claes gabrielson

Archive for the ‘Böcker’ Category

Styvt kort gräs

In Böcker on december 6, 2015 at 21:33
foto: Paul Strand

Foto: Paul Strand | Katie MacPhee, Souith Uist. Hebrides,1954

Paul Strand tänker jag, var inte han på Yttre Hebriderna och fotograferade någon gång på femtiotalet?

Att jag överhuvudtaget funderar kring ögruppen utanför Skottlands västkust är författaren Peter Mays fel. Hans böcker om Kriminalkommissarien Fin Macleod är nämligen mycket bra. Insiktsfulla, lågmälda och med trovärdiga personskildringar. Efter att ha läst Svarthuset, Lewismannen och Lewis Pjäserna såg jag i en notis att, The Scottish National Portrait Gallery hade införlivat nio vintage printar av Paul Strand från South Uist.

Det fick mig att plocka fram Strands bok ur hyllan. Visserligen inte originalet från 1962 utan en från 2002 (Aperture). Som vanligt är med all bra fotografi, slår det mig att det handlar om människor som är skildrade på en avgränsad plats, i ett givet ögonblick i sina liv.

Det sägs att Strand hörde ett radioprogram om gaeliska sånger från South Uist och han bestämde sig för att resa dit med sin fru Hazel, år 1954. De stannade där i tre månader. Boken Tìr á Mhurain med text av Basil Davidson, kom först åtta år senare. Titeln som är hämtad från en gaelisk sång kan på engelska närmast översättas som, ”Land of bent Grass”.

Det är porträtt av fiskare, torpare, kvinnor och barn. I och omkring sina hem. De är ofta uppställda framför husen eller på Strands typiska vis – framför ett fönster eller i en dörröppning. I Landskapet däremellan hukar små stenhus, mellan torvhögar och steniga stränder. En ständigt närvarande vind stryker längs benen på människor och djur.

Bilderna är tagna i kalla krigets skugga när det fanns planer att bygga anläggningar för kärnvapenmissiler på ön. I en artikel i The Guardian från 2012  skiver Fraser MacDonald om boken:  – It embodies a steely Marxist aesthetic but remains subtle and sensitive to the individual islander. And though now neglected, it is surely one of the most important moments in the portraiture of Scotland.

Nåja. Strand skildrade invånarna på ett nästan heroiskt vis, så är det visserligen. Jag tror att han genom naturens tjurighet, såg öborna som en sorts överlevande humanistisk urkraft. När bilderna togs uppgick befolkning till 3764. År 2011 var siffran 1754.

I Peter Mays kriminal-triologi är det inte först och främst en hård kriminell värld som beskrivs, utan snarare en karg kustlinje ständigt bearbetad av en outtröttlig vind och vad det gör med människorna på de utsatta öarna.

Det är precis det som också kan skönjas i Paul Strands bilder. Sympatin hos May, stavas förtroende hos Strand. Den ödmjuka blicken och de porträtterades avväpnade ansikten. – Vi lever här i detta nu. Så här ser vi ut, i vardagens kläder. Livet pågår och vad mer kan vi göra, tycks de säga inför kameran. Bara det, inget annat.

Så bra är Strands bilder. Så bra.

Att hitta rätt plats för kameran

In Böcker on oktober 3, 2015 at 11:13

Foto: Gunnar Smoliansky | Ur boken Lars Kleen Gunnar Smoliansky

LARS KLEEN GUNNAR SMOLIANSKY – är allt det står i vita versaler på omslagsbildens vackert rytmiska skuggmönster från en av Kleens skulpturer.

Det är en stor bok 34 x 24 cm, 2,5 cm tjock, mjuka pärmar drygt 1 och ett halvt kg tung. Jag hittade den hos det lilla kvalitetsförlaget Kalejodskop, i deras monter på bokmässan i Göteborg.

Det är konkret, sakligt och avskalat. Ändå gåtfullt. Ibland slår skulpturen till före bilden, men oftast är det tvärtom. Gunnar Smoliansky går runt de stora konstruktionerna och vet precis var han ska ställa sin kamera.

