claes gabrielson

Posts Tagged ‘Tommy Arvidson’

Två prästkragar i ett klänningsliv

In Böcker, Utställningar on april 2, 2018 at 17:47

 

Foto: John Alinder | Gertrud Lundin i trädgården i Sävaste, Altuna socken, 1920.

Time/Light/Love, Swedish Photographic Portraits 1840-2017 i Landskrona museum slutade den 28 januari i år. Utställningen var den andra av tre utställningar där merparten av bilderna hämtats från samlingar och arkiv runt om i landet. Satsningen ingick i Landskronas långsiktiga engagemang för fotografi.

Utställningen var intressant, ett försök att komma åt det intima och hur vi förhåller oss till att betrakta och betraktas. Man säger att man vänt på varje sten för att finna bilder som passar in på visionen om en utställning som avslöjar och kommenterar förtrolighet. Gott så.

Man kan fundera lite kring utställningens namn, Time/ Light / Love. Tid, som i relation och exponering. Ljus, som passerar genom en lins och kärlek ja, det är väl själva förutsättningen för all bra fotografi. Det gör att jag inte riktigt förstår urvalskriteriet.

Rent scenografiskt var utställningen byggd som en våning med hall, salong, kammare, matsal och så vidare. Kul idé, men huset med alla sina trappor och prång gjorde det hela lite rörigt. Jag hade ändå stor behållning av utställningen och upptäckte flera nya fotografiska namn.

2013 hittade man närmare 8000 glasplåtar under golvplankorna i en lägenhet vid renoveringen av en fastighet i Lund. Bilderna var tagna av Ida Ekelund (1884-1982), som jag skrivit om tidigare på bloggen här och här. Några av hennes mycket fina porträtt fanns med i utställningen.

Här visades också en dagerrotyp från c:a 1840, föreställande en okänd svensk soldat, en major, med Kungliga Svärdsorden fäst på sin uniform. Fotografens namn är även det okänt. Troligen är det här det tidigaste fotografiet av en svensk person som finns bevarat.

I ”biblioteket”, stannade jag länge inför ett självporträtt från c:a 1930 av Johan Börjesson Eld (1904-1984). En lite taffligt upphängd filt utgör fond till ett rörande porträtt i helfigur. Strumporna mot trasmattan, kroppens position och det låga taket. Boxarens allvar, de märkliga boxarbyxorna och handskarna. Allt andas – så här vill jag uppfattas. Eller är det här ett exempel på en sorts tidigt scenograferad självironi?

Det fanns även andra självporträtt att begrunda, exempelvis Rut Hillarps enkla drömska dubbelkopieringar, som jag alltid har varit svag för. Kanske för att hennes teknik för tankarna till experiment som en del av oss också sysslat med i mörkrummens magiska skimmer.

Gunnar Smolianskys fina självporträtt i en spegel från 1952 glimrar och Beata Bergströms mjuka blick dröjer sig kvar.

Gerry Johansson är också med på ett hörn, med ett förtjusande Polyfoto-ark fyllt av självporträtt från sommaren 1963, då han 18 år gammal jobbade på Polyfoto i Göteborg.

Det var även lätt att bli stående inför Knut Borgs bilder som först liknar en samling ur genren, ”funna bilder”. Men det är medvetet avbildade personer, oftast i samband med någon högtidsdag. Emellertid är det något som skaver. Borg verkar ha koncentrerat sig på ”det felaktiga” ögonblicket, istället för det vanligare ”avgörande” ögonblicket. Exponeringen har skett precis innan eller efter det att personen som ska fotograferas hunnit samla sig och rättat till uttrycket. Bilderna ger ett oväntat vardagligt och nästan privat intryck.

Jag dröjer också inför Erik Tryggelins lilla obetalbara serie om fyra stadsbilder från 1902, föreställande några synnerligen självsäkra damer med nonchalant vippande hattar.

