Handens kraft

Fotograf: Bror Ericson | Tegelbärare och murare i arbete vid byggnationen av Stadshuset i Stockholm, juli 1916.

De två tegelbärarna ser sammanbitna ut, plötsligt iakttagna sitt arbete. Mannen närmast kameran med den större mustaschen, tittar tillbaka mot fotografen och sänder en outtalad fråga – skulle du klara det här, herr fotograf? 

De bär vanligen mellan åtta och tio tegelstenar åt gången, varje sten väger sju kilo. De bär sjuttio kilo var. När de kom fram till platsen där murarna arbetade, ”störtade” de lasten med en knyck på axeln. Helst skulle ingen tegelsten gå sönder. 

Totalt femtiosextusen ton tegelstenar finns i huset. Hur långa deras arbetsdagar var vet jag inte. 

Men de är anonyma hjältar tillsammans med hundratals andra på bygget.

Vi borde skänka dem en tanke varje gång vi idag passerar den ståtliga byggnaden. Buga oss lite lätt i en gest av respekt.

Arbetet började fredagen den 8 september 1911 med att ett högt plank uppfördes runt tomten på Kungsholmens sydöstra udde i Stockholm. På platsen där den stora anläggningen Eldkvarn legat. 

12 år senare på midsommarafton 1923 invigdes Stockholms stadshus. Arkitekten Ragnar Östbergs magnum opus, med sin säregna blandning av nordeuropeisk tegelarkitektur, 1500-talets svenska vasaborgar och italienska palats.

Boken ”Vi som byggde Stadshuset” av historikern Mats Hayen är en ren hyllning till handens kraft och till alla de som deltog i bygget av stadshuset. Det vimlar av hantlangare, murare, timmermän, tegelsnitsare, plåtslagare, stuckatörer och dagkontrollanter. 

Yrken som i dag verkar förlegade som tidskrivare, ”nagelapor” och ”hjälphustrur” (de senare städade de delar i byggnaden som blivit klara) fanns på plats tillsammans med tjänstemän, dykare, konstnärer och stenhuggare. Kort sagt en yvig och brokig samling av människor, många män men också kvinnor med kompetens på en mängd skilda områden.

Mats Hayen lyfter i boken fram denna grupp som ofta varit förbisedd i tidigare böcker om Stadshuset och dess historia.

Hayen menar att det i äldre litteratur och beskrivningar oftast har handlat om de politiska besluten, arkitektens vision, byggnadshistoria och den konstnärliga utsmyckningen med mera.

Den här boken utgår i huvudsak från fotografier tagna i samband med att huset byggs och det är där styrkan ligger. I gråskalorna, kornigheten, arbetarnas böjda kroppar och den ibland framskymtande yrkesstoltheten. Det är i det dokumentära mötet berättelsen får kraft – Så här såg det ut när stadshuset uppfördes!

Bror Victor Ericson, som var ingenjör fotograferade Stadshusbygget regelbundet från 1912 och framåt. Uppdraget kom från stadshusnämnden. Många av bilderna är tagna av honom men det finns ett stort antal fotografier i boken där man inte vet fotografens namn.

Tack vare det som kallas ”Stadshusinventeringen”, som skapades på 1970-talet, finns bland annat röster från arbetare som deltog i bygget av stadshuset, inspelade på band. 

Det var ett initiativ från dåvarande kommunfullmäktiges förste vice ordförande Eva Remens. Det var hennes idé att samla ihop så många röster från de som var med och byggde Stadshuset som möjligt. Smart tänkt och stort tack för det!

Utan detta initiativ hade vi aldrig hört dessa berättelser från, cementarbetaren Karl August Sköld, kontorspojken och muraren John Forsell, springpojken Fredrik Ahnström, kafébiträdet Gunnie Fagerstöm, smeden Karl Gunnar Söderberg, målaren Hugo Borgström, modelsnickaren Axel Högberg, konstväverskan Greta Eriksson och stuckatören Domenico Ingnanni med flera.

Det här är en på fotografisk grund oväntat stark och fin skildring av de bortglömda arbetare som med sina insatser möjliggjorde att det hus där nu varje år Nobelfesten hålls, överhuvudtaget finns.

Förlag: Stockholmia förlag. Formgivare Susanne Deist. Bildredaktör, Anna Seidevall-Byström. 

