claes gabrielson

Archive for the ‘Böcker’ Category

Ett ögonblick att återvända till

In Böcker on oktober 2, 2022 at 21:21
Foto: Georg Oddner | Kontaktkarta, Anita Ekberg, 1952

En suverän postum hyllning till en av våra största fotografer. 

Tommy Arvidsons, anspråkslösa bok – SAMTAL hemma hos Georg, är ren njutning.

Boken är precis utkommen och den är genialt enkel i sitt upplägg. Den består i princip av en bandad intervju som gjordes med Georg Oddner en sen eftermiddag 1999, som interfolieras med Tommy Arvidsons egna bilder från Oddners kombinerade hem, ateljé och labb i Malmö. Lägg till detta en del kontaktkartor från Oddners olika arbeten.

Georg Oddner är född 1923 och dog 2007. Fotograf, manusförfattare, jazzbatterist och en av grundarna av bildbyrån Tio fotografer.

I början av 2000-talet sålde han sin bildsamling till Malmö museer.

Tommy Arvidson kliver in i lägenheten på Jörgen Ankersgatan för att organisera och föra över en del printar och samtliga negativ till Malmö museers samlingar. Ett arbete som skulle komma att ta flera år i anspråk.

Dessutom är han samtidigt inblandad i arbetet med monumentalverket – Genomresa, som Malmö museer ger ut 2003. Drygt 450 sidor med Oddners viktigaste arbeten.

I samtalet som löper över två kassettband berättar Oddner om sin uppväxt och om en bedrövlig skolgång som han gärna vill hoppa över. 

Däremot berättar han om sitt möte med en ung Åke Hasselgård som senare skulle bli en känd jazzklarinettist. Hur de ”salade”, samlade ihop pengar till ett par vispar som Georg Oddner sen trummade med på en köksstol under det att Åke spelade Benny Goodmans solon på en blockflöjt. Det var starten på Oddners jazzkarriär. Han kom att spela med bland andra Putte Wickman och Alice Babs och uppträdde ofta på Nalen.

Han berättar att han får låna en Rollieflex av fotografen Lars Björk, som tyckte att han skulle plåta lite under sina turnéer som jazztrummis.

Genom en skåning, John Melin som var verksam i reklamvärlden och på annonsbyrån Svenska Telegrambyrån, kom han i kontakt med tidskrifter som Harper’s Bazaar och Vouge. Det ledde till att han så småningom följde med Melin på en resa till New York.

Där tar han kontakt med en fotograf som han beundrar, Richard Avedon. Med sig har han ett rekommendationsbrev från Sten Didrik Bellander, som några år tidigare varit assistent hos Avedon. Georg Oddner stannar hos Avedon i närmare fyra månader.

Hemma igen börjar han snabbt att etablera sig som reklam och modefotograf. Uppdragen rullar in och han jobbar för Damernas värld, Vecko-Journalen och SAS, Volvo m. fl. Han rör sig hemtamt i skeppsvarvsmiljö och i kappfabriker.

Han gör också många utlandsresor, Sydamerika, Ryssland och Japan, ofta tillsammans med journalisten Marianne Höök. Senare också resor till Vietnam, Algeriet och till dåvarande Sovjetunionen, för tidningen Vi.

Han såg till att det i tidsplaneringen kring de olika resorna också fanns tid för eget fotograferande.

Georg Oddner menar att han lärde sig mycket rent formmässigt genom att fotografera mode – ”det blev en sorts krokiteckning, där jag snabbt kunde se kompositionerna och också se till att hålla mig till saken”, säger han.

Den här är en mycket sympatisk bok och det är underbart att få lyssna till detta lilla samtal mellan två fotografer. Ja, man riktigt hör Oddners röst med den mjuka dialekten och den varma undertonen.

PS Bokens baksidestext innehåller ett citat av Oddner: ”Liksom en vattendroppe hör ihop med havet, hör ögonblicket ihop med evigheten. Man gör en bild för att betrakta och behålla ett stycke tid, alltså ett ögonblick att återvända till”.

Troells underbara porträttfilm, Närvarande från 2003 är Oddner inne på en liknande tankegång. Han säger att han tror det var filosofen Martin Buber som sa att – ”endast ögonblicket lever och ögonblicket är evigheten”.

Samtal hemma hos Georg, TIRA Books, 2022 

ISBN: 978-91-986068-6-7

En outsider

In Böcker on april 11, 2022 at 17:38
Foto: John Deakin | Baloon seller, Rome – 1950-talet

Hans bilder har en rå kvalité. Han kallade sig själv: “The slum boy from Liverpool”. John Deakin föddes 1912. Han rörde sig i bohemkretsarna i Soho, London från slutet av 40-talet, genom 50-talet och en bit in i 60-talet. 

Hans porträtt av konstnärer och författare kännetecknas ofta av en brutal direkthet och ärlighet. 

Han har fotograferat konstnärer som Lucian FreudFrank Auerbach och författaren Dylan Thomas. Han var också vän med Elizabeth Smart som skrev boken, By Grand Central Station I Sat Down and Wept.  Det var hon som sa: – “Who is John Deakin? He is a photographer with extraordinary eyes”.

Han var också vän med Francis Bacon som använde ett 40-tal av Deakins porträttbilder som arbetsmaterial i sitt måleri.

Han började fotografera 1939, efter att på en fest i en lägenhet i Paris, hittat en enkel kamera, som han plockade med sig. Under andra världskriget var han verksam som sergeant på Malta i en fotografienhet.

I slutet av 1940 talet blev han knuten till Brittiska Vogue. Det går så där i hans modekarriär. Han blir den enda i Vogue’s historia som får sparken två gånger på grund av missade fotograferingar, förlorade kameror och ett alltför häftigt drickande.