Erik Daniel Schötts flicka i Vingåkersdräkt är nästan öververklig. Bilden är en Agfa-autokrom fr. c:a 1925. Perfekt komposition. Blicken, flätorna och färgen allt understryker känslan av utvaldhet. Det finns däremot ingen upplysning, varken på utställningen, katalog eller bok att bilden var framtagen på uppdrag av Herman Lundborg chef för rasbiologiska institutet. Den publiceras i boken, ”The Racial Characters of the Swedish Nation”, som kom 1926. Bilden är presenterad på en helsida under rubriken, ”Nordic Type”. Under bilden står det ”Schoolgirl in Stockholm”.

Här finns också bilder av John Hertzberg, Ferdinand Flodin, Henry B. Goodwin, August Strindberg, Anders Zorn, Anna Riwkin, Sune Jonsson, Lennart Nilsson, Bruno Ehrs, och många andra och dessutom polisfotografier. Varför dessa och inte andra? Jag funderade kring detta när jag hamnade i ett litet mörklagt rum med bilder som långsamt projicerades på rummets ena vägg. Där blev jag sittande.

John Alinders bilder knockade mig. Ahlinder frammanar en stark känsla av pågående liv, här och nu. Vemodet kommer smygande i varje exponering. John Alinder var  diversehandlare och fotograf. Född 1878 och uppväxt i byn Sävasta, Altuna socken, på den uppländska landsbygden, strax utanför Enköping. Bilderna finns på Upplandsmuseet. Hela samlingen är på drygt 8000 glasplåtar i format 9×12, 13×18 och 18×24. 4000 av bilderna finns nu att se på Digitalt museum.

Tommy Arvidson skriver fint om Alinder i Fotografisk Tidskrift (nr 4 2017) och han lyfter speciellt fram Alinders förmåga att fånga människors vardagliga uttryck. – Det finns en förtrolighet mellan den avbildade och fotografen. Som om de delar en hemlighet, skriver han. Det är bara att hålla med. John Alinders bilder är fyllda av förväntan och vänskap. Väninnor och vänner sammanlänkade i en djup förtrolighet.  Många bilder andas en vardagens stolthet, dock utan att de som fotograferas verkar vilja förhäva sig.

Gertrud Lundin har två prästkragar instoppade under skärpet vid klänningslivet, jag blir rörd över den enkla och anspråkslösa gesten att göra sig fin.

John Alinders bilder är kvar inom mig fortfarande, månader efter besöket i Landskrona.

PS

För er som missade utställningen finns många av bilderna, utmärkt tryckta i boken med samma namn som utställningen – Time/Light/Love – Swedish Photographic Portraits 1840-2017. (ISBN:978-91-983034-9-0), Historiska Media.

Den innehåller tyvärr inga fördjupande texter som kan belysa urvalet som gjorts och inte heller några analyser kring fotografin som presenteras. Det saknas även litteraturhänvisningar, vilket gör det svårt att överblicka vad som gjorts på andra ställen i vårt land inom det fotohistoriska fältet. Exempelvis frågor om digitaliseringen av de fotografiska arkiv, från vilka man lånat in bilderna och vilka avhandlingar och böcker som publicerats kring fotohistorisk forskning. Just avsaknaden av en akademisk dimension kring utställningarna i Landskrona, tycker jag är en brist.

I utställningskatalogen skriver man att Landskronas långsiktiga engagemang i fotografi har slagit väl ut och att – lejonparten av verken hämtats från samlingar och arkiv, som sätts upp på stadens museum i väntan på invigningen av ett stadigvarande fotohistoriskt museum. Med den ambitionen behövs en tyngre kompetens, i synnerhet när man på hemsidan för Landskrona Photo kallar sig för ”The home of photography in Scandinavia”.

Fotohistoriska samlingar finns utspridda i många institutioner, Moderna Museet, Tekniska Museet, Nordiska Museet, KB, Västerbottens Museum och flera andra länsmuseer. Lägg där till hembygdsföreningar, bibliotek, och universitet m.fl.

I upprop och debattartiklar har det efterlysts en statlig översyn, en inventering och en handlingsplan kring våra fotografiska samlingar. Där har även frågan om det övergripande institutionella ansvaret, tagits upp.

