claes gabrielson

Saknad och ständigt närvarande

In Böcker, Radio-Program, Utställningar on juli 21, 2018 at 23:01

Foto: Peter Gustavsson | Christer Strömholm och undertecknad på galleri Camera Obscura, okänt årtal.

Antingen möts man med applåder eller också med fy-rop och buanden, ordentligt som på en Cinémathèque föreställning i Paris. Jag möttes av tystnad, det var tyst. Sen kom en jätteapplåd, säger Christer Strömholm angående en stor visning av hans bilder i Arles 1981. Så inleds ett alldeles färskt radioprogram om fotografen, som skulle fyllt hundra idag.

Jag blir alldeles varm när jag hör hans omisskännliga röst. Skorrningen, de militära spåren från en överklass uppfostran. Aldrig ett ord för mycket. Inga onödiga ornament. Korta meningar nästan som meddelanden eller signaler.

Det var en lysande öppning på ett mycket bra program som gjorts av Rigmor Ohlsson som förutom klipp ur radioarkivet med Strömholm själv, innehåller två bärande intervjuer med fotograferna Anders Petersen och Håkan Elofsson. Båda med en stark relation till Strömholm som blev något av en fadersgestalt när de var unga. Var och en betonar att den där macho-myten som fanns kring fotografen Christer Strömholm, var falsk. Han var i själva verket en mjuk person, en romantisk människa som såg varje individ han mötte, berättar Anders Petersen.

Håkan Elofsson menar bland annat att omslagsbilden till boken Poste Restante var anledningen till att han blev fotograf. – Den var så bortom vad jag trodde att fotografi var och om man kunde ha en död rutten hund på ett omslag då blev jag väldigt, väldigt nyfiken för vad fotografi kunde berätta, och vad det var, säger han.

Anders Petersen får frågan om vilken bild som betytt mycket för honom. Han börjar då berätta om bilden med fotspår i snön från en kyrkogård i Paris. – De här människorna hade på natten, innan Christer tog bilden, besökt varandras gravar och umgåtts. Så det fanns ett liv efter döden. Det fanns en symbolik, en sorts mättad symbolik. Det var så han arbetade. Han satte sig in i sakerna, med sin erfarenhet och med sin närvaro, säger Anders och förklarar att det var den bilden som fick honom att förstå vilka litterära och symboliska möjligheter som fanns inom fotografin. – Den bilden fick mig att söka till Fotoskolan, att börja fotografera, säger han.

Han beskriver sen hur en utställning med 50×70 printar monterade direkt på masonit påverkade honom. – Det var som ett bombnedslag, det gav elektriska chocker rakt in i hjärtat på mig. Det var helt drabbande. Det var som den ena sanningen efter den andra, som laddades av magi. Det var fullkomligt magiskt, säger Anders Petersen i intervjun.

Jag har aldrig haft så roligt, skrattar Håkan Elofsson när han beskriver de fem åren som han jobbade som kopist åt Strömholm. Han fick ingen lön, men tillgång till Christers kontaktnät och fick nästan direkt uppdrag för tidningen ETC.

Christer Strömholm – Den legendariske fotografen (P1 Kultur) är ett rikt program fyllt med detaljer som tar oss en bit in bakom myten CHR. Lyssning rekommenderas starkt. Inte minst för Anders Petersens otroligt intressanta utläggning om att alla Christers bilder, handlade om honom själv. – Jag är jätteledsen. Jag förstår inte, säger programmets producent. – Det här är ett glas vatten, fortsätter hon. Det tror du ja, men se du, det är det inte, svarar Anders kobrasnabbt. Det kan vara ett vattenglas för dig och ett vattenglas för mig, men så enkelt är det inte. Grejen med fotografi är att man ska försöka skildra känslan av det hela.

Så håller han på i flera minuter och landar i idén om närvarande fotografi där fotografens egna känslor och erfarenheter behövs för att det ska bli en bra bild.

Programmet avslutas med att de bägge intervjuade fotograferna var för sig får svara på frågan hur Strömholm hade klarat sig i dagens fotoklimat. Håkan Elofsson säger att han skulle ha klarat sig alldeles utmärkt 2018. Christer kunde erkänna när han hade fel.