– Man försöker ha lite ordning på saker och ting. Jag tror att det ofta handlar om att ett föremål, eller vad det nu kan vara, ska trivas ihop med sin plats och att man på något sätt gestaltar det. Man tar sig helt enkelt en grundlig titt och agerar utifrån det. (–)

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran. Säger Smoliansky på sitt oefterhärmliga och självklara sätt, i ett samtal med Niclas Östlind som finns återgivet i boken.

Det här är en bok som gör mig innerligt glad. Och en smula rörd. Glädjen kommer av den mycket känsliga omvandlingen från den tredimensionella verkligheten till fotografins två-dimensionella gråskalor. Att det överhuvudtaget är möjligt att genomföra – att det går att förnimma så mycket av Kleens konstruktivistiska idéer, genom fotografin.

Det som gör mig rörd är konsekvensen. Smoliansky har arbetat med att fotografera Lars Kleens arbeten i över fyrtio år. Varendaste ett. Det är bara att kapitulera.

Många av bilderna är från verkstaden, inrymd i ett gammalt linoljekokeri i Nacka. Andra är från utställningar, museer och konsthallar, hamnmagasin, tunnelbanan och i övergivna industrilokaler. När Ulf Linde såg Lars Kleens Rep, en 40 meter lång skulptur av limmade ribbor ute i en gammal industrilokal, häpnade han över skönheten.

– En skönhet som inte hade med konst att göra längre. Konstruktionen följde sin egen logik så obönhörligt att tanken på att fälla några estetiska omdömen kändes frivol, helt opåkallad. Skulpturens fysiska närvaro, dess påträngande fakticitet, uteslöt allt tyckande, skriver han i en essä från 1998, som är publicerad i boken.

Det är omöjligt att värja sig, man sugs långsamt in i det ena konstverket efter det andra genom Gunnar Smolianskys bilder. Paradoxalt nog eftersom bilderna är stillastående och i en mening, helt tysta. Han framkallar trots detta fotografiska faktum, en sorts långsam in-zoomning mot det väsentliga i Kleens mäktiga verk. Gång på gång dessutom.

Koncentrationen är både grafiskt tydlig via den fotografiska gråhetens alla valörer och djupt poetisk, när man rör sig in i Kleens monumentala och märkliga konstruktioner. Träslagens olika ytor, järnets rostighet och arbetsprocessens synlighet – allt finns där i bilderna.

Köp boken, färden har just börjat!

PS

Boken är utgiven på Kalejdoskop förlag med stöd av Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Konstnärsnämnden och Konstakademien.

ISBN 978 91 7936 112 9

Formgivare: Petter Antonisen

Bildhantering Stefan Ohlsson / Sven Westerlund, Projektor AB

Tryckeri: Göteborgstryckeriet

Han återvände till sin första kärlek

In Böcker, Utställningar on september 29, 2015 at 12:01

Foto: Eamonn Doyle | Ur boken ON

För mycket folk, för lite syre och för mycket böcker. Det brukar vara min sammanfattning efter det årliga besöket på bokmässan i Göteborg.

Känner väl något liknande nu, just hemkommen med mina bokpåsar.

För den fotobok-intresserade fanns i år ett alternativ eller snarare ett komplement utanför (Off) mässan, inrymt i en gammal biograflokal (sedermera Lindex-butik) på Avenyn, med det inte alltför upphetsande namnet: Fotobok Gbg 15. En sorts bokmarknad med utställningar och artist talks.

The Library project, är ett Irländskt fotobokprojekt med c:a 1000 titlar från hela världen. Samlingen finns i Dublin och här i Göteborg visades ett urval intressanta och spännande böcker.

Jag formligen studsade inför Irländaren Eamonn Doyles nya bok ”ON”.

Den tidigare DJ:en och techno-skivbolagsgrundaren (D1 Recording) har nu efter 20 år återvänt till sin första kärlek: fotografin. Det är en mycket stark bok, dynamisk och kontrastrik. Generös layout med utfallande bilder. Låga vinklar, människor frusna i sina rörelser, nästan flytande längs Dublins gator och gränder. En övertygande och vacker bok.

Här finns en länk, där man kan se flera av uppslagen i boken. Formgivaren heter Niall Sweeney (Pony Ltd).

