The simplicity of light

Foto: Igor Savchenko | Ur serien Faceless

I want to be seduced by the images and use my imagination to look at them in my own way. I am interested in the moment when the shutter is released, the simplicity of light.

Så skriver Heidi Romano, från Australien på sin blogg, Unless you Will.

Hennes blogg är stundtals mycket intressant. Inte riktigt i paritet, med Jörg M. Colbergs, Conscientious, naturligtvis. Hon har ett annat uppdrag, är mer lågmäld och samtidigt kanske mer personlig. Hon visar det som berör henne.

Colberg har gett sig själv ett större uppdrag. Han vill vara en superredaktör för allt viktigt inom den samtida fotografin och han gör det mycket bra.

Men idag handlar det om Unless you will. Heidi har varit tyst i nio månader men nu är hon tillbaka. Hon är också ansvarig för ett djärvt och ambitiöst Magazine, med samma namn i pdf-format.

–Unless you will is an online journal that showcases a vision within photo-based art. The goal is to bring together a collection of notable photographers from around the world and present their work, skiver hon.

Sedan starten i november 2009 har man nu i oktober 2012 kommit till nr 23. Februarinumret i år innehöll bland annat bilder av Inka Lindergård och Niclas Holmström, vars bok “Watching humans watching”, blev årets vinnare av Svenska Fotobokspriset.

– UYW strives to showcase photographers who add layers of meaning and capture these feelings. Their images are a happiness measurement, they give us pleasure, rekindle a memory, or trigger other emotions of their own. Our aim is to showcase these talented artists without too many frills, who work with the notions of play, honesty and craftsmanship.

Oväntad och riktigt bra fotografi, väntar på den här Australienska sajten, ta er dit. Det är det avgjort värt.

Livet är för kort för oceaner av visuell likgiltighet.

 

Nedan, några bilder som presenterats i Unless you Will.

Den oretuscherade politikern

Hemsida med bilder av Sannfinländare

 Hur ser en finländare ut?

Journalisten Monica Braw berättar i det alltid lika angelägna programmet, OBS i radions P1 om hur det uppstått en intensiv debatt i Finland kring några foton på Sannfinländare.

Juha Leinon, chef för en spelfirma, gjorde en hemsida med bilder av Sannfinnländare. Bilderna är officiella porträtt som använts inför kommunalvalet. Han tog namnet Per Looks efter en gatumode-sajt som heter Hel Looks.

Personerna är fotograferade rakt upp och ner, i ett ljus som inte förskönar, snarare understryker skavanker och vanlighet. Bilderna förefaller vara helt oretuscherade.

Helsingin Sanomat, Finlands största tidning menade i sin analys att det hela var ett politiskt ställningstagande, eftersom personerna framställts som ”lantisar”, junti och därmed förlöjligades.

Bildprofessorn Merja Salo ansåg att bilderna avslöjar det finländska klasssamhället. Det är inte först och främst personernas utseenden man lägger märke till utan tecken som avslöjar deras sociala tillhörighet, menade hon.

Frågan om människor genom sitt blotta utseende visar vilken samhällsklass de tillhör, har lett till något av en medieexplosion i Finland.

Vad fäster man sig för hos en politiker?

Sannfinländarna är ju så fult fotograferade menade någon. Photoshoppade politiker har blivit så vanligt att man inte litar på politiker som ser naturliga ut, sa andra. Litar man mer på oretuscherade personer?

Redaktören Helsingin Sanomats månadtidning, Saska Saarikoski skrev att han själv ser ut som porträtten på Sannfinländarna, när han ser sig själv i spegeln på morgonen. En vanlig finsk man med andra ord.

Oretuscherade bilder i centrum, för den politiska diskussionen, inför kommunalvalet idag.

Fotografiets betydelse som sanningsvittne likaså.

PS

Med ett valdeltagande på låga 58 procent var Sannfinländarna det enda av dom etablerade partierna som fick fler röster det här valet än i kommunalvalet för fyra år sedan.

Partiet ökar med 7 procentenheter – från drygt 5 procent till drygt 12.

DS

Därför uppfanns kameran

Foto: Eugene de Salignac | Museum of Photografic Arts

Ibland stöter man på ett fotografi som gör det är alldeles klart varför kameran behövde uppfinnas.

Painters on the Brooklyn Bridge Suspender Cables är en sådan bild.

