claes gabrielson

Mörkrummet i himlen

In Arkiv, Böcker, Film on juli 27, 2018 at 14:15

Foto: Jean Hermanson | Okänd, Pump-Separator, Tullinge.

Nils Petter Löfstedt liftar till Paris med en kompis sommaren 2002. När de passerar Malmö går de in på ett antikvariat. Nils Petter frågar efter fotoböcker och blir visad, ”Nere på verkstadsgolvet och ”Dom svarta”. – Han som gjort dem står där borta, säger ägaren Torgny Schunnesson. Nils Petter var för blyg att hälsa.

Sex år senare är han assistent till fotografen Jean Hermanson som gjort böckerna han sett på antikvariatet. Nu har Nils Petter gjort både en film och en bok om Jean med titeln ”Himlens mörkrum”.

Den gåtfulla titeln kommer från ett samtal i filmen där Jean säger apropå hur lite man får för en bild, den låga timpenningen när allt materialet, papper, framkallning, fix och efterarbetet med retusch räknas in – det är inte så bra betalt, men man får en plats i himlen, i dokumentärhimlen i det stora mörkrummet där alla fotografer samlas.

Jean Hermansson dog i augusti 2012 och efterlämnade oavslutade projekt och ett arkiv med hundratusentals negativ och kopior från 60-talet tills idag. Oavslutad var också den dokumentär Nils Petter hade påbörjat, men han fortsatte att följa i Jeans fotspår. – Arkivet har  börja leva allt mer, på ett sätt som jag inte trodde var möjligt – ibland tänker jag att det kanske finns ett mörkrum däruppe, säger han.

Det är ömsint, starkt och vackert. Boken och filmen verkar tillsammans på så många plan. Det blir dels en homage från en yngre fotograf till en äldre, men också en hyllning till de arbetare som Jean skildrade i sitt arbete. Den sammanlagda effekten är mycket imponerande och borde rendera medalj och pengar, inte i Jeans himmel utan här på jorden. Det är trots allt vårt lands främsta skildrare av arbetets villkor under 60- och 70–talen, som här hedras.

Bokens första bild är från Irland 1967. Regnvåt asfalt, en liten flicka vars kappa i siluett gör hela bilden. Hon har precis lyft sin högra fot för att ta sig över gatan. I famnen har hon en flaska mjölk, klacken är fortfarande kvar i det blöta svarta, vinden rufsar hennes hår. Bilarnas grå och svarta plåt ramar in det vardagliga ögonblicket. Livet som det såg ut just där och då.

Det är en mycket fin bild fullt i nivå med exempelvis Edouard Boubats och Helen Levitts arbeten.

I filmens första scen går Jean också på en gata, troligen i Malmö. Han är filmad bakifrån och på ljudspåret hör man Jeans röst från ett telefonsamtal: – I fotografi är det så att det kommer till en långsamt, sen går det fort över. Både känslomässigt och praktiskt. Det går väldigt snabbt, sen är det över.

Ett par minuter in i filmen säger Jean Hermanson: – Jag upplever att många människor blir vackra när de arbetar. Den tanken hänger som ett lod i allt han fotograferar. En djup respekt för människor i arbete.

Tillsammans med Folke Isaksson gjorde han böckerna ”Dom Svarta” En bok om gjuteriarbetare i Sverige, (Bonniers, 1970) och ”Nere på verkstadsgolvet”. En bok om metallarbetare, (Bonniers, 1971)

Folke Isaksson har i en annan bok, Jean Hermanson fotografier (Malmö Museer 2005) beskrivit deras gemensamma arbete. De reste omkring i hundra dagar från Kalix till Kockums i Malmö, från Björneborg i Värmland till Oxelösund och återvände med fyllda anteckningsböcker och många bilder – Jag vet inte hur Jean beter sig, men han blir aldrig tagen för företagets fotograf eller Dagens Industris utsände, skriver han

Isaksson tror att det har att göra med något genuint som Jean Hermansson har med sig från Norrahammar, sin barndoms småländska brukssamhälle. – Han ställer enkla frågor: Vad tycker du om jobbet? Och hur länge har du jobbat på den här avdelningen? De tycks alltid fungera. Den tillfrågade känner sig en smula betydelsefull och hämningarna släpper. Efter fem minuter tycks det inte vara något märkvärdigt med att det står en fotograf där. Han står kvar och snart märks han inte.

