på bloggen, bland annat här.)

– Everything about them feels extremly carefully considered, yet there is a lightness to them that are quite rare, säger Jörg Colberg om Gerrys böcker.

Sen fortsätter samtalet om det vackra inom fotografin, med referenser till bland annat Robert Adams, essä, Beauty in photography, från det tidiga åttio-talet.

Gerry menar att den texten fick honom att gå från en nihilistisk kritiker till en optimistisk skildrare av livet. Han lanserar också en egen definition av vad det vackra, det sköna är. Med en synnerligen precis formulering, säger han – Something I like and can look at for a long time.

Kanske är det först nu, jag inser hur mycket mänsklig och fotografisk mognad denne Höganäsbo har. Han fortsätter som den naturligaste sak i världen med att säga, – When I work I just park my car and start walking in the direction that seems most promising and then my curiosity leads me through the day.

Gerry Johansson betonar också vikten av en enkel teknik, bland annat för att betraktaren smidigare ska kunna orientera sig i bilden. Enkelheten gör också att intrycket av att själv vara en del av bilden ökar.

Han berättar också att det inte var helt lätt att hitta ställen som ville ställa ut hans bilder ur serien, Sverige. Först 2005 kunde han ställa ut på Fotografins Hus i Stockholm.

– Remember this is Strömholm/Petersen country. Säger han

Ja, så där håller han på, Gerry Johansson som ständigt sysslar med tomhetens balansakt. I bilder där människorna dragit sig undan.

Det är en mycket intressant och spännande intervju som jag gärna rekommenderar.

PS

Här är en länk till Gerrys hemsida

GJ_Pontiac

Foto: Gerry Johanson | Ur Pontiac, 2010

Ett lugn som det nästan går att ta på.

In Böcker, Funna bilder on juli 3, 2013 at 18:29
Foto: Vanessa Winship | Ur boken Sweet Nothings

Foto: Vanessa Winship | Ur boken Sweet Nothings

Tiden saktar in när jag ser Vanessa Winships porträtt av skolbarn från östra Anatolien i Turkiet.

Att ta ett porträtt är förmodligen det mest direkta sättet att få mänsklig kontakt, säger hon.

– I am very much part of the process, and as such, need to take a certain responsibility for the gaze that returns to me.

I mitt förra inlägg diskuterade jag bland annat ”närheten” i några av Magnumfotografen Jacob Aue Sobols bilder. Micke Berg som ju bevisligen är en fotograf med osedvanlig närvaro i sina bilder, kommenterade detta. Han menade att han inte tror på den där ”närheten”.

Den känns som om han är i snabbköpet och bara öser på men lika förbannat är det en massa bra bilder, men , men, men, hur många ggr orkar du återgå till dessa bilder, se om dom? Jag tror helt enkelt de är för överarbetade, för mycket tryck i dom.

Det är möjligt att han har helt rätt. I Vanessa Winships bilder däremot råder motsatsen. En stillhet. Ett lugn som det nästan går att ta på.

Sweet Nothings heter boken med bilderna av skolbarnen. Den kom 2008. Det är svårt att inte tänka på August Sander när man ser bilderna. Hon söker ögonblick utan förställning. Utan mask, som hon säger och hon kan inte tänka sig att arbeta i färg.

– Black and white is a wonderful tool of abstraction. It enables us to move between time and memory.

Mellan tid och minne. I en intervju för ett par år sedan med Jörg Colberg säger hon att hon var nära att börja gråta, när hon flera veckor efter att filmerna framkallats och hon börjat sätta samman bilderna i serier.

They really are the total embodiment of innocence and that seems to be a rare thing to have had the opportunity to witness and put on film, perhaps I will never find this again.

Hennes senaste projekt heter She Dances on Jackson. Boken har precis kommit ut på Londonförlaget Mack (ISBN 9781907946363)

2011 fick hon The Henri Cartier-Bresson Award, ett stipendium som möjliggjorde att kunde hon resa runt i USA under ett års tid. Bilderna är tagna i 18 av USAs delstater. Själv skriver hon om idén, precis när hon drar igång projektet: An Exploration of the USA by car, by plane, by train, by bus, by foot ….

Den måste jag börja leta efter.