Sverige behöver ett fotohistoriskt museum med ett nationellt ansvar för vårt lands fotografiska arv. Alla goda krafter och den samlade kompetensen på olika nivåer måste samlas kring detta mål. Frågan är om Landskrona är platsen för detta.

Vittne och minne

In Böcker on december 11, 2013 at 23:32

Foto: Micke Berg

– Det konstiga med det här livet är att fotografi är verkligen ett vittne och ett minne av och om liv. Vittne och minne, skriver Micke Berg.

Tommy Arvidson menar på sin utmärkta blogg omfotoboken, att det behövs en Micke Berg monografi och en stilig sådan. Håller med, har själv skrivit samma sak tidigare här på sidan.

Vi fick vänta onödigt länge på den stora Smoliansky boken som till slut kom ut på Steidl.

Micke Bergs rastlösa oerhört begåvade och tidskänsliga dokumentära arbete borde samlas in och ges ut i en rejäl samlingsvolym, en sorts retrospektiv. Om jag vore stadd i kassa av format, skulle jag inte tveka en tusendel. Jag skulle ge ut den stora volym han är värd.

En eller flera kunniga och känsliga personer skulle göra urvalet. Lägg till det en lyhörd rytmisk och dynamisk layout, till den rörlige Bergs temperament. Sen bra text. Mickes egna ord förstås, som han visat i sina ”Retro”- presentationer på sin blogg .

Men jag skulle gärna också se ett par, tre längre initierade texter om Micke Bergs roll och plats i den svenska dokumentära traditionen. Inträngande smarta och självständigt tänkta essäer, som förmår blottlägga själva punkten där det skapande lodet är upphängt. Stället där Mickes energi utgår från. Minus det ”allmäncuratorsakademiska” lättgodset eller snömoset, som alltför ofta förekommer när ett konstnärskap ska ringas in i bokform.

Jag vill läsa om kameran, cykeln och skidorna. Upprördheten över sakernas tillstånd. Kort sagt – drivet i hans arbete.

– Jag fotograferar för att översätta mina känslor, för att vara ett vittne och för att minnas. När jag sedan väljer en bild, som helst ska handla om livet, så väljer jag oftast den utifrån hur jag upplever stämningen i bilden. Om den passar min stämning, sedan det andra, vittnet och minnet, kommer med tiden, skriver han på sin blogg ” i gryningen får dårarna ro”.

Micke Berg är något av en ofrivillighetens filosof och en otroligt bra fotograf.

Jag är väl medveten om att bokbranschen är i gungning, men var är Max Ström, Steidl, Journal..och alla ni andra med pengar och kärlek till fotografi?

Det är hög tid för en maffig monografi!

Ett lugn som det nästan går att ta på.

In Böcker, Funna bilder on juli 3, 2013 at 18:29
Foto: Vanessa Winship | Ur boken Sweet Nothings

Foto: Vanessa Winship | Ur boken Sweet Nothings

Tiden saktar in när jag ser Vanessa Winships porträtt av skolbarn från östra Anatolien i Turkiet.

Att ta ett porträtt är förmodligen det mest direkta sättet att få mänsklig kontakt, säger hon.

– I am very much part of the process, and as such, need to take a certain responsibility for the gaze that returns to me.

I mitt förra inlägg diskuterade jag bland annat ”närheten” i några av Magnumfotografen Jacob Aue Sobols bilder. Micke Berg som ju bevisligen är en fotograf med osedvanlig närvaro i sina bilder, kommenterade detta. Han menade att han inte tror på den där ”närheten”.

Den känns som om han är i snabbköpet och bara öser på men lika förbannat är det en massa bra bilder, men , men, men, hur många ggr orkar du återgå till dessa bilder, se om dom? Jag tror helt enkelt de är för överarbetade, för mycket tryck i dom.

Det är möjligt att han har helt rätt. I Vanessa Winships bilder däremot råder motsatsen. En stillhet. Ett lugn som det nästan går att ta på.

Sweet Nothings heter boken med bilderna av skolbarnen. Den kom 2008. Det är svårt att inte tänka på August Sander när man ser bilderna. Hon söker ögonblick utan förställning. Utan mask, som hon säger och hon kan inte tänka sig att arbeta i färg.

