claes gabrielson

Archive for the ‘Böcker’ Category

Lojal mot skuggornas kraft

In Böcker on september 29, 2017 at 14:02

 

Teju Cole är författare, fotograf och konsthistoriker. Hans essäbok ”Kända och underliga ting” är en slösande rik och briljant bok. Han skriver bland annat om författare som James Baldwin, Virginia Wolf, W.G. SebaldDerek Walcott och V. S. Naipaul. Om Tomas Tranströmer skriver han En av mina nödhamnar.

I Coles sällskap är det lätt att känna sig inbjuden till ett oavlåtligt intressant resonemang om konst, litteratur, politik och inte minst fotografi och han rör sig ledigt mellan kända och för mig okända namn. Han skriver fascinerande om historisk fotografi fram till dagens ”samlarkonstnärer” som med olika strategier använder sig av funna eller helt enkelt hittade fotografier, på nätet eller på loppmarknaden.

Bland mina favoritfotografer finns Saul Leiter, där det bland annat heter – Innehållet i Leiters fotografier framträder med en sorts fördröjning innan man förstår vad bilden handlar om. Snarare än att se bilden låter man den lösas upp i medvetandet, som en brustablett i ett glas vatten. En av fotografins svårigheter är att den är mycket bättre på att vara explicit än diskret.

Flera av de projekt Teju Cole beskriver är fascinerande. Glenna Gordon exempelvis har fotograferat saker som blivit kvar efter de nigerianska skolflickorna som blev kidnappade av Boko Haram. Varken kidnappningen eller fångenskapen går att fotografera, men genom bilderna på skolböcker, anteckningsblock, klänningar, och skor upprättas en sorts kontakt med flickornas liv. En bild av en blå blus med ett namn broderat innanför kragen blir början till en berättelse om flickan, Hauwa Mutah det sjätte barnet i en barnaskara på nio, och vars favoritämnen i skolan var engelska och geografi.

Howard French, en journalist med ett förflutet som utrikeskorrespondent och redaktionschef på New Tork Times, har i en bok som jag direkt blir nyfiken på skildrat det försvinnande Shanghai, ”Disappearing Shanghai”. Till skillnad från den fotografiska idén om ”avgörande ögonblick” verkar French har fått tillträde till privata, långa ögonblick, där människorna tycks visa sina verkliga och oförställda jag. – Samtidigt är det här också fotografier av människor i en historia, aktörer på en scen som de kanske bara är vagt medvetna om och historien de berättar handlar om en värld som flyter förbi, och som snart kommer att vara försvunnen, skriver Cole.

Om Roy DeCarava skriver han i ett kapitel med rubriken, En sann bild av svart hud, att DeCarava är en av USA:s mest fängslande och poetiska fotografer. Cole anser att kraften i bilderna ligger i de mörka partiernas skönhet. – Istället för att försöka ljusa upp det svarta gjorde han det oväntade och gjorde det ännu mörkare. Det som är mörkt är inte tomt.

När jag läser det här plockar jag fram ”The Sound I Saw”, av DeCarava. I början av sextio-talet designade han den här boken med egna texter och orginalprintar, det vi i dag skulle kalla en ”dummy”. Sen blev den liggande nästan ett halvt sekel innan den blev publicerad av Phaidon år 2001. ”The printed equivalent of jazz”, som någon sa. Fotografen är lojal mot skuggornas kraft, hävdar Cole och betonar DeCaravas omsorg och elegans som inspirerade en hel generation svarta fotografer.

Jag vill mena att omsorg i ämnesval och elegans i språket också gäller Teju Cole själv. Hans tankar rör sig rastlöst som under vandring, men de stannar ofta vid insikter som kan vara storslagna eller helt vardagliga. Varje tanke når ett mål, litet eller stort. Generöst delar han med sig till läsaren. Man känner sig faktiskt en smula smartare varje gång man lägger boken ifrån sig. Svårläst, filosofiskt snårig? Knappast, han är okomplicerad och klar som en oanvänd Leica lins.

PS

Teju Coles bok, ”Kända och underliga ting”, (Natur & Kultur) ISBN: 978-91-27-15071- 3

 

Foto: Roy DeCarava | Ur boken ”The Sound I Saw”.

Bortom det som avbildas

In Böcker on september 4, 2017 at 18:23

Foto: Claes Gabrielson | Frankrike, början av 80-talet

Varför började du fotografera?

