claes gabrielson

Archive for april, 2013|Monthly archive page

I tingeltanglets tystnad

In Funna bilder, Utställningar on april 30, 2013 at 19:44
Foto: Claes Gabrielson

Foto: Claes Gabrielson | London

Brutalt enkel montering. Kartong, glasskiva och bild däremellan. Ytterformat 18×24 cm, allt hopfogat med svart eltejp. Bilderna är små 11×16,5 cm och kopierade på favoritpappret  Agfa Portriga Rapid.

Interrailkortet introducerades 1972 och jag behövde en kamera när jag skulle tågluffa. Jan Wadström, då fotograf på Örebro Kuriren, rekommenderade en Canon Ftb. Så blev det.

De fem bilderna utgör min egentliga debut som fotograf. Det var med de här bilderna jag medverkade i ”Fotografisk Vårutställning” år 1977 på Moderna Museet, Fotografiska Museet. Det var Leif Wigh som gjorde urvalet. Ett vikt lätt beskuret A0 ark tjänstgjorde med sina ena sida som affisch den andra sidan utgjorde katalog. Där skriver Leif Wigh bland annat – Jag söker bland bilderna efter skildringen av nuet. Han tyckte sig också se en tendens i tiden, fotografer med – ett genomarbetat tänkande i fotografiska bilder.

För ett par år sedan tömde jag och Lars-Göran Jansson vårt labb. I en av lådorna därifrån, fann jag för en tid sedan bilderna från utställningen. De låg djupt ner hopklibbade längs sina eltejpramar. Kommer exakt i håg känslan när jag en gång ställde samman bilderna och skickade det lilla paketet till Skeppsholmen. Förväntan, att vara på väg och möjligheten att få reaktioner. Förälskelsens kännetecken.

En oslagbar kombination för en ung människa. Jag var 23 den våren. Kollektionen bar den onödigt långa titeln, ”I tomrummet från tingeltanglets tystnad”. Det skulle vara samma rytm som en i en rad ur en okänd Dylanlåt.

I radion gjorde Ingela lind en recension av utställningen där bland annat mina bilder omnämndes. Jag hade missat inslaget, ringde upp henne på SR och hon spelade upp inslaget från en rullbandare, medan jag lyssnade i telefonen. Det här är pre-internet tid, någon som minns den tiden? Jag tror att programmet hette Konstfönstret.

Fem små bilder från gator och nöjesfält. Avstånd mellan människor och kameran som vittne.

Det var nu jag på allvar började fotografera.

Att stjäla människors själar

In Böcker, Utställningar on april 27, 2013 at 10:44

 

Foto: Jungjin Lee | Ur serien Wind

Foto: Jungjin Lee | Ur serien Wind

– I still like to photograph things that feel empty, like a wall or the corner of a building. I’m very private. I prefer to be alone. My soul is more to the shadow side, säger Jungjin Lee.

Hennes bilder är ofta stora, över en gånger två meter. Gjorda på koreanskt mullbärspapper, som hon med hjälp av två assistenter för hand med penslar bestrukit med ljuskänslig emulsion.

Hon fotograferar ofta landskap, öknar och tomma platser. Hon säger att hon inte vill bli betraktad som en fotograf som gör dokument kring en specifik tid eller plats.

The content is Jungjin Lee’s response to what she saw, shorthand notes from her spirit, säger den amerikanska fotokritikern Vicki Goldberg.

Ofta arbetar hon med en Linhof Panoramakamera 6×12. Jag tror inte jag har sett någon av hennes bilder i original. De som gjort det talar om skirhet, luftighet parat med en rikedom av valörer.

Hon föds 1961 i Seoul, Sydkorea som den yngsta i en syskonskara på fem. Lär sig kalligrafi i skolan. Studerar keramik. Kommer till USA 1988, börjar studera fotografi och blir assistent till Robert Frank. 1991 tar hon sin MA i fotografi i New York. Så långt den snabbspolade biografiska bakgrunden.

I en av hennes böcker, Wind från 2009 finns en bild på ett trasigt pianoklaviatur.

I don’t go out to look for old pianos. I go out whith a camera, ready to deflect myself into landscape or things I encunter. It doesn’t matter what it is, but when I photograph something, it can be another piece of myself, kind of a self-portrait, säger hon i en intervju citerad av Paul Wedeman i Pasatiempo.

I en serie bilder av ting får alldagliga föremål en aura av främlingsskap, genom hennes sätt att betrakta föremålen med kameran och den annorlunda kopierings tekniken. Föremålets yta och bildens går samman.

