Styvt kort gräs

Foto: Paul Strand | Katie MacPhee, Souith Uist. Hebrides,1954

Paul Strand tänker jag, var inte han på Yttre Hebriderna och fotograferade någon gång på femtiotalet?

Att jag överhuvudtaget funderar kring ögruppen utanför Skottlands västkust är författaren Peter Mays fel. Hans böcker om Kriminalkommissarien Fin Macleod är nämligen mycket bra. Insiktsfulla, lågmälda och med trovärdiga personskildringar. Efter att ha läst Svarthuset, Lewismannen och Lewis Pjäserna såg jag i en notis att, The Scottish National Portrait Gallery hade införlivat nio vintage printar av Paul Strand från South Uist.

Det fick mig att plocka fram Strands bok ur hyllan. Visserligen inte originalet från 1962 utan en från 2002 (Aperture). Som vanligt är med all bra fotografi, slår det mig att det handlar om människor som är skildrade på en avgränsad plats, i ett givet ögonblick i sina liv.

Det sägs att Strand hörde ett radioprogram om gaeliska sånger från South Uist och han bestämde sig för att resa dit med sin fru Hazel, år 1954. De stannade där i tre månader. Boken Tìr á Mhurain med text av Basil Davidson, kom först åtta år senare. Titeln som är hämtad från en gaelisk sång kan på engelska närmast översättas som, ”Land of bent Grass”.

Det är porträtt av fiskare, torpare, kvinnor och barn. I och omkring sina hem. De är ofta uppställda framför husen eller på Strands typiska vis – framför ett fönster eller i en dörröppning. I Landskapet däremellan hukar små stenhus, mellan torvhögar och steniga stränder. En ständigt närvarande vind stryker längs benen på människor och djur.

Bilderna är tagna i kalla krigets skugga när det fanns planer att bygga anläggningar för kärnvapenmissiler på ön. I en artikel i The Guardian från 2012  skiver Fraser MacDonald om boken:  – It embodies a steely Marxist aesthetic but remains subtle and sensitive to the individual islander. And though now neglected, it is surely one of the most important moments in the portraiture of Scotland.

Nåja. Strand skildrade invånarna på ett nästan heroiskt vis, så är det visserligen. Jag tror att han genom naturens tjurighet, såg öborna som en sorts överlevande humanistisk urkraft. När bilderna togs uppgick befolkning till 3764. År 2011 var siffran 1754.

I Peter Mays kriminal-triologi är det inte först och främst en hård kriminell värld som beskrivs, utan snarare en karg kustlinje ständigt bearbetad av en outtröttlig vind och vad det gör med människorna på de utsatta öarna.

Det är precis det som också kan skönjas i Paul Strands bilder. Sympatin hos May, stavas förtroende hos Strand. Den ödmjuka blicken och de porträtterades avväpnade ansikten. – Vi lever här i detta nu. Så här ser vi ut, i vardagens kläder. Livet pågår och vad mer kan vi göra, tycks de säga inför kameran. Bara det, inget annat.

Så bra är Strands bilder. Så bra.