claes gabrielson

Archive for the ‘Böcker’ Category

Målarens fotografiska öga

In Böcker, Utställningar on oktober 9, 2018 at 17:55

Foto: Carl Wilhelmson | Hamnen i Skymning. Odaterad. Ur utställningen, Målaren som fotograf.

Måleri och fotografi, en komplex relation. En sorts kärlekshistoria med lika delar beundran och avståndstagande. Det har handlat om inspiration och rivalitet. – De som älskar svart lär bli hänförda, kunde det heta när de första fotografierna nådde en publik, samtidigt som man förundrades över en teknik där naturen självt lämnar sitt avtryck.

Fotografin var ett visuellt och mentalt genombrott som det idag är omöjligt att förstå vidden av. En tidningskommentar från tiden som Björn Axel Johansson lyfter fram i sin utmärkta bok De första fotograferna, är ur Borgå Tidning. Om Daguerreotypin fullkomnas kommer den att – verka för en total omstörtning uti teckningskonsten. Ja, inte bara det. En del menade att fotografin befriade konstnärerna från uppgiften att avbilda och på så sett möjliggjorde att den abstrakta konsten kunde växa fram. Andra hävdade att fotograferna tog jobbet från porträttmålarna.

Det har sedan länge funnits ett intresse för och forskning kring hur konstnärer använt kameran som ett led i sitt arbete. Fotografier som hjälpmedel, skisser eller förlagor för teckning och måleri. Det har publicerats massor av exempel på likheter med fotografier funna i ateljéer och de färdiga målningarna. Cézanne, Gauguin, Lautrec , Courbet är namn som brukar nämnas. Det har kommit böcker om Degas, Munchs, Strindbergs och exempelvis Magrittes fotografier. Häromåret kom ju även en bok om fotografen Zorn. Perspektivet är dock ofta begränsats till fotots roll i förhållande till den färdiga målningen.

Det man nu gör på Prins Eugens Waldemarsudde, genom utställningen Målaren som fotograf, (t.o.m. 19 02 17) är att låta konstnärernas egna fotografier presenteras som, självständiga fotografiska uttryck. Det är ett smart och mycket bra grepp. Utställningen och katalogen/boken är imponerande inte minst med tanke på hur mycket research-arbete som ligger bakom. De flesta bilderna i utställningen har aldrig visats publikt.

Bilder har spårats via släktingar, museer, samlingar och arkiv. Varje fotograferande målare presenteras i ett eget rum, kopiorna är minutiöst framställda och storlekarna varierar vilket skapar en fin dynamik när man rör sig genom rummen.

– Det är inte någon hemlighet att fotografiers användande i skapandeprocesser på måleriets område länge betraktades som ”fusk”, och som något som konstnärerna inte gärna öppet ville skylta med, skriver överintendent Karin Sidén i sitt förord. Så har det varit historiskt sett, men attityder och praktiker förändras över tid.

Niclas Östlind skriver i en av bokens essäer, ”Om måleriets och fotografins gemensamma rum”, hur den dynamiska relationen mellan fotografi och måleri fick en förnyad aktualitet under 1980-90 talen. En återkoppling till både realismen och impressionismen, menar han och exemplifierar sitt resonemang med bildexempel av Jeff Wall och Annica Karlsson Rixon – Den vridning de åstadkommer i sina arbeten gör att de två mediernas skilda tekniker, traditioner och uttryck ger färg och rymd, såväl visuellt som idémässigt, åt det rum – eller landskap – som måleriet och fotografin i själva verket alltid delat.

För första gången i Sverige tematiseras fotografins stora betydelse för svenskt måleri kring sekelskiftet 1900, skriver man i katalogen. Jag är inte riktigt säker på hur det ska uppfattas, då måleriet inte finns med i utställningen.

Konstnärerna som deltar är Oscar Björck, prins Eugen, Wilhelm von Gegerfelt, Gottfrid Kallstenius, Wilhelmina Lagerholm, Severin Nilsson, Georg Pauli, Emma Schenson, August Strindberg, Carl Wilhelmson, Anders Zorn.