ISBN: 978-91-7031-344-8

PS

På Stadsmuseet pågår en utställning, ” Vi som byggde Stadshuset”, där man också kan höra en del av rösterna som spelades in på 70-talet. Utställningen pågår till den 5 november.

En man på knä

Foto: Ivan Ives | State Library of New South Wales, Sydney

Bilden rör mig på djupet varje gång jag ser den. Varför? 

Troligen för att personen verkar ha stängt av världen utanför. En annan verklighet är plötsligt möjlig. 

Boken han läser, är det en text om Queensland och Brisbane River i trakten där han växte upp, eller är det möjligen The Compleat Angler av Izzak Walton och Charles Cotton? 

Det kan naturligtvis vara en bok vilken som helst, till och med en pikareskroman eller en text med vetenskaplig precision beskriver bladnervernas betydelse och som på ett övertygande sätt kan förklara trädens färgväxlingar om hösten. 

Skulle också kunna vara Heideggers, Varat och tiden.

Den vänstra handens pekfinger som balanserar boken, armen på räcket och byxans veck mot knät som vilar mot golvet, vittnar emellertid om en lågmäld undran inför själva varandet, att leva, att vara till.

Hur som helst inger mig bilden ett starkt hopp om litteraturens förmåga att lyfta oss över vardagens tillkortakommanden.

Vi läser för att veta att vi inte är ensamma. Litteraturen bär oss vidare genom våra livsdagar och nätterna som hör till. Mörka eller ljusa. Den hjälper oss att leva. 

Dessutom finns bokhyllornas raka linjer och bibliotekens klassifikationssystem som ett löfte om en sorts ordning av tillvaron, måhända en klen tröst. Men de finns.

Mannen på bilden när i sin försjunkenhet en önskan om att något i världen kanske förändras lite, när han ställer tillbaka boken i hyllan.

Det är därför jag blir rörd. Ibland kan ett fotografis sammansmältning av ljus och mörker, gråskalans alla nyanser framkalla en bild som äger en oväntad poetisk kraft.

Jag hittade bilden i en mapp på min dator märkt ”Div.bilder”, innehållande mängder av bilder från surfande på nätet, oftast skärmdumpar som saknar ursprung och lika ofta fotografens namn. 

Det tog en timme eller så av arbete vid datorn innan jag åter lyckades hitta bilden som jag sparade ner för åratal sedan.

Fotografen Ivan Ives tog bilden på State Library of New South Wales i Sydney, Australien, den 29 oktober 1943. 

Skönt, ett problem mindre att lösa.

Sällsynt glimmande guld

Foto: Cato Lein | Ur boken Northern Silence

Karghet, ömhet. Det är mina första associationer när jag långsamt bläddrar i Cato Leins bok Northern Silence. Årets vinnare av Svenska Fotobokspriset 2023.

Naturens kraft, avstånd och svärta. Han har under många år återvänt till trakterna kring sin hemby Båtsfjord, i Finnmarks fylke i nordligaste delarna av Norge.

En kyla känns genom fotografiernas tunna hinna av silverkristaller. Det blir en poetisk resa tillbaka till ett sorts ursprungstillstånd. Eller är det en drömd hemkomst? 

Mörkret dominerar den här boken, ändå är den så vacker när ljuset vinner och mörkret tvekar.

Formgivningen är dessutom suverän. Omslaget och insidan av pärmen, försättsbladet och eftersättsbladet (limmat mot bokens bakre pärm) innehåller ett koppartrycksliknande mönster av is-formationer som formgivarna hämtat från ett par av bilderna tagna i en glaciär.

Cato Lein låter brister, tillfälligheter och slumpen få spela en roll i den fotografiska processen. Polaroidbildernas repor och skavanker förstärker många gånger uttrycket. Platser, vägar och berg blir ännu mer avlägsna samtidigt som människors närvaro ökar.

Boken får mig att tänka på Robert Franks bilder från Pangnirtung i de Nordligaste delarna av Canada. Även om porträtten saknas hos Frank finns den där beskrivningen av geografisk utsatthet och en sorts anpassning till det ickeperfekta, det skavda.

Cato Lein låter landskapens storslagna kärvhet omfamna alla levande. Porträttens ömhet gör avstånden mindre och mörkret lite mer uthärdligt. De människor fotografen möter utstrålar en stolthet, ett trots – som blir en vacker båge mellan fotograf och de han avbildar.