Den frågan får alla fotografer då och då. Jag har väl lämnat lite olika svar. Försökt säga några ord om den oförklarliga kraften i Henri Cartier-Bressons avvägda kompositioner eller om Robert Franks ruffiga, lite skitiga höftskott. Men sen har jag sagt att jag läste en hel del lyrik när jag var ung och att fotografins närhet till poesin har alltid lockat mig.

Ibland drar jag ut en bok lite på måfå ur bokhyllan. Häromdagen stod jag med, ”Octave of Prayer”, från 1972 i min hand. Jag var 19 år då boken kom ut. Jag kan inte ha sett den det året, möjligen några år senare, kanske hemma hos Bengt-Göran Carlsson. Det är en Aperture-bok som gjordes i samband med en utställning med samma namn.

Plötsligt är jag där igen, nära den fotografiska förälskelsens början. Det var i en annan tid, ett totalt annat samhälle där helt andra värderingar låg i luften. ”Karriär” var ett skällsord och det som då skrevs på väggarna skulle för många te sig gåtfullt idag.

Boken är redigerad av Minor White. Han var ju själv inspirerad av Stieglitz teorier om ”equivalents”, och han verkar ibland vara mindre intresserad i vad själva motivet föreställer, snarare nyfiken på vad annat det kan uttrycka. Att ett fotografi på något vis kunde göra det osynliga, synligt. Det hela ter sig en smula flummigt idag, men jag minns känslan av Zen-buddism och mystik. Bilder som intresserade sig för det som finns bortom det som avbildas.

Varför drog jag ut just den boken? Beror det på att jag läst Klas Östergrens nya roman, ”I en skog av Sumak” som sommarföljetong i DN? Den utspelar sig ju under samma tid. Eller har det att göra med att jag jag såg Johan Strindbergs bilder på Planket? Några av hans bilder har lite av samma känsla jag minns från de där bilderna från början av 70-talet.

Det finns en miljon olika skäl för en ung människa att vilja bli fotograf.

Att ett fotografi ofrånkomligen visar något – det som avbildas, men att det dessutom kan framkalla andra bilder hos betraktaren. Det är hemligheten, den visuella spången till poesin.

Det är därför jag skulle ge samma svar på frågan om varför jag blev fotograf idag, som när jag var ung. Möjligen med tillägget: Att kamerorna dessutom var sällsynt vackra då, det gick helt enkelt inte att stå emot.

 

Tåspets och adrenalin

In Böcker, Utställningar on augusti 31, 2017 at 14:38

Foto: Björn Abelin | Ur boken Kuliss – Berättelser inifrån baletten

Bilderna är dova, i tungt mättade färger, nästan råa. Som om de anlänt till Sven-Harrys konstmuseum via en expedition från en sluten, mytomspunnen värld med egna koder och uttryck. En värld befolkad av dansare, balettmästare, repetitörer, inspicienter, påklädare, perukmakare, attributörer och koreologer.

Fotografen Björn Abelin har under tre års tid arbetat i Operans trånga vindlande utrymmen med dokumentationen av ett av världens äldsta danskompanier, Kungliga Baletten. Han har fått förtroendet att på plats följa arbetet när föreställningarna växer fram. Röra sig i korridorer, över och under och på scengolvet. Vara i loger och i repetitionslokaler i Operans 120 år gamla lokaler. Många av bilderna andas adrenalin och anspänning.

Bilderna är inte arrangerade utan lyhört fångade i stunden. Han utnyttjar motljus och mörker, när han bestämmer sig i sökaren. Flera bilder visar väntan och koncentration inför en entré. Andra visar dansare som sitter eller ligger på golvet, utmattade efter en intensiv prestation.

Traditionellt knivskarpt balettfoto med perfekt ljussättning lider ofta av en påtaglig stelhet. Björn Abelin gör ett fotografiskt val, att vara nära dansarna bakom scenen och att inte arbeta från publikens perspektiv. Det är ett bra val.

Trots att det handlar om fotografi och inte film kan man paradoxalt nog i vissa bilder förnimma rörelser och ljud av steg. Det är bra och ett bevis på den starka dokumentära instinkt som fotografen besitter. Dessutom är det stundtals svindlande vackert.

Utställningen heter Kuliss och det är också namnet på en bok med Abelins bilder och text av Ditte Feuk. Underrubriken är Berättelser inifrån baletten. Hon skriver ledigt, men ändå precist och initierat om dansens värld både historiskt och fram till idag. Hon inviger oss i balettkonstens detaljer och ritualer, förklarar och reder ut begrepp. Framför allt betonar hon betydelsen av dansarnas ändlösa hängivenhet, i en hård miljö med konkurrens och stenhård träning.

tekniken är grunden och passionen är bränslet. Dansarnas kroppar är i perfekt kondition. Alla dansare är enastående elitidrottare, skriver hon.