Anders menar att Christer idag skulle vara följsam tiden. Fotografera på samma sätt han alltid gjort och fortsatt gå mot strömmen. – Han skulle som han gjorde 65, 66, 67-överraska världen med en helt egen stil. Som han gjorde då, säger han.

Personligen kände jag inte Christer Strömholm speciellt väl. Ändå har han följt mig under hela mitt fotografiska liv. Genom fotografen Bengt-Göran Carlsson som gått Fotoskolan fick jag kontakt med Christer första gången. Sen träffades vi vid några dussin tillfällen.

En gång samtalade vi om Théâtre du Soleil och filmen Molière, av Ariane Mnouchkine. Det satt en stor affisch från filmen monterad på tyg ovanför köksbordet på ploggatan, vill jag minnas. En annan gång handlade samtalet om medeltids musik från en platta med Joculatoris Upsaliensis. Vid ytterligare ett tillfälle minns jag att han var nyfiken på en diktsamling av Thomas Tidholm, som han fann i min bokhylla. Det var emellertid främst i samband med arbetet kring utställningarna på Galleri Fotograficentrum i Örebro vi hade kontakt.

Vi visade genom åren fyra, möjligen fem olika utställningar med hans bilder. Jag tror att vi var först med att ställa ut hans storformats färg Polaroid-bilder. En mycket fin utställning var också ”Återfunna bilder”, där fotografen Gunnar Smoliansky hade gjort urval och på ett suveränt sätt kopierat tidiga 6×6 negativ från Paris. Oj så bra!

Det är bara att buga och tacka Christer Strömholm i sin himmel för hans blick, för modet att leva som han gjorde och att han förde in nyfikenheten i sitt fotografiska arbete.

Tack Christer för dina djupt personliga meddelanden.

Foto: Christer Strömholm | Ur utställningen ”Återfunna bilder”, urval och kopiering, Gunnar Smoliansky.

PS. Skriv Strömholm i sökfönstret ”Search” nedan för att läsa andra texter på bloggen där Christer Strömholm figurerar.

Avklarnad stillhet

In Böcker on juni 2, 2018 at 14:12

Foto: Nina Korhonen | Ur boken Monkey to Monkey

Monkey to Monkey heter Nina Korhonens nya bok. Rött linneband snyggt och dynamiskt formgiven av Patric Leo i samarbete med fotografen. Bilderna är tagna under 9 resor till i Kina mellan år 2004 och 2016.

Apan är det nionde djuret av de 12 zodiakdjuren inom kinesisk astrologi. De 12 djuren omfattar ett år var, efter 12 år börjar cykeln om. 2004 och 2016 var apans år. Där av bokens titel.

Det är svårt att beskriva vad det här är för sorts bok. Den har inte mycket gemensamt med en traditionell reseskildring och liknar inte heller en klassisk dokumentär fotobok. Den befinner sig i ett eget universum. Ofrånkomligen är detta bilder från Kina, men samtidigt också en konstnärs upplevelse av att resa i ett land, oftast utan tolk och där hon inte kan språket.

Nina Korhonen gör inga anspråk på att försöka sammanfatta det väldiga landet Kina. Inte heller försöker hon entydigt påstå något om de förändringar som landet genomgår. Undantagsvis syns det nya moderna samhället växa fram, exempelvis som i en panoramavision på en husvägg. Ett futuristiskt stadslandskap framställt som en dröm.

Snarare är det ett nästan ödesmättat lugn hon söker. En sorts avklarnad stillhet dröjer i flera av hennes bilder. Det är bilder av ett vardagsliv där de som fotograferas bara verkar vara inställda på att leva sina liv som vanligt. En man sover i en tågkupé, en annan i ett stenröse. Plötsligt är fotografen borta och livet fortsätter sin gilla gång. En man häller kokande vatten på en gris som ska slaktas och en familj har picknick intill en uppstoppad elefant på Peking Zoo.