Så arbetar bara en mycket bra och känslig fotograf. Han lyfter fram de människor han porträtterar som vore de sällsynt glimmande guld, framvaskade på mycket avlägsna platser.

Det är stort.

PS Boken är utgiven av det franska förlaget André Frère Éditions och formgiven av Fernanda Fejardo och João Linneu. 

Förord: Sophie Allgårdh.

ISBN: 978-2-492696-09-01

Foto: Cato Lein | Ur boken Northern Silence

Ett ögonblick att återvända till

Foto: Georg Oddner | Kontaktkarta, Anita Ekberg, 1952

En suverän postum hyllning till en av våra största fotografer. 

Tommy Arvidsons, anspråkslösa bok – SAMTAL hemma hos Georg, är ren njutning.

Boken är precis utkommen och den är genialt enkel i sitt upplägg. Den består i princip av en bandad intervju som gjordes med Georg Oddner en sen eftermiddag 1999, som interfolieras med Tommy Arvidsons egna bilder från Oddners kombinerade hem, ateljé och labb i Malmö. Lägg till detta en del kontaktkartor från Oddners olika arbeten.

Georg Oddner är född 1923 och dog 2007. Fotograf, manusförfattare, jazzbatterist och en av grundarna av bildbyrån Tio fotografer.

I början av 2000-talet sålde han sin bildsamling till Malmö museer.

Tommy Arvidson kliver in i lägenheten på Jörgen Ankersgatan för att organisera och föra över en del printar och samtliga negativ till Malmö museers samlingar. Ett arbete som skulle komma att ta flera år i anspråk.

Dessutom är han samtidigt inblandad i arbetet med monumentalverket – Genomresa, som Malmö museer ger ut 2003. Drygt 450 sidor med Oddners viktigaste arbeten.

I samtalet som löper över två kassettband berättar Oddner om sin uppväxt och om en bedrövlig skolgång som han gärna vill hoppa över. 

Däremot berättar han om sitt möte med en ung Åke Hasselgård som senare skulle bli en känd jazzklarinettist. Hur de ”salade”, samlade ihop pengar till ett par vispar som Georg Oddner sen trummade med på en köksstol under det att Åke spelade Benny Goodmans solon på en blockflöjt. Det var starten på Oddners jazzkarriär. Han kom att spela med bland andra Putte Wickman och Alice Babs och uppträdde ofta på Nalen.

Han berättar att han får låna en Rollieflex av fotografen Lars Björk, som tyckte att han skulle plåta lite under sina turnéer som jazztrummis.

Genom en skåning, John Melin som var verksam i reklamvärlden och på annonsbyrån Svenska Telegrambyrån, kom han i kontakt med tidskrifter som Harper’s Bazaar och Vouge. Det ledde till att han så småningom följde med Melin på en resa till New York.

Där tar han kontakt med en fotograf som han beundrar, Richard Avedon. Med sig har han ett rekommendationsbrev från Sten Didrik Bellander, som några år tidigare varit assistent hos Avedon. Georg Oddner stannar hos Avedon i närmare fyra månader.

Hemma igen börjar han snabbt att etablera sig som reklam och modefotograf. Uppdragen rullar in och han jobbar för Damernas värld, Vecko-Journalen och SAS, Volvo m. fl. Han rör sig hemtamt i skeppsvarvsmiljö och i kappfabriker.

Han gör också många utlandsresor, Sydamerika, Ryssland och Japan, ofta tillsammans med journalisten Marianne Höök. Senare också resor till Vietnam, Algeriet och till dåvarande Sovjetunionen, för tidningen Vi.

Han såg till att det i tidsplaneringen kring de olika resorna också fanns tid för eget fotograferande.

Georg Oddner menar att han lärde sig mycket rent formmässigt genom att fotografera mode – ”det blev en sorts krokiteckning, där jag snabbt kunde se kompositionerna och också se till att hålla mig till saken”, säger han.

Den här är en mycket sympatisk bok och det är underbart att få lyssna till detta lilla samtal mellan två fotografer. Ja, man riktigt hör Oddners röst med den mjuka dialekten och den varma undertonen.

