claes gabrielson

Det luktade diselolja och saltvatten

In Böcker on november 6, 2017 at 11:15

Foto: Bruno Ehrs I Ur boken Bunker Ett Noll Fyra

Fotografen Bruno Ehrs träffade en man på Gotland som sa att han köpt tre bunkrar. Han blev så nyfiken att han själv ville se bunkrarna på plats. En var vattenfylld, en liknande ett parkeringsplan i ett P-garage, men i den tredje blev det en sorts kärlek direkt.

Det blev 17 besök till bunkern under tre och ett halvt år och över fyra tusen exponeringar.

Det luktade diselolja och saltvatten, sa fotografen vid presentationen av boken Bunker Ett Noll Fyra, på bokhandeln Konst-ig i Stockholm för ett par veckor sedan.

Omslagsbilden visar en dörr med utstående bultar i majestätiskt släpljus. Skuggorna bildar ett rytmiskt mönster på den grova rostiga ytan, likt ett bortglömt militärt chiffer.

Bruno Ehrs citerar Henri Cartier-Bresson när denne säger, – Först kommer geometrin, sen kommer innehållet. Betongen verkar kalla på honom, i varje hörn finns en ny vinkel, en ny möjlig komposition att lösa. Han verkar närmast besatt av den råa betongens alla linjer och rummens förhållande till varandra.

Bruno Ehrs balanserar i det här projektet på en skarp men tunn linje mellan klassisk arkitekturfotografi, så som den brukar presenteras i böcker och tidskrifter, och det egna uppdragets konstnärliga utmaningar. I det första fallet kan kunders önskemål och redaktionella förväntningar styra arbetet. När det gäller det egna uppdraget blir kraven annorlunda. Inte lägre, förmodligen högre.

Den personliga blicken, det man bara själv ser i exponeringsögonblicket, är ett beslut som är privat och framdrivet av en miljard livserfarenheter, unika för varje fotograf. Här ska kameran stå, i just det här ljuset, med den här brännvidden och den här bländaren. Det blir det viktiga, inget annat.

Hand, betong och natur blir tillsammans stundtals kärvt och poetiskt i Ehrs kamera. Mötet mellan det brutalt skulpturala och den karga långsamvuxna naturen skildrar han övertygande, inte minst genom sitt medvetna sätt att låta färgtemperaturen spela en roll i kompositionerna som när det varma interiörljuset läcker ut och blandar sig med det omgivande landskapets blå skymningsljus.

Bruno Ehrs visar i den här boken att han när han är som mest intresserad av en detalj, ett materialmöte eller en egendomlig form i bunkerns betongkonstruktion, då är han som bäst. Minst kommersiell för den som vill se det så. Jag föredrar de mest avskalade bilderna som genom sin delvisa tomhet, lämnar störst utrymme åt mig som betraktare.

Boken är tonsäkert och rytmiskt formgiven av Petter Antonisen. De bruna linnepärmarna sticker ut ett 1,5 cm runt inlagan, som inte sitter fast i ryggen. Jag får associationer till en ”mapp” avsedd för planritningar och arkitektens skisser. Något att bära under armen mellan kontoret och arbetsplatsen. Det hela känns exklusivt och väcker naturligtvis ett habegär.

Mikael Timm har skrivit en spänstig och initierad essä om bunkerns idé ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Från den ursprungliga borgen, via barndomens filt över ett köksbord där man kunde gömma sig, till surrealisternas tanke att bunkern är en symbol för det undermedvetna i armeringsjärn. Han tar sig sen via Walter Benjamin till industrialismens arkitektur och till de militära behoven av bunkrar fram till dagens drömprojekt, en sommarstuga. Han konstaterar att första gången just den här bunkern byggdes, var det av skäl som hade med krigshot och våld att göra. Nu när den byggts om till sommarhus har det skett av lust.

Boken avslutas med en mycket intressant intervju som Timm gjort med en av de unga arkitekterna som anlitats till ombyggnationen, Erik Gardell. Han säger bland annat att man inspirerats av det militära, när det gäller det yttre. – Jämfört med militärbyggnad är det här inte stramt. Det handlar om ett formspråk där vi noga tagit över den militära typologin, säger han.

Bruno Ehrs hade den här gången ingen uppdragsgivare. Bruno uppfann själv projektet. Fotografens nyfikenhet och konstnärliga vittring, var den egentliga beställaren.

Resultatet är storslaget.

PS

Boken Bunker Ett Noll Fyra är utgiven av Bokförlaget Arena och har ISBN: 978-91-7843-507-4

 

 

Med kameran i byxfickan

In Utställningar on oktober 23, 2017 at 08:58

Foto: Nils Degerman | Från utställningen, Där jag brukar gå.

Där jag brukar gå heter utställningen med Nils Degermans bilder som just nu visas på Stockholms Fotoantikvariat.

Det är en stor liten utställning i ett mycket litet galleri. Man skulle kunna kalla Degerman för en flanör med kameran i fickan. När han tidigare gick omkring med större kameror hängande på axeln, kände han en viss anspänning. En inre känsla av att behöva prestera. Numera har han en liten oansenlig, men hyfsat bra kamera i sin byxficka när han är ute och går, inget mer med det. Ibland får han syn på något som triggar hans seende och handen dyker ner i fickan och han halar upp den oansenliga kameran. Slutaren ljuder precis som på dyrare och tyngre kameror, och bilder bärs hem i sitt digitala mörker.

Det är stramt och koncentrerat. Skuggor, linjer mönster. Grafiskt konsekvent och poetiskt tolkat, i en tradition från den internationella konstruktivismen från 1920-talet. Kopiorna är suveräna med exakt kontroll kring valörer, hög- och lågdagrar.