Han verkar inte ha sökt berömmelse och någon menar att han konsekvent undervärderade eller snarare nonchalerade sin begåvning.

En bok blev det med bilder från London, London Today (1949), och en om Rom, Rome Alive (1951).  Jag har inte sett någon av dessa.

Det skapades också två ”dummies” för kommande projekt, ”A steelworks and tyre factory in Genoa”, och en om Paris. Ytterliga böcker var planerade, en om Rom och en med porträtt-fotografier. Dessutom en om tatueringar. Av detta blev inget.

När han dog fann man i hans lägenhet gistna kartonger med bilder och under hans säng, mer trasiga kopior med hundöron och ibland hopvikta. Negativen, repiga och i fullständig oordning. Det fanns ingen organiserad förteckning eller några anteckningar bevarade kring bilderna. Bilderna kunde vara märkta ”Mike’s friend”, eller Jill F.

Det gjordes en utställning på Victoria and Albert Museum (The Salvage of a Photographer, 1984), 12 år efter hans död med c:a 50 bilder, mest porträtt.

Många försök att beskriva hans fotografiska gärning har slirat en del i precision. Någon menade att hans blick var skoningslös, någon annan hävdade att bilderna påminde om, ”a prison Mug shot taken by a real artist”.

Rått eller inte, det finns definitivt ett sug i hans bilder. En grafisk spontan ingivelse, det gäller såväl porträtten som gatubilderna. Porträttbilderna är tämligen hårt kopierade, stadsbilderna är betydligt mjukare, med rikare valörer och ett större tonomfång. 

Han må vara en outsider med en blick som delvis flutit i alkohol, men han gjorde ett styvt jobb och producerade en stor mängd bilder av sällsynt hög kaliber.

John Deakin dog 1972, på the Old Ship Hotel, Brighton i sviterna efter, lungcancer och en hjärtattack.

PS

 Under the Influence: John Deakin and the Lure of Soho’ är namnet på en utställning på The Photographers’ Gallery I London, 2014. Det kom även en bok med samma titel, slutsåld sedan länge.

Tyvärr har jag inte den, men väl två andra:”John Deakin, Photographs seleted & whith an Essay by Robin Muir” (National Portrait Gallery, London 1996) och ”A Maverick Eye, The Street Photography of John Deakin”, av Robin Muir, (Thames & Hudson, 2002).

(Robin Muir är tidigare bildredaktör på British Vogue och Sunday Telegraph magazine).

Länk till: johndeakin (Instagram)

Länk till: The John Deakin Archive (Instagram).

Mina två böcker med bilder av Deakin:

Bläddring ur boken: Maverick Eye, The Street Photography of John Deakin av Robin Muir
OBS! om ni väljer fullscreen – så ändra från Auto till 1080p.

En dammig fransk grusväg

In Böcker, Funna bilder, Uncategorized on april 3, 2022 at 17:23
Foto: R Ménard

Ibland är det den rena enkelheten som gör att jag faller för en bild. Den här hittade jag i en tysk bok från 1951 med titeln, Europa Camera

Fotograf är R. Ménard, Paris. Som vanligt i den här typen av böcker får man uppgifter vilken kamera som använts. I det här fallet en Rolleiflex, med en Tessar 3,5/7,5, som kördes på bländare 8 och 1/50s. 

Men man får inte veta fotografens förnamn eller var och när bilden är tagen. Bildtiteln är: ”Französiche Landstrasse”, gott så.

Den eleganta linjen, som utgörs av den dammiga grusvägen bygger kompositionen. Husen, murarna omfamnar omsorgsfullt i sin tur ägorna och de små odlingarna. En lugn ordning råder.

Det är eftermiddagsljus, någon timme kvar till ”l’apéro”. Husen hukar i värmen. Kvinnan på vägen har kanske just handlat på torget och är på väg hem.

Det lite ovanliga är möjligen perspektivet det som Pieter Bruegel ofta använde sig av, lite snett ovanifrån. Troligtvis har fotografen klättrat upp i byns kyrktorn och intill kyrkklockan halat ut sin Rolleiflex genom en av tornluckorna.

Jag minns samtal med mina filmande fotograf-kollegor på SVT, där vi sa att man skulle kunna filma fotografens öga inifrån botten av sökaren, där ljuset är på väg in mot filmen eller sensorn. Se hur ögat jagar runt som kulan i ett flipperspel. Från överkant till underkant, från vänster- till högerkant, i sin jakt efter att optimera kompositionen, genom små rörelser med kroppen eller på stativet.

All fotografi handlar om tid, ljus och mörker och skillnaden däremellan. Det vet alla. 

Bra fotografer lyckas dessutom organisera linjer och former på ett oväntat och snudd på magiskt vis.

Jag behöver bara skriva namnet Henri Cartier-Bresson, så blir det tydligt vad jag menar.

Stigfinnaren

In Böcker on mars 31, 2022 at 16:16
Foto: Roine Magnusson | Ur boken, Himlen är fortfarande blå

Naturfotografin är en genre som jag alltid känt mig kluven inför. Förmodligen beror det på min okunnighet. Jag har svårt att skilja mellan en talgoxe och en sidensvans. Det är också tveksamt om jag kan identifiera fler än tio trädarter i en skog.

Vilka svårigheter som ligger inom naturfotot känner jag inte heller till, och jag har aldrig legat i ett gömsle med ett fett teleobjektiv.

En som går lite vid sidan om de upptrampade naturstigarna, är Roine Magnusson. Jag vill kalla honom en spårare, spejare eller en stigfinnare, alla epitet här verkar giltiga. Hans arbeten kännetecknas av stor idérikedom och kunskap, parat med energi och en inte så liten dos envishet.