– Black and white is a wonderful tool of abstraction. It enables us to move between time and memory.

Mellan tid och minne. I en intervju för ett par år sedan med Jörg Colberg säger hon att hon var nära att börja gråta, när hon flera veckor efter att filmerna framkallats och hon börjat sätta samman bilderna i serier.

They really are the total embodiment of innocence and that seems to be a rare thing to have had the opportunity to witness and put on film, perhaps I will never find this again.

Hennes senaste projekt heter She Dances on Jackson. Boken har precis kommit ut på Londonförlaget Mack (ISBN 9781907946363)

2011 fick hon The Henri Cartier-Bresson Award, ett stipendium som möjliggjorde att kunde hon resa runt i USA under ett års tid. Bilderna är tagna i 18 av USAs delstater. Själv skriver hon om idén, precis när hon drar igång projektet: An Exploration of the USA by car, by plane, by train, by bus, by foot ….

Den måste jag börja leta efter.

PS

Jag fick tipset om Vanessa Winships nya bok i Tommy Arvidsons utmärkta blogg, omfotoboken

Ingen kan säga vad en fotobok är

In Böcker on april 16, 2013 at 11:35
Roy De Carava

Foto: Roy De Carava | Ur The Sweet Flypaper of Life

Bokförsäljningen i Sverige minskar. Förläggareföreningens siffror för 2012 visar på en nedgång med 13 procent. Bonniers skär ner sin personal med ett tjugotal anställda.

Samtidigt har antalet titlar exploderat, skriver Richard Herold på Natur och kultur i DN  den 13/4  -1990 publicerades i USA 25 000 nya titlar. 2007 var siffran 400 000.  2011 lämnades, 3 000 000 ISBN-nummer ut i samma land.

Vad har det här med fotoböcker att göra? De stora förlagen har väl aldrig gett ut det vi i allmänhet menar med en fotobok. Nej, det är sant. Men hela bokbranschen är i gungning. Alla påverkas. Från papperstillverkare, tryckare till upphovsmän. Trots det verkar fotoboken leva sitt eget liv. Små förlag, entusiaster och egen utgivning. Print on demand. Idéerna är många.

Richard Herold menar att mindre förlag behöver satsa på – verk som är betydelsefulla i sin egen rätt, men som också återspeglar något väsentligt om förlaget, vad det vill och tror på. Det handlar lika mycket om att bygga genuina relationer med läsarna, som att bidra till författarnas och förlagens möjligheter att fortsätta kunna göra det de gör bäst. Att skapa och sprida berättelser. Det är väl bara att tillägga, bilderna och deras berättelser.

En som visat enusiasm och stor kunskap kring det som faktiskt kommer ut, är Tommy Arvidson. På sin bloggomfotoboken”,  har han regelbundet sedan 2008 skrivit om och recenserat fotoböcker. Det är imponerade läsning.

– Fotobok, det är ett ganska oprecist ord. Ordet innefattar så mycket.  Poesi, fiktiv berättelse, reportage, instruktion, absurditet. Ändå så är det ett bra ord för en genre som har delvis andra förutsättningar än böcker med text, skriver han.

Precis så. Kan någon egentligen säga vad en fotobok är. Tommy skriver också att en fotobok är dyrare att producera och att många fotografer vänder på problemet med en liten upplaga, till en fördel. De relativt få exemplaren gör att boken kan bli ett åtråvärt samlarobjekt.

I ett inlägg från 27 mars i år skriven han på sin blogg om ”The photobook club”  och att man nu startat en sådan i Göteborg. Bakgunden är att Matt Jonsson från England ville diskutera fotoböcker över nätet. Varje månad valde man en bok som diskuterades i ett forum. I princip en bokcirkel, men på internet. Sen började folk att starta lokala klubbar för att träffas och samtala om böckerna. Det finns klubbar i Nya Zeeland, Japan, Spanien, Portugal, Irland och USA. England är på gång.

Tommy Arvidson beskriver också den första träffen i Sverige, nämligen i Göteborg, den 26 mars. 10 personer (och en hund) träffades på Galleri Nextart för att snacka fotolitteratur.