PS

Jag fick tipset om Vanessa Winships nya bok i Tommy Arvidsons utmärkta blogg, omfotoboken

Hon önskade att bilden aldrig blivit tagen

In Funna bilder on juni 25, 2013 at 13:37

Foto: Dorothe Lange | Destitute pea pickers in California. Mother of seven children. Age thirty-two. Nipomo, California. 1936

Vilken sorts information innehåller egentligen ett fotografi?

Jörg Colberg är en av de intressantaste bloggarna när det gäller contemporary fine art photography. Han startade Conscientous redan 2002. Han är professor i fotografi vid Hartford Art school / University at Hartford. Hans blogg är en veritabel guldgruva när det gäller bra fotografi.

Nu har han gjort om bloggen till ett Photography Magazine med presentationer av fotografer, längre intervjuer, och recensioner av fotoböcker. Nyligen tog han sig an ett av de mest kända porträtten i fotohistorien, Dorothea Langes, Migrant Mother.

Vad kan vi egentligen veta om personer vi ser på fotografier?  Vilka slutsatser kan vi dra då bilder förvånansvärt ofta innehåller mycket lite faktisk, egentlig information? Vad finns mellan mellan fotografiska fakta – det som faktiskt ryms inom bilden och det som är våra egna tillägg i form av tolkningar?

Kvinnan på den berömda bilden heter Florence Owens Thompson, något som inte framgår av informationen på bilden. Där står det: Destitute pea pickers in California. Mother of seven children. Age thirty-two. Nipomo, California. Bilden är tagen i mars 1936.

Att tummen nere till höger på bilden är bortretuscherad, är en annan historia och har dessutom påpekats förr. Jörg Colberg tar istället upp frågan om hur lätt det är att börja lansera egna teorier när man ser på bilder.

–  When looking at photographs the very first thing is to become aware of what we see – and what we think we see, skriver han.

På en av de andra bilderna kan man se att kvinnan bär en ring, något som ger ytterligare lite mer information. En vigselring? På ytterligare en exponering kan man ana en resväska som fått tjänstgöra som bord. På distansbilden syns hela det provisoriska skyddet. En vindfri plats att vila på, en tillfälligt skydd i depressionens USA.

Det finns ytterligare en bild där mamman ammar ett av sina barn och frågan är om inte den är lika stark som den som blivit så berömd. Den här bilden visar kvinnans inre resning, den uttröttade resignationen till trots. Bildens undertext är (Obs min tolkning) att mamman kommer att kämpa för att de sju barnen ska klara sig. Det enkla tältet är en parentes i deras liv. Florence Owen Thompson kommer att ta familjen till det som vi i brist på annat brukar kalla, bättre tider.

Vad är det vi ser och vad är det vi tror att vi ser i en bild?

Dorothea Lange tar 6 exponeringar under tio minuter på kvinnan som inte vet att hon kommer att bli mor till tio barn. Hon vet då inte heller att en av bilderna kommer att hamna på frimärke och bli en ikon.

Bland alla små brukare, kringresande säsongslantarbetare och daglönare på jakt efter försörjning blev Florence depressionens ansikte framför andra. Ett ansikte som sammanfattar, förkroppsligar The Great Depression i USA.

Bilden kommer också att inspirera John Steinbeck när han skrev Vredens druvor.

Florence Owen Thompson kunde efter ett tips drygt 40 år senare år 1978 identifieras av reportern Emmet Corrigan i Kaliforniatidningen Modesto Bee. I ett brev som publicerades i tidningen skriver Thompson under rubriken: Woman fighting mad over famous depression Photo, att hon önskar att Dorothea Lange aldrig hade tagit bilden på henne och barnen – I cant get a penny out of it. She didn’t ask my name. She said she wouldn’t sell the pictures. She said she’d send me a copy. She never did.

Hon menar också att det finns några direkta sakfel i Langes noteringar.

Florence Owens Thompson dör 1983, 80 år gammal. På hennes gravsten står det: FLORENCE LEONA THOMPSON Migrant Mother – A Legend of the Strength of American Motherhood.

1998 samma år som bilden kommer ut som ett 32 cents frimärke, säljs en kopia med Lange’s handskrivna anteckningar och signatur för 244.500 dollar på Sotheby’s i New York.

PS

Roy Stryker chef för FSA, sa att – Migrant Mother is the ”ultimate” photo of the Depression Era. ”[Lange] never surpassed it. To me, it was the picture … The others were marvelous, but that was special … . She is immortal.

PS 2

Här kan man se bilderna, på Library of Congress

Foto: Dorothea Lange | Florence Owens Thompson med dottern Norma