Hans första bok, Vindelälven, sex års tider, kom 1997.

Boken Den underbara resan, (2006) var en flygresa med kameran i ett lätt flygplan i Nils Holgerssons fotspår. Kor en kärlekshistoria, kom 2011. Båda böckerna belönades med Världsnaturfondens (WWF) Pandapris.

I ko-boken tog han ut studioblixtar i naturen. Han säger, intervjuad av Johan Wessel i Kamera&Bild:

– Jag ville komma bort från den naturnördiga kossan, och få den att bli lite mer modern, som att kossan befinner sig på en catwalk.

Han kallar sig inte naturfotograf utan presenterar sig helt enkelt som, fotograf. Överhuvudtaget verkar han vilja flytta de traditionella gränserna inom det som brukar kallas naturfotografi. Att ligga och trycka i ett gömsle är inget för Roine. Han säger att han vill ha kontakt, med de djur han fotograferar och betraktar bilderna närmast som porträtt.

Jag tycker att han i flera av sina projekt, närmat sig ett mycket personligt uttryck ofta med en stark poetisk ton.

Bilderna visar ibland en del av naturen, men samtidigt också spår av människans närvaro i exempelvis ett landskap. I några av hans bilder anar jag att han också vill beskriva något inom sig själv. En stämning, ett minne från barndomen eller kanske ett tillstånd.

Det blir tydligt i boken Himlen är fortfarande blå, där alla bilderna är svartvita och tagna med olika analoga kameror i nästan alla förekommande format. Längst bak i boken finns en uppräkning av alla kameror han använt. Jag får det till 29 stycken. Första kameran på listan är, Rolleiflex 2,8 A från 1949. Sista namnet är Warwick No:2 Camera, däremellan finns bland annat Leicor, en hålkamera och en Ica Volta 295 från 1920-talet.

Även i en serie Polaroider från Öland blir det här förhållningssättet tydligt. Han lämnar delvis naturen och kliver in i det mänskliga psyket. Eller också är han kvar i båda samtidigt och det är därifrån han sänder ut sina visuella rapporter.

När jag talade med honom i Örebro för några veckor sedan berättade han om ett projekt han nyligen påbörjat, där han åker omkring i en blå traktor – en Ford 4600 från 1974 och fotograferar människor runt sjön Tysslingen där han bor. Arbetsnamnet på den här serien bilder är, ”Traktorporträtt”. Med i traktorn har han en storformatskamera, en Toyo Field, 8×10 tum.

De bilderna blir jag riktigt nyfiken på.

PS

Boken Nära fåglar (2017) nominerades till Augustpriset.

Han blev Årets naturfotograf, 2018.

Länk till hans hemsida https://www.roinemagnusson.se

Samtliga bilder i galleriet nedan är Roines, (bilderna är klickbara och öppnar i större format), ur boken, Himlen är fortfarande blå, med texter av Maria Elander, (2017) och från projektet, Öländska polaroider.

Blommor från Paris

In Böcker on maj 20, 2021 at 12:58
Foto: Robert Frank | Paris, 1949
Foto: Ralph Gibson | San Francisco, 1960

Det är Nyårsafton 1949 i Paris när Robert Frank tar en bild på en ung man som på håller en tulpan bakom ryggen. 

Ralph Gibson tar en liknande bild i San Francisco, 1960. Den här mannen håller en ros i sin hand. Spelar det någon roll om Gibson sett Franks bild eller inte?

Vissa teman återkommer alltid inom inom fotografin. Speciellt idag när vi kan drunkna i oceaner av bilder dygnet runt. 

1947 bestämde sig Robert Frank för att emigrera till USA, men han åkte fram och åter till Europa mellan 1949 och – 52 och han vistades mycket i Paris under den här perioden. 

Det tyska förlaget Steidel gav 2008 ut en bok med Robert Franks bilder från Paris, en fin liten bok med bilder som inte är så kända. Flera av dem innehåller blommor.

I New York är alltid folk i rörelse, säger Frank i en intervju med fotohistorikern och kuratorn Ute Eskildsen, (Museum Folkwang, Essen), som är återgiven i boken.

Hon menar att Franks erfarenhet från det amerikanska samhället skärpt blicken på ”The Old World” och efterkrigstidens Paris i synnerhet.

They move to Los Angeles – walk cross the river to New Jersey, there´s always movement. In Paris the people live in their apartments and die there too, säger Frank.

Förklarar det varför det förekommer så många bilder med blommor i Franks Parisbok? Knappast, men de är så bra.

PS 1987 utgavs boken ”Flower Is” av ett japanskt förlag i 500 ex. (En helt annan bok). Såg att den fanns att köpa för den nätta summan, 4.500 dollar.

Det grå ljusets utforskare

In Böcker on maj 6, 2021 at 10:28
Omslagsbilderna på böckerna är tagna av: Andreas Ackerup, 2014

Det fotografiska tomrummet efter Gunnar Smoliansky är stort.

-Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda, skrev jag här tidigare här på bloggen i samband med hans bortgång.

Han var under lång tid en självklar referens och förebild för många av oss yngre fotografer. 

Nu finns en möjlighet att genom ett färskt bokprojekt återfå lite kontakt med Gunnar.

Titeln är ”Gunnar Smoliansky 1933-2019”. Det är inte mindre än 1200 sidor fördelade på två volymer med mjuka pärmar. Produktionen är gjord av Henrik Nygren, i en upplaga på 1500 ex.

Böckerna innehåller texter av Gerry BadgerHans Erik BrummerClaes BäckströmLars ForsbergMarie LundquistCarl-Johan Malmberg och David Neuman.

