Två prästkragar i ett klänningsliv

 

Foto: John Alinder | Gertrud Lundin i trädgården i Sävaste, Altuna socken, 1920.

Time/Light/Love, Swedish Photographic Portraits 1840-2017 i Landskrona museum slutade den 28 januari i år. Utställningen var den andra av tre utställningar där merparten av bilderna hämtats från samlingar och arkiv runt om i landet. Satsningen ingick i Landskronas långsiktiga engagemang för fotografi.

Utställningen var intressant, ett försök att komma åt det intima och hur vi förhåller oss till att betrakta och betraktas. Man säger att man vänt på varje sten för att finna bilder som passar in på visionen om en utställning som avslöjar och kommenterar förtrolighet. Gott så.

Man kan fundera lite kring utställningens namn, Time/ Light / Love. Tid, som i relation och exponering. Ljus, som passerar genom en lins och kärlek ja, det är väl själva förutsättningen för all bra fotografi. Det gör att jag inte riktigt förstår urvalskriteriet.

Rent scenografiskt var utställningen byggd som en våning med hall, salong, kammare, matsal och så vidare. Kul idé, men huset med alla sina trappor och prång gjorde det hela lite rörigt. Jag hade ändå stor behållning av utställningen och upptäckte flera nya fotografiska namn.

2013 hittade man närmare 8000 glasplåtar under golvplankorna i en lägenhet vid renoveringen av en fastighet i Lund. Bilderna var tagna av Ida Ekelund (1884-1982), som jag skrivit om tidigare på bloggen här och här. Några av hennes mycket fina porträtt fanns med i utställningen.

Här visades också en dagerrotyp från c:a 1840, föreställande en okänd svensk soldat, en major, med Kungliga Svärdsorden fäst på sin uniform. Fotografens namn är även det okänt. Troligen är det här det tidigaste fotografiet av en svensk person som finns bevarat.

I ”biblioteket”, stannade jag länge inför ett självporträtt från c:a 1930 av Johan Börjesson Eld (1904-1984). En lite taffligt upphängd filt utgör fond till ett rörande porträtt i helfigur. Strumporna mot trasmattan, kroppens position och det låga taket. Boxarens allvar, de märkliga boxarbyxorna och handskarna. Allt andas – så här vill jag uppfattas. Eller är det här ett exempel på en sorts tidigt scenograferad självironi?

Det fanns även andra självporträtt att begrunda, exempelvis Rut Hillarps enkla drömska dubbelkopieringar, som jag alltid har varit svag för. Kanske för att hennes teknik för tankarna till experiment som en del av oss också sysslat med i mörkrummens magiska skimmer.

Gunnar Smolianskys fina självporträtt i en spegel från 1952 glimrar och Beata Bergströms mjuka blick dröjer sig kvar.

Gerry Johansson är också med på ett hörn, med ett förtjusande Polyfoto-ark fyllt av självporträtt från sommaren 1963, då han 18 år gammal jobbade på Polyfoto i Göteborg.

Det var även lätt att bli stående inför Knut Borgs bilder som först liknar en samling ur genren, ”funna bilder”. Men det är medvetet avbildade personer, oftast i samband med någon högtidsdag. Emellertid är det något som skaver. Borg verkar ha koncentrerat sig på ”det felaktiga” ögonblicket, istället för det vanligare ”avgörande” ögonblicket. Exponeringen har skett precis innan eller efter det att personen som ska fotograferas hunnit samla sig och rättat till uttrycket. Bilderna ger ett oväntat vardagligt och nästan privat intryck.

Jag dröjer också inför Erik Tryggelins lilla obetalbara serie om fyra stadsbilder från 1902, föreställande några synnerligen självsäkra damer med nonchalant vippande hattar.

Erik Daniel Schötts flicka i Vingåkersdräkt är nästan öververklig. Bilden är en Agfa-autokrom fr. c:a 1925. Perfekt komposition. Blicken, flätorna och färgen allt understryker känslan av utvaldhet. Det finns däremot ingen upplysning, varken på utställningen, katalog eller bok att bilden var framtagen på uppdrag av Herman Lundborg chef för rasbiologiska institutet. Den publiceras i boken, ”The Racial Characters of the Swedish Nation”, som kom 1926. Bilden är presenterad på en helsida under rubriken, ”Nordic Type”. Under bilden står det ”Schoolgirl in Stockholm”.

