På drift

Foto: Mike Brodie | Ur boken A period of Juvenile Prosperity

–I just took photos of my life, säger Mike Brodie.

Jag såg hans bilder på webben runt 2007. Då kallade han sig Polaroid kidd, han tjuvåkte med tåg och tog bilder på sina vänner inifrån framrusande godsvagnar. Han hade en Polaroid SX-70 kamera i sin packning. Sen verkar han ha försvunnit. Nu kommer hans första bok ”A period of Juvenile Prosperity”, Twin Palms Publishers och TBW Books.

Han reste över 8000 mil, genom fyrtio stater med tåg, levde med ett underground rockband i Philadelphia och med veganer i Portland och han fotograferade hela tiden. Efter en tid bytte han polaroidkameran mot en Nikon F3 från 1980.

Ett trotsigt tovigt hår i fartvinden. En livsfarlig balansakt mellan godsvagnar. Bilderna står inte still, utan verkar tagna i rörelse och under färd. Unga härjade ansikten, kartor och muggar i smutsiga händer och plötsliga nattläger. Snabba stunder av ömhet. En sargad och lite skitig gemenskap.

Hur tillfälligt allt är och hur det sitter ihop är svårt att veta. Jag har ännu inte kunnat läsa någon text ur boken.

Mike Brodie säger att inspirationen kommer från – old school American values mixed with a lite punk-rock idealism. 

Bilderna är rörande i en mänsklig social mening, romantiska i en annan och i en tredje förvånande; hur kan folk leva det här livet i vår tids Amerika? Det liknar snarare en berättelse om vagabonder från förrförra sekelskiftet, då järnvägen framstod som civilisationens pulsåder.

En dimension i hans arbete rör själva den fotografiska dokumentationen, kring den här subkulturen mitt i den amerikanska vardagen. En annan nivå är den fotografiska, där jag tycker han gör flera mycket fina personskildringar.

Han är självlärd, från Pensacola Florida, inspirerad av den amerikanske National Geographic fotografen Steve Mc Curry.

-I ride trains for fun. I just like photographing these people because they interest me and they’re beautiful and they’re important to me. And I want to keep the document open on traveling because I need something to keep me going. I mean, if I wasn’t taking photos, I wouldn’t be traveling. säger han i en intervju för DRY INK, 2007

Boken som ännu inte kommit ut har en lite svårtydd titel, möjligen skulle man kunna säga ” En tid av ungdomlig lycka”, men jag är osäker. Kanske finns det en undertext som går mig förbi. En implikation pekar mot en avgränsning i tid. Lyckan eller vad det nu är, kommer att ta slut. Är av övergående natur.

Mike Brodie var 18 när han började. Spänningen, en ”homemade”- frihet, ett sorts tillstånd av att inte ingå i samhället. En självvald tolkning av den Amerikanska drömmen, på drift i ett post-industriellt Amerika.

Det är ju inte glasklart för en svensk att förstå alla nyanserna i detta. Men jag är imponerad och lite avundsjuk på en ung fotografs starka val.

Vill ha boken.

PS

Det här citatet finns i förlagets knappa information om boken:

But I needed to find out for myself. Two weeks later I was gone, witnessing my new world wizz by, especially at dusk, then darkness as I watched the sum of all the city lights cast my silhouette across the pine trees of the Florida panhandle. This was it, I was riding my very first freight train. And soon, what would begin as mere natural curiosity and self-discovery would evolve into a casting call of sorts, taking photographs of my newfound friends. – Mike Brodie

Liniment och däck

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

Trodde aldrig att jag skulle skriva om bilder från en cykeltävling. Det blev dock nödvändigt på grund av 24 sidor i den franska cykeltidningen Rouleur nr 34. Bilderna som är av Henri Cartier-Bresson, är tidigare opublicerade och är tagna i Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 .