Bron invigdes 1883 och närmare trettio personer förlorade livet i samband med att bron byggdes. En vecka efter invigningen spreds ett rykte om att bron skulle kollapsa vilket orsakade panik, som ledde till att tolv personer klämdes ihjäl.

Den 7 Oktober, 1914 har de tio herrarna placerat sig självsäkert och rytmiskt på kablarna till Brooklyn bron. Ett grafiskt partitur över East River, Eugene de Salignac tog bilden. Den återfinns på Museum of Photografic Arts Collections photostream på flickr.

Samlingen är en fin liten skatt med äldre fotografi att botanisera i på lediga stunder. Vänner av den tidiga fotografin bör absolut ta sig en titt.

Mellan människa och natur

Ur fotoboken: Watching Humans Watching av Niclas Holmström och Inka Lindergård

 

Grattis! Niclas Holmström och Inka Lindergård.

Varför ska man gång på gång under en kväll gå in på SFF:s hemsida och vänta på tillkännagivandet av årets Svenska Fotobokspris 2012?

Det är ju Fotoförfattarna inom Svenska Fotografers Förbund som delar ut priset i år för 17:de gången.

Det är under all kritik att informationen inte publiceras där, först eller i alla fall någon gång under kvällen. Varför har SFF en så trög och odynamisk hemsida?

Nu kunde både SvD och Gefle Dagblad mycket snabbt rapportera om vinnarna.

Debutboken, som i konkurrens med bland annat fotograferna Anders Petersén och Bruno Ehrs vann, heter Watching Humans Watching  (Kehrer Verlag Heidelberg Berlin, 2012, form: H-T Nilsson, Rasmus Svensson) och handlar delvis om relationen mellan människa och natur.

Boken rymmer två bildsviter som de till en början arbetade med var för sig, tills de förstod att projekten växte av att blandas. Bokens andra tema Saga rör myter, fantasier och föreställningar om begreppet ”natur”, en närmast experimentell undersökning.

En första blick

Foto: Brica Wilcox

Karl Ove Knausgård skriver i gårdagens DN, en vindlande och krängande text om självporträttet i speglarnas tid. – det jag först och främst ser, är fångenskap, människor fångna i sig själva och i sin tid, skriver han bland annat i sin slutsats. Anledningen till texten är den pågående utställningen ”Självporträtt” på Louisiana i Danmark.

Jag kommer att tänka på en fotograf som tidigt i sin karriär arbetade med just självporträtt.

Brica Wilcox från Tucson Arizona, gjorde för några år sedan en serie bilder som hon kallade ”Privat Life”.

Existentiellt och poetiskt allvar, där fotografen själv blir berättelsens ämne. Bilderna i ”Privat Life”, ( Ett begrepp hämtat hos Roland Barthes) handlar om självbild, skönhet och fåfänga. Dessutom om relationen mellan mor och dotter. Ett arbete hon fortsatte också efter moderns död.

– ”While the self-portrait is always a double image, a representation of the mirror, my images refer to the memory of the mirror between my mother and myself,” säger hon i en intervju i LAS Magazine 2007. Hon har alltid tyckt om skillnaden mellan vad hon själv såg och vad hon upptäckte i fotografiet av tinget eller personen.

Hur som helst, när jag nu några år senare söker efter henne finner jag nästan inget. Hemsidan är nere och inte många andra spår finns. Ett leder till, artist kollektivet, D3 (Deliver, Document, Destroy) som hjälper till att befria oss från känslomässiga bördor, där kan man t.ex. kan få sitt 80-tals blandband från ex-pojkvännen förstört.

Att få syn på ett konstnärskap i vardande. En första blick, innan konstnären hunnit ta andra vägar, sökt andra möjligheter. Det är ett privilegium.

Vilken väg tog hon den känsliga fotografen, någon som vet?

 

Samlandets väsen och övergivna platser

Foto: Hyun-Jin Kwak | Ur The Island – A Case Study of a Collectors Mind

Varför samlar man och varför fotograferar man övergivna platser?

Inte mindre än två vernissager i Uppsala idag, med fotografisk anknytning.

Uppsala konstmuseum öppnade en utställning kring samlande och sam­landets drivkrafter som tema med namnet, The Collector.

