I just park my car and start walking

Foto: Gerry Johansson | Ur Hattfabriken/Luckenwalde, 2006

Jörg Colberg öppnar intervjun med Gerry Johansson, med en bekännelse. Från det att han såg boken Pontiac har han samlat Gerrys böcker. Han menar att de är unika och mycket olika det mesta inom den samtida fotografin.

Gerry Johansson är för mig lågmäldheten personifierad. Hans grafiska pregnans är smått legendarisk.

Jag har följt Colberg och hans Conscientious under flera år. Det finns få som kan så mycket om den internationella samtida fotografin som han. (Har tidigare skrivit om honom på bloggen, bland annat här.)

– Everything about them feels extremly carefully considered, yet there is a lightness to them that are quite rare, säger Jörg Colberg om Gerrys böcker.

Sen fortsätter samtalet om det vackra inom fotografin, med referenser till bland annat Robert Adams, essä, Beauty in photography, från det tidiga åttio-talet.

Gerry menar att den texten fick honom att gå från en nihilistisk kritiker till en optimistisk skildrare av livet. Han lanserar också en egen definition av vad det vackra, det sköna är. Med en synnerligen precis formulering, säger han – Something I like and can look at for a long time.

Kanske är det först nu, jag inser hur mycket mänsklig och fotografisk mognad denne Höganäsbo har. Han fortsätter som den naturligaste sak i världen med att säga, – When I work I just park my car and start walking in the direction that seems most promising and then my curiosity leads me through the day.

Gerry Johansson betonar också vikten av en enkel teknik, bland annat för att betraktaren smidigare ska kunna orientera sig i bilden. Enkelheten gör också att intrycket av att själv vara en del av bilden ökar.

Han berättar också att det inte var helt lätt att hitta ställen som ville ställa ut hans bilder ur serien, Sverige. Först 2005 kunde han ställa ut på Fotografins Hus i Stockholm.

– Remember this is Strömholm/Petersen country. Säger han

Ja, så där håller han på, Gerry Johansson som ständigt sysslar med tomhetens balansakt. I bilder där människorna dragit sig undan.

Det är en mycket intressant och spännande intervju som jag gärna rekommenderar.

PS

Här är en länk till Gerrys hemsida

Foto: Gerry Johanson | Ur Pontiac, 2010

Koden

Fotograf okänd | Reklambild för Olympus | Ur Black+White Photography, Okt 2013

An icon of style.

Frågan är vad den unge mannen med det välansade skägget egentligen håller på med.

Fotograferar han eller visar han hur förbannat bra en kostym och en vit skjorta kan sitta?

Den nya Olympuskameran PEN E-P5 är – an expression of your lifestyle.

Han ser inte direkt ut att veta hur kameran ska användas. Kanske är det helt enkelt en fråga om accessoarer. Ett manligt smycke.

– A beauty in every way.

Det är helt omöjligt att förstå smarta varumärkesbyggares underliggande tankebanor och företagens försäljningsstrategier.

Naturligtvis var det inte bättre förr, när kameror såldes med halv och helnakna tjejer.

Är det någon som kan hjälpa till att avkoda kryptot i denna nya marknadsföring från Olympus?

Foto: Kary Lasch | Reklambild för Bell & Howell ur Populär Fotografi April 1968

Litauiskt grått

Foto: Algirdas Seskus | ur boken Meiles Lyrika

Inser att jag borde skriva något om Paolo Roversi och hans elegant dunkla bilder från ateljémörkret, som just nu visas på Fotografiska.

Känner dock en viss ambivalens. Jag dras in mot modellernas sorgset intensiva ansikten. Ser noga på alla vackra ögon och munnar, men får också en impuls att vända och backa ut ur hans snävt riggade scenografi.

–Jag utforskar skönheten varje dag, säger han och menar också att skönheten kommer inifrån. Varför är det då bara unga vackra kvinnliga modeller han avbildar? Varför inga äldre ansikten och varför inga män?

Det blir yta, lite instängt som i mycket fotografi som rör sig i och kring modevärlden. Men det är skickligt, förföriskt och stundtals suggestivt.

Det finns ett släktband till en annan fotograf som försökt bryta sig ur klichéerna i modevärlden, Deborah Turbeville. En amerikansk fotograf som jag var fascinerad av för lite drygt 30 år sedan. Köpte två av hennes böcker då. Wallflower från 1978 och Unseen Versailles från 1981. Men det var då det.

På väg ut från fotografiska hittar jag en liten oansenlig bok av en fotograf jag aldrig hört talas om. Först vet jag inte vad som är bokens titel och vad som är fotografens namn.

meiles lyrika, algirdas seskus, 149 nuotraukos 1975-1983.

Ja, det visar sig vara en liten pärla. Stillsam gatufotografi av den Litauiske fotografen Algirdas Seskus. Hans bilder rör mig på ett sätt som ingen av Roversis bilder lyckas göra.

Vardagsmänniskor. Lågmälda bilder av en fotograf med varm medmänsklig blick. Bakgårdar, parker och en och annan parad. Människor som lunkar på i sina liv, med slitna kläder och rena drömmar. Det är inte Klein eller Winogrand. Det är inte flashigt eller spektakulärt.

Algidas Seskus bilder påminner mer om blyertsanteckningar gjorda i ett tummat anteckningsblock. En sorts anspråkslös dagbok, där blyerts ersatts av fotografisk gråskala. Ja det är grått. Gatorna, husen och människorna är grå. Trycket i boken är också grått. Ändå blir jag smått upprymd av detta.