Rouleur startade för sex år sedan och har sedan dess utkommit med 8 nummer per år. Redaktören Guy Andrews säger att man söker bilder som skildrar cykelsporten på ett unikt och originellt sätt. Utan att ha sett tidigare utgåvor kan jag bara konstatera att man lyckats i oktobernumret.

Bilderna visar publik, tränare och service-folk som en självklar del i berättelsen om tävlingen. Cyklisterna är där men också en tät atmosfär, nästan så stark att man kan känna doften av liniment och gummi i den fotografiska svärtan.

Fotografiska porträtt utan poser, en cyklist läser en tidning och en tränare som masserar ett knä har en blick som tycks ha fastnat i helt okänd framtid. En man och en kvinna fångad i ett förtroligt möte mellan kuggkransar och reservhjul. Det är och förblir ren poesi.

Återigen är det bevisat vilken magnifik, känslig och ovanlig fotograf Henri Cartier-Bresson var.

Hoppas bilderna är med på Fotografiskas utställning som öppnar den 8 Mars.

PS

Jag fick tipset från Micke Bergs blogg

I gryningen får dårarna ro. Tack Micke!

Här finns bilderna direkt ur Magnums arkiv.

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

Fotot som konstföremål

Hur ser en entreprenör på fotografiet? Jo som ett konstföremål.

Orden är Jan Bromans en av Fotografiskas grundare. Han sa det under sitt framträdande igår på Fotografiska i samband med FotoMarket. Det är en del av Stockholm Art Week, där några av Europas ledande fotogallerier inbjudna. Camera Work, från Berlin, Kahmann Gallery från Amsterdam, Forma Galleria från Italien m.fl.

Han vet vad man lyckats med, på Fotografiska. Han har skäl att vara stolt. Fotografiska når en osedvanligt stor och intresserad publik. Det finns all anledning att vara imponerad.

Om jag vore ansvarig för Moderna museet skulle jag ta mig både en och två funderare. Fotografiska har blivit en självklar mötesplats i Stockholm med klubbverksamhet, workshops, konferenser, fotografmöten, generösa öppettider, m.m. Moderna har blivit detroniserat som den viktigaste mötesplatsen för den heta del av samtidskonsten som fotografin utgör.

Varför förmår vi inte på ett övertygande vis att satsa på fotografi? Den frågan borde inleda varje möte på museet.

Varför lyckas Fotografiska? Jo, genom att inte göra som alla andra, säger Broman. Man sänker trösklarna. Vågar gå en annan väg. Alltifrån val av golvmaterial i gallerierna, till ljussättning och en avväpnande attityd – Det här är visserligen konst, men det är inte så fruktansvärt allvarligt.

Svagheterna i Fotografiskas framgångssaga gäller emellertid definitionen kring vad man är.

På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.

Dessutom skulle det kunna ligga i Fotografiskas ambitioner att satsa på ett mindre men regelbundet återkommande utrymme för de mest intressanta unga och oetablerade namnen.

Det fanns bilder från c:a 7. 500 kr upp  mot 5 miljoner kr, hos de representerade gallerierna, på FotoMarket.

Jag fastnade för en tillsynes oansenlig serie polaroider av den italienske fotografen Paolo Ventura, hos det Milanobaserade Forma Galleria. Samtliga föreställde höga smala byggnader och en tunn horisontlinje. Nästan alla fotografiska spår var borta efter att han målat med färg direkt på bilderna.

Jag såg omedelbart ett dunkelt, poetiskt samband mellan de ensamma byggnaderna hos en av Göteborgs koloristerna, Åke Göransson. Samma tomma gavlar. Byggnader som tillstånd och avstånd mellan människor.

Jag lyfter min imaginära hatt.

PS

Hittar följande beskrivning av Paolo Venturas arbetsprocess, om han använt samma i de här husbilderna vet jag inte.