Man har bl.a. lånat in unika föremål från berömda kuriosakabinett och från Augsburgska konstskåpet på Museum Gustavianum i Uppsala. Deltagande konstnärer är Magnus Bärtås, Ditte Ejlerskov, Annika Eriksson, Jårg Geismar, Oscar Guermouche, Hyun-Jin Kwak, Charles LaBelle, Matts Leiderstam och EvaMarie Lindahl.

En otroligt bra ide som jag längtat efter, som nu nästan slarvas bort i olika rum och vrår fördelade på två våningsplan i slottet. Eller är det en del av utställningstanken att en del rum inte ska kännas klara och att där pågår helt andra aktiviteter? I ett av rummen stod tomma brummande kylar och lyste längs en tom vägg.

Jag fastnade för Hyun-Jin Kwaks fotografier, The Island  – A Case Study of a Collectors Mind. Det är inte en helt ny kollektion, det finns en bok med projektet från 2011, men det var första gången jag såg bilderna på en utställning.

Det är en klockren träff i utställningens solarplexus, temat kring samlandets väsen. Hon visar fotografier från Villa Barbieri, ett reneässanspalats i staden Reggio Emilia i norra Italien. En samling där den bereste samlaren förlorat kontrollen. Det råder kaos på platsen och Hyun-Jin Kwaks storformatskamera registrerar varje spår av såväl historia som nutid.

Det är magnifikt, nästan förtrollande.

Bilderna presenteras på två olika sätt i utställningen. Dels i en vacker stor linneinbunden box, där varje bild ligger i ett tjockt svart syrafritt skydd och man får långsamt bläddra sig genom kollektionen med hjälp av tillhörande vita handskar.

Kopiorna är nästan snudd på tredimentionella genom sin detaljrikedom och rika färgskala.

Dessutom har vissa bilder placerats i den befintliga konstsamlingen på Uppsala Konstmuseum, alltså sida vid sida med bland annat Lucas Cranach den äldres 1500-tals porträtt av Martin Luther. Hyun-Jin Kwaks bilder i samma storlek som övriga, ”tavlor”, ingående i den permanenta samlingen. Dels som meterstora kopior på direkt på golvet. Genialt. Interaktion på flera nivåer.

Denna höstregniga lördag tog jag mig också till den lilla källarlokalen som inrymmer Uppsala fotografiska sällskaps anspråkslösa utrymme på Övre Slottsgatan 14A, där utställningen ”Övergivna platser”, också hade vernissage.

Hur många fotografer finns det  som ägnar sig åt övergivna platser tänkte jag, väl nere på plats i det lilla utställningsrummet. Det finns en veritabel subkategori inom fotografin med bilder på övergivna bilar, byggnader och industrier. Det handlar ofta om efterföljare till Jan Jörnmarks mäktiga projekt, ”övergivna platser”.

Urban Thorsell och Sven Tegelmos bilder är inte direkt dåliga. Några av bilderna är bra på det där tävlingsbildsromantiska viset, men det stora problemet är upprepningen, bristen på variation och en personlig blick.

Hundra fotografer skulle ta likadana bilder och fotoshoppa enligt liknande formel. Tyvärr blir det förutsägbart och ospännande, trots ämnets inneboende suggestivitet.

Det öde landet – Sverige, återstår i regnets Uppsala idag ännu som en fotografisk utmaning.

Foto © : Urban Thorsell

En ny dörr till fotografin

Foto: Martina Holmberg | Ur serien Fade to Black

Hatten och linslocket av för nytt fotografiskt galleri på smått legendarisk adress. 

Nu på fredag är det vernissage för Black Door Gallery på Järntorgsgatan 9, i Örebro.

Utställande fotograf är Martina Holmberg med bilder ur serien Fade to Black. Poetiska polaroider, där en felaktig framkallningsprocess riskerar att utsläcka bilden till slut.

Det här sker i samma lokal som Galleri Fotograficentrum startade sin verksamhet i, år 1978 av bl.a. undertecknad. Utställare den gången var Bertil Ludvigsson, som avled tidigare i höst.

Förvånad, överraskad och förtjust blir jag över detta initiativ, och dessutom mycket glad.

Herrarna bakom projektet, för så är det förstås, heter Stefan Nilson, Thomas Sundin, Magnus Westerborn. Alla tre med ett gediget och väldokumenterat fotokunnande.