Här finns också bilder av John Hertzberg, Ferdinand Flodin, Henry B. Goodwin, August Strindberg, Anders Zorn, Anna Riwkin, Sune Jonsson, Lennart Nilsson, Bruno Ehrs, och många andra och dessutom polisfotografier. Varför dessa och inte andra? Jag funderade kring detta när jag hamnade i ett litet mörklagt rum med bilder som långsamt projicerades på rummets ena vägg. Där blev jag sittande.

John Alinders bilder knockade mig. Ahlinder frammanar en stark känsla av pågående liv, här och nu. Vemodet kommer smygande i varje exponering. John Alinder var  diversehandlare och fotograf. Född 1878 och uppväxt i byn Sävasta, Altuna socken, på den uppländska landsbygden, strax utanför Enköping. Bilderna finns på Upplandsmuseet. Hela samlingen är på drygt 8000 glasplåtar i format 9×12, 13×18 och 18×24. 4000 av bilderna finns nu att se på Digitalt museum.

Tommy Arvidson skriver fint om Alinder i Fotografisk Tidskrift (nr 4 2017) och han lyfter speciellt fram Alinders förmåga att fånga människors vardagliga uttryck. – Det finns en förtrolighet mellan den avbildade och fotografen. Som om de delar en hemlighet, skriver han. Det är bara att hålla med. John Alinders bilder är fyllda av förväntan och vänskap. Väninnor och vänner sammanlänkade i en djup förtrolighet.  Många bilder andas en vardagens stolthet, dock utan att de som fotograferas verkar vilja förhäva sig.

Gertrud Lundin har två prästkragar instoppade under skärpet vid klänningslivet, jag blir rörd över den enkla och anspråkslösa gesten att göra sig fin.

John Alinders bilder är kvar inom mig fortfarande, månader efter besöket i Landskrona.

PS

För er som missade utställningen finns många av bilderna, utmärkt tryckta i boken med samma namn som utställningen – Time/Light/Love – Swedish Photographic Portraits 1840-2017. (ISBN:978-91-983034-9-0), Historiska Media.

Den innehåller tyvärr inga fördjupande texter som kan belysa urvalet som gjorts och inte heller några analyser kring fotografin som presenteras. Det saknas även litteraturhänvisningar, vilket gör det svårt att överblicka vad som gjorts på andra ställen i vårt land inom det fotohistoriska fältet. Exempelvis frågor om digitaliseringen av de fotografiska arkiv, från vilka man lånat in bilderna och vilka avhandlingar och böcker som publicerats kring fotohistorisk forskning. Just avsaknaden av en akademisk dimension kring utställningarna i Landskrona, tycker jag är en brist.

I utställningskatalogen skriver man att Landskronas långsiktiga engagemang i fotografi har slagit väl ut och att – lejonparten av verken hämtats från samlingar och arkiv, som sätts upp på stadens museum i väntan på invigningen av ett stadigvarande fotohistoriskt museum. Med den ambitionen behövs en tyngre kompetens, i synnerhet när man på hemsidan för Landskrona Photo kallar sig för ”The home of photography in Scandinavia”.

Fotohistoriska samlingar finns utspridda i många institutioner, Moderna Museet, Tekniska Museet, Nordiska Museet, KB, Västerbottens Museum och flera andra länsmuseer. Lägg där till hembygdsföreningar, bibliotek, och universitet m.fl.

I upprop och debattartiklar har det efterlysts en statlig översyn, en inventering och en handlingsplan kring våra fotografiska samlingar. Där har även frågan om det övergripande institutionella ansvaret, tagits upp.

Sverige behöver ett fotohistoriskt museum med ett nationellt ansvar för vårt lands fotografiska arv. Alla goda krafter och den samlade kompetensen på olika nivåer måste samlas kring detta mål. Frågan är om Landskrona är platsen för detta.