PS Bokens baksidestext innehåller ett citat av Oddner: ”Liksom en vattendroppe hör ihop med havet, hör ögonblicket ihop med evigheten. Man gör en bild för att betrakta och behålla ett stycke tid, alltså ett ögonblick att återvända till”.

I Troells underbara porträttfilm, Närvarande från 2003 är Oddner inne på en liknande tankegång. Han säger att han tror det var filosofen Martin Buber som sa att – ”endast ögonblicket lever och ögonblicket är evigheten”.

Samtal hemma hos Georg, TIRA Books, 2022 

ISBN: 978-91-986068-6-7

En outsider

Foto: John Deakin | Baloon seller, Rome – 1950-talet

Hans bilder har en rå kvalité. Han kallade sig själv: “The slum boy from Liverpool”. John Deakin föddes 1912. Han rörde sig i bohemkretsarna i Soho, London från slutet av 40-talet, genom 50-talet och en bit in i 60-talet. 

Hans porträtt av konstnärer och författare kännetecknas ofta av en brutal direkthet och ärlighet. 

Han har fotograferat konstnärer som Lucian Freud, Frank Auerbach och författaren Dylan Thomas. Han var också vän med Elizabeth Smart som skrev boken, By Grand Central Station I Sat Down and Wept.  Det var hon som sa: – “Who is John Deakin? He is a photographer with extraordinary eyes”.

Han var också vän med Francis Bacon som använde ett 40-tal av Deakins porträttbilder som arbetsmaterial i sitt måleri.

Han började fotografera 1939, efter att på en fest i en lägenhet i Paris, hittat en enkel kamera, som han plockade med sig. Under andra världskriget var han verksam som sergeant på Malta i en fotografienhet.

I slutet av 1940 talet blev han knuten till Brittiska Vogue. Det går så där i hans modekarriär. Han blir den enda i Vogue’s historia som får sparken två gånger på grund av missade fotograferingar, förlorade kameror och ett alltför häftigt drickande.

Han verkar inte ha sökt berömmelse och någon menar att han konsekvent undervärderade eller snarare nonchalerade sin begåvning.

En bok blev det med bilder från London, London Today (1949), och en om Rom, Rome Alive (1951).  Jag har inte sett någon av dessa.

Det skapades också två ”dummies” för kommande projekt, ”A steelworks and tyre factory in Genoa”, och en om Paris. Ytterliga böcker var planerade, en om Rom och en med porträtt-fotografier. Dessutom en om tatueringar. Av detta blev inget.

När han dog fann man i hans lägenhet gistna kartonger med bilder och under hans säng, mer trasiga kopior med hundöron och ibland hopvikta. Negativen, repiga och i fullständig oordning. Det fanns ingen organiserad förteckning eller några anteckningar bevarade kring bilderna. Bilderna kunde vara märkta ”Mike’s friend”, eller Jill F.

Det gjordes en utställning på Victoria and Albert Museum (The Salvage of a Photographer, 1984), 12 år efter hans död med c:a 50 bilder, mest porträtt.

Många försök att beskriva hans fotografiska gärning har slirat en del i precision. Någon menade att hans blick var skoningslös, någon annan hävdade att bilderna påminde om, ”a prison Mug shot taken by a real artist”.

Rått eller inte, det finns definitivt ett sug i hans bilder. En grafisk spontan ingivelse, det gäller såväl porträtten som gatubilderna. Porträttbilderna är tämligen hårt kopierade, stadsbilderna är betydligt mjukare, med rikare valörer och ett större tonomfång. 

Han må vara en outsider med en blick som delvis flutit i alkohol, men han gjorde ett styvt jobb och producerade en stor mängd bilder av sällsynt hög kaliber.

John Deakin dog 1972, på the Old Ship Hotel, Brighton i sviterna efter, lungcancer och en hjärtattack.

PS

 Under the Influence: John Deakin and the Lure of Soho’ är namnet på en utställning på The Photographers’ Gallery I London, 2014. Det kom även en bok med samma titel, slutsåld sedan länge.

Tyvärr har jag inte den, men väl två andra:”John Deakin, Photographs seleted & whith an Essay by Robin Muir” (National Portrait Gallery, London 1996) och ”A Maverick Eye, The Street Photography of John Deakin”, av Robin Muir, (Thames & Hudson, 2002).

