claes gabrielson

Mörka rum

In Funna bilder on maj 11, 2022 at 16:18

Vad gör de här damerna egentligen? Året är 1904, platsen är någonstans i New York.

Återigen ett vykort jag fann i en låda i min källare tillsammans med ett hundratal andra. Som ung köpte jag ofta vykort på resor i samband med besök i konsthallar och museer. Böckerna var ibland för dyra, men jag ville ändå ha ett minne med mig hem och då fick det bli ett vykort.

Ett mörkt rum, med fyra kvinnor som verkar intresserade av ett hörn i de dunklaste delarna av rummet. De bär liknade kläder också de mörka. Är de svarta eller blå, kanske koboltblå?

Varför står de i så egendomliga positioner? Kropparna verkar stelnade i rörelsen inte bara på grund av den valda slutartiden. Kanske stod de så redan innan exponeringen? Vilken ritual utförs här, tillhör de en religiös sekt?

Frågorna är många. Skuggorna på golvet från deras kroppar antyder att det finns fönster bakom fotografen, men de tar ingen notis om detta utan verkar obönhörligen intresserade av rummets mörkaste plats.

Bilden ingår tillsammans med 22 000 andra i, The Byron Collection på the Museum of the City of New York. Huvuddelen av samlingarna består av bilder från vardagligt liv och från allmänna institutioner. Tonvikten ligger runt sekelskiftet, 1890 – 1910.

Sökfunktionen på hemsidan kunde vara bättre (jämfört med det fantastiska Library of Congress) men där finns mycket intressant att finna kring det dynamiska New Yorks framväxt.

Men damerna på bilden?

De är blivande lärarinnor, på baksidan av mitt vykort står det: ”Handball game at teachers college, NewYork, 1904”.

Bra då vet vi.

PS

Länk till The Byron Collection.

Länk till Library of Congress

En sorts förälskelse

In Utställningar on maj 3, 2022 at 10:08
Foto: Mats Holmstrand | Galleri Fotograficentrum, Örebro, 1979

Platsen är vårt första galleri, på Järntorgsgatan 9 i Örebro. Strömholm med pipa och respektingivande mustasch övervakar, när undertecknad gör en första genomgång av utställnings-bilderna.

Jag fick den här bilden häromdagen från den suveräne Kristinehamns fotografen Mats Holmstrand, nästan samtidigt som jag läste de här raderna av Micke Berg

Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast

-Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera.

Jag vill inte riktigt tro Micke när han skriver det här.

Han är en av landets nu levande viktigaste och bästa fotografer och hans fotografiska energi är makalös. Han har levt genom sin fotografi och sitt skrivande hela sitt vuxna liv. Det vore en stor förlust om det skulle upphöra. 

Jag väljer att uppfatta hans yttrande mer filosofiskt och tänker på Bresson när han sa: Photography is nothing, it’s life that interests me.

Jag hoppas innerligt att fotografen Berg fortsätter. Vi behöver hans bilder och funderingar kring konsten och livet. Dessutom, beakta mottot på hans blogg : ”To look, is to love”.

För min del handlar fotografi också om en sorts förälskelse och en fascination kring den hejdade tidens magiska precision. För en ung fotograf innebar de många stegen i det analoga hantverket, från poesin i tagnings-ögonblicket till de färdiga kopiorna på tork, en oemotståndlig lockelse.

Alla fotografer jag mött genom åren, alla samtal om bild på kaféer, barer och restauranger, alla böcker jag köpt, alla fotoutställningar jag sett, och alla resor i fotografins namn – har regelbundet närt min relation till fotografin. Trots alla åren på SVT är detta mitt universitet och förälskelsen består.

Vi startade föreningen Fotograficentrum 1975. Tre år senare fick vi i gång vårt första galleri. Sen fortsatte vi att ställa ut i drygt 20 år. Jag äger tyvärr ingen förteckning över alla utställande fotografer och vet inte var alla pärmar med, protokoll och recensioner finns idag.

Det finns en sorg i detta faktum. Jag skulle helst se att allt kvarvarande material hamnade på ett arkiv, exempelvis Arkivcentrum i Örebro. 