Eamonn Doyles första bok heter, ”i”. Så här skrev Martin Parr, om den:

This unknown photographer had shot on the streets of Dublin, often from behind the subjects, and produced a most lyrical set of photographs and a wonderful book. Self-published, with an edition of 750, it has to be one of this year’s sleepers as this compelling contribution to street photography makes its mark.

This is the best new street photobook I have seen for a decade”.

Här finns en länk till Doyles bok ”i”.

Fotobok Gbg 15, kunde man även ta del av 50 skisser eller förlagor så kallade fotoboks-dummies, som var nominerade till ”Dummy Award Kassel 2015”. Dessutom fanns en utställning med ett urval böcker gjorda av trettio välrenommerade kuratorer, fotografer och publicister också denna med koppling till Kassel: Best Photobooks 2014.

Om detta inte räckte, kunde man se ytterligare 11 nordiska dummies, nominerade av Forbundet Frie Fotografer och Fotogalleriet Oslo.

Jag gillade det här initiativet trots den lite ”smala” inramningen. Hoppas att det hela kan bli ett permanent tillägg till den traditionella bokmässan och att det kan växa med åren och locka massor av fotoboksentusiaster och förlag till Göteborg.

Fotoboken i alla dess former, temperament och utföranden verkar vara i fin form i Göteborg och för övrigt i hela landet just nu, och det är mycket glädjande!

PS bakom Fotobok Gbg 15 ligger, förutom den allestädes närvarande Tommy Arvidson (Om fotoboken), Hasselblad Centers Vänner, Akademin Valand, HDK, Hasselbladstiftelsen, SFF, Fotoförfattarna, Studio Moss m.fl.

Nedan några bilder från Fotobok Gbg 15 av Hendrik Zeitler.

En solgata genom en uppväxt

In Böcker, Utställningar on augusti 14, 2015 at 11:28
Brygga

Foto: Erik Centerwall (bilden beskuren) | Ur boken, Sommar i hela världen. 

– ”Boken ger en så otroligt fin bild av en skör och kort tid i livet. Gemenskapen kring ritualerna i mörkrummet. Sökandet efter något större. 

Tystnaden kring en tom parkbänk vid vattnet. Frihet och förändring.

Bilderna innehåller inte så mycket människor och är inte dramatiska, snarare motsatsen. Solreflexer i tak och fönster. Fläckar av snö på hustaken. Människor i motljus på en bro. En man i en båt varvar nästan vårrusigt upp en svallvåg med sin utombordare på väg mot öppnare vatten. Björkars grafik mot grå dimma.

Det är år 1957 i en småstad vid havet och jag tycker mycket om den här lilla boken”.

Så skrev jag om Erik Centerwalls förra bok, Vårvinter – i en stad vid havet, (utg.2013)

Nu kommer han med en ny bok, Sommar i hela världen.

Boken är en  fördjupning i den tid i varje människas liv när man upptäcker sig själv och med en kameras hjälp blir varse människorna och tingen omkring. Det är också en berättelse om att upptäcka storstan.

”Det var en tid då tvättbryggorna fanns kvar utanför stan även om ingen använde dem längre. Insekterna fastnade i flugpapperet, men barnen hartsade inte längre vid fönstren, Hylands hörna gick fortfarande i radion, längst inne i garderoben låg mörkläggningsgardinerna kvar, ute vid insjön hängde skägglaven fortfarande från träden, lövhögarna på hösten kunde fortfarande orsaka barnförlamning, köttbullar fanns i konservburkar, mamma hade en ozelotpäls.” Skriver han.

Ledigt noterar han Stetsonhattar, flickornas getingmidjor, prinsessornas besök i staden och en lilafärgad Studebaker.

Men det här är inte nostalgi. Det handlar snarare om en speciell sorts melankoli som vilar i osäkerheten inför ett uppbrott, men som samtidigt bär med sig en sprittande förhoppning att livet på allvar ska börja.

Den unge Erik Centerwall finner en fristad i mörkrummet och i ljuset från förstoringsapparaten tycker han sig kunna få bestämma och med hjälp av en ny sorts uppmärksamhet, få kontroll över osäkerhet och rädsla. Kameran och den ljuskänsliga filmen hjälper honom att upptäcka världen, utanför det egna jaget.

Åns forsar och virvlar, backen ner mot viken och gatorna som flödar av ljus – allt är i rörelse, på väg mot havet och storstaden. Erik Centerwalls bilder och minnesfragment formar en solgata genom en uppväxt.