En märklig sammansmältning av tidlöshet och pågående nu, uppstår i Nina Korhonens bilder. Det gör att det är ett sällsamt nöje att långsamt bläddra genom boken, nästan som en medresenär. Bilderna tål att tittas på och att återvända till, gång på gång. En gisten trästege, några trädstammar och skuggornas spel mot en vägg är ett exempel på en bild jag tycker mycket om.

En vinterbadare står och spejar ut över det frusna vattnet. En man får sitt hår klippt på gatan i en flyttbar frisersalong av genomskinlig plast. En människa begravs och musikanter spelar när kistan bärs. Hästar betar på samma vis som hästar alltid betar, i bakgrunden reser sig oändligt trista höghus. Sker allt det här nu och samtidigt?

Det finns en enorm litteratur kring det mäktiga Kina. Landets långa vidunderligt vindlande historia tenderar att förvilla seendet. Locka till övertolkningar. Det kan lätt bli så att man letar efter spår av historiens vingslag i människors alldagliga strävanden. Man kan fastna i tankar kring detta, var gång man ser bilder från Kina.

Bokens enda text är elegant inklistrad på omslagets innersida. Det är en efterskrift skriven av den mångårige kulturradio-redaktören, författaren och sinologen Göran Sommardal.

Han skriver att Korhonens bilder är intresserat iakttagande, respektfullt konstaterande. Det är lätt att instämma i det. Han noterar att ett motiv som återkommer är dörröppningar med breda plastremsor – ett gammalt bruk i ny förpackning, skriver han och fortsätter – Dörröppningen kan ju avläsas både som en gräns för fotografens tillträde och en möjlighet att skymta något annars onåbart bakom förlåten.

Det är möjligt att Korhonens lockelse till motivet ligger där. Eller är hon samtidigt fascinerad av ett enkelt ting som så tydligt uttrycker en gräns, också är grafiskt tilltalande. De omgivande färgernas rikedom, den lodräta stramheten och plastens förmåga att reflektera ljuset både utifrån och inifrån. Mörker, ljus och dunklet däremellan. Fotografins grundläggande beståndsdelar.

Jag är nog inne på att de här bilderna av dörröppningar är besläktade med en sorts vacker gåtfullhet som finns i flera andra motiv, exempelvis ett par uppställda biljardbord på en bakgård. Fast platsen är tom kan man nästan höra ljudet från biljardbollar som träffar varandra. En bild av röda handavtryck på en vägg, har en liknande suggestiv inverkan.

I bilder där tystnaden får ta plats blir det tydligt att Nina Korhonen litar på fotografiets rena poetiska kraft. Det är bland mycket annat, det som gör det här till en sällsynt bra bok.

PS Boken tillägnas Nina Korhonens morfar Kalle Väisänen. Han arbetade som chefmaskinist på fraktbåtar. Under sin uppväxt hörde hon hans berättelser och såg hans bilder bland annat från Kina. Det väckte en dröm att själv resa till det stora landet.

 

 

”Jag går hellre längs kanten, än mitt på vägen”.

In Böcker, Film on maj 28, 2018 at 15:02

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen, ”Don’t Blink – Robert Frank”av Laura Israel

Robert Frank – Revolutionerande fotograf, heter en dokumentär som sändes för några veckor sedan på SVT (K-Special). Den är gjord av Laura Israel och plåtad av Lisa Rinzler och Ed Lachman. Originaltiteln är som vanligt överlägsen, den svenska,  “Don’t Blink – Robert Frank.

Laura Israel som känt Frank i över 20 år, säger i en intervju gjord av Nicholas Dawidoff i ”The New Yorker” – “I kept finding things out. Most people, you reach a point, you have them. But with him (Frank) things are always happening. He wants to change it up. He’s a drifter, flows to the next thing. It’s hard to edit that.”

Jag var först besviken, tyckte den var var en smula rastlöst klippt och att den handlade för lite om Franks genombrotts bok ”The Americans”, en av fotohistoriens mest inflytelserika böcker. När jag senare såg om filmen så upptäckte jag att den var mycket bra, initierad och innehöll lager på lager med intressanta saker. Dessutom blev det tydligt att Frank besitter en viss humor med underskruv.