Det är ingen traditionell biografi skriver Henrik Nygren. Boken omfattar en återutgivning av nio verk med fotografier av Gunnar Smoliansky och är ett försök att – belysa en beundransvärd människa och en lika enastående som konsekvent livsgärning.

Gott så. Texterna är mycket bra och välskrivna. De täcker väl in olika aspekter av Smolianskys fotografiska gärning. Saknar kanske något om hans industribilder, det har skrivits för lite om den perioden tidigare.

Carl-Johan Malmberg skriver träffande att – Gunnar Smolianskys bilder saknar effekt, poäng, illustrationsvärde (–) 

De är inte en känslans fotografi, utan en känselns, själva ögats beröringskonst.

Marie Lundquist som skrivit känsligt och initierat om fotografi vid många tillfällen menar att Smoliansky är en fotograf för de små tingens talan, – De vars obetydliga röst nästan inte hörs. Smulor, spikhål, sprickor, ingenting är för litet eller för obetydligt för att uppmärksammas. Ändå finns det något monumentalt över dessa enskilda detaljer. En grandios minimalism.

Hans Henrik Brummer skriver vackert om Gunnars gestaltande förmåga – att komprimera det uttryck och den outgrundlighet som utspelar sig i ett pregnant ögonblick utan början och slut.

Nu till det som jag har problem med. Boken redovisar kronologiskt bilderna från de olika projekt Gunnar och Henrik Nygren gjorde mellan åren 2002 och 2008. Inget fel i detta. 

Men varför trycka böckerna på ett matt papper som totalt saknar förmåga att återge valörerna i Gunnar Smolianskys bilder? Svärtan är nästan helt borta och gråskalorna är starkt reducerade. 

Lägger man de nya volymerna bredvid de tidigare böckerna blir skillnaden plågsamt tydlig. De som kommer i kontakt med Smolianskys bilder för första gången genom den här utgivningen, kommer att bli besvikna.

Nu liknar de båda volymerna en sorts katalog eller register, visserligen med bra texter av kunniga skribenter, var det avsikten?

PS

Jag har skrivit om Gunnar Smoliansky vid flera tillfällen bland annat här, kring arbetet med Lars Kleens skulpturer, och här om när han kopierade Strömholms 6×6 bilder från Paris. En sorts minnes text, finns här.

De två volymerna är utgivna av Henrik Nygren Design

Internationell distribution: Thames & Hudson Ltd.

Svensk distribution: Konstbokhandeln, Konstig, Stockholm.

ISBN: 978-91-519-7054-7

Med en blick för det vardagligt nästan förbisedda

In Böcker, Utställningar on december 12, 2019 at 22:08

Affisch från utställning med Gunnar Smolianskys bilder på Galleri Fotograficentrum i Örebro, 1984

I kretsen kring Fotograficentrum i Örebro kallade vi honom ”Smolle”. Jag vet att han brukar kallas ”Smollan” här i Stockholm.

En gång när vi hängde en utställning med hans bilder i galleriet på Engelbrektsgatan, var han uppenbart missnöjd med en bilds placering. Han pekade på den och sa på sitt lakoniska viss: Ska ni hänga den här bilden här, kan ni ju lika gärna hänga den på muggen!

Med en känsla av sorg, börjar jag bläddra i några av hans böcker, samtidigt som jag letar efter några äldre texter jag skrivit om Gunnar Smoliansky, ett lite tafatt försök att förstå vad han betytt för mig och många andra yngre fotografer. Avgjort en av vår tids största fotografer är nu borta.

Jag kände honom inte direkt men vi träffades ett antal gånger genom åren. Det jag tror att jag tyckte bäst om hos honom var hans otroliga teknik. Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda.

En sorts icke-händelser. Han verkar ha gillat att flanera och att iaktta världen genom först det egna ögat och sedan genom kamerans.

Jag såg honom en gång när han arbetade i sitt labb och filmade dessutom när han kopierade Strömholms 6×6 neg från Paris. Det var en ren stund av magi.

I den fina boken om Lars Kleens skulpturer (Kalejdoskop, 2015) finns en passage ur en intervju med Niclas Östlind där Gunnar säger:

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran.

Att hitta rätt plats för kameran, precis så. Kan något så svårt uttryckas så enkelt? Ja, Gunnar Smoliansky kunde det och han visste ju onekligen vad han gjorde.

Här följer en något förkortad text jag skrev 2002, om Gunnar i samband med att det samtidigt pågick inte mindre än tre utställningar med hans bilder i Stockholm:

Lågmäldhetens mästare.

Prins Eugens Waldemarsudde visas bilder från Centralen i Stockholm vårvintern 1956. Det är en underbar utställning, en tidsresa tät som en diktsamling.

Två män i samspråk. Den ene lite skymd bakom en pelare. Cigarettröken stiger mot det mörka. Den tomma stolen med sina fotstöd. En skoputsare, ett samtal i morgonens motljus. Skorna skall strax skina. Allt är möjligt staden har vaknat.

Det här inte bilder man tävlar med, det är inget bondfångeri. De stora gesterna är borta. Det som premieras i gängse pressfotografi: anekdoten, en olycka, det här har hänt – saknas nästan alltid hos Gunnar Smoliansky.

I hans bilder har det inte hänt. Olyckan kanske kommer eller inte kommer. Det är inte det viktiga för honom.

Om man exempelvis bläddrar i årsböcker av typen, ”Året i bild – 1956”, blir den här skillnaden mellan fotografiska seenden mycket tydlig.

Det som däremot har hänt, är att människor på Stockholms Central år 1956, genom den unge fotografens uppmärksamhet – också tycks befinna sig på en annan plats. De är på en station i sin egen tid.