Boken har ingen text bara dessa rader av fotografen:

–       Well into my sixty-five.. it´s only now that I seem to better understand love; or rather that feeling of longing-the most vivid sign of love or loss of it.

PS Meiles lyrika lär betyda, Love lyrics.

Ett fotografiskt museum

Foto: Knut Koivisto | Grundarna och representanter från nya delägarna, familjen Ax:son Johnson

I en annonsbilaga från Fotografiska skriver Anders Rydell en artikel med anledning av Fotografiskas förestående, ”steg ut i världen”.

Steget är naturligtvis stort och värt att applådera, inte minst för att familjen Ax:son Johnson går in som delägare i satsningen. Fotografiska gör ett viktigt arbete för fotografin i Sverige. Det råder ingen tvekan kring detta.

Det som stör lite är den egna definitionen av detta arbete. Uppgiften. Att man inte tydligt klargör sin roll.

Ordet museum nämns inte mindre än 11 gånger i olika grammatiska former, i Rydells text. Dessutom en gång i underrubriken och en gång i en sorts vinjett överst på sidan.

Jag har tidigare i år berört ämnet här på bloggen i samband med FotoMarket i februari:

– På en fråga från publiken till Jan Broman om Fotografiska kunde tänka sig att också ha en permanent utställning som visar det man köpt in och som skulle kunna utgöra grunden till det som vi vanligtvis associerar med ett museum, svarade Broman nästan demonstrativt avvisande. Det ligger inte i uppdraget, verkade han mena.

Det är väl också där jag ser en liten spricka i det fantastiska bygget. Om man inte nu när man har en historisk möjlighet, passar på att bygga upp organisera och förvalta en unik samling av samtida fotografi, missar man något väsentligt.  Så skrev jag i februari.

Museum(latin, av Mouseion) offentlig eller privat institution som inrymmer en systematiskt åstadkommen samling av föremål, bilder, arkivalier m.m. inom ett visst ämnesområde. Förutom insamlings- och utställningsverksamhet bedriver de flesta större museer också forskning, undervisning och utgivning av publikationer inom sitt fack.

Mouseion (grekiska, eg. ‘helgedom åt muserna’), vetenskaplig institution i antikens Alexandria, grundad av Ptolemaios I Soter ca 290 f.Kr.

Så långt Nationalencyklopedin.

Jag önskar att jag kunde ställa frågan om vad ett Fotografiskt Museum är och ska göra, till just ett – Fotografiskt Museum. Men på Skeppsholmen där Fotografiska Museet fanns som en självständig avdelning fram till 1998, finns numera Moderna museet.

Och det är ju per definition och i kraft av sin verksamhet – ett museum.

Frågan är vem som idag driver ett fotografiskt museum?

PS

Ser att också att Georg Cederskog i dagens DN, okritiskt skriver om de nya ”systermuseerna” i Kina och USA.

All denna tid då det inte blir något

Foto: Micke Berg | Ur Retro

Han är ett fenomen, Micke Berg. Med en energi som solen vissa dagar. Han har nu efter en deppig refus, ja han fick nobben på ett bokprojekt. En stor retrobok, med hans egna bilder och vad jag förmodar även med hans egna texter. Vilket förlag det handlar om förtäljer dock inte historien.

Men nu till det roliga. Solen vägrar gå i moln och Micke Berg bestämmer sig helt enkelt för att publicera ett gäng bilder i nummerordning som han kallar Retro 1, Retro 2 osv.

Resultatet är uppseendeväckande intressant. Här får man direkt personliga kommentarer till bilder man inte sett eller kanske sett förr. De senare blir plötsligt som nya.

Det här formatet passar Micke Bergs lynne som fingret på den berömda avtryckaren, tusendelen innan det trycks ned. Det bara sitter där på en så precis och knapp prosa som kan göra vilken ung skribent hur avundsjuk som helst. Han har tagit bilden och det är han själv som för ordet. Inte en bokstav för mycket.

Så här står det i Retro 9. – Tin i fönstret på Maria skolgata.. Hon bodde i ett vackert hus där det var skivbolag och studios på gården. Helt underbar miljö. Hennes lägenhet var stor och hon hade knackat hål i väggen i garderoben så hon kom in till ytterligare en lägenhet.

Hotell, kameror, platser och personer. En generös och personlig berättelse som ju naturligtvis är hans egen visuella och guppiga väg till att bli en otroligt stark fotograf.

– Ibland träffar jag på unga fotografer som frågar mig en massa, tex om hur man säljer sina bilder. Hur man når ut? Jag brukar säga att konsten är att ta bilderna. Resten kan du räkna ut själv. Så börjar Retro 36 som senare slutar i Baskien.

Jag avsluta med några rader ur Retro 37, som handlar om Sydafrika.

– Om att fotografera. All denna väntan. All denna tid då det inte blir något. Att fotografera är Väntans poesi. Ibland har jag rest bort, varit borta flera månader och inte fått ihop mer än typ två bilder. Det duger inte att bara ta bilderna. De ska innehålla något, en slags trovärdighet, en slags äkta känsla.

Om jag vore förläggare så skulle jag inte tveka att ge ut det här. Det är inte bara bra fotografi. Det är ett unikt berättande som pendlar mellan flera poetiska nivåer.

Ett viktigt dokument om man nu är det minsta intresserad av svensk fotohistoria.

Till Micke Bergs sida.

Foto: Micke Berg | Ur Retro, Sydafrika