Går på Götgatan och drar fram namn på måfå ur minnet: Imogen Cunningham, Hans Malmberg, Georg Oddner, Edouard Boubat, Susan Meiselas, Gunnar Smoliansky, Robert Doisneau, Nina Ericson, Christer Strömholm, Tuija Lindström, Anders Petersen, Eugene Smith, Marek Gardulski, Håge-Wiktorsson, Sune Jonsson, Kent O Höglund, Per-Erik Åström, Ullabritt Jonsson, Harald Lönnqvist, Josef Koudelka, c/o Paris med Berndt Klyvare, Kerstin Bernhard mfl, Stig T Karlsson, Jefferik Stocklassa, Micke Berg, Sebastião Salgado, Åke Hedström, Penti Sammallahti, Marc Riboud, Hans Gedda, Carl-Magnus Lindström, Anders Onerup, Håkan Pieniowski, Kenneth Gustavsson, Roger Stenberg, Walter Hirsch, Lennart Durehed, Hans Hammarskiöld, Boris Mihailov, Magnus Westerborn, Bruce Davidson, Strindberg/Munch..

Det tar inte slut där, men min hjärna behöver hjälp av dokumenten som förhoppningsvis finns bevarade någonstans.

När jag tänker på de här namnen och alla utställningarna, svindlar det onekligen till på trottoaren i den svaga vårsolen – ”In the name of love”.

Det är tveklöst det, allt handlar om.

PS

Nedan tre slumpvis utvalda bilder av Micke Berg, så bra! Det finns hundratals mer här:

Foto: Micke Berg
Foto: Micke Berg
Foto: Micke Berg

Två Vykort

In Funna bilder on april 27, 2022 at 09:14
Foto: Eva Besnyö | Romsk pojke, Ungern, 1931

När jag öppnar en bok jag inte tittat i på länge, kan jag ibland finna en utriven recension eller en handskriven lapp med något som jag antecknat ur boken. Någon gång hittar jag ett vykort som tillfälligt använts som bokmärke.

Bilden nedan av Henri Cartier-Bresson är ett exempel, som jag nyligen hittade instoppad i en bok. En man cyklar med en kontrabas på ryggen på väg till en musikfestival i Serbien. Året är 1965.

Det märkliga är att jag direkt associerade till en annan bild av en Ungersk fotograf. Även den, ett vykort som jag har haft på min vägg i arbetsrummet under mycket lång tid. 

En Romsk pojke bär en cello på ryggen, 1931 i Ungern. Fotografens namn är Eva Besnyö, född i Budapest 1910. Cellon är betydligt längre än pojken och i vänsterhanden har han stråken i högsta hugg.

Trots bildens enkelhet är kompositionen stark. Instrumentets diagonal, pojkens lätt böjda kropp när han knäar med sin börda. Vägens och trädens linjer samarbetar och leder våra blickar in i bilden, nästan genom den. Det känns som att vi skulle kunna slå följe med pojken en bit på vägen.

Båda bilderna innehåller en förväntan om det som ska hända. När instrumenten nått fram till spelkamraterna ska musiken ljuda och festen börja. Det är nästan att man redan hör de första tonerna.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte vet mycket om Eva Besnyö. Jag äger ingen bok med hennes arbeten. Det lilla jag vet är att hon har judisk bakgrund. Hennes far, advokat dog i Auschwitz.

I början av trettiotalet flyttade hon till Berlin. Hon gjorde vardagsreportage för Berliner Illustrirte Zeitung och kom senare i kontakt med en krets av socialt och politiskt engagerade intellektuella. Där fanns bland andra namn som, Lászlo Moholy-Nagy och Robert Capa.

1931 öppnade hon egen ateljé. Året därpå flyttade hon till Holland på grund av rädsla för det växande hotet från den framväxande National-Socialismen.

Efter kriget fortsatte hon sitt arbete, fick två barn. På 1970-talet var hon verksam för kvinnors rättigheter inom den feministiska rörelsen.

1999 fick hon i Berlin motta Dr. Erich Salomon Award för sitt livsverk och samma år höll Stedelijk Museum i Amsterdam en stor utställning med hennes bilder.

Jag borde verkligen veta mer om denna intressanta fotograf och för övrigt om hundratals andra kvinnliga fotografer som stått i skuggan av alla dominerande manliga fotografer, förläggare och curators.

Eva Besnyö dog 2003.

Foto: Henri Carier-Bresson | Serbien,1965
Foto: John Fernhout | Eva Besnyö, 1933-1934

Foto: Eva Besnyö | 1931
Foto: Eva Besnyö | Starnberger Strasse Berlin, 1931
Foto: Eva Besnyö | Utan titel, 1932-1939
Foto: Eva Besnyö | West Capelle, Joris Ivens och John Ferhout, 1934
Foto: Eva Besnyö | 1932
Foto: Eva Besnyö | Världsutställningen i Paris, 1937
Foto: Eva Besnyö | Paulien Citroen, Amsterdam, 1954