The ”Thing” photos, säger hon – are less about her and more about the ”essence of mind,” about the ”vacating of thoughts.”

Blev hon inte alls påverkad av Robert Frank? Jo, hon blev ”influenced” på olika sätt, säger hon. Samtidigt kunde hon inte fotografera på gatorna för hon kände det som om hon stal människornas själar. Hon kände sig alltför obekväm i den rollen.

Det här är ett nytt konstnärsskap för mig att upptäcka. Jag fick tipset från Alf Jagnell. Tack! Det kommer att ta tid att sätt sig in i hennes produktion och jag måste definitivt leta efter någon av hennes böcker.

Sista ordet till Vicki Goldberg som i ett ”Artist talk” på Aperture Gallery i april 2011, säger att hon känner sig – At the edge of a dream när hon tittar på Jungjin Lee’s bilder.

Ps

Hon har deltagit i en utställning på Östasiatiska, 1998 med namnet ”Asiatiska fotografer”.

Någon som såg den?

Bilrutan

In Böcker on april 20, 2013 at 13:48
Foto ©: Steve McCurry

Foto ©: Steve McCurry

Det är år 1962.

Steve McCurry befinner sig i Bombay, Indien. Uppdraget är att skildra monsunen. Han sitter i en taxi som stannar vid ett rödljus. En tiggande mor med ett barn på axeln närmar sig bilen. Han höjer sin kamera och tar, två exponeringar.

Bilden belyser en aspekt av bildjournalistikens många dilemman. Att registrera andras lidande och att berätta om det.

Den tunna bilrutan. Skillnaden mellan en värld och en annan.

Han åker vidare mot sitt hotell och nya uppdrag. Fortsätter sin resa.

Vad hände med modern och barnet? Hon som alltid befinner sig där i varje journalistisk situation och exponering. På andra sidan.

Är den okända kvinnan på andra sidan bilfönstret i livet. Är hennes dotter det?

Är dottern idag läkare, jurist eller tiggare. Är det möjligt att hon läser samma pressmaterial från Phadion som jag nyss läst?

En bild är en bild, är ett antal frågor.

PS

Steve McCurry Untold: The Stories Behind the Photographs heter en ny bok som kommer i september på förlaget Phaidon. Som ett led i lanseringen av boken har man nu lagt upp en video på You Tube. Det är där Steve berättar om bilden.

Steve McCurry är en legendarisk Magnum fotograf som också arbetat för National Geographic. Mest känd är han för bilden ”The Afgan girl”, som är publicerad någon miljon gånger. Här kan man faktiskt läsa om vad som hände henne. Hon heter Sharbat Gula.

Tack, Göran T. för tipset.

Steve McCurry_2

Den sociala blicken

In Priser on april 18, 2013 at 12:49
MickeBerg_

Foto: Micke Berg

Grattis Micke Berg till Sune Jonsson Stipendiet!

Den fotografiska svärtan, en kärlek till det sårbara och det han delar med Sune – en kompromisslös social blick.

Så lyder min egen spontana motivering.

PS

Det första stipendiet som Sällskapet Sune Jonssons vänner delade ut, gick till den mycket känslige filmfotografen Gunnar Källström, år 2010.

Här är en länk till Micke Bergs blogg.

Micke Berg

Foto: Micke Berg

Ingen kan säga vad en fotobok är

In Böcker on april 16, 2013 at 11:35
Roy De Carava

Foto: Roy De Carava | Ur The Sweet Flypaper of Life

Bokförsäljningen i Sverige minskar. Förläggareföreningens siffror för 2012 visar på en nedgång med 13 procent. Bonniers skär ner sin personal med ett tjugotal anställda.

Samtidigt har antalet titlar exploderat, skriver Richard Herold på Natur och kultur i DN  den 13/4  -1990 publicerades i USA 25 000 nya titlar. 2007 var siffran 400 000.  2011 lämnades, 3 000 000 ISBN-nummer ut i samma land.

Vad har det här med fotoböcker att göra? De stora förlagen har väl aldrig gett ut det vi i allmänhet menar med en fotobok. Nej, det är sant. Men hela bokbranschen är i gungning. Alla påverkas. Från papperstillverkare, tryckare till upphovsmän. Trots det verkar fotoboken leva sitt eget liv. Små förlag, entusiaster och egen utgivning. Print on demand. Idéerna är många.