Hans minnen rör sig fritt mellan lärare, föräldrar och skolkamrater. Skogens genomskinlighet, ljus och skuggor över asfalt och kullerstenar. En stege lutar sig mot en klippa men står på havsbotten. En tjej på Vespa med brun skinnjacka och kort svart hår – hon är visst från Stockholm. Allt noterar den unge Erik.

En ung man i siluett med grafisk pregnans gående på en brygga, är elegant komponerad och exakt fångad i steget. Är det möjligen fotografens alter ego på väg mot storstaden?

Bilderna från Stockholm är lite mer på distans, men lika känsliga inför ljusets skiftningar som bilderna från Härnösand.

Bokens styrka är framför allt att bilderna oftast, inte bara avbildar som fotografier tenderar att göra, utan samtidigt också beskriver något annat.

Det här kan fotografen naturligtvis inte alltid kontrollera. Bilderna når direkt betraktarens egna erfarenheter och det är där som i all bra fotografi, tolkningarna och upplevelserna blir till.

Det är fotografins mysterium och makt.

Jag inledde med att säga att jag tyckte mycket om Erik Centerwalls förra bok.

Jag tycker också mycket om den här.

PS

Det blir utställning också, på Galleri PS, Norrbackagatan 46, Stockholm

Vernissage 27/8 kl 16-20

Utställningen pågår tom den 13/9

Länk till hela mitt inlägg om boken, Vårvinter – i en stad vid havet

Vårvinter – i en stad vid havet, Ease Editors ISBN: 978-91-980740-0-0

Sommar i hela världen, Ease Editors ISBN: 978-91-980740-1-7

(Bildbehandlingen är utförd av Tommy Hallman. Form: Tobias Centerwall. Bearbetning av tryck, Stefan Ohlsson och Eva-Teréz Gölin. Rådgivning: Stina Brockman).

 

En försvinnande berättelse

In Arkiv, Böcker on augusti 4, 2015 at 09:35
Karl E Andersson

Foto: Karl E Andersson (1892–1958)

– Bygdefotografen Karl E Andersson i Hulterstad var småfolkets porträttör. Åren kring första världskriget cyklade han omkring i byarna på södra Öland och förevigade familj och grannar, släkt och vänner, Amerikaänkor och de bortgångnas slutna ögonlock. De levande blickade in i hans kamera under någon sekund, ofta frusna och spända. De minsta höll varandra i handen inför detta okända.

Så skriver fotohistorikern Björn Axel Johansson i en understreckare i SvD, (31/7) om landsortens fotografer. Det är en bra och intressant text. Många fotografer kan nu plockas fram ur skuggorna och med hjälp av den digitala tekniken återupptäckas, menar han.

Björn Axel Johansson har tidigare bland annat skrivit den utmärkt fascinerande boken om hur fotografin etablerades i vårt land, ”De första fotograferna” (Historiska Media 2005) och 2010 kom hans arbete om våra familjebilder, ”Stora boken om Familjebilder”, på samma förlag.

Bygdefotografernas bilder är en historisk parentes. För många var fotografin bara en bisyssla och de saknade ofta en egen ateljé. Glasplåtarna ställdes undan i någon vrå och där blev de stående och glömdes så sakta bort. En del kastades och några räddades av släktingar eller en hembygdsförening. Glansperioden inföll på 1920-talet och bygdefotograferna kan sägas utgöra länken mellan det traditionella ateljé fotot och den framväxande amatörfotografin, menar Björn Axel Johansson. Men fotohistoriskt har landsortens fotografer aldrig väckt någon större uppmärksamhet. Ett skäl kan vara att materialet ofta publicerats i hembygdsböcker och liknande, med begränsad spridning.

Det handlar alltså om digital kunskapsspridning, märkligt ord. Någon gång i framtiden, kommer det kanske att uppfattas som vackert. Vacker är däremot tanken att också hembygdsföreningar, genealogiska sammanslutningar och privatpersoner, med en relativt enkel teknik kan göra databaser och sprida bilder till alla digitala mediekanaler som finns tillgängliga idag. Utmärkt!