Klassmedvetenheten finns också hos Nils Petter Löfstedt, som jobbat som mentalskötare, personlig assistent och på gruppboende och även i olika kamerabutiker. På gymnasiet fick Nils Petter och en kamrat ta hand om skolans mörkrum och han upptäckte att han hade ett bildseende.

Han säger i en intervju gjord av Jenny Maria Nilsson i boken Himlens Mörkrum att båda hans föräldrar är arbetarklass. Hans morfar jobbade på Motala verkstad. En gång samtalade han med sin far om klassfrågan, – Är vi medelklass? Frågade han och pappan svarade – Min farfar var statare.

Jean Hermansons stora misstag var att han inte tog namnen på dem han fotograferade. Han skämdes för det långt senare och berättar att han och författaren Folke Isaksson, tänkte att de som porträtterades på bilderna skulle förknippas med den kritik som kom fram i intervjuerna. Det var av respekt och för att skydda individerna på bilderna som man inte publicerade namnen på arbetarna.

Detta faktum utnyttjar Nils Petter Löfstedt suveränt. Hela filmens dramaturgi påverkas av det här beslutet. Han bestämmer sig för att börja leta efter människorna på Jeans bilder. Han gör det Jean inte förmådde och det blir obetalbara scener när han efter alla dessa år kommer till människor med bilder i handen och ber om hjälp att identifiera personerna. Vid Motala Verkstad kan ”Klot Johan”, ”vildkatten”, Kurre-säcken”, ”Kungen” och ”Fällekniven”, således identifieras. En person säger;  – det där är min far, han kallades ”Moraklocka”.

Det är underbara scener med dialektsjungande ljudspår. En man tittar länge på en bild och tycker personen verkar bekant på något vis, vänder på bilden och utbrister: Men är det jag? Känner jag inte igen mig själv? Det är ju den maskinen!

Flera andra, vänner och kollegor blir intervjuade i filmen. Torgny Schunnesson mångårig vän säger att Jean inte betraktade arbetarklassen som offer, han tyckte inte synd om arbetarna. Han beskriver relationen mellan Folke Isaksson och Jean: ”Folke var i grunden poet och Jean var poet som fotograf, om du frågar mig.

Han säger också att Jean var den minst kommersiella han träffat.

Den ständigt närvarande dokumentärkollegan Micke Berg kommenterar Dublinbilderna. Han håller upp en bild som föreställer en liten flicka med en barnvagn i motljus mot den våta gatan – Den här är ju helt otrolig! Dublinbilderna känns mer privata, säger han och menar att det här är en skatt. – Jean är timid i sitt sätt, pressar ingen människa.

Lite längre fram i filmen dyker Berg upp igen, den här gången i ett mörkrum för att kopiera några av Jeans negativ. Vid en tät porträttbild hörs Mickes röst – Kolla ögonen, ser du hur han satt det! Vilken jävla fin gråskala.

Det slår mig att Jean Hermansons gärning måste ses i en annan kontext också. Han kvalar in bland de klassiska arbetarförfattarna, Ivar Lo Johansson, Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, Maja Ekelöf med flera. Eftersom just arbetsplatsskildringar var en av Jean Hermanssons starkaste sidor som fotograf är han är definitivt inskriven i den församlingen av berättare.

Genom sina inträngande bilder lyckades han skickligt visa arbetarnas levnadsvillkor i tillfälliga viloplatser på och vid sina maskiner och lunchrum på arbetsplatser långt mer skitiga, solkiga och ovärdiga, än vad mången företagsledare och politiker kunnat förställa sig. Det här är bilder som togs när Sverige som bäst höll på att formas till den moderna välfärdsstaten som vi känner idag.