Personerna väntar, oftast stillsamt begrundande den egna existensen. Det är det stora.

Ett bra exempel är bilden på en biljettkö. I luckan en man som med ett ”Dagermanskt” allvar fullgör sin uppgift. I kön en kvinna som ser bort över perrongen. Återigen en person som hänger ett ögonblick i sitt eget liv. Kanske begrundande åldrandet, eller bara någon liten sak hon glömt.

Stureplan en höstdag för exakt femtio år sedan, då huvudstadens nav. Under en timme tar han bilder med sin nyinköpta Leica, bilder som nu kan ses på galleri Tomrummet i inredningsbutiken plan ett på Birger Jarlsgatan. Hattar och elegans, tystnad och människor i rörelse mellan bilar av årets modell.

Vet vi alltid själva att vi är nu och samtida? Eller får vi reda på det först när en tillräckligt lyhörd fotograf påstår det? Människorna på de här bilderna kvittar det lika, andra har tagit deras plats.

Stadsmuseum visas bilder ur tre serier med anledning av att Smoliansky som första fotograf erhållit priset till Lennart af Petersens minne, instiftat av Stockholms stad. Dessa bilder har visserligen visats tidigare och finns återgivna i flera böcker, men är ändå värt ett besök inte minst för de små enastående kopiorna.

Smoliansky är förmodligen oslagbar i observerandet av ljus och situationens allmängiltighet. Tekniken oklanderlig som vore den en annan nivå av honom själv.

Här finns också bilder ur serien TRIVIA, spår och tecken av det förbisedda, det triviala. Men framför allt är det bilderna från Slussen försommaren 1952 som imponerar.

Smoliansky är 19 år den gången och arbetar som nattvakt i området. Långa skuggor från människor och byggnader i det tidiga morgonljuset, hamnarbetare, en ensam pilsner, en värld av män och kepsar.

Stadsmuseum visar också några bilder av barn som han tog då han arbetade som industrifotograf. De är tagna i de där blå timmarna på söder i Stockholm då –”det luktade stekt fläsk på gårdarna och ungarna skulle in och käka” – som han själv skriver i ett av sina alltför få yttranden om det egna arbetet.

Gunnars Smoliansky har ett sällsynt gehör för det tillfälliga rum slutaren och kamerans mörka kammare inreder åt människor, som fastnat på den ljuskänsliga filmen.

Ett kärleksfullt öga har rört avtryckaren och så ofta också betraktaren.

PS. Här en länk till ett tidigare blogginlägg om boken med Lars Kleens arbeten.

Ett gammalt vernissagekort

In Böcker, Funna bilder, Utställningar on januari 24, 2019 at 20:20

Detalj ur vernissagekort från utställningen: strömholm | smoliansky återfunna bilder från slutet av 1940-talet kopierade och valda av gunnar smoliansky.

Jag hittade det häromdagen. Instoppat mellan några tunna utställningskataloger i den trånga bokhyllan. Ett vernissagekort. Grovt papper med synlig fiberstruktur. Ingen text på fram eller baksida. När man öppnar det, är det första man ser ett tunt papper av typen ”smörpapper” eller ritfilm, där det står:

”strömholm | smoliansky

återfunna bilder av christer strömholm från slutet av 1940-talet

kopierade och valda av gunnar smoliansky”, och sen följer öppettider och datum mm.

Om man lyfter pappret med texten ser man en inklistrad fotografisk kopia 10×10 cm av CHR. Det vill säga, det är en repro-fotograferad bild från utställningen som sedan framkallats, fixerats och sköljts som vanligt i ett mörkrum och därefter plantorkats för att för hand klistras in i det lilla vernissagekortet. Lars-Göran Jansson gjorde mörkrumsjobbet. Kommer inte i håg hur många vi gjorde.

Nu gäller det hantverk och kärlek till fotografi. Egentligen hade vi aldrig någon budget för den här typen av informations material, så vi gjorde allt själva.

Utställningen verkar helt utsuddad ur det fotografiska medvetandet. Jag har gång på gång sökt genom nätet och inte hittat några spår efter utställningen.

Så plötsligt av en slump, hittar jag idag (!) information om en kommande bok på det tyska förlaget Steidl, med titeln – Christer Strömholm: Lido. Då trillar polletten ner. Det var Kim Klein som föreslog en mindre utställning på Lido galleri i Stockholm. Christer Strömholm var med på noterna och bilderna kopierades med säker hand av Gunnar Smoliansky som också gjorde bildurvalet. Det handlade om 6×6 Rolleiflex negativ från slutet av 1940- och början av 1950 talet, huvudsakligen från Paris.

Från början var det tänkt att bara bli 12 bilder, men projektet växte till 70 st. De flesta av bilderna hade inte kopierats tidigare.

Jag kopplade inte ihop utställningen med namnet Lido eftersom vi hade ett eget namn när vi visade bilderna på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Jag tror året var 1991.

Tack Kim Klein, för initiativet från början och för att bilderna efter 28 år kom upp ur fotohistoriens slukhål.

PS

Utgivningen av boken är planerad till 1 mars, på Steidl Verlag. ISBN: 9783958293359

Målarens fotografiska öga

In Böcker, Utställningar on oktober 9, 2018 at 17:55

Foto: Carl Wilhelmson | Hamnen i Skymning. Odaterad. Ur utställningen, Målaren som fotograf.

Måleri och fotografi, en komplex relation. En sorts kärlekshistoria med lika delar beundran och avståndstagande. Det har handlat om inspiration och rivalitet. – De som älskar svart lär bli hänförda, kunde det heta när de första fotografierna nådde en publik, samtidigt som man förundrades över en teknik där naturen självt lämnar sitt avtryck.