Från vilande i glömskans alla vrår och skrymslen till publika platser på nätet. Frågan är väl bara vem som ska betala kalaset.

Jag har själv på plats i Örebro kommuns stadsarkivs lokaler sett åtskilliga kartonger med glasplåtar och negativ från olika fotografer, som fortfarande väntar på sitt nya digitala liv.

Bland annat finns där tusentals bilder av Sophie Janson från Fjugestatrakten. Ljusets drottning som hon kallats av journalisten och författaren Rolf Jansson, i den finstämda boken med samma namn. Tillsammans med fotografen Roger Lundberg gjorde han ett nästan slumpmässigt urval bilder först till en utställning sen till boken, genom att gå igenom c:a 200 bilder. De övriga 49 800 bilderna är alltså ännu osedda och inte digitaliserade!

På en direkt fråga från mig, svarar man från stadsarkivets sida, att det inte finns pengar till att låta någon göra detta arbete. Jag tror tyvärr att den situationen inte är unik.

”Alla är fotografer”, enligt tidens mantra, visst, men den fotohistoriska överblicken saknas. I ett större perspektiv rör frågan naturligtvis det nationella ansvaret för vårt fotografiska arv. Här behövs en insats av en kulturminister med ett starkt intresse för en försvinnande visuell berättelse om vårt land.

Varför har Sverige inte ett Fotografiskt Museum, som förvaltar vårt lands gemensamma fotografiska minne?

Den fotografiska tekniken lämpar sig ypperligt till reproduktion och kopiering. Det är ett historiskt läge nu att dela med sig. Inte minst med tanke på alla politiska vindar som blåser kring vårt kulturarv och anspråken kring sanningen om det förflutna.

Det behövs en nationell kraftfull institution som systematiskt bygger samlingar med de viktigaste bilderna från hela landet, från olika tidsperioder. En framtida grund för forskning, undervisning och utgivning av egna publikationer. Ett arkiv för de som kommer efter oss.

Om nu alla är fotografer, har tiden aldrig varit bättre för ett fotografiskt museum som också kontinuerligt kan producera utställningar från ett Sverige som inte längre finns.

Till sist. Innan jag lämnade arkivrummet på stadsarkivet i Örebro och alla hyllorna med fotoaskar i långa rader, gick jag fram till en hylla märkt: Mr Kowak Foto AB. En samling på c:a 50-60 000 negativ. Fotografen Lajos Kovacs, född 1931, övertog 1966 Götlins fotografiska och var verksam som fotograf på Fredsgatan 15 i Örebro, till år 1984.

Eftersom jag visste vad jag letade efter fann jag snabbt asken jag sökte. Under ”Herr, A-Ö”. Där fanns det fyra Hasselbladsnegativ på en prydlig ung man, i tidens frisyr.

Jag hade vänt mig till ”Mr Kowak” för att få min passbild tagen, inför en förstående tågluffning i Europa. Det var första året InterRail-kortet fanns. Året var 1972.

­­­Denna bild är nu härmed digitaliserad av undertecknad.

PS Björn Axel Johanssons understreckare, var publicerad den 31/7.

http://www.svd.se/bygdefotografen-pa-vag-ut-ur-skuggan/om/kultur:under-strecket

Ljusets Drottning, är utgiven år 2012 av (Axelsson & Jansson Media, ISBN 978 91-637-0536-6).

Foto: Mr Kowak, 1972

 

Frånvaro av färg

In Böcker, Utställningar on juni 17, 2015 at 08:35
17

Foto: Thomas Wågström | Ur boken Svart

Svart, heter den tunna boken av Thomas Wågström. Svarta pärmar. 23 svartvita bilder som alla utgår från den fotografiska svärtan. Det liknar mest en diktsamling. I mina ögon är det också det.

Jag har alltid uppfattat fotografin som ett språk som står närmare poesins än romanens. Silversalternas egenskap att svartna under påverkan av ljus är kemins bidrag till oss fotografer. Skuggor och fragment fångade på ett ljuskänsligt material tycks stå närmare minnet och den egna blicken.

Svart kan definieras som frånvaron av alla andra färger, ett tomrum. I Photoshop uttrycks det i RGB: #000000. En del tycker det är en vacker och mycket precis definition.