(Robin Muir är tidigare bildredaktör på British Vogue och Sunday Telegraph magazine).

Länk till: johndeakin (Instagram)

Länk till: The John Deakin Archive (Instagram).

Mina två böcker med bilder av Deakin:

Bläddring ur boken: Maverick Eye, The Street Photography of John Deakin av Robin Muir
OBS! om ni väljer fullscreen – så ändra från Auto till 1080p.

En dammig fransk grusväg

Foto: R Ménard

Ibland är det den rena enkelheten som gör att jag faller för en bild. Den här hittade jag i en tysk bok från 1951 med titeln, Europa Camera. 

Fotograf är R. Ménard, Paris. Som vanligt i den här typen av böcker får man uppgifter vilken kamera som använts. I det här fallet en Rolleiflex, med en Tessar 3,5/7,5, som kördes på bländare 8 och 1/50s. 

Men man får inte veta fotografens förnamn eller var och när bilden är tagen. Bildtiteln är: ”Französiche Landstrasse”, gott så.

Den eleganta linjen, som utgörs av den dammiga grusvägen bygger kompositionen. Husen, murarna omfamnar omsorgsfullt i sin tur ägorna och de små odlingarna. En lugn ordning råder.

Det är eftermiddagsljus, någon timme kvar till ”l’apéro”. Husen hukar i värmen. Kvinnan på vägen har kanske just handlat på torget och är på väg hem.

Det lite ovanliga är möjligen perspektivet det som Pieter Bruegel ofta använde sig av, lite snett ovanifrån. Troligtvis har fotografen klättrat upp i byns kyrktorn och intill kyrkklockan halat ut sin Rolleiflex genom en av tornluckorna.

Jag minns samtal med mina filmande fotograf-kollegor på SVT, där vi sa att man skulle kunna filma fotografens öga inifrån botten av sökaren, där ljuset är på väg in mot filmen eller sensorn. Se hur ögat jagar runt som kulan i ett flipperspel. Från överkant till underkant, från vänster- till högerkant, i sin jakt efter att optimera kompositionen, genom små rörelser med kroppen eller på stativet.

All fotografi handlar om tid, ljus och mörker och skillnaden däremellan. Det vet alla. 

Bra fotografer lyckas dessutom organisera linjer och former på ett oväntat och snudd på magiskt vis.

Jag behöver bara skriva namnet Henri Cartier-Bresson, så blir det tydligt vad jag menar.

Stigfinnaren

Foto: Roine Magnusson | Ur boken, Himlen är fortfarande blå

Naturfotografin är en genre som jag alltid känt mig kluven inför. Förmodligen beror det på min okunnighet. Jag har svårt att skilja mellan en talgoxe och en sidensvans. Det är också tveksamt om jag kan identifiera fler än tio trädarter i en skog.

Vilka svårigheter som ligger inom naturfotot känner jag inte heller till, och jag har aldrig legat i ett gömsle med ett fett teleobjektiv.

En som går lite vid sidan om de upptrampade naturstigarna, är Roine Magnusson. Jag vill kalla honom en spårare, spejare eller en stigfinnare, alla epitet här verkar giltiga. Hans arbeten kännetecknas av stor idérikedom och kunskap, parat med energi och en inte så liten dos envishet.

Hans första bok, Vindelälven, sex års tider, kom 1997.

Boken Den underbara resan, (2006) var en flygresa med kameran i ett lätt flygplan i Nils Holgerssons fotspår. Kor en kärlekshistoria, kom 2011. Båda böckerna belönades med Världsnaturfondens (WWF) Pandapris.

I ko-boken tog han ut studioblixtar i naturen. Han säger, intervjuad av Johan Wessel i Kamera&Bild:

– Jag ville komma bort från den naturnördiga kossan, och få den att bli lite mer modern, som att kossan befinner sig på en catwalk.

Han kallar sig inte naturfotograf utan presenterar sig helt enkelt som, fotograf. Överhuvudtaget verkar han vilja flytta de traditionella gränserna inom det som brukar kallas naturfotografi. Att ligga och trycka i ett gömsle är inget för Roine. Han säger att han vill ha kontakt, med de djur han fotograferar och betraktar bilderna närmast som porträtt.

Jag tycker att han i flera av sina projekt, närmat sig ett mycket personligt uttryck ofta med en stark poetisk ton.

