claes gabrielson

En absolut nödvändighet

In Radio-Program on februari 7, 2019 at 13:31

Foto: Claes Gabrielson | Tuija Lindström, Örsta 2012 i samband med en TV-intervju.

Jag har aldrig tänkt kameran och fotografin – som ett yrkesval. Det har mer eller mindre varit en absolut nödvändighet. När jag hör orden uttalas av Tuija i radioprogrammet Tuija Lindström – Ljus och mörker som formade svenskt fotografi”, blir jag rörd.

Jag minns hennes röst, hennes språkmelodi. En stark kvinna och en fotograf som alltid tog fotografin på stort allvar.

Eskil Krogh Larsson har skissat ett känsligt porträtt av Tuija, med hjälp av bland annat Anki Almqvist som träffade Tuija redan 1975 när de bodde i ”skruttiga” lägenheter i Vasastan och de talade med varandra på en knackig finsk-engelska.

Anki tar också med programmets producent till Tjursjön där en av Tuijas mäktigaste fotografiska serier blir till. Hon berättar bland annat om konjaken som Tuija hade med för att de skulle värma sina frusna kroppar, efter att ha flutit omkring i det mörka vattnet, i samband med att Tuija också gjorde en kortfilm på samma tema. Det är precis den sortens precisa och självupplevda detaljer som gör att det blir bra radio. Men jag blir lite fundersam när Eskil Krogh Larsson på ett ställe, säger: I Stockholm ser hon (Tuija) fotografen Christer Strömholms utställning ”Privata Bilder” på hans nyöppnade galleri Camera Obscura, och blir betagen. Är redaktörerna på Sveriges Radio helt avskaffade?

Anki Almqvist berättar också att Tuija plåtade där hon var. Sina vänner och barn, det var hennes signum säger Anki. Och jag blir glad när jag hör Anki tala om Tuijas misstag när hon fotograferade Ankis gravida mage, – Bilden blev överexponerad. Det här var ett misstag. Sen tog hon andra som blev bra. Men den här är outstanding. Den blev jättefin, säger hon.

Julia Peirone beskriver sitt möte med Tuija och om tiden på fotohögskolan i Göteborg. Hon menar att Tuija skapade en öppen och tillåtande skola där det var högt i tak och där samtalet och själva processen var viktiga beståndsdelar. –Hitta ert språk med kameran och vad ni vill säga och på vilket sätt, uppmanade Tuija sina elever minns Julia.

Niclas Östlind säger att Tuijas bilder är komplexa. – Man dras omedelbart in i dom. Det finns ett sug i dom. Hon har en förmåga att skapa närvaro, säger han. Han menar också att det finns något mjukt i hennes bilder, men samtidigt också något knivskarpt. – Att det bränner till. Att det finns en oro i dem och någonting dubbeltydigt, anser han. Exakt så. Det är bara att hålla med.

Om man har upplevt det fula, om man varit nära avgrunden, det är självklart att då kommer längtan efter det vackra också, säger Tuija Lindström i en radiointervju från 1988 som finns med i reportaget.

Programmet ingår i kulturradions serie ”Kulturreportaget i P1”. (Länk, här). Det är mycket bra och jag rekommenderar avgjort en lyssning.

Ett gammalt vernissagekort

In Böcker, Funna bilder, Utställningar on januari 24, 2019 at 20:20

Detalj ur vernissagekort från utställningen: strömholm | smoliansky återfunna bilder från slutet av 1940-talet kopierade och valda av gunnar smoliansky.

Jag hittade det häromdagen. Instoppat mellan några tunna utställningskataloger i den trånga bokhyllan. Ett vernissagekort. Grovt papper med synlig fiberstruktur. Ingen text på fram eller baksida. När man öppnar det, är det första man ser ett tunt papper av typen ”smörpapper” eller ritfilm, där det står:

”strömholm | smoliansky

återfunna bilder av christer strömholm från slutet av 1940-talet

kopierade och valda av gunnar smoliansky”, och sen följer öppettider och datum mm.

Om man lyfter pappret med texten ser man en inklistrad fotografisk kopia 10×10 cm av CHR. Det vill säga, det är en repro-fotograferad bild från utställningen som sedan framkallats, fixerats och sköljts som vanligt i ett mörkrum och därefter plantorkats för att för hand klistras in i det lilla vernissagekortet. Lars-Göran Jansson gjorde mörkrumsjobbet. Kommer inte i håg hur många vi gjorde.

Nu gäller det hantverk och kärlek till fotografi. Egentligen hade vi aldrig någon budget för den här typen av informations material, så vi gjorde allt själva.

Utställningen verkar helt utsuddad ur det fotografiska medvetandet. Jag har gång på gång sökt genom nätet och inte hittat några spår efter utställningen.

Så plötsligt av en slump, hittar jag idag (!) information om en kommande bok på det tyska förlaget Steidl, med titeln – Christer Strömholm: Lido. Då trillar polletten ner. Det var Kim Klein som föreslog en mindre utställning på Lido galleri i Stockholm. Christer Strömholm var med på noterna och bilderna kopierades med säker hand av Gunnar Smoliansky som också gjorde bildurvalet. Det handlade om 6×6 Rolleiflex negativ från slutet av 1940- och början av 1950 talet, huvudsakligen från Paris.