– His Polaroids are pictures of his own drawings inspired by Rome. Ventura will then turn these sketches into actual models, and then photograph them again. Photography thus becomes a tool to give a three-dimensional structure to something that is both imaginary and hyper real. Luisa Grigoletto, Frieze Magazine

Tummade tidskrifter

Foto: Judith Crispin | Ur serien The Cartographers illusion- Beta nr.1

Samma dag som jag i min dator läser det senaste numret av det Australiensiska online-magasinet, Beta – developments in photography, läser jag på DN-debatt om dagstidningarnas svåra situation.

Vi närmar oss slutet på den era då döda träd har varit bäraren av journalistisk bevakning och demokratisk dialog, skriver Mats Svegfors idag. Han har tidigare  varit chefredaktör för SvD och vd för Sveriges Radio. Nu har han jämfört Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tre år: 1992, 2002 och 2012, för att undersöka hur tidningarna har förändrats.

Den stora skillnaden är att det fästs mindre innehåll på det papper som rullar genom tryckeriernas pressar, menar han.

Han har förmodligen helt rätt. Om detta även gäller tryckta fotografiska tidningar och tidskrifter, får väl framtiden utvisa.

Helt klart är att kvalitén på fotografiska magasin på nätet hela tiden ökar. ”Blädderkänslan” likaså. Sitter man vid en bra skärm är det inget dåligt alternativ rent upplevelsemässigt.

Sen är naturligtvis känslan av att bläddra i egen takt, väga pappersbunten i händerna och vinkla en smula mot ljuset för att se detaljer i en bild, oslagbar. En nästan sönderläst tidskrift med bilder av en fotograf man tyckt mycket om under en lång tid, är svår att göra sig av med.

Jag har några få nummer av Schweiziska Camera som jag inte lyckats slänga. Tummade, ömt vårdade följer de snällt med i varje flytt genom åren.

Camera utkom mellan åren 1922-1981. Chefredaktör under 1966 till 1981 var amerikanen Alan Porter. Jag upptäckte tidskriften på Örebro Stadsbibliotek. Tack, anonyme förutseende bibliotikarie!

Att som ung nyförälskad i fotografi sitta där och läsa hela årgångar av Camera var liktydigt med att vara inskriven vid en akademi. Det utmärkta trycket, den för tiden sparsmakade layouten var ren lyx, i kombination med fotografisk bildning.

Om Unless you will, en annan online-tidskrift (som jag skrev om i oktober 2012) och Beta – developments in photography också har en liknande påverkan på unga läsare, kan jag inte veta. Bara önska.

Bilderna ur serien, The Cartographers illusion från nr. 1 av Beta är gjorda av Judith Crispin kompositör, poet och fotograf. Viviana Peretti har gjort  en serie som hon kallar, Desperate Intentions. Deras bilder har det där som jag minns från vissa nummer av Camera. Ett löfte om fotografins magi.

Frågan är om det då spelar någon roll om bilderna är tryckta på papper eller inte.

Foto: Viviana Peretti | Ur serien  Desperate Intentions – Beta nr. 2

Flimrande kulturarv

Foto: Carl Curman | Vy mot Gamla stan och söder, år 1900

Flämta. Brinna ostadigt. Flyktigt uppblossande. Flimmer.

Synonymerna är många. Bilderna likaså. flickr ägs och drivs av Yahoo och är Internets största bildtjänst med ca 4 000 nya uppladdade bilder i minuten. Vem som helst kan skapa ett konto, lägga upp sina bilder och sedan dela med sig av dessa till alla eller till dem som de själva valt. I slutet av 2007 hade 30 miljoner medlemmar laddat upp ca 3 miljarder bilder.

Nu firar man fem år och medlemmarna i de olika grupperna har skapat gallerier med de mest – visade, favoriserade och kommenterade bilderna.

I det första galleriet jag klickar på, ligger som bild nr 2 en bild tagen av läkaren Carl Curman (1833-1913). Bilden är från år 1900. En vackert blå cyanotypi. Vy mot Gamla stan och söder.