Thomas Wågström verkar i den här boken vilja söka sig tillbaka till fotografins grundackord, som rör urformer snarare än tid. Svart på bekostnad av rörelsens och gråskalans alla valörer. På spaning efter magi.

Jag tycker om det. Flera av bilderna är suggestiva, dunkelt tvetydiga och ja, vackra. Det påminner mig om mysteriet i mörkrummet förr i världen när bilderna växte fram i framkallaren och man förvånades varje gång. Ljuset från förstoringsapparaten, det svarta silvret. Från fotopapprets vithet till det svagt grå i början av varje ny berättelse. Den upphetsningen från mörkrumstiden, liknar något av det jag förnimmer inför flera av bilderna i Thomas Wågströms senaste bok.

Boken innehåller en dikt (?) eller 23 st, en-rad långa textfragment, av poeten Marie Lundquist. Där kan man bland annat läsa följande mening:

Svart är ljusets förutsättning.

Tack! Gott så.

PS

Bilderna visas på Stockholms Fotoantikvariat på Torkelknutssonsgatan 31, till och med den 10:e juli.

Spring dit, för en stunds vila från stadens larm.

(Bokens ISBN nr: 978 91 637 8018 9)

Här en länk till ett tidigare inlägg om Wågströms arbete med Kenneth Gustavssons bilder.

 

 

Fyra systrar

In Böcker, Utställningar on februari 1, 2015 at 12:11
Systrarna Brown_1975

Foto: © Nicholas Nixon | The second (and first surviving) portrait from 1975: left to right, Heather, Mimi, BeBe and Laurie, in New Canaan, Connecticut.

Fyra systrar fotograferade en gång varje, år under 40 år.

Den första bilden togs sommaren 1974, men den kasserades. Året därpå tog fotografen Nicholas Nixon en ny bild på sin fru BeBe och hennes tre systrar. Heather var 23 år gammal det året, Mimmi 15, BeBe 25 och Laurie var 21.

Han fortsatte sedan med samma ritual, en gruppbild varje år under 40 år med en 18×24 cm, storformatskamera.

Det hela växte fram för att vi hade tråkigt säger Nicholas Nixon. – “We’d go down to visit BeBe’s parents on weekends. It was kind of boring, a lot of socialising, we were expected to show up for dinner every day … Out of a friendly desperation, I said: ‘Let’s take a picture, säger han i en Guardian-artikel av Sean O’Hagan, med anledning av en stor utställning på MoMa i New York som avslutades nu i januari.

Trots det enkla greppet, en gruppbild med samma personer år efter år i exakt samma ordning, har hela projektet en mycket stark suggestion. När 36 bilder visades på en utställning i Granada, Spanien, sägs det att besökare grät öppet.

Var och en av systrarna har genom åren kunnat vara med och välja vilken bild som skulle få representera just det året, en process som på senare år blivit mer och mer av ett gemensamt arbete.

Vilka är de här systrarna Brown? Det får vi egentligen aldrig veta. Vi får information om deras klädval och frisyrer. – Vi tog på oss de kläder vi kände för den dagen, helt enkelt säger Bebe Nixon i en intervju. Sammanhållningen mellan systrarna, tycks också öka med åren. Det syns på armarna, kropparnas hållning, en hand på en axel, ansiktsuttryck osv. Eller är det ett uttryck för en ökad medvetenhet om själva projektet?

Men frågan återstår vad kan vi veta om de här personerna efter fyrtio år? Ansikten och kroppar förändras, rynkor och skavanker beskriver en förändring som ju aldrig går att se när livet pågår. Åldrandet. Är det vi ser när vi pendlar med blicken från den ena bilden till den andra, om och om igen?

En annan tankegång, kan vara den här: Så här skriver Susan Minot i The New York Times Magazine (länk också till alla bilderna).

– To watch a person change over time can trick us into thinking we share an intimacy, and yet somehow we don’t believe that these poses and expressions are the final reflection of the Brown sisters. The sisters allow us to observe them, but we are not allowed in.