Från början var det tänkt att bara bli 12 bilder, men projektet växte till 70 st. De flesta av bilderna hade inte kopierats tidigare.

Jag kopplade inte ihop utställningen med namnet Lido eftersom vi hade ett eget namn när vi visade bilderna på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Jag tror året var 1991.

Tack Kim Klein, för initiativet från början och för att bilderna efter 28 år kom upp ur fotohistoriens slukhål.

PS

Utgivningen av boken är planerad till 1 mars, på Steidl Verlag. ISBN: 9783958293359

Staden en känsla, ett tillstånd

In Utställningar on januari 8, 2019 at 21:48

Foto: Hans Gedda | Södermalm, 2002

Den kallas – Fotografiskas stora Stockholmsutställning. STHLM Forever. Jag hade först svårt att hitta den. Den är inte speciellt stor, endast drygt 50 bilder och nästan undanträngd innanför Jonas Bendiksens stora färgbilder av personer som är övertygade att de är Messias.

Det är synd, jag hade gärna sett ett mer generöst urval, fler fotografer och fler bilder.

En utställning om Stockholm är ett givet tema och man skriver på hemsidan att en samlingsutställning om staden varit efterlängtad sedan man startade verksamheten.

Därför är det förvånande att man ger idén, så lite utrymme. Det verkar som att man inte riktigt tror på den här typen av fotografi, det vill säga företrädesvis svartvita bilder av dokumentär art, i mindre format.

Fotografen och förläggaren Jeppe Wikström har gjort urvalet och han säger i en intervju i Fotografiskas tidning att han valt bilder han gillar och att han inte kan eller vill försvara och inte heller motivera, sitt urval.

Det är alltid vanskligt att diskutera, varför det ena eller andra namnet inte är med. En annan curator hade med stor sannolikhet gjort andra val och en tredje hade valt efter sina preferenser. För mig är det underligt att varken Anders Petersen, Micke Berg eller Gunnar Smoliansky är med. De har ju under stora delar av sina karriärer varit verksamma och fotograferat i Stockholm.

Stockholm är för alltid lika mycket en känsla som en stad menar Wikström och det är lätt att hålla med om, likaså att Stockholm som motivkrets är outtömlig.

Utställningen innehåller även några utländska fotografer. En av utställningens finaste bilder är tagen av David Seymour en av grundarna till bildbyrån Magnum. Den är från 1950 i samband med Nobelfesten det året. Den visar ett par som sitter på en bänk i Stadshuset ömt lutandes in mot varandra, inget mer än så. Hans studentmössa och den lätt böjda ryggen och skuggan över hennes ansikte. Lägg därtill hennes hållning och bilden blir början eller slutet på en ännu oskriven liten novell.

I ett grått helt skugglöst vardagsljus tumlar några barn runt i gräset och en kvinna hänger tvätt med Riddarfjärden som fond. Det är en storslagen bild som i sin enkelhet känns en smula exotisk i dag. Här är det också här femtiotal och fotografen på plats är Lennart Nilsson.

Bland de yngre namnen gillar jag kraften i Joakim Kocjancics graffiti från Gamla stan och Aili Markelius suddiga person på Skeppsholmen. Johan Strindberg har också en vagt tecknad individ framför några mörka husfasader. Hans bild hänger som en pendang tätt intill K W Gullers bild från 1946. En ensam flanör på en snötäckt flottbro, vid Klara sjö. Elegansen i den kompositionen är inte att leka med. Strindbergs bild av en ensam gestalt är nästan helt upplöst, som i en kolteckning.

Emellertid är det precis där utbytet av fotografiska erfarenheter kan börja. I igenkännandet, de olika optiska och tekniska valen. Här kan ett spännande samtal mellan generationerna uppstå. Att tro på bildens inneboende kraft och poesi i mötet mellan bilder från olika tider.

För Jeppe Wikström har letandet i arkiven gett många aha-upplevelser, vissa mer udda än andra. Till exempel visade det sig att Hans Hammarskiölds klassiska bild med Spanska Ridskolan, som många tror är tagen i Wien då den varit namngiven som ”Spanska ridskolan”, i själva verket togs när den berömda ridskolan var på besök i Hovstallet. Plötsligt uppstod en ny Stockholmsklassiker som gästerna på Fotografiska nu får njuta av!

Så skriver Fotografiskas PR& Informationschef , Margita Ingwall i pressmaterialet till utställningen. Det är en egendomlig formulering med tanke på att bilden redan i boken ”Foto Hammarskiöld, Tiden och ljuset”, med text av Kurt Mälarstedt, har titeln ”Hovstallet i Stockholm 1952. Boken utkom år 2008.

Utställningen pågår en dryg månad till, t o m den 17/2. Om ni inte redan sett den, ta er dit och missa inte Hans Geddas lilla bild från Södermalm.

Den är nämligen suverän, en stadsbild som vill beskriva ett tillstånd. Dessutom är den grafiskt helt övertygande.