Richard Herold menar att mindre förlag behöver satsa på – verk som är betydelsefulla i sin egen rätt, men som också återspeglar något väsentligt om förlaget, vad det vill och tror på. Det handlar lika mycket om att bygga genuina relationer med läsarna, som att bidra till författarnas och förlagens möjligheter att fortsätta kunna göra det de gör bäst. Att skapa och sprida berättelser. Det är väl bara att tillägga, bilderna och deras berättelser.

En som visat enusiasm och stor kunskap kring det som faktiskt kommer ut, är Tommy Arvidson. På sin bloggomfotoboken”,  har han regelbundet sedan 2008 skrivit om och recenserat fotoböcker. Det är imponerade läsning.

– Fotobok, det är ett ganska oprecist ord. Ordet innefattar så mycket.  Poesi, fiktiv berättelse, reportage, instruktion, absurditet. Ändå så är det ett bra ord för en genre som har delvis andra förutsättningar än böcker med text, skriver han.

Precis så. Kan någon egentligen säga vad en fotobok är. Tommy skriver också att en fotobok är dyrare att producera och att många fotografer vänder på problemet med en liten upplaga, till en fördel. De relativt få exemplaren gör att boken kan bli ett åtråvärt samlarobjekt.

I ett inlägg från 27 mars i år skriven han på sin blogg om ”The photobook club”  och att man nu startat en sådan i Göteborg. Bakgunden är att Matt Jonsson från England ville diskutera fotoböcker över nätet. Varje månad valde man en bok som diskuterades i ett forum. I princip en bokcirkel, men på internet. Sen började folk att starta lokala klubbar för att träffas och samtala om böckerna. Det finns klubbar i Nya Zeeland, Japan, Spanien, Portugal, Irland och USA. England är på gång.

Tommy Arvidson beskriver också den första träffen i Sverige, nämligen i Göteborg, den 26 mars. 10 personer (och en hund) träffades på Galleri Nextart för att snacka fotolitteratur.

Undertecknad vill vara med.

PS

Men vilken bok skulle jag ta med till The photobook club” ? – Michael Martone, Thore Johnson, Thomas Tidholm, Gotthard Schuh, André Kertész, Gunnar Smoliansky.. det går inte att välja. Kanske den tummade Sweet flypaper of life av Roy De Carava, trots att den inte är originalutgåvan från 1955 utan den från 1967, men som har en dedikation från fotografen. Eller varför inte Robert Doisneaus uppdragsbilder från Renaultfabrikerna som ligger i sin lilla röda metallkassett..

Ett tidigare inlägg här på bloggen handlade också om fotoboken. En bok med fotografier står per definition närmare en diktsamling än en roman.

DOISNEAU_Cover2

Omslag | Doisneu Renault

Where everything ends

In Böcker on april 13, 2013 at 07:51
Kors

Foto: Robert Frank | Ur boken Robert Frank Pangnirtung

Robert Frank. Svårfångad. Ständigt i rörelse med sina ruffiga lite skitiga bilder. Höftskott som nästan alltid säger något om tillståndet, på platsen där han befinner sig.

Han är kanske den fotograf som tillsammans med Henri Cartier-Bresson och vår egen Strömholm, påverkat mig mest. Håller för övrigt med den rastlöst produktive Micke Berg,  som på på sin blogg skriver:

Om jag ska beskriva Bressons storhet så gör jag det enklast genom att berätta om när han hade en stor bild på kultursidan i Expressen för många år sedan. Den bilden var så outstanding att resten av tidningen förmultnade. Det är så man upptäcker stor konst. I kontext med andra grejer. Som Dylan i högtalarna på ett fik i en skidbacke.

Nu handlar det emellertid om Robert Frank. 1992 gjorde han en resa till Pangnirtung en liten by i de nordvästliga områdena i Canada, med knappt 1300 invånare.

Han tar inte en enda bild på dessa invånare. Han är i byn i 5 dygn. Han fotograferar stenar, vägstumpar och några begravningskors.

En bok, en knappt centimeter tjock, lite drygt A-4 format. Kom 2011 på Steidel förlag. Ständigt denne förläggare.

27 polaroider med ytterligt sparsam text. Telegramartade bildtexter. Allt i linje med Franks vision. Det viktiga ligger i bilden, i svärtan och tystnaden. I bildens grå.

I boken, The Lines of my hand, från 1972 skriver han – I have been going forward, travelling my road while looking out (- -) I continue to look and search for an image that comes close to thruth. It is my choice, it is my fate, and i continue..

Sista bilden i den boken är en bild från en bukt i Nova Scotia.