Karin Sidén uttrycker en önskan att man ville få med fler kvinnliga konstnärer i urvalet, men konstaterar att man trots idogt sökande, inte lyckats hitta fler namn. Sannolikt var antalet kvinnliga konstnärer utrustade med kamera, betydligt fler än vad utställningen kan visa. Fotografier kan ha förkommit eller slängts bort, menar hon och tror att det kan finnas mer fotografier dolda i privata samlingar. Förhoppningen är att de ska bli kända, i samband med den här utställningen.

Några av Carl Wilhelmsons (1866-1928) bilder är uppseendeväckande ”moderna” i sin fotografiska attityd. En siluettbild från en hamn i skymningen med master och människor känns som en bild från 1960-talet. Så djärv och självklar i kompositionen. En annan bild från Spanien visar ett tomt gathörn. Den är från 1913. Bildytan domineras av en repad husvägg, det är en bild utan tid. Kunde vara tagen av en idag levande fotograf. Några kvinnor vid en brunn hämtar vatten i mörka lerkrus, en kvinna sitter helt fridfullt med sitt barn i famnen på en åsna. Det är vardagsögonblick fyllda av värme. En av hans starkare kompositioner visar delar av två segel vars nästan kvadratiska form upprepas i en vattenspegling. Det är oerhört elegant.

Förutom familjebilder dras flera av konstnärerna till landskaps- och molnstudier. En del naket också förstås, inte minst hos Zorn.

Wilhelm von Gegerfelt (1844-1920) en av de första svenska företrädarna för det franskinspirerade friluftsmåleriet, fotograferar bland annat några kvinnor som plockar sill ur näten i Torekov. Det är en mycket fint och säkert uppbyggd bild. 300 fotografier av konstnären har räddats åt eftervärlden, genom Torekovs kulturstiftelse. Det är utmärkt eftersom hans bilder förutom ett konstnärligt värde också beskriver miljöer som idag är helt försvunna.

Alla de medverkande konstnärerna har ur fotografisk synvinkel påfallande många bra bilder. Det beror förmodligen på att den konstnärliga blicken tränats i formella studier kring form och ljus och genom åratal i ateljéer framför stilleben och levande modeller.

Severin Nilsson är säker i komposition och ljusbehandling och han är ju även sen tidigare känd som fotograf. Georg Pauli, överraskar också med några stadsbilder med folk i farten, från Göteborg och Stockholm.

Även Strindberg är representerad i utställningen som innehåller lite drygt 130 verk. Hans experiment inom fotografi passar utmärkt in här på prins Eugens Waldemarsudde. Prinsen själv var också en utmärkt fotograf och han skriver i samband med att han köpt sin första kamera, i ett brev till modern: – Någon nytta för målningen kan det inte bli.

Idén till utställningen kommer från samtal mellan Anna Meister och Lars Engelhardt , arkivarie respektive fotograf på Waldemarsudde. Resultatet är minst sagt imponerande!

Lägger man därtill att man samtidigt också hade vernissage på en utställning med fotografier av Helene Schmitz, ”Thinking like a mountain” blir Waldemarsudde i ett slag en viktig plats för fotografin i vårt land. Hennes stora analoga färgbilder utforskar vårt förhållande till naturens krafter. En sorts storslagna meditationer över människans relation till naturens resurser. Ja, det är bara att hoppa på spårvagnen från T-centralen.

Jag rekommenderar starkt ett besök. Sällan ser man så mycket bra fotografi på ett och samma ställe.

 

PS 1. Förutom ovannämnda skribenter innehåller boken – Målaren som fotograf, texter av Leif Wigh, Eva Dahlman, Anna Meister, Eva-Lena Bengtsson, Douglas Feuk och Johan Cederlund. (Prins Eugens Waldemarsuddes utställningskatalog nr. 130:18, ISBN 978-91-86265-42-7).

PS 2. Länk till en tidigare text jag skrivit om Prins Eugens fotografier, från utställningen Två prinsar bakom kameran, 2009. Det vilar ett söndagsljus över prinsens bilder.

 

Mörkrummet i himlen

In Arkiv, Böcker, Film on juli 27, 2018 at 14:15

Foto: Jean Hermanson | Okänd, Pump-Separator, Tullinge.