Fyra planerade utställningar, logga, hemsida och en föreläsning med Pieter ten Hoopen.

Fotografisk rivstart i Örebro. Lycka till!

 

Foto: Mats Holmstrand | Galleri Fotograficentrum

Fotoboken är överallt

Bouquinist du quai Voltaire | Edition d´art YVON

En bok med fotografier står per definition närmare en diktsamling än en roman.

Att som ung nyförälskad i fotografin leta efter en, liten och anspråklös fotobok, värdefull eller inte. Det är en konst. Nästan ett tillstånd. Nya städer, ny tunnelbana, caféer, barer och antikvariat, gärna i den ordningen. En av förutsättningarna bör vara att man inte vet vad man söker. En del av glädjen att äga en bok ligger avgjort i vedermödan att finna den.

En känsla av glädje blandas med en lätt ton av bedrägeri. Behöver jag den här boken, jag har ju redan..ska inte någon annan ha den..?

Thomas Tidholms, I Dina Armar från 1970, på Bonniers t.ex. I det närmaste en diktsamling, nästan utan dikter men med små grå bilder från villaträdgårdar, bingokväll i Braås och en Miss-tävling.

Nätet gör det för lätt. Allt finns på några musklicks distans. Kartorna har blivit överflödiga. En del av antikvariatens nedersta hyllor kommer aldrig mer att undersökas.

Den 24 oktober är det dags för Svenska Fotoboksprisgalan 2012 på Rival i Stockholm.

De nominerade böckerna visades också i Svenska Fotografernas Förbunds alltför blygsamma monter på Bok och biblioteksmässan i Göteborg. Mässans huvudtema kring Det Nordiska, lyste tyvärr med sin frånvaro hos SFF. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att få se de övriga nordiska ländernas fotoboks utgivning.

På SFF:s hemsida finns dock en initierad och kunnig skribent kring den fotografiska boken, Stefan Nilson. En annan heter Tommy Arvidson och skriver på dagensbok.com. Det är en fröjd att läsa bägge.

– För Ruka är arbetet med att ta ett porträtt en gemensam handling mellan den som avbildas och den som avbildar. Det råder en förtrogenhet och en gemenskap mellan porträttör och personen på bilden. En känsla av tidlöshet och eftertanke infinner sig. Så här sitter säkert Pétrus Oplucáns på sängen och lyssnar på sin radio varje dag än i dag trots att bilden är tagen 1984, skriver Tommy Arvidson i sin recension av den Lettiska fotografen Inta Rukas bok People I know.

Först nu har jag förstått att Tommy också har en egen sida där han samlar sina texter om fotoböcker. Nämligen omfotoboken.  Ta er dit och dyk ner i det omfattande och rika arkivet.

Stefan Nilson skriver om Thomas Wågströms bok, Allt som är i Himmelen, Max Ström förlag – Det handlar om seendet, tiden och våra sinnens uppfattning om världen, eller snarare den sinnebubbla vi lever i och som vi kallar världen. Allt är större än så och det är bland annat genom konsten och vetenskapen vi får en glimt eller en aning om den. Däri är molnen våra bundsförvanter. Deras ständigt föränderliga skepnader får oss att se och beröras av livets såväl villkor som storhet.

Texter om fotografi kan vara så. Inte nedtyngda av akademiska innebegrepp. Seende skribenter med en lust att förmedla fotografins sällsamma kraft.

Just nu är den fotografiska boken överallt. Nya trycktekniker, nya distributionsvägar och nya läsare, underbart.

Mörkrets elegans

Foto: Kenneth Gustavsson

 Äntligen har tiden hunnit i kapp en säregen poet.

Fotografen Kenneth Gustavssons dova och vemodiga fotografier kan nu få en större publik, genom Fotografiskas utställning, The Magic Bar som öppnade igår. Gott så.

Att hans bilder, inte fått några direkta efterföljare beror på den helt egna tonen. Det är förmodligen som med all stor dikt, den är djupt personlig och omöjlig att efterlikna på ett trovärdigt sätt.

Bilderna påminner om drömmarnas sammanblandning av tid och rum och i likhet med Ulf Linde kanske han visste – att det man tror man ser, är starkare än det man faktiskt ser.

Jag stod i ett kök på Malmgatan i Örebro i slutet på -70 talet och våndades inför ett brev jag skulle skriva till Kenneth Gustavsson. Galleri Fotograficentrum som jag arbetade med ville visa hans bilder.