Hon berör dansarnas korta kontrakt, för de flesta på ett eller två år och skildrar nervositeten som sprider sig när listorna sätts upp i korridoren, där det står vem som fått och inte fått en roll. Men hon beskriver även den värme och vänskaplig intimitet som kan finnas dansarna emellan.

Att ett minutlångt solo kan innehålla hundratals olika moment och rörelser. Det är fascinerande läsning. Jag inser också att dansens bästa vän är koreologen, vars uppgift är att skriva ned varje steg med exakt nivå och längd. Så att det hela ska kunna upprepas och återupplivas igen.

Abelins bild där koreografen och regissören Mats Ek visar en rörelse eller position för sin bror Niklas, är ett sällsamt ögonblick, en glipa, en fotografisk öppning rakt in i ett skapande nu. Mats utsträckta arm, broderns tungt hängande armar. Däremellan ett kosmos av möjligheter och rörelser och ja, det där andra svårgripbara som stavas dans.

Jag lever nu och vill dansa det som skapas nu”, säger en dansare i boken.

Utställningen är nu och boken kommer sannolikt att leva länge.

 

Kuliss Berättelser inifrån baletten, är utgiven av Bokförlaget Arena

ISBN: 978-91-7843-506-7

Fram till den 22 oktober kan man se utställningen på Sven-Harrys konstmuseum.

Den vintern drömde jag hela mitt liv

In Böcker on augusti 30, 2017 at 17:47

Foto: Erik Centerwall | Ur boken Den vintern drömde jag hela mitt liv

Årets vackraste boktitel?

Omslagsbilden på Erik Centerwalls nya bok visar barn och ungdomar som leker och spelar ishockey på en frusen sjö. Allt är tecknat i motljus, i ett Brueghel-liknande perspektiv. På avstånd och lite snett ovanifrån.

Bilden förmedlar inte bara hockeyklubbornas dova ljud mot isen, den skickar ett meddelande från en barndom till vår tid. Ett vemod som är svårt att värja sig emot.

Erik Centerwall tog bilderna när han var mellan 13 och 16 år gammal, under åren 1956-1960.

Han ser hur människor och regnvåta gator i den lilla staden växer fram i framkallningsskålen. Bilderna fixeras och hängs upp på tork. Tätt intill drömmarna om det verkliga livet, vuxenlivet som precis ska ta sin början.

60 år senare blir de återupptäckta och hamnar i tre böcker. ”Vårvinter i en stad vid havet”, ” Sommar i hela världen” och den nu utkomna, ”Den vintern drömde jag hela mitt liv.

Texterna i den nya boken är mer genomarbetade än tidigare, prosan är poetisk dröjande och associativ. Han skriver och drömmer om kärlek. Ser en flicka han fantiserar om på konditoriet, biografen och på trottoaren. Han skriver om oro och kamratskap.

Han jämför nattens drömmar med det som sker i mörkrummet,  – bilden träder fram som ur drömmen och får plötsligt en annan mening och lite senare konstaterar han att drömmens bilder – är osammanhängande men att de sluter sig inom en och samma människa och upptäcks åter genom fotografierna.

En bild, visar en folktom gata. Björkarna saknar löv, årstiden är förmodligen höstvinter. Grundtonen är grå vanlighet. Fönstren i husen är mörka. Bilarna är parkerade i tystnad med kofångarna vända mot framtiden. Asfalten är våt. Den unge fotografen är utvald men också ensam.

På en bild visar hans mamma upp sin nya blommiga sommarklänning inför fotografen som på en annan bild skymtar i ett finstämt självporträtt, med Leican i handen.

I alla tre böckerna, syns nuet i en ung människas liv, men också förhoppningen om att något ska hända. Bilderna hänger i denna väntan, i ett existentiellt mellanrum där kameran och mörkrumsskålarna blir hans trampolin till språnget ut i världen.

Det här är en mycket fin, tunn och lågmäld liten bok som jag varmt rekommenderar.