Undertecknad vill vara med.

PS

Men vilken bok skulle jag ta med till The photobook club” ? – Michael Martone, Thore Johnson, Thomas Tidholm, Gotthard Schuh, André Kertész, Gunnar Smoliansky.. det går inte att välja. Kanske den tummade Sweet flypaper of life av Roy De Carava, trots att den inte är originalutgåvan från 1955 utan den från 1967, men som har en dedikation från fotografen. Eller varför inte Robert Doisneaus uppdragsbilder från Renaultfabrikerna som ligger i sin lilla röda metallkassett..

Ett tidigare inlägg här på bloggen handlade också om fotoboken. En bok med fotografier står per definition närmare en diktsamling än en roman.

DOISNEAU_Cover2

Omslag | Doisneu Renault

Fotoboken är överallt

In Böcker on oktober 14, 2012 at 14:06

Bouquinist du quai Voltaire | Edition d´art YVON

En bok med fotografier står per definition närmare en diktsamling än en roman.

Att som ung nyförälskad i fotografin leta efter en, liten och anspråklös fotobok, värdefull eller inte. Det är en konst. Nästan ett tillstånd. Nya städer, ny tunnelbana, caféer, barer och antikvariat, gärna i den ordningen. En av förutsättningarna bör vara att man inte vet vad man söker. En del av glädjen att äga en bok ligger avgjort i vedermödan att finna den.

En känsla av glädje blandas med en lätt ton av bedrägeri. Behöver jag den här boken, jag har ju redan..ska inte någon annan ha den..?

Thomas Tidholms, I Dina Armar från 1970, på Bonniers t.ex. I det närmaste en diktsamling, nästan utan dikter men med små grå bilder från villaträdgårdar, bingokväll i Braås och en Miss-tävling.

Nätet gör det för lätt. Allt finns på några musklicks distans. Kartorna har blivit överflödiga. En del av antikvariatens nedersta hyllor kommer aldrig mer att undersökas.

Den 24 oktober är det dags för Svenska Fotoboksprisgalan 2012 på Rival i Stockholm.

De nominerade böckerna visades också i Svenska Fotografernas Förbunds alltför blygsamma monter på Bok och biblioteksmässan i Göteborg. Mässans huvudtema kring Det Nordiska, lyste tyvärr med sin frånvaro hos SFF. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att få se de övriga nordiska ländernas fotoboks utgivning.

På SFF:s hemsida finns dock en initierad och kunnig skribent kring den fotografiska boken, Stefan Nilson. En annan heter Tommy Arvidson och skriver på dagensbok.com. Det är en fröjd att läsa bägge.

– För Ruka är arbetet med att ta ett porträtt en gemensam handling mellan den som avbildas och den som avbildar. Det råder en förtrogenhet och en gemenskap mellan porträttör och personen på bilden. En känsla av tidlöshet och eftertanke infinner sig. Så här sitter säkert Pétrus Oplucáns på sängen och lyssnar på sin radio varje dag än i dag trots att bilden är tagen 1984, skriver Tommy Arvidson i sin recension av den Lettiska fotografen Inta Rukas bok People I know.

Först nu har jag förstått att Tommy också har en egen sida där han samlar sina texter om fotoböcker. Nämligen omfotoboken.  Ta er dit och dyk ner i det omfattande och rika arkivet.

Stefan Nilson skriver om Thomas Wågströms bokAllt som är i Himmelen, Max Ström förlag Det handlar om seendet, tiden och våra sinnens uppfattning om världen, eller snarare den sinnebubbla vi lever i och som vi kallar världen. Allt är större än så och det är bland annat genom konsten och vetenskapen vi får en glimt eller en aning om den. Däri är molnen våra bundsförvanter. Deras ständigt föränderliga skepnader får oss att se och beröras av livets såväl villkor som storhet.

Texter om fotografi kan vara så. Inte nedtyngda av akademiska innebegrepp. Seende skribenter med en lust att förmedla fotografins sällsamma kraft.

Just nu är den fotografiska boken överallt. Nya trycktekniker, nya distributionsvägar och nya läsare, underbart.