Jean Hermansons dokumentära arbete är ett led i en sorts förståelse rakt in i en annan erfarenhet. Utan fotografens öga, hans närvaro hade vi kunnat leva ovetandes om hur exempelvis sex män vilar eller försöker sova i lunchrummet på NJA. Sex män på en liten upphöjd trä-sockel. Inga madrasser eller kuddar. Slitna och värkande kroppar direkt mot det hårda underlaget. Ändå en sorts vilans exil, bort från maskinernas dån i några minuter.

Jean Hermanson fotograferade en värld som få kände till och genom bild efter bild växer, ordet solidaritet fram. Ett ord som vi idag om och om igen behöver lära oss stava till och vars betydelse det tycks ta ytterligare generationer att förstå innebörden av.

Nils Petter Löfstedt har känsligt och lyhört skapat ett värdigt minne, över en av vårt lands absolut finaste dokumentärfotografer.

 

PS

Jean Hermansons fotografiska kvarlåtenskap, har efter hans död övertagits av Landskrona foto/Landskrona Museum. Jag hoppas innerligt att där nu finns resurser och tillräcklig kompetens att förvalta det här viktiga materialet och göra det tillgängligt för allmänhet och för forskning långt in i framtiden.

Eftersom Jean Hermansons rika bildarkiv är av absolut riksintresse och får det nu inte riskera att somna in på hyllorna i Landskrona.

En utställning med Jean Hermansons bilder finns att se på Fabriken i Bästekille fram till den 30 september i år.

 

 

Saknad och ständigt närvarande

In Böcker, Radio-Program, Utställningar on juli 21, 2018 at 23:01

Foto: Peter Gustavsson | Christer Strömholm och undertecknad på galleri Camera Obscura, okänt årtal.

Antingen möts man med applåder eller också med fy-rop och buanden, ordentligt som på en Cinémathèque föreställning i Paris. Jag möttes av tystnad, det var tyst. Sen kom en jätteapplåd, säger Christer Strömholm angående en stor visning av hans bilder i Arles 1981. Så inleds ett alldeles färskt radioprogram om fotografen, som skulle fyllt hundra idag.

Jag blir alldeles varm när jag hör hans omisskännliga röst. Skorrningen, de militära spåren från en överklass uppfostran. Aldrig ett ord för mycket. Inga onödiga ornament. Korta meningar nästan som meddelanden eller signaler.

Det var en lysande öppning på ett mycket bra program som gjorts av Rigmor Ohlsson som förutom klipp ur radioarkivet med Strömholm själv, innehåller två bärande intervjuer med fotograferna Anders Petersen och Håkan Elofsson. Båda med en stark relation till Strömholm som blev något av en fadersgestalt när de var unga. Var och en betonar att den där macho-myten som fanns kring fotografen Christer Strömholm, var falsk. Han var i själva verket en mjuk person, en romantisk människa som såg varje individ han mötte, berättar Anders Petersen.

Håkan Elofsson menar bland annat att omslagsbilden till boken Poste Restante var anledningen till att han blev fotograf. – Den var så bortom vad jag trodde att fotografi var och om man kunde ha en död rutten hund på ett omslag då blev jag väldigt, väldigt nyfiken för vad fotografi kunde berätta, och vad det var, säger han.

Anders Petersen får frågan om vilken bild som betytt mycket för honom. Han börjar då berätta om bilden med fotspår i snön från en kyrkogård i Paris. – De här människorna hade på natten, innan Christer tog bilden, besökt varandras gravar och umgåtts. Så det fanns ett liv efter döden. Det fanns en symbolik, en sorts mättad symbolik. Det var så han arbetade. Han satte sig in i sakerna, med sin erfarenhet och med sin närvaro, säger Anders och förklarar att det var den bilden som fick honom att förstå vilka litterära och symboliska möjligheter som fanns inom fotografin. – Den bilden fick mig att söka till Fotoskolan, att börja fotografera, säger han.

Han beskriver sen hur en utställning med 50×70 printar monterade direkt på masonit påverkade honom. – Det var som ett bombnedslag, det gav elektriska chocker rakt in i hjärtat på mig. Det var helt drabbande. Det var som den ena sanningen efter den andra, som laddades av magi. Det var fullkomligt magiskt, säger Anders Petersen i intervjun.