Bilderna visar ibland en del av naturen, men samtidigt också spår av människans närvaro i exempelvis ett landskap. I några av hans bilder anar jag att han också vill beskriva något inom sig själv. En stämning, ett minne från barndomen eller kanske ett tillstånd.

Det blir tydligt i boken Himlen är fortfarande blå, där alla bilderna är svartvita och tagna med olika analoga kameror i nästan alla förekommande format. Längst bak i boken finns en uppräkning av alla kameror han använt. Jag får det till 29 stycken. Första kameran på listan är, Rolleiflex 2,8 A från 1949. Sista namnet är Warwick No:2 Camera, däremellan finns bland annat Leicor, en hålkamera och en Ica Volta 295 från 1920-talet.

Även i en serie Polaroider från Öland blir det här förhållningssättet tydligt. Han lämnar delvis naturen och kliver in i det mänskliga psyket. Eller också är han kvar i båda samtidigt och det är därifrån han sänder ut sina visuella rapporter.

När jag talade med honom i Örebro för några veckor sedan berättade han om ett projekt han nyligen påbörjat, där han åker omkring i en blå traktor – en Ford 4600 från 1974 och fotograferar människor runt sjön Tysslingen där han bor. Arbetsnamnet på den här serien bilder är, ”Traktorporträtt”. Med i traktorn har han en storformatskamera, en Toyo Field, 8×10 tum.

De bilderna blir jag riktigt nyfiken på.

PS

Boken Nära fåglar (2017) nominerades till Augustpriset.

Han blev Årets naturfotograf, 2018.

Länk till hans hemsida https://www.roinemagnusson.se

Samtliga bilder i galleriet nedan är Roines, (bilderna är klickbara och öppnar i större format), ur boken, Himlen är fortfarande blå, med texter av Maria Elander, (2017) och från projektet, Öländska polaroider.

Blommor från Paris

Foto: Robert Frank | Paris, 1949

Foto: Ralph Gibson | San Francisco, 1960

Det är Nyårsafton 1949 i Paris när Robert Frank tar en bild på en ung man som på håller en tulpan bakom ryggen. 

Ralph Gibson tar en liknande bild i San Francisco, 1960. Den här mannen håller en ros i sin hand. Spelar det någon roll om Gibson sett Franks bild eller inte?

Vissa teman återkommer alltid inom inom fotografin. Speciellt idag när vi kan drunkna i oceaner av bilder dygnet runt. 

1947 bestämde sig Robert Frank för att emigrera till USA, men han åkte fram och åter till Europa mellan 1949 och – 52 och han vistades mycket i Paris under den här perioden. 

Det tyska förlaget Steidel gav 2008 ut en bok med Robert Franks bilder från Paris, en fin liten bok med bilder som inte är så kända. Flera av dem innehåller blommor.

I New York är alltid folk i rörelse, säger Frank i en intervju med fotohistorikern och kuratorn Ute Eskildsen, (Museum Folkwang, Essen), som är återgiven i boken.

Hon menar att Franks erfarenhet från det amerikanska samhället skärpt blicken på ”The Old World” och efterkrigstidens Paris i synnerhet.

They move to Los Angeles – walk cross the river to New Jersey, there´s always movement. In Paris the people live in their apartments and die there too, säger Frank.

Förklarar det varför det förekommer så många bilder med blommor i Franks Parisbok? Knappast, men de är så bra.

PS 1987 utgavs boken ”Flower Is” av ett japanskt förlag i 500 ex. (En helt annan bok). Såg att den fanns att köpa för den nätta summan, 4.500 dollar.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Foto: Robert Frank. Alla bilder, utom de två sista är ur boken boken Robert Frank PARIS
Förlag: STEIDL
ISBN: 978-386521-524-6

Det grå ljusets utforskare

Omslagsbilderna på böckerna är tagna av: Andreas Ackerup, 2014

Det fotografiska tomrummet efter Gunnar Smoliansky är stort.

-Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda, skrev jag här tidigare här på bloggen i samband med hans bortgång.

Han var under lång tid en självklar referens och förebild för många av oss yngre fotografer. 

Nu finns en möjlighet att genom ett färskt bokprojekt återfå lite kontakt med Gunnar.