Fotografin var ett visuellt och mentalt genombrott som det idag är omöjligt att förstå vidden av. En tidningskommentar från tiden som Björn Axel Johansson lyfter fram i sin utmärkta bok De första fotograferna, är ur Borgå Tidning. Om Daguerreotypin fullkomnas kommer den att – verka för en total omstörtning uti teckningskonsten. Ja, inte bara det. En del menade att fotografin befriade konstnärerna från uppgiften att avbilda och på så sett möjliggjorde att den abstrakta konsten kunde växa fram. Andra hävdade att fotograferna tog jobbet från porträttmålarna.

Det har sedan länge funnits ett intresse för och forskning kring hur konstnärer använt kameran som ett led i sitt arbete. Fotografier som hjälpmedel, skisser eller förlagor för teckning och måleri. Det har publicerats massor av exempel på likheter med fotografier funna i ateljéer och de färdiga målningarna. Cézanne, Gauguin, Lautrec , Courbet är namn som brukar nämnas. Det har kommit böcker om Degas, Munchs, Strindbergs och exempelvis Magrittes fotografier. Häromåret kom ju även en bok om fotografen Zorn. Perspektivet är dock ofta begränsats till fotots roll i förhållande till den färdiga målningen.

Det man nu gör på Prins Eugens Waldemarsudde, genom utställningen Målaren som fotograf, (t.o.m. 19 02 17) är att låta konstnärernas egna fotografier presenteras som, självständiga fotografiska uttryck. Det är ett smart och mycket bra grepp. Utställningen och katalogen/boken är imponerande inte minst med tanke på hur mycket research-arbete som ligger bakom. De flesta bilderna i utställningen har aldrig visats publikt.

Bilder har spårats via släktingar, museer, samlingar och arkiv. Varje fotograferande målare presenteras i ett eget rum, kopiorna är minutiöst framställda och storlekarna varierar vilket skapar en fin dynamik när man rör sig genom rummen.

– Det är inte någon hemlighet att fotografiers användande i skapandeprocesser på måleriets område länge betraktades som ”fusk”, och som något som konstnärerna inte gärna öppet ville skylta med, skriver överintendent Karin Sidén i sitt förord. Så har det varit historiskt sett, men attityder och praktiker förändras över tid.

Niclas Östlind skriver i en av bokens essäer, ”Om måleriets och fotografins gemensamma rum”, hur den dynamiska relationen mellan fotografi och måleri fick en förnyad aktualitet under 1980-90 talen. En återkoppling till både realismen och impressionismen, menar han och exemplifierar sitt resonemang med bildexempel av Jeff Wall och Annica Karlsson Rixon – Den vridning de åstadkommer i sina arbeten gör att de två mediernas skilda tekniker, traditioner och uttryck ger färg och rymd, såväl visuellt som idémässigt, åt det rum – eller landskap – som måleriet och fotografin i själva verket alltid delat.

För första gången i Sverige tematiseras fotografins stora betydelse för svenskt måleri kring sekelskiftet 1900, skriver man i katalogen. Jag är inte riktigt säker på hur det ska uppfattas, då måleriet inte finns med i utställningen.

Konstnärerna som deltar är Oscar Björck, prins Eugen, Wilhelm von Gegerfelt, Gottfrid Kallstenius, Wilhelmina Lagerholm, Severin Nilsson, Georg Pauli, Emma Schenson, August Strindberg, Carl Wilhelmson, Anders Zorn.

Karin Sidén uttrycker en önskan att man ville få med fler kvinnliga konstnärer i urvalet, men konstaterar att man trots idogt sökande, inte lyckats hitta fler namn. Sannolikt var antalet kvinnliga konstnärer utrustade med kamera, betydligt fler än vad utställningen kan visa. Fotografier kan ha förkommit eller slängts bort, menar hon och tror att det kan finnas mer fotografier dolda i privata samlingar. Förhoppningen är att de ska bli kända, i samband med den här utställningen.

Några av Carl Wilhelmsons (1866-1928) bilder är uppseendeväckande ”moderna” i sin fotografiska attityd. En siluettbild från en hamn i skymningen med master och människor känns som en bild från 1960-talet. Så djärv och självklar i kompositionen. En annan bild från Spanien visar ett tomt gathörn. Den är från 1913. Bildytan domineras av en repad husvägg, det är en bild utan tid. Kunde vara tagen av en idag levande fotograf. Några kvinnor vid en brunn hämtar vatten i mörka lerkrus, en kvinna sitter helt fridfullt med sitt barn i famnen på en åsna. Det är vardagsögonblick fyllda av värme. En av hans starkare kompositioner visar delar av två segel vars nästan kvadratiska form upprepas i en vattenspegling. Det är oerhört elegant.

Förutom familjebilder dras flera av konstnärerna till landskaps- och molnstudier. En del naket också förstås, inte minst hos Zorn.

Wilhelm von Gegerfelt (1844-1920) en av de första svenska företrädarna för det franskinspirerade friluftsmåleriet, fotograferar bland annat några kvinnor som plockar sill ur näten i Torekov. Det är en mycket fint och säkert uppbyggd bild. 300 fotografier av konstnären har räddats åt eftervärlden, genom Torekovs kulturstiftelse. Det är utmärkt eftersom hans bilder förutom ett konstnärligt värde också beskriver miljöer som idag är helt försvunna.

Alla de medverkande konstnärerna har ur fotografisk synvinkel påfallande många bra bilder. Det beror förmodligen på att den konstnärliga blicken tränats i formella studier kring form och ljus och genom åratal i ateljéer framför stilleben och levande modeller.