Nils Petter Löfstedt liftar till Paris med en kompis sommaren 2002. När de passerar Malmö går de in på ett antikvariat. Nils Petter frågar efter fotoböcker och blir visad, ”Nere på verkstadsgolvet och ”Dom svarta”. – Han som gjort dem står där borta, säger ägaren Torgny Schunnesson. Nils Petter var för blyg att hälsa.

Sex år senare är han assistent till fotografen Jean Hermanson som gjort böckerna han sett på antikvariatet. Nu har Nils Petter gjort både en film och en bok om Jean med titeln ”Himlens mörkrum”.

Den gåtfulla titeln kommer från ett samtal i filmen där Jean säger apropå hur lite man får för en bild, den låga timpenningen när allt materialet, papper, framkallning, fix och efterarbetet med retusch räknas in – det är inte så bra betalt, men man får en plats i himlen, i dokumentärhimlen i det stora mörkrummet där alla fotografer samlas.

Jean Hermansson dog i augusti 2012 och efterlämnade oavslutade projekt och ett arkiv med hundratusentals negativ och kopior från 60-talet tills idag. Oavslutad var också den dokumentär Nils Petter hade påbörjat, men han fortsatte att följa i Jeans fotspår. – Arkivet har  börja leva allt mer, på ett sätt som jag inte trodde var möjligt – ibland tänker jag att det kanske finns ett mörkrum däruppe, säger han.

Det är ömsint, starkt och vackert. Boken och filmen verkar tillsammans på så många plan. Det blir dels en homage från en yngre fotograf till en äldre, men också en hyllning till de arbetare som Jean skildrade i sitt arbete. Den sammanlagda effekten är mycket imponerande och borde rendera medalj och pengar, inte i Jeans himmel utan här på jorden. Det är trots allt vårt lands främsta skildrare av arbetets villkor under 60- och 70–talen, som här hedras.

Bokens första bild är från Irland 1967. Regnvåt asfalt, en liten flicka vars kappa i siluett gör hela bilden. Hon har precis lyft sin högra fot för att ta sig över gatan. I famnen har hon en flaska mjölk, klacken är fortfarande kvar i det blöta svarta, vinden rufsar hennes hår. Bilarnas grå och svarta plåt ramar in det vardagliga ögonblicket. Livet som det såg ut just där och då.

Det är en mycket fin bild fullt i nivå med exempelvis Edouard Boubats och Helen Levitts arbeten.

I filmens första scen går Jean också på en gata, troligen i Malmö. Han är filmad bakifrån och på ljudspåret hör man Jeans röst från ett telefonsamtal: – I fotografi är det så att det kommer till en långsamt, sen går det fort över. Både känslomässigt och praktiskt. Det går väldigt snabbt, sen är det över.

Ett par minuter in i filmen säger Jean Hermanson: – Jag upplever att många människor blir vackra när de arbetar. Den tanken hänger som ett lod i allt han fotograferar. En djup respekt för människor i arbete.

Tillsammans med Folke Isaksson gjorde han böckerna ”Dom Svarta” En bok om gjuteriarbetare i Sverige, (Bonniers, 1970) och ”Nere på verkstadsgolvet”. En bok om metallarbetare, (Bonniers, 1971)

Folke Isaksson har i en annan bok, Jean Hermanson fotografier (Malmö Museer 2005) beskrivit deras gemensamma arbete. De reste omkring i hundra dagar från Kalix till Kockums i Malmö, från Björneborg i Värmland till Oxelösund och återvände med fyllda anteckningsböcker och många bilder – Jag vet inte hur Jean beter sig, men han blir aldrig tagen för företagets fotograf eller Dagens Industris utsände, skriver han

Isaksson tror att det har att göra med något genuint som Jean Hermansson har med sig från Norrahammar, sin barndoms småländska brukssamhälle. – Han ställer enkla frågor: Vad tycker du om jobbet? Och hur länge har du jobbat på den här avdelningen? De tycks alltid fungera. Den tillfrågade känner sig en smula betydelsefull och hämningarna släpper. Efter fem minuter tycks det inte vara något märkvärdigt med att det står en fotograf där. Han står kvar och snart märks han inte.