– A masterpiece. Wonderful to no end. It is a pleasure pleasure pleasure. This is just amazing, breath-taking, really. – Ok, I adore this.

Det är bara några av kommentarerna, på Curmans säkert komponerade bild.

Centralt i bilden en stor blek sol. Flera har trott att det är månen. Men bilden är tagen på dagen.

Det är The Swedish National Heritage Board, alltså Riksantikvarieämbetet, som lagt ut bilderna. Bra jobbat! Här har man från myndighetens sida efter mycket utredande fattat ett resolut beslut att börja lägga ut bilder som passerat åldersstrecket. Bilder ”med utslocknad upphovsrätt”, som man kallar det.

Varför ska bilderna stanna i arkivlådor när de kan visas för miljoner bildhungriga människor världen över? Det är ett synnerligen utmärkt initiativ att digitalisera och därmed tillgängliggöra delar av vårt fotografiska kulturarv på det här sättet.

Dessutom har man bl a kunnat korrigera felaktiga uppgifter om avbildade personer och miljöer. Till detta kommer att tidigare anonyma platser och byggnader på Carl Curmans norska och tyska bilder kunnat fixeras geografiskt genom upplysningar från flickr-användare.

Idag omfattar bilddatabasen, kulturmiljöbild (KMB) över 100.000 sökbara bilder. År 2009 la man ut runt 440 bilder varav 240 st av Carl Curman.

Motiven omfattar såväl fornlämningar och kyrkor som industrier, arkeologi och flygbilder. Bilderna kommer dels från Riksantikvarieämbetets egen fotoverksamhet, dels från bildsamlingar i myndighetens arkiv. Bildsamlingarna innehåller mer än två miljoner fotografier. De äldsta är från 1860-talet och samlingarna fylls kontinuerligt på med nya bilder.

Bland annat ingår samlingen efter fotografen CG Rosenberg (1883-1957) som består av cirka 2 400 originalkopior och 3 100 negativ som huvudsakligen visar arbetsliv, landskap och bebyggelse.

1998 förvärvade man 300 000 bilder av Pål-Nils Nilsson, producerade för Svenska turistföreningen.

Ett brett synliggjort och klickbart kulturarv kan inte vara fel. Visuell kunskap om det förflutna ger automatiskt nya perspektiv på vår plats i tid och rum. Lägg ut mer är min uppmaning.

En annan bild från samma urval där Curmanbilden nu visas, är en bild som förmodligen är den mest populära bilden ur en kollektion som heter DOKUMERICA. Bilden föreställer en ung man, en liftare med sin hund ”Tripper”. Den är från maj 1972.

Fotografens namn är Charles O´Rear. Vad personen på bilden heter vet vi inte. Fotografen som tog upp den unge liftaren kom bara i håg hundens namn. Platsen är där, U.S. 66 korsar The Colorado River At Topock.

Möjligen är det U.S. National Archives, som lagt ut bilden. Under created by står det:

The Environmental Protection Agency’s Program to Photographically Document Subjects of Environmental Concern, compiled 1972-1977.

Om mannen med hunden Tripper i famnen och de högst personligt broderade byxorna lever, måste han vara i min egen ålder. Vem är han hur, hur blev hans liv? Frågor som alltid bor i fotografiets omedelbara närhet.

Söders omisskännliga siluett, Gamla stans skorstenar och mannen i mitten som betraktar båtarnas rörelser. Det är en bild av det pågående, en okänd och obemärkt dag år 1900. Den vita röken mot bildens blå klang i Curmans bild, påminner oss om det flyktigt uppblossade i vår egen tid. Flimmer.

PS

Enligt en av initiativtagarna till flickr-publiceringen, Lars Lundqvist på Riksantikvarieämbetet, finns det nu 1136 bilder på flickr. Återstår en del för ämbetet att publicera med andra ord.

 

Foto: Charles O´Real | Unknown hitchhiker with his dog Tripper, May 1972