The reluctance shows particularly in the early pictures: the wary lowered brow, the pressed line of a mouth. Sometimes a body’s stance or the angle of the jaw is downright grudging. These subjects are not after attention, a rare quality in this age when everyone is not only a photographer but often his own favorite subject. In this, Nixon has pulled off a paradox: The creation of photographs in which privacy is also the subject. The sisters’ privacy has remained of utmost concern to the artist, and it shows in the work. Year after year, up to the last stunning shot with its triumphant shadowy mood, their faces and stances say, Yes, we will give you our image, but nothing else.”

Inget annat? Är det inte så att här bilderna helt enkelt visar det vi i brist på annat kallar tid. Fotograferad tid, levd tid.

Det är omöjligt att se de här systrarna förändras år från år utan att tänka på sitt eget liv.

Försök får ni se.

Systrana Brown_2014

Foto: © 2014 Nicholas Nixon | This year’s portrait.

PS

Den sista november 2014 kom en bok med titeln, Nicholas Nixon: 40 Years of the Brown Sisters (The Museum of Modern Art, New York). Tidigare har boken gets ut 1999 och 2008, båda upplagorna är slutsålda.

The New York Times Magazine länken ovan visar alla bilderna i årsföljd.

Här är en länk till ytterligare ett galleri med bilderna.

En oväntad blick

In Böcker, Funna bilder on april 19, 2014 at 19:39

Foto ©: Kathryn Cook | Ur Kurds and the PKK in Turkey, 2007

Fotografiska bilder behövs överallt, hela tiden. Det är en visuell orkan som aldrig tycks avta. Det är inte längre helt enkelt att urskilja eller upptäcka en ung Bresson, Smith, Capa, Frank eller Peress i vardande. Jag brukar leta efter tonen, snarare än ämnet. Hur är det skildrat? Teknik och stil. Vad är inte med? Varför har fotografen valt att visa det här och inte det som andra valt att publicera från samma händelse eller konflikt?

Amerikanskan Kathryn Cook är en ny bekantskap som jag gärna vill se mer av eftersom hon har något av det som jag alltid letar efter, en oväntad blick och en personlig ton.

Kathryn Cook, född 1979 växte upp i Albuquerque, New Mexico. Hennes professionella karriär började med Associated Press i Panama 2003, men hon lämnade byrån för frilansarbete i Latin Amerika. 2006 flyttade hon till Istanbul och har sedan dess bott i både Italien och Turkiet. Hennes bilder har publicerats i The New York Times Magazine, Time, Stern, Newsweek, L´Espresso och D La Republica della donne.

Nu i dagarna har boken Memory of trees kommit på Kehrer förlag. (ISBN 978-3-86828-441-6)  Med text av Francois ChevallKarin Karakasli och Kathryn Cook. Jag har tyvärr inte ännu hunnit att se boken som handlar om följderna av det Armeniska folkmordet i det Osmanska riket.

Jörg M Colberg skriver på sin utmärkta, Conscientious Photo Magazine om svårigheterna med att fotografiskt närma sig ett så stort ämne som ett folkmord, och hur det låter sig göras i bokform. Han menar att boken kanske är lite för ”designad” för sitt ämne, men kommer till slutsaten att bilderna i boken vinner och han rekommenderar den.

For Memory of Trees Cook traveled to the parts of Turkey from which Armenians were uprooted and expelled. One hundred years later, “this land calls a return to the history of Armenians, this garden worked by their hands once,” the photographer writes. “The story of these gardens imparts instructions on remembrance; the more one tries to forget, the more one has to remember what to forget.”  Ur Jörg M Colbergs recension.

Om Kathryn Cook kommer att tillhöra de stora bildjournalisterna, kan jag inte bedöma. Klart är att hon arbetar med fotografi som utmanar glömskans kraft och det brukar leda rätt in mot bildjournalistikens hjärta.

PS Här på Agence Vu, finns mer av hennes bilder.

En gåta att studera i minsta detalj

In Böcker, Funna bilder on april 15, 2014 at 19:23
DP_1

Foto: Deborah Parkin | Ur serien collodion, Stillness in time

Barndomen går aldrig över. Oavsett om den var Ok, ett helvete eller rent av lycklig.

Vi bär den alltid med oss. Det är bara att blunda. Plötsligt springer man där i ett barndomslandskap, mycket ljust eller mörkt.

Att närma sig minnet av den egna barndomen med kamera kan vara problematiskt. Klichéer, upprepningar och konstruktioner lurar bakom många försök. Det finns naturligtvis en hel del som lyckats bra. Sally Mann är ett exempel.