Klassmedvetenheten finns också hos Nils Petter Löfstedt, som jobbat som mentalskötare, personlig assistent och på gruppboende och även i olika kamerabutiker. På gymnasiet fick Nils Petter och en kamrat ta hand om skolans mörkrum och han upptäckte att han hade ett bildseende.

Han säger i en intervju gjord av Jenny Maria Nilsson i boken Himlens Mörkrum att båda hans föräldrar är arbetarklass. Hans morfar jobbade på Motala verkstad. En gång samtalade han med sin far om klassfrågan, – Är vi medelklass? Frågade han och pappan svarade – Min farfar var statare.

Jean Hermansons stora misstag var att han inte tog namnen på dem han fotograferade. Han skämdes för det långt senare och berättar att han och författaren Folke Isaksson, tänkte att de som porträtterades på bilderna skulle förknippas med den kritik som kom fram i intervjuerna. Det var av respekt och för att skydda individerna på bilderna som man inte publicerade namnen på arbetarna.

Detta faktum utnyttjar Nils Petter Löfstedt suveränt. Hela filmens dramaturgi påverkas av det här beslutet. Han bestämmer sig för att börja leta efter människorna på Jeans bilder. Han gör det Jean inte förmådde och det blir obetalbara scener när han efter alla dessa år kommer till människor med bilder i handen och ber om hjälp att identifiera personerna. Vid Motala Verkstad kan ”Klot Johan”, ”vildkatten”, Kurre-säcken”, ”Kungen” och ”Fällekniven”, således identifieras. En person säger;  – det där är min far, han kallades ”Moraklocka”.

Det är underbara scener med dialektsjungande ljudspår. En man tittar länge på en bild och tycker personen verkar bekant på något vis, vänder på bilden och utbrister: Men är det jag? Känner jag inte igen mig själv? Det är ju den maskinen!

Flera andra, vänner och kollegor blir intervjuade i filmen. Torgny Schunnesson mångårig vän säger att Jean inte betraktade arbetarklassen som offer, han tyckte inte synd om arbetarna. Han beskriver relationen mellan Folke Isaksson och Jean: ”Folke var i grunden poet och Jean var poet som fotograf, om du frågar mig.

Han säger också att Jean var den minst kommersiella han träffat.

Den ständigt närvarande dokumentärkollegan Micke Berg kommenterar Dublinbilderna. Han håller upp en bild som föreställer en liten flicka med en barnvagn i motljus mot den våta gatan – Den här är ju helt otrolig! Dublinbilderna känns mer privata, säger han och menar att det här är en skatt. – Jean är timid i sitt sätt, pressar ingen människa.

Lite längre fram i filmen dyker Berg upp igen, den här gången i ett mörkrum för att kopiera några av Jeans negativ. Vid en tät porträttbild hörs Mickes röst – Kolla ögonen, ser du hur han satt det! Vilken jävla fin gråskala.

Det slår mig att Jean Hermansons gärning måste ses i en annan kontext också. Han kvalar in bland de klassiska arbetarförfattarna, Ivar Lo Johansson, Eyvind Johnson, Moa Martinsson, Rudolf Värnlund, Maja Ekelöf med flera. Eftersom just arbetsplatsskildringar var en av Jean Hermanssons starkaste sidor som fotograf är han är definitivt inskriven i den församlingen av berättare.

Genom sina inträngande bilder lyckades han skickligt visa arbetarnas levnadsvillkor i tillfälliga viloplatser på och vid sina maskiner och lunchrum på arbetsplatser långt mer skitiga, solkiga och ovärdiga, än vad mången företagsledare och politiker kunnat förställa sig. Det här är bilder som togs när Sverige som bäst höll på att formas till den moderna välfärdsstaten som vi känner idag.

Jean Hermansons dokumentära arbete är ett led i en sorts förståelse rakt in i en annan erfarenhet. Utan fotografens öga, hans närvaro hade vi kunnat leva ovetandes om hur exempelvis sex män vilar eller försöker sova i lunchrummet på NJA. Sex män på en liten upphöjd trä-sockel. Inga madrasser eller kuddar. Slitna och värkande kroppar direkt mot det hårda underlaget. Ändå en sorts vilans exil, bort från maskinernas dån i några minuter.