 

Bildhantering: Tommy Hallman

Formgivning: Maria Ahlgren

Rådgivning: Stina Brockman

Bearbetning för tryck: Stefan Ohlsson

Ease Editors

ISBN 978-91980740-2-4

PS

1. Tack alla som uppmuntrat mig att komma igång med bloggen igen, inte minst på PLANKET i Stockholm i lördags.

2. Här är blogginläggen jag skrivit om Erik Centerwalls tidigare böcker:

Sommar i hela världen

Vårvinter i en stad vid havet

Styvt kort gräs

In Böcker on december 6, 2015 at 21:33
foto: Paul Strand

Foto: Paul Strand | Katie MacPhee, Souith Uist. Hebrides,1954

Paul Strand tänker jag, var inte han på Yttre Hebriderna och fotograferade någon gång på femtiotalet?

Att jag överhuvudtaget funderar kring ögruppen utanför Skottlands västkust är författaren Peter Mays fel. Hans böcker om Kriminalkommissarien Fin Macleod är nämligen mycket bra. Insiktsfulla, lågmälda och med trovärdiga personskildringar. Efter att ha läst Svarthuset, Lewismannen och Lewis Pjäserna såg jag i en notis att, The Scottish National Portrait Gallery hade införlivat nio vintage printar av Paul Strand från South Uist.

Det fick mig att plocka fram Strands bok ur hyllan. Visserligen inte originalet från 1962 utan en från 2002 (Aperture). Som vanligt är med all bra fotografi, slår det mig att det handlar om människor som är skildrade på en avgränsad plats, i ett givet ögonblick i sina liv.

Det sägs att Strand hörde ett radioprogram om gaeliska sånger från South Uist och han bestämde sig för att resa dit med sin fru Hazel, år 1954. De stannade där i tre månader. Boken Tìr á Mhurain med text av Basil Davidson, kom först åtta år senare. Titeln som är hämtad från en gaelisk sång kan på engelska närmast översättas som, ”Land of bent Grass”.

Det är porträtt av fiskare, torpare, kvinnor och barn. I och omkring sina hem. De är ofta uppställda framför husen eller på Strands typiska vis – framför ett fönster eller i en dörröppning. I Landskapet däremellan hukar små stenhus, mellan torvhögar och steniga stränder. En ständigt närvarande vind stryker längs benen på människor och djur.

Bilderna är tagna i kalla krigets skugga när det fanns planer att bygga anläggningar för kärnvapenmissiler på ön. I en artikel i The Guardian från 2012  skiver Fraser MacDonald om boken:  – It embodies a steely Marxist aesthetic but remains subtle and sensitive to the individual islander. And though now neglected, it is surely one of the most important moments in the portraiture of Scotland.

Nåja. Strand skildrade invånarna på ett nästan heroiskt vis, så är det visserligen. Jag tror att han genom naturens tjurighet, såg öborna som en sorts överlevande humanistisk urkraft. När bilderna togs uppgick befolkning till 3764. År 2011 var siffran 1754.

I Peter Mays kriminal-triologi är det inte först och främst en hård kriminell värld som beskrivs, utan snarare en karg kustlinje ständigt bearbetad av en outtröttlig vind och vad det gör med människorna på de utsatta öarna.

Det är precis det som också kan skönjas i Paul Strands bilder. Sympatin hos May, stavas förtroende hos Strand. Den ödmjuka blicken och de porträtterades avväpnade ansikten. – Vi lever här i detta nu. Så här ser vi ut, i vardagens kläder. Livet pågår och vad mer kan vi göra, tycks de säga inför kameran. Bara det, inget annat.

Så bra är Strands bilder. Så bra.

Att hitta rätt plats för kameran

In Böcker on oktober 3, 2015 at 11:13

Foto: Gunnar Smoliansky | Ur boken Lars Kleen Gunnar Smoliansky

LARS KLEEN GUNNAR SMOLIANSKY – är allt det står i vita versaler på omslagsbildens vackert rytmiska skuggmönster från en av Kleens skulpturer.

Det är en stor bok 34 x 24 cm, 2,5 cm tjock, mjuka pärmar drygt 1 och ett halvt kg tung. Jag hittade den hos det lilla kvalitetsförlaget Kalejodskop, i deras monter på bokmässan i Göteborg.

Det är konkret, sakligt och avskalat. Ändå gåtfullt. Ibland slår skulpturen till före bilden, men oftast är det tvärtom. Gunnar Smoliansky går runt de stora konstruktionerna och vet precis var han ska ställa sin kamera.

– Man försöker ha lite ordning på saker och ting. Jag tror att det ofta handlar om att ett föremål, eller vad det nu kan vara, ska trivas ihop med sin plats och att man på något sätt gestaltar det. Man tar sig helt enkelt en grundlig titt och agerar utifrån det. (–)

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran. Säger Smoliansky på sitt oefterhärmliga och självklara sätt, i ett samtal med Niclas Östlind som finns återgivet i boken.

