claes gabrielson

Ljuset från 1800-talet

In Arkiv on juni 11, 2022 at 15:47

Foto: Julia Margaret Cameron | © Bodleian Libraries, University of Oxford

Det är en smula omtumlande att färdas rakt in i Julia Margaret Camerons bilder, nästan ner till pixelnivå. Först själva färden från vår tid, till hennes och sen djupare och djupare in där kornet i emulsionen tar över..

Att på så nära håll kunna studera ansikten är nästan som att få kontakt med människor från en annan tid. Det är svindlande. 

Jag har alltid varit svag för Camerons bilder. Jag minns Fotografiska Museets affisch till utställning ”Tusen och en bild” från 1978. Den stora bilden som nästan täckte hela formatet 70×100 var ett porträtt av henne på Cyllene Wilson, kallat: ”Mountain Nymph, Sweet Liberty”, från 1866.

Julia Margaret Cameron ingår i den självklara skaran betydelsefulla pionjärer som på ett övertygande sätt gjort ett konstnärligt och personligt avtryck i den tidiga fotografins historia tillsammans med Daguerre, Nadar, Talbot, Muybridge och senare Stieglitz och Cunningham m.fl. 

The Bodleian Libraries och Digital Bodleian är knutet till Universitetet i Oxford. Man började att digitalisera bilder i början av 90-talet och i arkiven finns inte bara fotografiska samlingar utan mängder av kartor, arkitektritningar och medeltida pergament. Kinesiska manuskript, texter på hebreiska, arabiska och dokument från Georgien och Armenien m.m.

Julia Margaret Camerons bilder som nu finns tillgängliga högupplösta, var en gåva till dramatikern och poeten Sir Henry Taylor, född 1800. Familjen skänkte senare samlingen på 112 bilder till Bodleian runt 1930.

Så här borde det vara överallt på alla museer och i alla arkiv. Vi ska kunna surfa in i våra förfäders vardag till minsta mjölkpall och klänningsliv.

Fotografiska samlingar är idag utspridda på hundratals institutioner, arkiv, museer och hembygdsföreningar m.m. vilket betyder att det saknas ett övergripande ansvar för fotografin som dokument, berättelse och konstnärligt uttryck.

Den stora arkivutredningen som presenterade sitt resultat i december 2019, hade inte ens fått i uppdrag att titta på de fotografiska arkiven.

Vilket politiskt parti i Sverige är berett att lyfta denna fråga om vårt lands fotografiska minne? Var finns den kulturpolitiker som är beredd att satsa på en nationell översyn av vårt lands fotografiska arv?

När fotografin ännu är ung växer det moderna Sverige långsamt fram och det sker inför öppna kameraslutare. Alla bilder som tas av ateljéfotografer, pressfotografer, dokumentärfotografer och bygdefotografer utgör viktiga pusselbitar i förståelsen av hur moderniteten växer fram.

Varför ska inte denna period och dessa hundratusentals bilder samlas, organiseras och ingå i vårt eget lands historieskrivning och därmed göras tillgängliga för allmänheten, historiker och forskare? För mig är det obegripligt! 

Lika ofattbart är att vi inte har ett fotografiskt museum.

Lite tröst utgör Camerons bilder där jag nu kan surfa in mot ansikten och se in i ögon som såg ljuset från 1800-talet, det är enastående och fyller mig med en märklig känsla av tidlöshet.

Samtidigt undrar jag om någon om 150 år kommer att sitta och titta på bilder från vår tid och studera ansikten och kvardröjande ögon, kanske genom en projektion i tomma luften.

Men en sak är klar att bilderna omhändertagits med den tidens spetsteknologi, av en anställd på det stora ståtliga Fotografiska Museet.

Länk till Julia Margaret Camerons bilder

Länk till Digital Bodleian – Collections

Länk till det gigantiska Bodleian Libraries

Foto: Julia Margaret Cameron | © Bodleian Libraries, University of Oxford

OBS, på dator – klicka på bilderna för att öppna bildgalleriet i större format

Från ett antikvariat i Köpenhamn

In Uncategorized on maj 26, 2022 at 14:03
Omslag till boken | Eva Besnyö av Tineke de Ruiter

Badmössan och kameran och leendet däremellan. 

Allt andas framtid och möjligheter.

Porträttet är omslagsbild till boken, ”Eva Besnyö” av Tineke De Ruiter. Fotografen heter John Fernhout hennes dåvarande pojkvän. 

Efter att jag skrivit om hennes bilder härförleden hittade jag boken på ett antikvariat i Köpenhamn.

Att jag blev fascinerad av Eva Besnyös bilder tror jag beror på tonen i hennes tidigaste bilder. 

Det formligen strålar från porträtten av vännerna. Liv och fotografi, hand i hand.