Jean Hermanson fotograferade en värld som få kände till och genom bild efter bild växer, ordet solidaritet fram. Ett ord som vi idag om och om igen behöver lära oss stava till och vars betydelse det tycks ta ytterligare generationer att förstå innebörden av.

Nils Petter Löfstedt har känsligt och lyhört skapat ett värdigt minne, över en av vårt lands absolut finaste dokumentärfotografer.

 

PS

Jean Hermansons fotografiska kvarlåtenskap, har efter hans död övertagits av Landskrona foto/Landskrona Museum. Jag hoppas innerligt att där nu finns resurser och tillräcklig kompetens att förvalta det här viktiga materialet och göra det tillgängligt för allmänhet och för forskning långt in i framtiden.

Eftersom Jean Hermansons rika bildarkiv är av absolut riksintresse och får det nu inte riskera att somna in på hyllorna i Landskrona.

En utställning med Jean Hermansons bilder finns att se på Fabriken i Bästekille fram till den 30 september i år.

 

 

Saknad och ständigt närvarande

In Böcker, Radio-Program, Utställningar on juli 21, 2018 at 23:01

Foto: Peter Gustavsson | Christer Strömholm och undertecknad på galleri Camera Obscura, okänt årtal.

Antingen möts man med applåder eller också med fy-rop och buanden, ordentligt som på en Cinémathèque föreställning i Paris. Jag möttes av tystnad, det var tyst. Sen kom en jätteapplåd, säger Christer Strömholm angående en stor visning av hans bilder i Arles 1981. Så inleds ett alldeles färskt radioprogram om fotografen, som skulle fyllt hundra idag.

Jag blir alldeles varm när jag hör hans omisskännliga röst. Skorrningen, de militära spåren från en överklass uppfostran. Aldrig ett ord för mycket. Inga onödiga ornament. Korta meningar nästan som meddelanden eller signaler.

Det var en lysande öppning på ett mycket bra program som gjorts av Rigmor Ohlsson som förutom klipp ur radioarkivet med Strömholm själv, innehåller två bärande intervjuer med fotograferna Anders Petersen och Håkan Elofsson. Båda med en stark relation till Strömholm som blev något av en fadersgestalt när de var unga. Var och en betonar att den där macho-myten som fanns kring fotografen Christer Strömholm, var falsk. Han var i själva verket en mjuk person, en romantisk människa som såg varje individ han mötte, berättar Anders Petersen.

Håkan Elofsson menar bland annat att omslagsbilden till boken Poste Restante var anledningen till att han blev fotograf. – Den var så bortom vad jag trodde att fotografi var och om man kunde ha en död rutten hund på ett omslag då blev jag väldigt, väldigt nyfiken för vad fotografi kunde berätta, och vad det var, säger han.

Anders Petersen får frågan om vilken bild som betytt mycket för honom. Han börjar då berätta om bilden med fotspår i snön från en kyrkogård i Paris. – De här människorna hade på natten, innan Christer tog bilden, besökt varandras gravar och umgåtts. Så det fanns ett liv efter döden. Det fanns en symbolik, en sorts mättad symbolik. Det var så han arbetade. Han satte sig in i sakerna, med sin erfarenhet och med sin närvaro, säger Anders och förklarar att det var den bilden som fick honom att förstå vilka litterära och symboliska möjligheter som fanns inom fotografin. – Den bilden fick mig att söka till Fotoskolan, att börja fotografera, säger han.

Han beskriver sen hur en utställning med 50×70 printar monterade direkt på masonit påverkade honom. – Det var som ett bombnedslag, det gav elektriska chocker rakt in i hjärtat på mig. Det var helt drabbande. Det var som den ena sanningen efter den andra, som laddades av magi. Det var fullkomligt magiskt, säger Anders Petersen i intervjun.

Jag har aldrig haft så roligt, skrattar Håkan Elofsson när han beskriver de fem åren som han jobbade som kopist åt Strömholm. Han fick ingen lön, men tillgång till Christers kontaktnät och fick nästan direkt uppdrag för tidningen ETC.