Severin Nilsson är säker i komposition och ljusbehandling och han är ju även sen tidigare känd som fotograf. Georg Pauli, överraskar också med några stadsbilder med folk i farten, från Göteborg och Stockholm.

Även Strindberg är representerad i utställningen som innehåller lite drygt 130 verk. Hans experiment inom fotografi passar utmärkt in här på prins Eugens Waldemarsudde. Prinsen själv var också en utmärkt fotograf och han skriver i samband med att han köpt sin första kamera, i ett brev till modern: – Någon nytta för målningen kan det inte bli.

Idén till utställningen kommer från samtal mellan Anna Meister och Lars Engelhardt , arkivarie respektive fotograf på Waldemarsudde. Resultatet är minst sagt imponerande!

Lägger man därtill att man samtidigt också hade vernissage på en utställning med fotografier av Helene Schmitz, ”Thinking like a mountain” blir Waldemarsudde i ett slag en viktig plats för fotografin i vårt land. Hennes stora analoga färgbilder utforskar vårt förhållande till naturens krafter. En sorts storslagna meditationer över människans relation till naturens resurser. Ja, det är bara att hoppa på spårvagnen från T-centralen.

Jag rekommenderar starkt ett besök. Sällan ser man så mycket bra fotografi på ett och samma ställe.

 

PS 1. Förutom ovannämnda skribenter innehåller boken – Målaren som fotograf, texter av Leif Wigh, Eva Dahlman, Anna Meister, Eva-Lena Bengtsson, Douglas Feuk och Johan Cederlund. (Prins Eugens Waldemarsuddes utställningskatalog nr. 130:18, ISBN 978-91-86265-42-7).

PS 2. Länk till en tidigare text jag skrivit om Prins Eugens fotografier, från utställningen Två prinsar bakom kameran, 2009. Det vilar ett söndagsljus över prinsens bilder.

 

Mörkrummet i himlen

In Arkiv, Böcker, Film on juli 27, 2018 at 14:15

Foto: Jean Hermanson | Okänd, Pump-Separator, Tullinge.

Nils Petter Löfstedt liftar till Paris med en kompis sommaren 2002. När de passerar Malmö går de in på ett antikvariat. Nils Petter frågar efter fotoböcker och blir visad, ”Nere på verkstadsgolvet och ”Dom svarta”. – Han som gjort dem står där borta, säger ägaren Torgny Schunnesson. Nils Petter var för blyg att hälsa.

Sex år senare är han assistent till fotografen Jean Hermanson som gjort böckerna han sett på antikvariatet. Nu har Nils Petter gjort både en film och en bok om Jean med titeln ”Himlens mörkrum”.

Den gåtfulla titeln kommer från ett samtal i filmen där Jean säger apropå hur lite man får för en bild, den låga timpenningen när allt materialet, papper, framkallning, fix och efterarbetet med retusch räknas in – det är inte så bra betalt, men man får en plats i himlen, i dokumentärhimlen i det stora mörkrummet där alla fotografer samlas.

Jean Hermansson dog i augusti 2012 och efterlämnade oavslutade projekt och ett arkiv med hundratusentals negativ och kopior från 60-talet tills idag. Oavslutad var också den dokumentär Nils Petter hade påbörjat, men han fortsatte att följa i Jeans fotspår. – Arkivet har  börja leva allt mer, på ett sätt som jag inte trodde var möjligt – ibland tänker jag att det kanske finns ett mörkrum däruppe, säger han.

Det är ömsint, starkt och vackert. Boken och filmen verkar tillsammans på så många plan. Det blir dels en homage från en yngre fotograf till en äldre, men också en hyllning till de arbetare som Jean skildrade i sitt arbete. Den sammanlagda effekten är mycket imponerande och borde rendera medalj och pengar, inte i Jeans himmel utan här på jorden. Det är trots allt vårt lands främsta skildrare av arbetets villkor under 60- och 70–talen, som här hedras.

Bokens första bild är från Irland 1967. Regnvåt asfalt, en liten flicka vars kappa i siluett gör hela bilden. Hon har precis lyft sin högra fot för att ta sig över gatan. I famnen har hon en flaska mjölk, klacken är fortfarande kvar i det blöta svarta, vinden rufsar hennes hår. Bilarnas grå och svarta plåt ramar in det vardagliga ögonblicket. Livet som det såg ut just där och då.

Det är en mycket fin bild fullt i nivå med exempelvis Edouard Boubats och Helen Levitts arbeten.

I filmens första scen går Jean också på en gata, troligen i Malmö. Han är filmad bakifrån och på ljudspåret hör man Jeans röst från ett telefonsamtal: – I fotografi är det så att det kommer till en långsamt, sen går det fort över. Både känslomässigt och praktiskt. Det går väldigt snabbt, sen är det över.

Ett par minuter in i filmen säger Jean Hermanson: – Jag upplever att många människor blir vackra när de arbetar. Den tanken hänger som ett lod i allt han fotograferar. En djup respekt för människor i arbete.

Tillsammans med Folke Isaksson gjorde han böckerna ”Dom Svarta” En bok om gjuteriarbetare i Sverige, (Bonniers, 1970) och ”Nere på verkstadsgolvet”. En bok om metallarbetare, (Bonniers, 1971)

Folke Isaksson har i en annan bok, Jean Hermanson fotografier (Malmö Museer 2005) beskrivit deras gemensamma arbete. De reste omkring i hundra dagar från Kalix till Kockums i Malmö, från Björneborg i Värmland till Oxelösund och återvände med fyllda anteckningsböcker och många bilder – Jag vet inte hur Jean beter sig, men han blir aldrig tagen för företagets fotograf eller Dagens Industris utsände, skriver han

Isaksson tror att det har att göra med något genuint som Jean Hermansson har med sig från Norrahammar, sin barndoms småländska brukssamhälle. – Han ställer enkla frågor: Vad tycker du om jobbet? Och hur länge har du jobbat på den här avdelningen? De tycks alltid fungera. Den tillfrågade känner sig en smula betydelsefull och hämningarna släpper. Efter fem minuter tycks det inte vara något märkvärdigt med att det står en fotograf där. Han står kvar och snart märks han inte.