Hon var bara 21 år gammal när bilden på pojken med cellon togs.

Det är den mest kända av hennes bilder. Den har tryckts i åtskilliga tidskrifter och i fotografiska årsböcker. Den finns på flera skivomslag och som pussel (!) i Japan. 

Edgar Reitz magnifika film ”Heimat”, finns den som affisch i cellostudenten Clarissa Lichtblaus rum. 

Hon hamnade huvudstupa in i ”Den nya sakligheten”. Boken ”Die Welt is schön från 1928, av Albert Renger-Patzsch gjorde ett starkt intryck på henne. 

Hon har i intervjuer kallat den för sin ”bibel”. 

I en film av Leo Erken säger hon: “Things that make a deep impression on you become a part of yourself”.Men hon menade samtidigt: “When I made something like that, I never gave a conscious thought to the book”.

Hennes uppdragsfotografering bestod till övervägande del av porträtt på författare, musiker och dansare. I sitt första äktenskap, med John Fernhout, kom hon genom hans mor konstnären Charley Toorop i kontakt med en stor krets av skådespelare, formgivare och konstnärer. Hon tog också mycket bilder på barn och arbetade för ett stort antal tidskrifter i skilda ämnen bland annat inredning och arkitektur.

Hon var ambivalent till sina tidiga arkitekturbilder som hon tyckte var för vackra. 1979, när hon var 69 år gammal ville hon rensa ut dessa ur sitt arkiv. Som tur var hände inte detta.

Hennes kvarlåtenskap bilder, brev, dokument, tidskrifter förvaras nu i fotosamlingen vid Universitetet i Leiden (Leiden University Librarie (UBL) som är den äldsta i Holland.

Jag försökte dock förgäves att se hennes bilder där. Jag kontaktade Universitetet som svarade att Eva Besnyös arbete ännu inte är katalogiserat. 

Men det går dock att se många av hennes bilder i ett annat arkiv, Maria Austria Instituut. 

Där finns stort antal lågupplösta bilder, möjligen kontakter, eller råkopior. Men högupplösta bilder finns att beställa för olika ändamål.

När jag betraktar Eva Besnyös bilder känner jag en fascination över hur en ung människa upptäcker fotografi som ett personligt uttrycksmedel. 

Ett bråddjup av vemod infinner sig när jag betraktar hennes bilder från de tidiga åren, bilderna på vänner och bilderna på henne själv.

Det kunde vara du och det kunde vara jag.

*

PS Länk till mitt förra inlägg om Eva Besnyö

Länk till en av bilderna i Maria Austria instituut | ”Panni Kirchner en Magda Besnyö liggen in het gras, Mátyásfold Hongarije 1932”.

Här en länk till alla Eva Besnyös bilder på Maria Austria Instituut

Boken Eva Besnyö av Tineke de Ruiter, utgavs 2007 av Voetnoot, Amsterdam ISBN 978-90-78068-013

Se uppslag ur boken:

Mörka rum

In Funna bilder on maj 11, 2022 at 16:18

Vad gör de här damerna egentligen? Året är 1904, platsen är någonstans i New York.

Återigen ett vykort jag fann i en låda i min källare tillsammans med ett hundratal andra. Som ung köpte jag ofta vykort på resor i samband med besök i konsthallar och museer. Böckerna var ibland för dyra, men jag ville ändå ha ett minne med mig hem och då fick det bli ett vykort.

Ett mörkt rum, med fyra kvinnor som verkar intresserade av ett hörn i de dunklaste delarna av rummet. De bär liknade kläder också de mörka. Är de svarta eller blå, kanske koboltblå?

Varför står de i så egendomliga positioner? Kropparna verkar stelnade i rörelsen inte bara på grund av den valda slutartiden. Kanske stod de så redan innan exponeringen? Vilken ritual utförs här, tillhör de en religiös sekt?

Frågorna är många. Skuggorna på golvet från deras kroppar antyder att det finns fönster bakom fotografen, men de tar ingen notis om detta utan verkar obönhörligen intresserade av rummets mörkaste plats.

Bilden ingår tillsammans med 22 000 andra i, The Byron Collection på the Museum of the City of New York. Huvuddelen av samlingarna består av bilder från vardagligt liv och från allmänna institutioner. Tonvikten ligger runt sekelskiftet, 1890 – 1910.

Sökfunktionen på hemsidan kunde vara bättre (jämfört med det fantastiska Library of Congress) men där finns mycket intressant att finna kring det dynamiska New Yorks framväxt.

Men damerna på bilden?

De är blivande lärarinnor, på baksidan av mitt vykort står det: ”Handball game at teachers college, NewYork, 1904”.

Bra då vet vi.

PS

Länk till The Byron Collection.

Länk till Library of Congress