Det här är en bok som gör mig innerligt glad. Och en smula rörd. Glädjen kommer av den mycket känsliga omvandlingen från den tredimensionella verkligheten till fotografins två-dimensionella gråskalor. Att det överhuvudtaget är möjligt att genomföra – att det går att förnimma så mycket av Kleens konstruktivistiska idéer, genom fotografin.

Det som gör mig rörd är konsekvensen. Smoliansky har arbetat med att fotografera Lars Kleens arbeten i över fyrtio år. Varendaste ett. Det är bara att kapitulera.

Många av bilderna är från verkstaden, inrymd i ett gammalt linoljekokeri i Nacka. Andra är från utställningar, museer och konsthallar, hamnmagasin, tunnelbanan och i övergivna industrilokaler. När Ulf Linde såg Lars Kleens Rep, en 40 meter lång skulptur av limmade ribbor ute i en gammal industrilokal, häpnade han över skönheten.

– En skönhet som inte hade med konst att göra längre. Konstruktionen följde sin egen logik så obönhörligt att tanken på att fälla några estetiska omdömen kändes frivol, helt opåkallad. Skulpturens fysiska närvaro, dess påträngande fakticitet, uteslöt allt tyckande, skriver han i en essä från 1998, som är publicerad i boken.

Det är omöjligt att värja sig, man sugs långsamt in i det ena konstverket efter det andra genom Gunnar Smolianskys bilder. Paradoxalt nog eftersom bilderna är stillastående och i en mening, helt tysta. Han framkallar trots detta fotografiska faktum, en sorts långsam in-zoomning mot det väsentliga i Kleens mäktiga verk. Gång på gång dessutom.

Koncentrationen är både grafiskt tydlig via den fotografiska gråhetens alla valörer och djupt poetisk, när man rör sig in i Kleens monumentala och märkliga konstruktioner. Träslagens olika ytor, järnets rostighet och arbetsprocessens synlighet – allt finns där i bilderna.

Köp boken, färden har just börjat!

PS

Boken är utgiven på Kalejdoskop förlag med stöd av Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Konstnärsnämnden och Konstakademien.

ISBN 978 91 7936 112 9

Formgivare: Petter Antonisen

Bildhantering Stefan Ohlsson / Sven Westerlund, Projektor AB

Tryckeri: Göteborgstryckeriet

Han återvände till sin första kärlek

In Böcker, Utställningar on september 29, 2015 at 12:01

Foto: Eamonn Doyle | Ur boken ON

För mycket folk, för lite syre och för mycket böcker. Det brukar vara min sammanfattning efter det årliga besöket på bokmässan i Göteborg.

Känner väl något liknande nu, just hemkommen med mina bokpåsar.

För den fotobok-intresserade fanns i år ett alternativ eller snarare ett komplement utanför (Off) mässan, inrymt i en gammal biograflokal (sedermera Lindex-butik) på Avenyn, med det inte alltför upphetsande namnet: Fotobok Gbg 15. En sorts bokmarknad med utställningar och artist talks.

The Library project, är ett Irländskt fotobokprojekt med c:a 1000 titlar från hela världen. Samlingen finns i Dublin och här i Göteborg visades ett urval intressanta och spännande böcker.

Jag formligen studsade inför Irländaren Eamonn Doyles nya bok ”ON”.

Den tidigare DJ:en och techno-skivbolagsgrundaren (D1 Recording) har nu efter 20 år återvänt till sin första kärlek: fotografin. Det är en mycket stark bok, dynamisk och kontrastrik. Generös layout med utfallande bilder. Låga vinklar, människor frusna i sina rörelser, nästan flytande längs Dublins gator och gränder. En övertygande och vacker bok.

Här finns en länk, där man kan se flera av uppslagen i boken. Formgivaren heter Niall Sweeney (Pony Ltd).

Eamonn Doyles första bok heter, ”i”. Så här skrev Martin Parr, om den:

This unknown photographer had shot on the streets of Dublin, often from behind the subjects, and produced a most lyrical set of photographs and a wonderful book. Self-published, with an edition of 750, it has to be one of this year’s sleepers as this compelling contribution to street photography makes its mark.

This is the best new street photobook I have seen for a decade”.

Här finns en länk till Doyles bok ”i”.

