Det ensammaste jobbet i världen

Foto: Lotta Härdelin | Edward Snowden, 2015 på okänt ryskt hotell

Lotta Härdelins bild av Edward Snowden sittandes på ett skrivbord i ett ryskt hotellrum, är suverän. I sin enkelhet beskriver den en fångenskap som är svår att förstå vidden av. Ljuset som faller in genom öppningen i de tjocka gardinerna tecknar en man som på grund av personliga val, beslut och politiska omständigheter, blivit förhindrad att leva ett vanligt liv.

Det går nästan att höra de dova ljuden från vardagens människor på gatan nedanför hotellfönstret. Snowdens placering på bordet, foten på stolen, ryggens linje, det reflekterade ljuset i spegeln, sängen i förgrunden – allt förstärker känslan av ensamhet och isolering.

Det här är ett skickligt fångat ögonblick. En bild som direkt skriver in sig till en topplacering, i den internationella klassiska traditionen av bildjournalistik. Att på kort tid, kunna läsa en situation och vara lyhörd inför det befintliga ljuset, förmå att sammanfatta ett öde. Att berätta avsevärt mer, än vad bilden tillsynes föreställer. Det är bra, mycket bra gjort. Det är bara att buga sig inför Lotta Härdelins starka bild av mannen som avslöjade massövervakningen.

Efter att ha slagit igen DN:s Lördagsbilagan kom jag att tänka på en annan man, också han instängd i ett rum med tjocka gardiner. Det är John F Kennedy fotograferad i ovala rummet i Vita huset, 1961. Fotografens namn är George Tames, som arbetade för New York Times. Bilden valdes året efter till, Grand Award and first Prize of the White House News Photographers Association.

Bildens titel: ”The loneliest Job In The World”, en titel som är lika giltig för bilden på Edward Snowden i sin ryska exil.

Foto: George Tames | President John F Kennedy i ovala rummet Vita huset, den 10 februari 1961

PS

Lotta Härdelins bild var publicerad i Dagens Nyheter, Lördagsmagasinet, lördagen den 7/11.

Det här är jag och jag är stolt över det

Foto: Faduma Mohamed Photography

Återigen var det dags för ett besök på fotomässan i Stockholm. Jag har många gånger sagt till mig själv att bilder, är viktigare än prylar. Men vad hjälper det. Jag skulle ljuga om inte jag finner ett barnsligt nöje i att se nya produkter. I år var jag hypertaggad över att kanske få se Sonys nya video-kamera PXW-FS5. En otroligt liten smart kamera med super 35 sensor.

Fanns den där JA! I proffsavdelningen, Nordic Cine Prozone. Ett av en handfull förproduktions exemplar som finns i Europa. Bra jobbat Engströms i Kungsbacka! Filmfotografen Dennis Erzös fick prova kameran en kväll och hade en initierad genomgång på mässan. Den väcker ett omedelbart habegär hos en gammal filmare.

Bilderna då. Det är mycket ojämnt. Det fanns dock en hel del att titta på, bland annat matbilder, sportbilder, Årets Amatörbild, Stockholm Fotomaraton mm. Sophie Odelberg visade några hissnande perspektiv i utställningen On higher ground. Mattias Klum i sin tur drog en jättepublik på lördagen när han berättade och visade sina bilder i bästa National Geographic klass.

Mässan tyngdpunkt är teknik och bilderna spelar andra fiolen. Det är ett val arrangörerna gör. Prylmarknad före utställningar. Så är det.

Det är emellertid omöjligt att inte påverkas av Pieter ten Hoopens märkligt lågintensiva bilder kring efterverkningarna av tyfonen Haiyan, på Filippinerna. Kvadratiska bilder, alla med ett tunt skimmer av tyst smärta. Han arbetar envetet, starkt med en tydlig vision och ett personligt avtryck. Han skriker inte, snarare viskar- Jag har sett det här och jag vill visa er, tycks han säga. Om och om igen.

Sen såg jag en hel vägg med bilder av ”Fadumas”, som trevade åt lite olika håll. Charmigt och osorterat, var första intrycket. Först trodde jag att Fadumas var namnet på en bildbyrå eller en bildgrupp. Sen förstod jag att bilderna var gjorda av en person. Faduma Mohamed, från Stockholm. En 26 årig lärarinna. Självlärd fotograf.

Jag kände en omedelbar sympati för energin, det spontana och uppfinningslusten i hennes bilder. Mode, blandat med kompisporträtt och en serie hon kallar AFRIKAANA. Det svartvita hand i hand med färg som nästan rinner ut över bildkanterna.

Det är kanske från det här hållet man ska söka efter nya namn utanför samlingen av medelklassiga män, som utgör huvudfåran i det offentliga fotosverige.

Faduma Mohamed visar i sina måhända en smula opolerade bilder något som många äldre etablerade fotografer saknar. Visuell fantasi och leklynne. Hennes vägg skulle kunna sammanfattas med orden: Det här är jag och jag är stolt över det, det här är min värld.

Det var fotografier som överraskade från ett oväntat håll. På väg ut från Älvsjö-mässan i novembermörkret var det hennes bilder som fick mig att tänka allt mindre på gluggar, stativ och gimbals och drönare och..

Undantaget den splitternya Sonykameran, förstås.

PS

Länk till Faduma Mohamed Photography  | Länk till Sony Kameran  |  Länk till Pieter ten Hoopen.

foto: Pieter ten Hoopen | Haiyan 365 Days Philippines, 2013

Faduma Mohamed galleri: