Ett öga ständigt i rörelse

Foto: Henri Cartier-Bresson | Hamburg, Lemon vendor, 1952

Häromdagen blev jag påmind om en av våra största fotografer, Henri Cartier-Bresson, av den enkla anledningen att fotografen Micke Berg skickade mig en länk.

Trodde kanske inte att det skulle finnas nya bilder att upptäcka, inte minst med tanke på den digra utgivningen av böcker med hans bilder som finns. Första gången hans bilder visades på en utställning var redan 1932 på Julien Levy Gallery, i New York. (En annan uppgift gör gällande att det var året efter, på ett annat galleri).

Den första monografin, The Photographs of Henri Cartier-Bresson, publicerad av The Museum of Modern Art, kom 1947. Images à la sauvette, hans kanske mest kända bok utgavs 1952.

Men, återigen ser jag hans storhet och självklarhet. Det finns en sorts gatans elegans i allt han gör.

Jag letar fram en text jag skrev när han dog, från Nerikes Allehanda (04 09 26), då tidningen fortfarande hade en kultursida.

Den börjar så här: Henri Cartier-Bresson ägde en nästan antropologiskt lyhörd blick. Personer hänger i ett vardagligt ögonblick, iakttagna av en gänglig, blyg, snabbfotad, nästan dansande figur. Helt obemärkt har han rört sig runt motivet, läst av situationen och sedan lika snabbt försvunnit, utnyttjat sin förmåga att omedelbart kunna blanda sig med omgivningen.

Uppenbarligen snabbfotad, med ett öga ständigt i rörelse och en Leica med läderremmen lindad runt handleden. Blicken riktad mot människor, fullt upptagna i sina vardagsbestyr. 

Det är då han höjer sin lilla kamera och plötsligt finns allt där. Utan att vi hinner märka det, lösgör han ett ögonblick från livet som pågår.

Vanligheten, har redan när han drar fram filmen i kameran till nästa ruta, upphöjts till något annat. Något som vi kan betrakta i decennier efter att de avbildade människorna är borta.

Dessutom är stadens eller platsens arkitektur oftast i harmoni med det grafiska spelet mellan ytor, form och geniala kompositioner. Avsluta sen med en övertygande humanism. 

Det är den som gör att vi tror honom och än idag kan lita på hans bilder.

Kanske är han den främsta fotografen sedan fotografin uppfanns.

PS.

Bilderna nedan är bilder som inte är ofta visade, och det finns troligen mycket mer..

Ordlös och evig kommunikation

Foto: Sune Jonsson | Märta Olovsson visar upp sitt porträtt, Aronsjö, Villhelmina, 1961.

Hon står högtidligt med rak rygg och med sitt eget porträttfoto i famnen. Blicken är riktad mot kons ögon. En vacker gest av självklar gemenskap under en småbrukarvardag, i det tidiga sextio-talet.

Bilden ingår i utställningen, I hästen fanns själ och frändskap, med Sune Jonssons bilder som öppnar på Västerbottens museum den sista januari.

Det handlar om människors relation till gårdsdjuren som levde och arbetade inom småbruken i främst Västerbottens landsbygd. Ögonblick lösgjorda ur vardagens gråhet, fyllda med ömsinthet och vänskap.

AnnCristin Winroth, Etnolog vid Umeå Universitet, skriver i en intressant utställningstext bland annat om ”mellanartsliga relationer”. Hon menar att fotografierna är viktiga pusselbitar i förståelsen för småbrukarhushållens livsvillkor.

Det finns en tendens att man i tidigare forskning och dokumentationer fokuserade på vall, åker, årscykel och fodertillgång. Det förekom sällan direkta frågor om djurens betydelser. Deras sociala och emotionella betydelser utgör ofta en blind fläck, vid minnesanteckningar, anser hon – Tamdjuren var en del av fundamentet och hade en central plats för hushållens ekonomiska överlevnad. Och det motsätter inte skapandet av emotionella band och betydelser, skriver Winroth.

På en av utställningens bilder från Graned, Lycksele, lockar en kvinna med rutigt förkläde sin hund med något gott. Scenen är en farstukvist. Det upprullade hörnet på trasmattan, det rasslande ljudet från kedjekopplet och hundens ivriga språng påminner om en livlig ritual som förmodligen upprepas dagligen. 

Kvinnans outgrundliga leende vittnar dessutom om en djup förtrolighet och självklar respekt, två individer emellan. En ordlös och evig kommunikation.

Utställningen bygger på en idé från Hans Dackenberg, tidigare bildantikvarie vid Västerbottens Museum, som under tio års tid arbetade specifikt med Sune Jonssons arkiv och bokproduktioner.

Curatorn Alexandra A. Ellis har gjort urvalet och även arrangerat utställningen kring citat av Sune Jonsson från hans böcker:

”Vi hade ju otur som förlorade vår fina häst Flora. Vi hade hem veterinären men han hade ingen bot. (…) Hon hade hovfång så två dagar därefter var det att ringa efter nödslaktbilen. Så nu är det så att vi är för gammal att köpa nån ny häst. Vi ska också sälja korna till slakt fast vi har bara två. Jag ska försöka ha en i vår och över sommaren men till hösten går hon till slakt så då har vi lagårn tom för jag känner mig för svag att sköta nån fler vinter och det är liks ingen idé då de unga inte syns vilja ta vid.”

Ur kapitel Farbror Viktor i boken Timotejvägen, från 1961.

Det här är ett utmärkt exempel på hur man ur en stor fotografs samlade och stundtals oöverskådliga produktion, med känsliga ögon kan bryta ut tematiska utställningar av mycket hög kvalité.

Västerbottens museum är med sin samling på cirka 8 miljoner bilder en av de viktigaste platserna för svensk fotografi.

Avgjort måste det bli en resa till Umeå innan utställningen slutar den 31 december 2024.

PS I sommar finns ytterligare ett skäl att besöka Västerbottens museum, då öppnar en utomhus- utställning, Det enkla varandet, som bygger på ett urval av Sune Jonssons bilder från boken, ”Och tiden blir ett förunderligt ting”.

Den varma blicken

Foto: Mats Holmstrand | London 1960-61

Mats Holmstrand obemärkthetens fotograf som alltid verkade lite i skymundan, är död.

Året var 1984.  Jag minns hur vi ställde upp bild efter bild på två skyltställ i SVT:s studio i Örebro. De pålitliga och stora, studiokamerorna, LDK – 5:orna från Philips var inställda och zoomades i realtid för att varje bild skulle kunna visas i sin rätta storlek.

Samtidigt växlade den säkre bildingenjören (Bingen) Per Ekberg mellan de båda kamerorna och en berättelse om Mats Holmstrands bilder växte långsamt fram. 

Primitivt med dagens mått, men effektivt och fungerande. 

Den lyhörda speakertexten var skriven av författaren och TV-producenten Lennart Engström. Musiken, Keith Jarrets ”My Song” på ECM som fick bli ledmotivet tillkom lite senare. Tror undertecknad hade ett visst inflytande, kring musikvalet. 

Lennart Engström kallade programmet, ”Den Varma Blicken”.

Den formuleringen var ju mitt i prick. Det var det allt handlade om i Mats Holmstrands fotografi.

Han är förmodligen den mest känslige fotograf jag mött och en av de allra bästa dessutom.

Mats saknade armbågar. Tror inte att han någonsin tänkt på begreppet karriär.

Hans metod var att i princip vara osynlig, deltagande naturligtvis men utan att märkas och tillåtas påverka situationen. 

Plötsligt fanns bilderna där, framkallade ur ett mörker. 

Han lyckas dra fram ett ljus som tecknar situationen. Det viktigaste. 

Dessutom oftast med en djupt mänsklig närvaro och med hjälp av fotografins bästa egenskaper, solidariteten och humanismen. 

Mellan avtryckarfingret och det som sker i sökaren, rör han sig ljudlöst och hamnar alltid på den avgörande sidan. Det är där bilden blir till.

Det är alltid i det fördolda, i det skymda som han lyfter fram det djupt mänskliga.

Hans första dokumentation som jag känner till var från Regementet I3 i Örebro. Sen fotograferade han i gruvor, på gjuterier, och på hundratals arbetsplatser, flyktingförläggningar och skolor för synskadade. 

Han gjorde bland annat flera böcker om den Syrianska invandrargruppen i Örebro i samarbete med författaren Staffan Ekegren. ”Slutet på en resa Början på en resa” (1986) och ”Den andra resan Femton år med de nya svenskarna” (1994).

De gjorde även en bok tillsammans om en resa bland synskadade, ”Himlen är färgen blå”, 1989.

Mats tog även under sitt långa fotografiska värv många mycket fina och känsliga porträtt på konstnärer, musiker och författare.

Han har på alla plan inspirerat mig som fotograf och människa och troligen gjort mig aningen något bättre i bägge dessa avseenden.

Jag kan omöjligen sammanfatta hans betydelsefulla fotografiska gärning på det här lilla utrymmet.

En vän och en stor fotograf, lågmäld och oförmärkt i sin gärning är nu borta.

Jag kommer att sakna honom, oerhört.

●

Nedan några korta texter jag tidigare skrivit, där Mats förekommer. 

Här, och här

En länk till Wikipedia om mats.

På svårnavigerade Digitalt Museum kan man se fler, (men långt ifrån alla) av hans bilder.