Fotobok Gbg 15, kunde man även ta del av 50 skisser eller förlagor så kallade fotoboks-dummies, som var nominerade till ”Dummy Award Kassel 2015”. Dessutom fanns en utställning med ett urval böcker gjorda av trettio välrenommerade kuratorer, fotografer och publicister också denna med koppling till Kassel: Best Photobooks 2014.

Om detta inte räckte, kunde man se ytterligare 11 nordiska dummies, nominerade av Forbundet Frie Fotografer och Fotogalleriet Oslo.

Jag gillade det här initiativet trots den lite ”smala” inramningen. Hoppas att det hela kan bli ett permanent tillägg till den traditionella bokmässan och att det kan växa med åren och locka massor av fotoboksentusiaster och förlag till Göteborg.

Fotoboken i alla dess former, temperament och utföranden verkar vara i fin form i Göteborg och för övrigt i hela landet just nu, och det är mycket glädjande!

PS bakom Fotobok Gbg 15 ligger, förutom den allestädes närvarande Tommy Arvidson (Om fotoboken), Hasselblad Centers Vänner, Akademin Valand, HDK, Hasselbladstiftelsen, SFF, Fotoförfattarna, Studio Moss m.fl.

Nedan några bilder från Fotobok Gbg 15 av Hendrik Zeitler.

En solgata genom en uppväxt

In Böcker, Utställningar on augusti 14, 2015 at 11:28
Brygga

Foto: Erik Centerwall (bilden beskuren) | Ur boken, Sommar i hela världen. 

– ”Boken ger en så otroligt fin bild av en skör och kort tid i livet. Gemenskapen kring ritualerna i mörkrummet. Sökandet efter något större. 

Tystnaden kring en tom parkbänk vid vattnet. Frihet och förändring.

Bilderna innehåller inte så mycket människor och är inte dramatiska, snarare motsatsen. Solreflexer i tak och fönster. Fläckar av snö på hustaken. Människor i motljus på en bro. En man i en båt varvar nästan vårrusigt upp en svallvåg med sin utombordare på väg mot öppnare vatten. Björkars grafik mot grå dimma.

Det är år 1957 i en småstad vid havet och jag tycker mycket om den här lilla boken”.

Så skrev jag om Erik Centerwalls förra bok, Vårvinter – i en stad vid havet, (utg.2013)

Nu kommer han med en ny bok, Sommar i hela världen.

Boken är en  fördjupning i den tid i varje människas liv när man upptäcker sig själv och med en kameras hjälp blir varse människorna och tingen omkring. Det är också en berättelse om att upptäcka storstan.

”Det var en tid då tvättbryggorna fanns kvar utanför stan även om ingen använde dem längre. Insekterna fastnade i flugpapperet, men barnen hartsade inte längre vid fönstren, Hylands hörna gick fortfarande i radion, längst inne i garderoben låg mörkläggningsgardinerna kvar, ute vid insjön hängde skägglaven fortfarande från träden, lövhögarna på hösten kunde fortfarande orsaka barnförlamning, köttbullar fanns i konservburkar, mamma hade en ozelotpäls.” Skriver han.

Ledigt noterar han Stetsonhattar, flickornas getingmidjor, prinsessornas besök i staden och en lilafärgad Studebaker.

Men det här är inte nostalgi. Det handlar snarare om en speciell sorts melankoli som vilar i osäkerheten inför ett uppbrott, men som samtidigt bär med sig en sprittande förhoppning att livet på allvar ska börja.

Den unge Erik Centerwall finner en fristad i mörkrummet och i ljuset från förstoringsapparaten tycker han sig kunna få bestämma och med hjälp av en ny sorts uppmärksamhet, få kontroll över osäkerhet och rädsla. Kameran och den ljuskänsliga filmen hjälper honom att upptäcka världen, utanför det egna jaget.

Åns forsar och virvlar, backen ner mot viken och gatorna som flödar av ljus – allt är i rörelse, på väg mot havet och storstaden. Erik Centerwalls bilder och minnesfragment formar en solgata genom en uppväxt.

Hans minnen rör sig fritt mellan lärare, föräldrar och skolkamrater. Skogens genomskinlighet, ljus och skuggor över asfalt och kullerstenar. En stege lutar sig mot en klippa men står på havsbotten. En tjej på Vespa med brun skinnjacka och kort svart hår – hon är visst från Stockholm. Allt noterar den unge Erik.

En ung man i siluett med grafisk pregnans gående på en brygga, är elegant komponerad och exakt fångad i steget. Är det möjligen fotografens alter ego på väg mot storstaden?

Bilderna från Stockholm är lite mer på distans, men lika känsliga inför ljusets skiftningar som bilderna från Härnösand.