Degermans bilder befinner sig i ett lyckligt ögonblick i ett gränsland där han företar sina promenader längs osynliga linjer mellan fotografi och mer traditionell grafik. Högtryck, djuptryck, plantryck och genomtryck, ljustryck, grafiskt blad, gravyr, litografi, etsning, träsnitt, linoleumsnitt, kopparstick, torrnål, mezzotint, collografi, akvatint, karburundumtryck, fotogravyr.. det är en vacker djungel, grafiken. Fråga inte mig var gränsen går mellan fotografi och grafik. Spelar det egentligen någon roll? Degermans bilder är nu tagna med en kamera men flera av bilderna skulle hur lätt som helst kunna passera som grafiska blad, om de tekniskt framställdes och trycktes på ett annat sätt.

En serie på åtta bilder handlar om spår i snö, som öppnar för tolkningar i många riktningar, inte minst spåret som leder rakt in i barndomen.

Degermans utkikspunkt är ett ställe på Liljeholmsbron där han kan titta ner mot en plats där bilar brukar vända. Han studerar däckavtryck, spår som skär genom snön. Tar bild efter bild, söker variationer i den vardagliga upprepningen av vändande bilar. Han registrerar mönstren och ser spåren. Ett pussel läggs och ett antal säregna och gåtfulla bilder växer fram. Fotografens konsekvens är det viktiga, om han hade avvikit från sin position, ändrat sin rutin på bron hade det inte blivit så här starkt.

Det är stiligt och som helhet en mycket imponerande svit.

PS Utställningen är öppen tis-fre 12-18, lör 12-15 och pågår till den 22 dec

Lojal mot skuggornas kraft

In Böcker on september 29, 2017 at 14:02

Teju Cole är författare, fotograf och konsthistoriker. Hans essäbok ”Kända och underliga ting” är en slösande rik och briljant bok. Han skriver bland annat om författare som James Baldwin, Virginia Wolf, W.G. SebaldDerek Walcott och V. S. Naipaul. Om Tomas Tranströmer skriver han En av mina nödhamnar.

I Coles sällskap är det lätt att känna sig inbjuden till ett oavlåtligt intressant resonemang om konst, litteratur, politik och inte minst fotografi och han rör sig ledigt mellan kända och för mig okända namn. Han skriver fascinerande om historisk fotografi fram till dagens ”samlarkonstnärer” som med olika strategier använder sig av funna eller helt enkelt hittade fotografier, på nätet eller på loppmarknaden.

Bland mina favoritfotografer finns Saul Leiter, där det bland annat heter – Innehållet i Leiters fotografier framträder med en sorts fördröjning innan man förstår vad bilden handlar om. Snarare än att se bilden låter man den lösas upp i medvetandet, som en brustablett i ett glas vatten. En av fotografins svårigheter är att den är mycket bättre på att vara explicit än diskret.

Flera av de projekt Teju Cole beskriver är fascinerande. Glenna Gordon exempelvis har fotograferat saker som blivit kvar efter de nigerianska skolflickorna som blev kidnappade av Boko Haram. Varken kidnappningen eller fångenskapen går att fotografera, men genom bilderna på skolböcker, anteckningsblock, klänningar, och skor upprättas en sorts kontakt med flickornas liv. En bild av en blå blus med ett namn broderat innanför kragen blir början till en berättelse om flickan, Hauwa Mutah det sjätte barnet i en barnaskara på nio, och vars favoritämnen i skolan var engelska och geografi.

Howard French, en journalist med ett förflutet som utrikeskorrespondent och redaktionschef på New Tork Times, har i en bok som jag direkt blir nyfiken på skildrat det försvinnande Shanghai, ”Disappearing Shanghai”. Till skillnad från den fotografiska idén om ”avgörande ögonblick” verkar French har fått tillträde till privata, långa ögonblick, där människorna tycks visa sina verkliga och oförställda jag. – Samtidigt är det här också fotografier av människor i en historia, aktörer på en scen som de kanske bara är vagt medvetna om och historien de berättar handlar om en värld som flyter förbi, och som snart kommer att vara försvunnen, skriver Cole.

Om Roy DeCarava skriver han i ett kapitel med rubriken, En sann bild av svart hud, att DeCarava är en av USA:s mest fängslande och poetiska fotografer. Cole anser att kraften i bilderna ligger i de mörka partiernas skönhet. – Istället för att försöka ljusa upp det svarta gjorde han det oväntade och gjorde det ännu mörkare. Det som är mörkt är inte tomt.

När jag läser det här plockar jag fram ”The Sound I Saw”, av DeCarava. I början av sextio-talet designade han den här boken med egna texter och orginalprintar, det vi i dag skulle kalla en ”dummy”. Sen blev den liggande nästan ett halvt sekel innan den blev publicerad av Phaidon år 2001. ”The printed equivalent of jazz”, som någon sa. Fotografen är lojal mot skuggornas kraft, hävdar Cole och betonar DeCaravas omsorg och elegans som inspirerade en hel generation svarta fotografer.

Jag vill mena att omsorg i ämnesval och elegans i språket också gäller Teju Cole själv. Hans tankar rör sig rastlöst som under vandring, men de stannar ofta vid tankar som kan vara kloka och insiktsfulla eller helt vardagliga. Varje tanke når ett mål, litet eller stort. Generöst delar han med sig till läsaren. Man känner sig faktiskt en smula smartare varje gång man lägger boken ifrån sig. Svårläst, filosofiskt snårig? Knappast, han är okomplicerad och klar som en oanvänd Leica lins.

PS

Teju Coles bok, ”Kända och underliga ting”, (Natur & Kultur) ISBN: 978-91-27-15071- 3

 

Foto: Roy DeCarava | Ur boken ”The Sound I Saw”.