claes gabrielson

Staden en känsla, ett tillstånd

In Utställningar on januari 8, 2019 at 21:48

Foto: Hans Gedda | Södermalm, 2002

Den kallas – Fotografiskas stora Stockholmsutställning. STHLM Forever. Jag hade först svårt att hitta den. Den är inte speciellt stor, endast drygt 50 bilder och nästan undanträngd innanför Jonas Bendiksens stora färgbilder av personer som är övertygade att de är Messias.

Det är synd, jag hade gärna sett ett mer generöst urval, fler fotografer och fler bilder.

En utställning om Stockholm är ett givet tema och man skriver på hemsidan att en samlingsutställning om staden varit efterlängtad sedan man startade verksamheten.

Därför är det förvånande att man ger idén, så lite utrymme. Det verkar som att man inte riktigt tror på den här typen av fotografi, det vill säga företrädesvis svartvita bilder av dokumentär art, i mindre format.

Fotografen och förläggaren Jeppe Wikström har gjort urvalet och han säger i en intervju i Fotografiskas tidning att han valt bilder han gillar och att han inte kan eller vill försvara och inte heller motivera, sitt urval.

Det är alltid vanskligt att diskutera, varför det ena eller andra namnet inte är med. En annan curator hade med stor sannolikhet gjort andra val och en tredje hade valt efter sina preferenser. För mig är det underligt att varken Anders Petersen, Micke Berg eller Gunnar Smoliansky är med. De har ju under stora delar av sina karriärer varit verksamma och fotograferat i Stockholm.

Stockholm är för alltid lika mycket en känsla som en stad menar Wikström och det är lätt att hålla med om, likaså att Stockholm som motivkrets är outtömlig.

Utställningen innehåller även några utländska fotografer. En av utställningens finaste bilder är tagen av David Seymour en av grundarna till bildbyrån Magnum. Den är från 1950 i samband med Nobelfesten det året. Den visar ett par som sitter på en bänk i Stadshuset ömt lutandes in mot varandra, inget mer än så. Hans studentmössa och den lätt böjda ryggen och skuggan över hennes ansikte. Lägg därtill hennes hållning och bilden blir början eller slutet på en ännu oskriven liten novell.

I ett grått helt skugglöst vardagsljus tumlar några barn runt i gräset och en kvinna hänger tvätt med Riddarfjärden som fond. Det är en storslagen bild som i sin enkelhet känns en smula exotisk i dag. Här är det också här femtiotal och fotografen på plats är Lennart Nilsson.

Bland de yngre namnen gillar jag kraften i Joakim Kocjancics graffiti från Gamla stan och Aili Markelius suddiga person på Skeppsholmen. Johan Strindberg har också en vagt tecknad individ framför några mörka husfasader. Hans bild hänger som en pendang tätt intill K W Gullers bild från 1946. En ensam flanör på en snötäckt flottbro, vid Klara sjö. Elegansen i den kompositionen är inte att leka med. Strindbergs bild av en ensam gestalt är nästan helt upplöst, som i en kolteckning.

Emellertid är det precis där utbytet av fotografiska erfarenheter kan börja. I igenkännandet, de olika optiska och tekniska valen. Här kan ett spännande samtal mellan generationerna uppstå. Att tro på bildens inneboende kraft och poesi i mötet mellan bilder från olika tider.

För Jeppe Wikström har letandet i arkiven gett många aha-upplevelser, vissa mer udda än andra. Till exempel visade det sig att Hans Hammarskiölds klassiska bild med Spanska Ridskolan, som många tror är tagen i Wien då den varit namngiven som ”Spanska ridskolan”, i själva verket togs när den berömda ridskolan var på besök i Hovstallet. Plötsligt uppstod en ny Stockholmsklassiker som gästerna på Fotografiska nu får njuta av!

Så skriver Fotografiskas PR& Informationschef , Margita Ingwall i pressmaterialet till utställningen. Det är en egendomlig formulering med tanke på att bilden redan i boken ”Foto Hammarskiöld, Tiden och ljuset”, med text av Kurt Mälarstedt, har titeln ”Hovstallet i Stockholm 1952. Boken utkom år 2008.

Utställningen pågår en dryg månad till, t o m den 17/2. Om ni inte redan sett den, ta er dit och missa inte Hans Geddas lilla bild från Södermalm.

Den är nämligen suverän, en stadsbild som vill beskriva ett tillstånd. Dessutom är den grafiskt helt övertygande.

Den leende fotografen

In Utställningar on oktober 29, 2018 at 14:35

Foto: Robert Doisneau | Au Bon Coin, Sant Denis, 1945

När vi hängde Robert Doisneaus bilder på våra galleriväggar i Örebro den 17 april 1981, visste vi inte hur hans namn skulle uttalas. Vi sa [döisnö] alltså dö i snö. (En mig närstående fransyska höll själv på att dö av skratt, när hon hörde vårt uttal).

Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm har fel när de säger att den pågående utställningen med Robert Doisneaus bilder är den första i Sverige.

Fotograficentrum visade hans bilder både i Stockholm och Örebro. (Möjligen på någon mer plats). Galleri Mazarin i Söderhamn visade också bilderna samma år. Gösta Flemming påminner om att innan dess hade Doisneaus bilder visats i två samlingsutställningar, den första i Thulehuset i Stockholm 1948, och tio år senare i en på Värmlands museum samt i Borås konstmuseum.

Så långt vårt korta fotohistoriska minne.

Att se Doisneaus bilder igen är som en sorts återseende. Att möta en vän som man visserligen inte känt eller än mindre mött. Det som slår en direkt är värmen och humorn. Han är så tydligt en representant för den klassiska, numer sällsynta ”humanistiska dokumentärfotografin”. En öppenhet mot det vardagliga och sant mänskliga i tillvaron.