Bokens styrka är framför allt att bilderna oftast, inte bara avbildar som fotografier tenderar att göra, utan samtidigt också beskriver något annat.

Det här kan fotografen naturligtvis inte alltid kontrollera. Bilderna når direkt betraktarens egna erfarenheter och det är där som i all bra fotografi, tolkningarna och upplevelserna blir till.

Det är fotografins mysterium och makt.

Jag inledde med att säga att jag tyckte mycket om Erik Centerwalls förra bok.

Jag tycker också mycket om den här.

PS

Det blir utställning också, på Galleri PS, Norrbackagatan 46, Stockholm

Vernissage 27/8 kl 16-20

Utställningen pågår tom den 13/9

Länk till hela mitt inlägg om boken, Vårvinter – i en stad vid havet

Vårvinter – i en stad vid havet, Ease Editors ISBN: 978-91-980740-0-0

Sommar i hela världen, Ease Editors ISBN: 978-91-980740-1-7

(Bildbehandlingen är utförd av Tommy Hallman. Form: Tobias Centerwall. Bearbetning av tryck, Stefan Ohlsson och Eva-Teréz Gölin. Rådgivning: Stina Brockman).

 

En försvinnande berättelse

In Arkiv, Böcker on augusti 4, 2015 at 09:35
Karl E Andersson

Foto: Karl E Andersson (1892–1958)

– Bygdefotografen Karl E Andersson i Hulterstad var småfolkets porträttör. Åren kring första världskriget cyklade han omkring i byarna på södra Öland och förevigade familj och grannar, släkt och vänner, Amerikaänkor och de bortgångnas slutna ögonlock. De levande blickade in i hans kamera under någon sekund, ofta frusna och spända. De minsta höll varandra i handen inför detta okända.

Så skriver fotohistorikern Björn Axel Johansson i en understreckare i SvD, (31/7) om landsortens fotografer. Det är en bra och intressant text. Många fotografer kan nu plockas fram ur skuggorna och med hjälp av den digitala tekniken återupptäckas, menar han.

Björn Axel Johansson har tidigare bland annat skrivit den utmärkt fascinerande boken om hur fotografin etablerades i vårt land, ”De första fotograferna” (Historiska Media 2005) och 2010 kom hans arbete om våra familjebilder, ”Stora boken om Familjebilder”, på samma förlag.

Bygdefotografernas bilder är en historisk parentes. För många var fotografin bara en bisyssla och de saknade ofta en egen ateljé. Glasplåtarna ställdes undan i någon vrå och där blev de stående och glömdes så sakta bort. En del kastades och några räddades av släktingar eller en hembygdsförening. Glansperioden inföll på 1920-talet och bygdefotograferna kan sägas utgöra länken mellan det traditionella ateljé fotot och den framväxande amatörfotografin, menar Björn Axel Johansson. Men fotohistoriskt har landsortens fotografer aldrig väckt någon större uppmärksamhet. Ett skäl kan vara att materialet ofta publicerats i hembygdsböcker och liknande, med begränsad spridning.

Det handlar alltså om digital kunskapsspridning, märkligt ord. Någon gång i framtiden, kommer det kanske att uppfattas som vackert. Vacker är däremot tanken att också hembygdsföreningar, genealogiska sammanslutningar och privatpersoner, med en relativt enkel teknik kan göra databaser och sprida bilder till alla digitala mediekanaler som finns tillgängliga idag. Utmärkt!

Från vilande i glömskans alla vrår och skrymslen till publika platser på nätet. Frågan är väl bara vem som ska betala kalaset.

Jag har själv på plats i Örebro kommuns stadsarkivs lokaler sett åtskilliga kartonger med glasplåtar och negativ från olika fotografer, som fortfarande väntar på sitt nya digitala liv.

Bland annat finns där tusentals bilder av Sophie Janson från Fjugestatrakten. Ljusets drottning som hon kallats av journalisten och författaren Rolf Jansson, i den finstämda boken med samma namn. Tillsammans med fotografen Roger Lundberg gjorde han ett nästan slumpmässigt urval bilder först till en utställning sen till boken, genom att gå igenom c:a 200 bilder. De övriga 49 800 bilderna är alltså ännu osedda och inte digitaliserade!

På en direkt fråga från mig, svarar man från stadsarkivets sida, att det inte finns pengar till att låta någon göra detta arbete. Jag tror tyvärr att den situationen inte är unik.