Det här var ett brev från en bildförälskad poet till en annan, samtidigt som det var en inbjudan om att ställa ut.

Det blev en utställning år 1984, av alla år. Med lågmält vemod, var rubriken i Stefan Nilsons recension i Nerikes Allehanda.

Att se bilderna igen som vi hängde på Engelbrektsgatan för 28 år sedan, nu på Fotografiskas hemsida, är en märklig upplevelse.

Jag minns hans lågmäldhet och det lockande mörka, nästan eleganta i bilderna.

Idag blir frågan: Var är magin i fotografin, var är tiden?

Foto: Kenneth Gustavsson

I förfalskningens tjänst

Foto: Roger Fenton | The Valley of the Shadow of Death

Vilken av Roger Fentons två existerande bilder,  ”The Valley of the Shadow of Death” togs först?

Det är en fråga som sysselsatt författaren och filmaren Errol Morris under avsevärd tid. I en kilometerlång essä i tre delar publicerad i New York Times redovisar han sina efterforskningar. Brev, intervjuer med historiker, kuratorer och t o m, en kriminalteknisk expert. Han går igenom kartor, dokument och brev. Inget lämnas åt slumpen och ja, han åker till platsen. Längst ut på Krimhalvön i Svarta havet, i det som idag är Urkraina. Kompassens och solens rörelser över området studeras nu direkt på plats. Hur har kanonkulorna hamnat på vägen?

949 kommentarer på första inlägget! Det är anmärkningsvärt att ordningsföljden mellan två historiska bilder från ett snudd på bortglömt krig kan engagera så många. Eller handlar det en än gång om fotografiet som sanningsvittne?

Motvilligt börjar jag läsa, tänkte fuska mig genom texten för att komma till slutet, men blir fast. I detaljer, skuggor och ljusvinklar.

Krimkriget ursprungligen en konflikt mellan Ryssland och Turkiet, 1853-1856 i vilken England och Frankrike intervenerar. Det mest eländiga av alla större krig sedan Napoleon, har det kallats.

3000 engelsmän dog i strid. Bakom stridslinjerna dog 20 000 av svält, tyfus och kolera. Fransmännen förlorade c:a 8000 i sjukdomar. Den ”mest kända representanten för sjuksköterskekåren genom alla tider”, Florence Nightingale arbetar bland de många sjuka och döda.

Roger Fenton fick uppdraget att fotografera, 1855. Den brittiska regeringen ville lugna hemmabefolkningen och lät Fenton förstå att man, inte ville ha något blod i bilderna.

Merparten av Roger Fentons bildar visar följaktligen porträtt på officerare ibland i sällskap med sina fruar, hästkapplöpningar och klubbliv. Fentons bilder från Krimkriget brukar anföras som ett tydligt exempel på verklighetsförfalskning, i fotografins namn. Ett fotografi ljuger ju aldrig!

Den aspekten tas inte upp i Errol Morris lätt nördiga, men ändå högintressanta essä.

Frågan om detta är världens första manipulerade fotografi, undrar Kalle Holmberg i DN (120929). Möjligen är frågan fel ställd. Alla tidiga fotografier är arrangemang, inte minst på grund av den långa exponeringstiden. En stege eller en kvast som står lutande mot en husvägg,  i någon av Fox Talbots bilder t.ex. Stod de där när han kom med sin kamerautrustning, eller flyttande han stegen någon meter, för att få en bättre komposition?

Nästa fråga blir, vad finns precis utanför kanten på mattskivan? Varför är det inte med i bilden och är det här – precis utanför det som syns på kamerans mattskiva, som ett fotografi börjar ljuga?

Och hur är det nu med kanonkulorna på vägen? Har Fenton först tagit en bild där vägen är tom men terrängen fylld av kulor och sedan flyttat upp dom på vägen för att göra en krigsbild lite bättre? Eller togs de bort för att återanvändas i kriget? Det är frågan för Morris essä.

I know. It is insane, but I would like to make the claim that the meaning of photography is contained in these two images. By thinking about the Fenton photographs we are essentially thinking about some of the most vexing issues in photography – about posing, about the intentions of the photographer, about the nature of photographic evidence – about the relationship between photographs and reality. Errol Morris

När börjar den fotografiska manipulationen egentligen?