Titeln är ”Gunnar Smoliansky 1933-2019”. Det är inte mindre än 1200 sidor fördelade på två volymer med mjuka pärmar. Produktionen är gjord av Henrik Nygren, i en upplaga på 1500 ex.

Böckerna innehåller texter av Gerry Badger, Hans Erik Brummer, Claes Bäckström, Lars Forsberg, Marie Lundquist, Carl-Johan Malmberg och David Neuman.

Det är ingen traditionell biografi skriver Henrik Nygren. Boken omfattar en återutgivning av nio verk med fotografier av Gunnar Smoliansky och är ett försök att – belysa en beundransvärd människa och en lika enastående som konsekvent livsgärning.

Gott så. Texterna är mycket bra och välskrivna. De täcker väl in olika aspekter av Smolianskys fotografiska gärning. Saknar kanske något om hans industribilder, det har skrivits för lite om den perioden tidigare.

Carl-Johan Malmberg skriver träffande att – Gunnar Smolianskys bilder saknar effekt, poäng, illustrationsvärde (–) 

De är inte en känslans fotografi, utan en känselns, själva ögats beröringskonst.

Marie Lundquist som skrivit känsligt och initierat om fotografi vid många tillfällen menar att Smoliansky är en fotograf för de små tingens talan, – De vars obetydliga röst nästan inte hörs. Smulor, spikhål, sprickor, ingenting är för litet eller för obetydligt för att uppmärksammas. Ändå finns det något monumentalt över dessa enskilda detaljer. En grandios minimalism.

Hans Henrik Brummer skriver vackert om Gunnars gestaltande förmåga – att komprimera det uttryck och den outgrundlighet som utspelar sig i ett pregnant ögonblick utan början och slut.

Nu till det som jag har problem med. Boken redovisar kronologiskt bilderna från de olika projekt Gunnar och Henrik Nygren gjorde mellan åren 2002 och 2008. Inget fel i detta. 

Men varför trycka böckerna på ett matt papper som totalt saknar förmåga att återge valörerna i Gunnar Smolianskys bilder? Svärtan är nästan helt borta och gråskalorna är starkt reducerade. 

Lägger man de nya volymerna bredvid de tidigare böckerna blir skillnaden plågsamt tydlig. De som kommer i kontakt med Smolianskys bilder för första gången genom den här utgivningen, kommer att bli besvikna.

Nu liknar de båda volymerna en sorts katalog eller register, visserligen med bra texter av kunniga skribenter, var det avsikten?

PS

Jag har skrivit om Gunnar Smoliansky vid flera tillfällen bland annat här, kring arbetet med Lars Kleens skulpturer, och här om när han kopierade Strömholms 6×6 bilder från Paris. En sorts minnes text, finns här.

De två volymerna är utgivna av Henrik Nygren Design. 

Internationell distribution: Thames & Hudson Ltd.

Svensk distribution: Konstbokhandeln, Konstig, Stockholm.

ISBN: 978-91-519-7054-7

Med en blick för det vardagligt nästan förbisedda

Affisch från utställning med Gunnar Smolianskys bilder på Galleri Fotograficentrum i Örebro, 1984

I kretsen kring Fotograficentrum i Örebro kallade vi honom ”Smolle”. Jag vet att han brukar kallas ”Smollan” här i Stockholm.

En gång när vi hängde en utställning med hans bilder i galleriet på Engelbrektsgatan, var han uppenbart missnöjd med en bilds placering. Han pekade på den och sa på sitt lakoniska viss: Ska ni hänga den här bilden här, kan ni ju lika gärna hänga den på muggen!

Med en känsla av sorg, börjar jag bläddra i några av hans böcker, samtidigt som jag letar efter några äldre texter jag skrivit om Gunnar Smoliansky, ett lite tafatt försök att förstå vad han betytt för mig och många andra yngre fotografer. Avgjort en av vår tids största fotografer är nu borta.

Jag kände honom inte direkt men vi träffades ett antal gånger genom åren. Det jag tror att jag tyckte bäst om hos honom var hans otroliga teknik. Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda.

En sorts icke-händelser. Han verkar ha gillat att flanera och att iaktta världen genom först det egna ögat och sedan genom kamerans.

Jag såg honom en gång när han arbetade i sitt labb och filmade dessutom när han kopierade Strömholms 6×6 neg från Paris. Det var en ren stund av magi.