”Alla är fotografer”, enligt tidens mantra, visst, men den fotohistoriska överblicken saknas. I ett större perspektiv rör frågan naturligtvis det nationella ansvaret för vårt fotografiska arv. Här behövs en insats av en kulturminister med ett starkt intresse för en försvinnande visuell berättelse om vårt land.

Varför har Sverige inte ett Fotografiskt Museum, som förvaltar vårt lands gemensamma fotografiska minne?

Den fotografiska tekniken lämpar sig ypperligt till reproduktion och kopiering. Det är ett historiskt läge nu att dela med sig. Inte minst med tanke på alla politiska vindar som blåser kring vårt kulturarv och anspråken kring sanningen om det förflutna.

Det behövs en nationell kraftfull institution som systematiskt bygger samlingar med de viktigaste bilderna från hela landet, från olika tidsperioder. En framtida grund för forskning, undervisning och utgivning av egna publikationer. Ett arkiv för de som kommer efter oss.

Om nu alla är fotografer, har tiden aldrig varit bättre för ett fotografiskt museum som också kontinuerligt kan producera utställningar från ett Sverige som inte längre finns.

Till sist. Innan jag lämnade arkivrummet på stadsarkivet i Örebro och alla hyllorna med fotoaskar i långa rader, gick jag fram till en hylla märkt: Mr Kowak Foto AB. En samling på c:a 50-60 000 negativ. Fotografen Lajos Kovacs, född 1931, övertog 1966 Götlins fotografiska och var verksam som fotograf på Fredsgatan 15 i Örebro, till år 1984.

Eftersom jag visste vad jag letade efter fann jag snabbt asken jag sökte. Under ”Herr, A-Ö”. Där fanns det fyra Hasselbladsnegativ på en prydlig ung man, i tidens frisyr.

Jag hade vänt mig till ”Mr Kowak” för att få min passbild tagen, inför en förstående tågluffning i Europa. Det var första året InterRail-kortet fanns. Året var 1972.

­­­Denna bild är nu härmed digitaliserad av undertecknad.

PS Björn Axel Johanssons understreckare, var publicerad den 31/7.

http://www.svd.se/bygdefotografen-pa-vag-ut-ur-skuggan/om/kultur:under-strecket

Ljusets Drottning, är utgiven år 2012 av (Axelsson & Jansson Media, ISBN 978 91-637-0536-6).

Foto: Mr Kowak, 1972

 

Frånvaro av färg

In Böcker, Utställningar on juni 17, 2015 at 08:35
17

Foto: Thomas Wågström | Ur boken Svart

Svart, heter den tunna boken av Thomas Wågström. Svarta pärmar. 23 svartvita bilder som alla utgår från den fotografiska svärtan. Det liknar mest en diktsamling. I mina ögon är det också det.

Jag har alltid uppfattat fotografin som ett språk som står närmare poesins än romanens. Silversalternas egenskap att svartna under påverkan av ljus är kemins bidrag till oss fotografer. Skuggor och fragment fångade på ett ljuskänsligt material tycks stå närmare minnet och den egna blicken.

Svart kan definieras som frånvaron av alla andra färger, ett tomrum. I Photoshop uttrycks det i RGB: #000000. En del tycker det är en vacker och mycket precis definition.

Thomas Wågström verkar i den här boken vilja söka sig tillbaka till fotografins grundackord, som rör urformer snarare än tid. Svart på bekostnad av rörelsens och gråskalans alla valörer. På spaning efter magi.

Jag tycker om det. Flera av bilderna är suggestiva, dunkelt tvetydiga och ja, vackra. Det påminner mig om mysteriet i mörkrummet förr i världen när bilderna växte fram i framkallaren och man förvånades varje gång. Ljuset från förstoringsapparaten, det svarta silvret. Från fotopapprets vithet till det svagt grå i början av varje ny berättelse. Den upphetsningen från mörkrumstiden, liknar något av det jag förnimmer inför flera av bilderna i Thomas Wågströms senaste bok.

Boken innehåller en dikt (?) eller 23 st, en-rad långa textfragment, av poeten Marie Lundquist. Där kan man bland annat läsa följande mening:

Svart är ljusets förutsättning.

Tack! Gott så.

PS

Bilderna visas på Stockholms Fotoantikvariat på Torkelknutssonsgatan 31, till och med den 10:e juli.

Spring dit, för en stunds vila från stadens larm.

(Bokens ISBN nr: 978 91 637 8018 9)

Här en länk till ett tidigare inlägg om Wågströms arbete med Kenneth Gustavssons bilder.