Den engelska fotografen Deborah Parkins bilder är också intressanta, om än av en helt annan kaliber. Amerikanskan Cheryle St Onge likaså, men hon arbetar efter en helt annan strategi.

Parkin hade sin första separatutställning 2012 och samma år kom en monografi publicerad av Galerie Vevais och dessutom en box med tre mindre böcker, Stillness in time, Memory, September is the cruellest month.

I en del av hennes bilder finns en sökt konstruerad ton, men när hon är som bäst är det enkelt och med en dos dröjande gåtfullhet.

Några av barndomens finaste ögonblick kanske ligger i det nyfikna insamlandet av ett stycke natur, för enskilt studium på kammaren. Grodyngel i en glasburk, eller ett fåfängt försök att fånga ljuset från lysmaskar i natten.

Amerikanskan Cheryle St Onge närmar sig det här i en serie hon kallar, Natural Findings. Bilderna som är tagna med en 8×10 tums kamera har det där magiska skimret från en barndom man minns eller önskar att man hade haft.

Världen är en gåta och måste studeras i minsta detalj och kanske djuren kan hjälpa till..

C_St_Onge_1

Foto: Cheryle St Onge | Ur serien Natural findings ll

Då allt är skimrande klarhet

In Böcker, Utställningar on mars 30, 2014 at 18:07
EC_14

Foto: Erik Centerwall, 1957 | Ur boken Vårvinter – I en stad vid havet

En liten oansenlig volym med titeln Vårvinter – I en stad vid havet, fick mig plötsligt slungad tillbaka i tiden. Likt den berömda Madeleinekakan hos Proust öppnades en flodvåg av minnen. Från tiden mellan barndom och tonår.

Cykelturer med en kamera, ett upptäckande av en egen värld. Kanske var det den här meningen som triggade igång minnet:

 – När man går ut en söndag morgon, då är allt skimrande klarhet och man lever i sitt eget mysterium, utan distans, utan förklaring.

Precis så. Med en kamera, en känsla av utvaldhet och en dos ensamhet.

Erik Centerwall skriver oerhört fint om promenaderna med kamraterna Torbjörn och Göran. Det var vår och kamerorna var med där de gick omkring på de glimmande gatorna i Härnösand. Erik var 13 år och backarna var av grus. De tog bilder på måfå, så här kan det låta:

– En detalj, en gata en bro fångade intresset. Kanske sa någon att det var snyggt eller tyckte sig se en komposition i den tänkta bilden.

Inte tänkte man då att det handlade om att söka sin frihet. Genom att skapa sig själv i ett förhållande till alla de yttre tingen och byggnaderna som blev upplevelser av en inre värld.

Det handlar inte om nostalgi. Det rör växande och frigörelse. På en bild går två män i samspråk bort över kullerstenar av guld samtidigt som tre vänner letar motiv med sina kameror. Boken ger en så otroligt fin bild av en skör och kort tid i livet. Gemenskapen kring ritualerna i mörkrummet. Sökandet efter något större. Tystnaden kring en tom parkbänk vid vattnet. Frihet och förändring.

Bilderna innehåller inte så mycket människor och är inte dramatiska, snarare motsatsen. Solreflexer på väggar och i fönster. Fläckar av snö på hustaken. Människor i motljus på en bro. En man i en båt varvar nästan vårrusigt upp en svallvåg med sin utombordare på väg mot öppnare vatten. Björkars grafik mot grå dimma.

– Ladorna låg tomma och väntande. Fiskaren skulle snart gå ut med sin båt. Odlingarna ner mot Södra sundet väntade. En man står i solen och beskär äppelträden.Vi går omkring och fyller våra liv med innebörd. Så blir vi till. Skriver Erik Centerwall.

Det är år 1957 i en småstad vid havet och jag tycker mycket om den här lilla boken.

PS

Tyvärr missade jag utställningen på Galleri Axel i Stockholm, som nyligen avslutats. Bildbehandlingen är utförd av Tommy Hallman. Bearbetning av tryck, Stefan Ohlsson och Eva-Teréz Gölin. Boken är publicerad av Ease-Editors, ISBN 978-91-980740-0-0