I Pangnirtung låter han oss på bokens enda textsida få veta att – The peoples language is Inuktitut. One man inuk – more the people, Inuit.

Sen fortsätter han med denna nästan ”romanliknande” text:

Prefabricated homes along the main road in Pangnirtung. At times decorated window reflecting inside or outside. Stones – maybe the balance of a big sky above….

Det är allt. Bokens sista bildtext lyder: End of Pangnirtung road system.

Under den här korta resan vid den norra polcirkeln förefaller det som om världen  har upphört. Åtminstone i Robert Franks bilder.

Stora hotellet 1977

In Funna bilder on april 11, 2013 at 19:46
Mick Jones_clash

Foto: Göran Ekberg | Mick Jones, The Clash, 1977

Ung man med cigarett. Kan inte låta bli att visa den här lilla historien från den utmärkta Kulturdelen. com. En gatubild, våt asfalt. Det regnar i en mellansvensk stad på 70-talet.

Ett snapshot rakt in i musikhistorien.

Tiden är ett jetplan

In Funna bilder on april 8, 2013 at 17:20
LOLITAPOP_3

Foto: Claes Gabrielson | Rockmagasinet 1982, 83

Jag hade lånat en Pentax 6×7 av Peo Quick. Det var bråttom att ta bilden. Har glömt varför. Det är i Rockmagasinets lokaler på Nygatan i Örebro.

Äggkartonger på väggarna, lysrör i taket och Tri-X i kameran. Roller och poserande. Var och en i sin egen värld. Samtidigt i ett band. Lolita Pop.

En kul men svår uppgift för en inte alltför rutinerad ”popfotograf”. Något av det som fanns i musiken skulle också anas i bilderna. En ton. En stämning.

Så såg uppdraget ut inför mig själv.

Thomas Johansson en gång basist i Lolita, skriver i ett mail att bilden från Rockmagasinet troligen är från hösten 82 eller våren 83. Det är han som står med en fot på elementet med kavajen i knät.

Han säger att han gillar bilden.

Några år senare en cykelbro över E 18 / E 20 mot Västhaga. Leican och bandet på plats. Uppdraget, en pressbild. Åbyverket i bakgrunden fick tjänstgöra som urban kuliss.

PS

Jag fullföljde aldrig den påbörjade karriären som Rockfotograf. Senare dök Anton Corbijn upp med sina oerhört starka bilder. Omslaget till U2:s The Joshua Tree gjordes 1987. Då kände jag ett inspirerande sug att på allvar börja med musikerbilder. Men andra bilder och filmande tog över.

LOLITAPOP_5

Foto: Claes Gabrielson | Lolita Pop, mitten av 80-talet i Örebro

LOLITAPOP_6

Foto: Claes Gabrielson | Lolita Pop

Kvar på näthinnan

In Utställningar on april 2, 2013 at 22:06
MariaBjörklund_1547

Målning av Maria Björklund

Det här är inte fotografi.

Precis hemkommen från årets upplaga av Konstrundan i Skåne, väljer jag att skriva om Maria Björklund vars bilder visades Övrabyborg i Övraby nära Tommelilla.

De känsligt utförda porträtten dröjer sig kvar på näthinnan. Ofta är det hennes dotter som står modell. Bilderna är skissartat skira men med en övertygande tyngd och integritet.

– Hon framstår som särpräglad och otidsenlig med sina drömska kvinnoporträtt som tillhör både det förflutna och nuet, skriver Carolina Söderholm i Sydsvenskan.

Jag är beredd att hålla med, det är ett nu och ett förflutet på samma gång. Dottern är nu, bildernas utförande, komposition och anspråk skulle kunna vara en annan tid. Bleka, lätt diffusa ansikten. Munnar halvt slutna, halvt öppna. Allt med akvarellens lätthet. Målningarna har ett vagt släktskap med Prerafaeliterna. Eller varför inte, italiensk renässans.

Inget i Maria Björklunds bilder påminner om fotografi. Det är min hjärna som gör kopplingen. Då – Nu. Plötsligt förstår jag varför jag började tänka på nygjord våtplåtsfotografi och Kollodiumnegativ. De är också samtida men utförda i en äldre teknik.

Maria Björklunds måleri klarar sig utan jämförelser. Hennes bilder är lika självklara som förbliglidande moln och lika gåtfulla.

KristenHatgi

Foto © : Kristen Hagi | Jillian Neck Piece

MariaBjörklund_2

Målning av Maria Björklund

PS

Här finns mer av Maria Björklunds bilder. ”Wet collodium” – bilder,  finns bland annat här på flickr.