Jag har aldrig haft så roligt, skrattar Håkan Elofsson när han beskriver de fem åren som han jobbade som kopist åt Strömholm. Han fick ingen lön, men tillgång till Christers kontaktnät och fick nästan direkt uppdrag för tidningen ETC.

Christer Strömholm – Den legendariske fotografen (P1 Kultur) är ett rikt program fyllt med detaljer som tar oss en bit in bakom myten CHR. Lyssning rekommenderas starkt. Inte minst för Anders Petersens otroligt intressanta utläggning om att alla Christers bilder, handlade om honom själv. – Jag är jätteledsen. Jag förstår inte, säger programmets producent. – Det här är ett glas vatten, fortsätter hon. Det tror du ja, men se du, det är det inte, svarar Anders kobrasnabbt. Det kan vara ett vattenglas för dig och ett vattenglas för mig, men så enkelt är det inte. Grejen med fotografi är att man ska försöka skildra känslan av det hela.

Så håller han på i flera minuter och landar i idén om närvarande fotografi där fotografens egna känslor och erfarenheter behövs för att det ska bli en bra bild.

Programmet avslutas med att de bägge intervjuade fotograferna var för sig får svara på frågan hur Strömholm hade klarat sig i dagens fotoklimat. Håkan Elofsson säger att han skulle ha klarat sig alldeles utmärkt 2018. Christer kunde erkänna när han hade fel.

Anders menar att Christer idag skulle vara följsam tiden. Fotografera på samma sätt han alltid gjort och fortsatt gå mot strömmen. – Han skulle som han gjorde 65, 66, 67-överraska världen med en helt egen stil. Som han gjorde då, säger han.

Personligen kände jag inte Christer Strömholm speciellt väl. Ändå har han följt mig under hela mitt fotografiska liv. Genom fotografen Bengt-Göran Carlsson som gått Fotoskolan fick jag kontakt med Christer första gången. Sen träffades vi vid några dussin tillfällen.

En gång samtalade vi om Théâtre du Soleil och filmen Molière, av Ariane Mnouchkine. Det satt en stor affisch från filmen monterad på tyg ovanför köksbordet på ploggatan, vill jag minnas. En annan gång handlade samtalet om medeltids musik från en platta med Joculatoris Upsaliensis. Vid ytterligare ett tillfälle minns jag att han var nyfiken på en diktsamling av Thomas Tidholm, som han fann i min bokhylla. Det var emellertid främst i samband med arbetet kring utställningarna på Galleri Fotograficentrum i Örebro vi hade kontakt.

Vi visade genom åren fyra, möjligen fem olika utställningar med hans bilder. Jag tror att vi var först med att ställa ut hans storformats färg Polaroid-bilder. En mycket fin utställning var också ”Återfunna bilder”, där fotografen Gunnar Smoliansky hade gjort urval och på ett suveränt sätt kopierat tidiga 6×6 negativ från Paris. Oj så bra!

Det är bara att buga och tacka Christer Strömholm i sin himmel för hans blick, för modet att leva som han gjorde och att han förde in nyfikenheten i sitt fotografiska arbete.

Tack Christer för dina djupt personliga meddelanden.

Foto: Christer Strömholm | Ur utställningen ”Återfunna bilder”, urval och kopiering, Gunnar Smoliansky.

PS. Skriv Strömholm i sökfönstret ”Search” nedan för att läsa andra texter på bloggen där Christer Strömholm figurerar.

Avklarnad stillhet

In Böcker on juni 2, 2018 at 14:12

Foto: Nina Korhonen | Ur boken Monkey to Monkey

Monkey to Monkey heter Nina Korhonens nya bok. Rött linneband snyggt och dynamiskt formgiven av Patric Leo i samarbete med fotografen. Bilderna är tagna under 9 resor till i Kina mellan år 2004 och 2016.

Apan är det nionde djuret av de 12 zodiakdjuren inom kinesisk astrologi. De 12 djuren omfattar ett år var, efter 12 år börjar cykeln om. 2004 och 2016 var apans år. Där av bokens titel.