Klassmedvetenheten finns också hos Nils Petter Löfstedt, som jobbat som mentalskötare, personlig assistent och på gruppboende och även i olika kamerabutiker. På gymnasiet fick Nils Petter och en kamrat ta hand om skolans mörkrum och han upptäckte att han hade ett bildseende.

Han säger i en intervju gjord av Jenny Maria Nilsson i boken Himlens Mörkrum att båda hans föräldrar är arbetarklass. Hans morfar jobbade på Motala verkstad. En gång samtalade han med sin far om klassfrågan, – Är vi medelklass? Frågade han och pappan svarade – Min farfar var statare.

Jean Hermansons stora misstag var att han inte tog namnen på dem han fotograferade. Han skämdes för det långt senare och berättar att han och författaren Folke Isaksson, tänkte att de som porträtterades på bilderna skulle förknippas med den kritik som kom fram i intervjuerna. Det var av respekt och för att skydda individerna på bilderna som man inte publicerade namnen på arbetarna.

Detta faktum utnyttjar Nils Petter Löfstedt suveränt. Hela filmens dramaturgi påverkas av det här beslutet. Han bestämmer sig för att börja leta efter människorna på Jeans bilder. Han gör det Jean inte förmådde och det blir obetalbara scener när han efter alla dessa år kommer till människor med bilder i handen och ber om hjälp att identifiera personerna. Vid Motala Verkstad kan ”Klot Johan”, ”vildkatten”, Kurre-säcken”, ”Kungen” och ”Fällekniven”, således identifieras. En person säger;  – det där är min far, han kallades ”Moraklocka”.

Det är underbara scener med dialektsjungande ljudspår. En man tittar länge på en bild och tycker personen verkar bekant på något vis, vänder på bilden och utbrister: Men är det jag? Känner jag inte igen mig själv? Det är ju den maskinen!

Flera andra, vänner och kollegor blir intervjuade i filmen. Torgny Schunnesson mångårig vän säger att Jean inte betraktade arbetarklassen som offer, han tyckte inte synd om arbetarna. Han beskriver relationen mellan Folke Isaksson och Jean: ”Folke var i grunden poet och Jean var poet som fotograf, om du frågar mig.

Han säger också att Jean var den minst kommersiella han träffat.

Den ständigt närvarande dokumentärkollegan Micke Berg kommenterar Dublinbilderna. Han håller upp en bild som föreställer en liten flicka med en barnvagn i motljus mot den våta gatan – Den här är ju helt otrolig! Dublinbilderna känns mer privata, säger han och menar att det här är en skatt. – Jean är timid i sitt sätt, pressar ingen människa.

Lite längre fram i filmen dyker Berg upp igen, den här gången i ett mörkrum för att kopiera några av Jeans negativ. Vid en tät porträttbild hörs Mickes röst – Kolla ögonen, ser du hur han satt det! Vilken jävla fin gråskala.

Det slår mig att Jean Hermansons gärning måste ses i en annan kontext också. Han kvalar in bland de klassiska arbetarförfattarna, Ivar Lo Johansson, Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, Maja Ekelöf med flera. Eftersom just arbetsplatsskildringar var en av Jean Hermanssons starkaste sidor som fotograf är han är definitivt inskriven i den församlingen av berättare.

Genom sina inträngande bilder lyckades han skickligt visa arbetarnas levnadsvillkor i tillfälliga viloplatser på och vid sina maskiner och lunchrum på arbetsplatser långt mer skitiga, solkiga och ovärdiga, än vad mången företagsledare och politiker kunnat förställa sig. Det här är bilder som togs när Sverige som bäst höll på att formas till den moderna välfärdsstaten som vi känner idag.

Jean Hermansons dokumentära arbete är ett led i en sorts förståelse rakt in i en annan erfarenhet. Utan fotografens öga, hans närvaro hade vi kunnat leva ovetandes om hur exempelvis sex män vilar eller försöker sova i lunchrummet på NJA. Sex män på en liten upphöjd trä-sockel. Inga madrasser eller kuddar. Slitna och värkande kroppar direkt mot det hårda underlaget. Ändå en sorts vilans exil, bort från maskinernas dån i några minuter.

Jean Hermanson fotograferade en värld som få kände till och genom bild efter bild växer, ordet solidaritet fram. Ett ord som vi idag om och om igen behöver lära oss stava till och vars betydelse det tycks ta ytterligare generationer att förstå innebörden av.

Nils Petter Löfstedt har känsligt och lyhört skapat ett värdigt minne, över en av vårt lands absolut finaste dokumentärfotografer.

 

PS

Jean Hermansons fotografiska kvarlåtenskap, har efter hans död övertagits av Landskrona foto/Landskrona Museum. Jag hoppas innerligt att där nu finns resurser och tillräcklig kompetens att förvalta det här viktiga materialet och göra det tillgängligt för allmänhet och för forskning långt in i framtiden.

Eftersom Jean Hermansons rika bildarkiv är av absolut riksintresse och får det nu inte riskera att somna in på hyllorna i Landskrona.

En utställning med Jean Hermansons bilder finns att se på Fabriken i Bästekille fram till den 30 september i år.