I den fina boken om Lars Kleens skulpturer (Kalejdoskop, 2015) finns en passage ur en intervju med Niclas Östlind där Gunnar säger:

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran.

Att hitta rätt plats för kameran, precis så. Kan något så svårt uttryckas så enkelt? Ja, Gunnar Smoliansky kunde det och han visste ju onekligen vad han gjorde.

Här följer en något förkortad text jag skrev 2002, om Gunnar i samband med att det samtidigt pågick inte mindre än tre utställningar med hans bilder i Stockholm:

Lågmäldhetens mästare.

På Prins Eugens Waldemarsudde visas bilder från Centralen i Stockholm vårvintern 1956. Det är en underbar utställning, en tidsresa tät som en diktsamling.

Två män i samspråk. Den ene lite skymd bakom en pelare. Cigarettröken stiger mot det mörka. Den tomma stolen med sina fotstöd. En skoputsare, ett samtal i morgonens motljus. Skorna skall strax skina. Allt är möjligt staden har vaknat.

Det här inte bilder man tävlar med, det är inget bondfångeri. De stora gesterna är borta. Det som premieras i gängse pressfotografi: anekdoten, en olycka, det här har hänt – saknas nästan alltid hos Gunnar Smoliansky.

I hans bilder har det inte hänt. Olyckan kanske kommer eller inte kommer. Det är inte det viktiga för honom.

Om man exempelvis bläddrar i årsböcker av typen, ”Året i bild – 1956”, blir den här skillnaden mellan fotografiska seenden mycket tydlig.

Det som däremot har hänt, är att människor på Stockholms Central år 1956, genom den unge fotografens uppmärksamhet – också tycks befinna sig på en annan plats. De är på en station i sin egen tid.

Personerna väntar, oftast stillsamt begrundande den egna existensen. Det är det stora.

Ett bra exempel är bilden på en biljettkö. I luckan en man som med ett ”Dagermanskt” allvar fullgör sin uppgift. I kön en kvinna som ser bort över perrongen. Återigen en person som hänger ett ögonblick i sitt eget liv. Kanske begrundande åldrandet, eller bara någon liten sak hon glömt.

Stureplan en höstdag för exakt femtio år sedan, då huvudstadens nav. Under en timme tar han bilder med sin nyinköpta Leica, bilder som nu kan ses på galleri Tomrummet i inredningsbutiken plan ett på Birger Jarlsgatan. Hattar och elegans, tystnad och människor i rörelse mellan bilar av årets modell.

Vet vi alltid själva att vi är nu och samtida? Eller får vi reda på det först när en tillräckligt lyhörd fotograf påstår det? Människorna på de här bilderna kvittar det lika, andra har tagit deras plats.

På Stadsmuseum visas bilder ur tre serier med anledning av att Smoliansky som första fotograf erhållit priset till Lennart af Petersens minne, instiftat av Stockholms stad. Dessa bilder har visserligen visats tidigare och finns återgivna i flera böcker, men är ändå värt ett besök inte minst för de små enastående kopiorna.

Smoliansky är förmodligen oslagbar i observerandet av ljus och situationens allmängiltighet. Tekniken oklanderlig som vore den en annan nivå av honom själv.

Här finns också bilder ur serien TRIVIA, spår och tecken av det förbisedda, det triviala. Men framför allt är det bilderna från Slussen försommaren 1952 som imponerar.

Smoliansky är 19 år den gången och arbetar som nattvakt i området. Långa skuggor från människor och byggnader i det tidiga morgonljuset, hamnarbetare, en ensam pilsner, en värld av män och kepsar.

Stadsmuseum visar också några bilder av barn som han tog då han arbetade som industrifotograf. De är tagna i de där blå timmarna på söder i Stockholm då –”det luktade stekt fläsk på gårdarna och ungarna skulle in och käka” – som han själv skriver i ett av sina alltför få yttranden om det egna arbetet.

Gunnars Smoliansky har ett sällsynt gehör för det tillfälliga rum slutaren och kamerans mörka kammare inreder åt människor, som fastnat på den ljuskänsliga filmen.

Ett kärleksfullt öga har rört avtryckaren och så ofta också betraktaren.

PS. Här en länk till ett tidigare blogginlägg om boken med Lars Kleens arbeten.