Det är svårt att beskriva vad det här är för sorts bok. Den har inte mycket gemensamt med en traditionell reseskildring och liknar inte heller en klassisk dokumentär fotobok. Den befinner sig i ett eget universum. Ofrånkomligen är detta bilder från Kina, men samtidigt också en konstnärs upplevelse av att resa i ett land, oftast utan tolk och där hon inte kan språket.

Nina Korhonen gör inga anspråk på att försöka sammanfatta det väldiga landet Kina. Inte heller försöker hon entydigt påstå något om de förändringar som landet genomgår. Undantagsvis syns det nya moderna samhället växa fram, exempelvis som i en panoramavision på en husvägg. Ett futuristiskt stadslandskap framställt som en dröm.

Snarare är det ett nästan ödesmättat lugn hon söker. En sorts avklarnad stillhet dröjer i flera av hennes bilder. Det är bilder av ett vardagsliv där de som fotograferas bara verkar vara inställda på att leva sina liv som vanligt. En man sover i en tågkupé, en annan i ett stenröse. Plötsligt är fotografen borta och livet fortsätter sin gilla gång. En man häller kokande vatten på en gris som ska slaktas och en familj har picknick intill en uppstoppad elefant på Peking Zoo.

En märklig sammansmältning av tidlöshet och pågående nu, uppstår i Nina Korhonens bilder. Det gör att det är ett sällsamt nöje att långsamt bläddra genom boken, nästan som en medresenär. Bilderna tål att tittas på och att återvända till, gång på gång. En gisten trästege, några trädstammar och skuggornas spel mot en vägg är ett exempel på en bild jag tycker mycket om.

En vinterbadare står och spejar ut över det frusna vattnet. En man får sitt hår klippt på gatan i en flyttbar frisersalong av genomskinlig plast. En människa begravs och musikanter spelar när kistan bärs. Hästar betar på samma vis som hästar alltid betar, i bakgrunden reser sig oändligt trista höghus. Sker allt det här nu och samtidigt?

Det finns en enorm litteratur kring det mäktiga Kina. Landets långa vidunderligt vindlande historia tenderar att förvilla seendet. Locka till övertolkningar. Det kan lätt bli så att man letar efter spår av historiens vingslag i människors alldagliga strävanden. Man kan fastna i tankar kring detta, var gång man ser bilder från Kina.

Bokens enda text är elegant inklistrad på omslagets innersida. Det är en efterskrift skriven av den mångårige kulturradio-redaktören, författaren och sinologen Göran Sommardal.

Han skriver att Korhonens bilder är intresserat iakttagande, respektfullt konstaterande. Det är lätt att instämma i det. Han noterar att ett motiv som återkommer är dörröppningar med breda plastremsor – ett gammalt bruk i ny förpackning, skriver han och fortsätter – Dörröppningen kan ju avläsas både som en gräns för fotografens tillträde och en möjlighet att skymta något annars onåbart bakom förlåten.

Det är möjligt att Korhonens lockelse till motivet ligger där. Eller är hon samtidigt fascinerad av ett enkelt ting som så tydligt uttrycker en gräns, också är grafiskt tilltalande. De omgivande färgernas rikedom, den lodräta stramheten och plastens förmåga att reflektera ljuset både utifrån och inifrån. Mörker, ljus och dunklet däremellan. Fotografins grundläggande beståndsdelar.

Jag är nog inne på att de här bilderna av dörröppningar är besläktade med en sorts vacker gåtfullhet som finns i flera andra motiv, exempelvis ett par uppställda biljardbord på en bakgård. Fast platsen är tom kan man nästan höra ljudet från biljardbollar som träffar varandra. En bild av röda handavtryck på en vägg, har en liknande suggestiv inverkan.

I bilder där tystnaden får ta plats blir det tydligt att Nina Korhonen litar på fotografiets rena poetiska kraft. Det är bland mycket annat, det som gör det här till en sällsynt bra bok.

PS Boken tillägnas Nina Korhonens morfar Kalle Väisänen. Han arbetade som chefmaskinist på fraktbåtar. Under sin uppväxt hörde hon hans berättelser och såg hans bilder bland annat från Kina. Det väckte en dröm att själv resa till det stora landet.