Jack Keourac avlutar sitt förord i orginalutgåvan av The Americans från 1959 med orden: To Robert Frank I now give this message: You got eyes. I ett PS fortsätter han, And I say: That little ole elevator girl looking up sighhing in an elevator full of blurred demons, whats her name and address? I filmen får Frank frågan om vad kvinnan i hissen heter. – Eve Cunningham, säger han. Heter hon det? Nej det hittade jag på just nu, säger han skrattande.

Det är tydligt att han inte gillar intervjuer. Att bli tillsagd att vända sig hit eller dit. – Jag vill gå ur bildjäveln och sen komma tillbaka, så det blir lite liv, säger han i en tidigare gjord intervju som visas i filmen. Han är trött på att det är samma frågor som ställs – Det är alltid samma refräng, som ett jävla eko.

Om arbetet med ”The Americans”, påstår han att ansikten är alltid intressantare än landskap. – Jag inriktade mig på att komma närmare människor. Som fotograf tränger man sig på. Jag var bara intresserad av bilden. Jag undvek att prata med dem. Jag var en jägare, förklarar han. Man jagar bilder. – Den resan fick mig att älska Amerika. Jag gick på instinkt och plåtade när jag fick ett infall. Han menar också att en väldigt viktig del av en fotografs arbete är att välja bilder. – Jag inledde varje sektion med en flagga. När jag tittar på de 83 bilderna i boken, så tycker jag att jag har fångat essensen.

I Sarah Greenoughs mäktiga bok Looking in (egentligen en katalog) från 2009, skriver hon att de där 83 bilderna förändrade fotografin. Looking in är på över 500 sidor, ett standardverk om man vill förstå något om Robert Franks fascinerande bok. – It changed the course of twentieth-century photography, skiver hon och fortsätter – And it was not his subject matter – cars, jukeboxes, and even the road itself – that redefined the icons of America; it was also his seemingly intuitive, immediate, off-kilter style, as well as his method of brilliantly linking his photographs together thematically, conceptually, formaly, and linguistically, that made The Americans so innovative. More of an ode or a poem than a literal document, the book is as powerful and provokative today as i was fifty years ago.

Ja, och nu har det gått 60 år sedan den kom.

I filmen ”Don’t Blink – Robert Frank” beskriver Frank hur han kom i kontakt med ”beatnik”- författarna och hur betydelsefulla de var för hans konstnärliga utveckling. De kanske inte visste vart de var på väg, menar han, men de var i ständig rörelse. – Viljan att uttrycka något nytt eller att bara röra sig i en annan riktning. Tron på att man kan gå sin egen väg och bestämma sina egna regler, det var det viktiga, enligt Frank.

Han anser att film överlever och när han ser en av sina filmer många år senare, slås han av att människor rör sig och pratar. – Filmerna är inte som foton, de lever. De återuppväcker verkligheten. Foton är bara minnen som man lägger tillbaka i en låda anser han. Mina filmer är personliga. Om de lyckas förmedla något är jag nöjd, säger han. Han konstaterar dock att filmerna inte är så framgångsrika som hans fotografier och det gör att han söker intensivare, strävar efter att uttrycka det bättre – Jag kanske aldrig når fram men jag försöker, säger han.

Han får en fråga om hur han förändrat sitt liv genom sin konst och han svarar – genom att tro på arbetet och tro att man kan fortsätta arbeta. Det är så man kan förändra ödet. Det är så man kan hantera ödet. Jag är inte verbal. Jag är visuell. Jag har inget att avslöja. Allt finns i verket. 

Jag är glad att jag såg om Laura Israels hyper-intressanta film om Robert Frank. Hans konstnärskap är unikt. Det bästa man kan vara är, nyfiken. Stå upp och håll ögonen öppna. Skaka inte. Blinka inte, säger vår tids mest innovativa fotograf.

PS Jag har berört Robert Franks arbete många gånger tidigare här på bloggen, bland annat här.

Här finns en trailer, pressklipp mm. till filmen ”Don’t Blink Robert – Frank”.

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen ”Don’t Blink” – Robert Frank av Laura Israel