Doisneau rörde sig helst i Paris södra förorter, Arcueil, Montrouge och Gentilly. Bortom boulevarderna. Ständigt flanerande och iakttagande både dråpliga och helt vanliga situationer på trottoarer och caféer, alltid med respektfullhet och ett mått av ödmjukhet.

Jag har alltid varit fascinerad av en bild där tre barn samlar kol i Saint Denis, 1945. Les glaneurs de charbon. Mellan sig har de en barnvagn att lasta i. Barnen är tecknade nästan i siluett mot floden Seine som är fylld av flytande uppbruten is. I fonden några bostadshus och lägre fabriksbyggnader helt i vintergrått. Det är en bild från en barndom som inte är min, den tillhör inte min erfarenhet. Men jag känner igen vemodet, som det går att ta på.

Det finns alltid en enkelhet på väg mot elegans i Doisneaus bilder. Små frysta ögonblick av igenkänning. Ögonblick, korta som slutartiden. Likt poem ur en diktsamling rymmer de en större berättelse om staden och dess invånare, i en viss given tid.

Det är en mycket fin utställning Kulturhuset Stadsteatern visar. Det är små bilder, brun-tonat papper. Alla, utom 9st lär vara vintage-printar vilket skulle kunna förklara den dova, för att inte säga nästan för mörka ljussättningen. Naturligtvis saknar jag vissa bilder. Jag önskar att urvalet kunde varit ännu generösare, borde kanske vara det, när det nu gäller en så viktig fotograf i den europeiska fotohistorien.

Men jag är glad över det jag ser och jag vill återvända till utställningen gång på gång, innan den plockas ner.

I utställningen visas också en film som är gjord av Clémentine Deroudille, barnbarn till Doisneau. Den heter Robert Doisneau, le révolté du merveilleux. Den engelska titeln är som vanligt blekare, Robert Doisneau: through the lens.

I filmen som innehåller en hel del privata familjebilder ser man också Doisneau i mer eller mindre ”arrade” situationer, klipp ur olika reportage och TV-inslag där han fotograferar på gatorna. Jag blir ändå rörd att se honom flanerande i den Parisiska geografin. Han bär nästan alltid en kamera men ännu oftare ett leende. Under 40 år fotograferade han runt och i Hallarna, en gammal marknadsplats från medeltiden. När de rev Les Halles, 1971 var han naturligtvis där. Flera av hans bilder från Hallarna återges i filmen.

Här får vi också en förklaring till hur den ikoniska bilden med det kyssande paret framför Hôtel de Ville blir till. Bakgrunden är att Doisneau som fotograf var beroende av de uppdrag han kunde få. Han tog bilden för Life magazine. Eftersom nästan inga par kysstes offentligt vid den här tidpunkten, engagerade han två unga skådespelarelever och under två dagar spelade de ett förälskat par på lite olika adresser i Paris. Bilden glömdes sen bort och blev känd först trettio år senare när den trycktes som affisch.

Personligen bryr jag mig inte om han vid andra tillfällen arrangerade bilder. Hans samlade arbete är genom sin övertygande styrka av dokumentär äkthet, bevis nog på motsatsen.

I filmen finns ett arkivklipp när han fotograferar en äldre kvinna vid ett cafébord. Filmkameran vilar först på kvinnan, sen på Doisneau: Han tar bilden och sänker sen kameran och med ett outgrundligt uttryck samtalar han med kvinnan. Det är ett ögonblick av magisk förtrolighet. Sen, klipp till bilden han tog. Ett bevis på just denna innerliga fotografiska blick. Ålder, tid, allt är bortblåst innan slutaren gjort sitt. Hon är ung igen inför Doisneaus kamera. Hennes leende på fotot säger allt.

Toshiyuki Horie, en ung japansk författare med ett stipendium i Paris, menar i filmen att Doisneaus bilder präglas av ”profound gentleness” och det är väl mitt i prick. Det är bara att hålla med. Ta er till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och se stor fotografi, befriad från trender och akademiska slöjor.

PS Utställningen ”Robert Doisneau-Förortspoeten från Paris” är producerad av Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Atelier Robert Doisneau och diChroma Photography, Madrid. Den pågår till den 25/11.

Vittnen

In Tidningar, Utställningar on oktober 15, 2018 at 22:40

 

Projektet heter ”Witnesses”. Fotografen heter Mikael Jansson.

Han har mött och fotograferat de som överlevde förintelsen och som fick en fristad i Sverige. De berättar vad som hände. Vad de sett.

Ett stipendium från Micael Bindefelds stiftelse gjorde att han började arbetet. Att försöka hitta de överlevande. DN publicerar nu i klassiskt Broadsheet format en del ur det här arbetet. Känn kamerans- och papperets kraft.

Det här projektet har förändrat mitt liv. Att få höra de här historierna, träffa de här otroliga människorna. Det har varit fantastiskt och fruktansvärt, menar han. Barn och barnbarn var med  vid flera av intervjuerna och han var helt oförberedd att det skulle bli en så stark upplevelse, säger han.

Peter Wolodarski skriver:

Se på dessa bilder och tänk på barn. Tänk på vad det innebär för en ung människa att tvingas lämna allt, förlora allt och därtill fly för sitt liv för att inte bli utplånad. Att överleva ett sådant existentiellt hot, starta om livet på nytt och dessutom orka vittna om det är enormt respektingivande. 

När DN fick frågan om att publicera denna historiska fotodokumentation, och göra den tillgänglig för en större allmänhet, var svaret givet.

Den 18 öppnar utställningen ”Witnesses” på Kulturhuset i Stockholm, med 97  svenskar som överlevde förintelsen.

Kurator för utställningen är Daniel Birnbaum.

Utställningen pågår till den 16 december.