Christer Strömholm – Den legendariske fotografen (P1 Kultur) är ett rikt program fyllt med detaljer som tar oss en bit in bakom myten CHR. Lyssning rekommenderas starkt. Inte minst för Anders Petersens otroligt intressanta utläggning om att alla Christers bilder, handlade om honom själv. – Jag är jätteledsen. Jag förstår inte, säger programmets producent. – Det här är ett glas vatten, fortsätter hon. Det tror du ja, men se du, det är det inte, svarar Anders kobrasnabbt. Det kan vara ett vattenglas för dig och ett vattenglas för mig, men så enkelt är det inte. Grejen med fotografi är att man ska försöka skildra känslan av det hela.

Så håller han på i flera minuter och landar i idén om närvarande fotografi där fotografens egna känslor och erfarenheter behövs för att det ska bli en bra bild.

Programmet avslutas med att de bägge intervjuade fotograferna var för sig får svara på frågan hur Strömholm hade klarat sig i dagens fotoklimat. Håkan Elofsson säger att han skulle ha klarat sig alldeles utmärkt 2018. Christer kunde erkänna när han hade fel.

Anders menar att Christer idag skulle vara följsam tiden. Fotografera på samma sätt han alltid gjort och fortsatt gå mot strömmen. – Han skulle som han gjorde 65, 66, 67-överraska världen med en helt egen stil. Som han gjorde då, säger han.

Personligen kände jag inte Christer Strömholm speciellt väl. Ändå har han följt mig under hela mitt fotografiska liv. Genom fotografen Bengt-Göran Carlsson som gått Fotoskolan fick jag kontakt med Christer första gången. Sen träffades vi vid några dussin tillfällen.

En gång samtalade vi om Théâtre du Soleil och filmen Molière, av Ariane Mnouchkine. Det satt en stor affisch från filmen monterad på tyg ovanför köksbordet på ploggatan, vill jag minnas. En annan gång handlade samtalet om medeltids musik från en platta med Joculatoris Upsaliensis. Vid ytterligare ett tillfälle minns jag att han var nyfiken på en diktsamling av Thomas Tidholm, som han fann i min bokhylla. Det var emellertid främst i samband med arbetet kring utställningarna på Galleri Fotograficentrum i Örebro vi hade kontakt.

Vi visade genom åren fyra, möjligen fem olika utställningar med hans bilder. Jag tror att vi var först med att ställa ut hans storformats färg Polaroid-bilder. En mycket fin utställning var också ”Återfunna bilder”, där fotografen Gunnar Smoliansky hade gjort urval och på ett suveränt sätt kopierat tidiga 6×6 negativ från Paris. Oj så bra!

Det är bara att buga och tacka Christer Strömholm i sin himmel för hans blick, för modet att leva som han gjorde och att han förde in nyfikenheten i sitt fotografiska arbete.

Tack Christer för dina djupt personliga meddelanden.

Foto: Christer Strömholm | Ur utställningen ”Återfunna bilder”, urval och kopiering, Gunnar Smoliansky.

PS. Skriv Strömholm i sökfönstret ”Search” nedan för att läsa andra texter på bloggen där Christer Strömholm figurerar.

Avklarnad stillhet

In Böcker on juni 2, 2018 at 14:12

Foto: Nina Korhonen | Ur boken Monkey to Monkey

Monkey to Monkey heter Nina Korhonens nya bok. Rött linneband snyggt och dynamiskt formgiven av Patric Leo i samarbete med fotografen. Bilderna är tagna under 9 resor till i Kina mellan år 2004 och 2016.

Apan är det nionde djuret av de 12 zodiakdjuren inom kinesisk astrologi. De 12 djuren omfattar ett år var, efter 12 år börjar cykeln om. 2004 och 2016 var apans år. Där av bokens titel.

Det är svårt att beskriva vad det här är för sorts bok. Den har inte mycket gemensamt med en traditionell reseskildring och liknar inte heller en klassisk dokumentär fotobok. Den befinner sig i ett eget universum. Ofrånkomligen är detta bilder från Kina, men samtidigt också en konstnärs upplevelse av att resa i ett land, oftast utan tolk och där hon inte kan språket.

Nina Korhonen gör inga anspråk på att försöka sammanfatta det väldiga landet Kina. Inte heller försöker hon entydigt påstå något om de förändringar som landet genomgår. Undantagsvis syns det nya moderna samhället växa fram, exempelvis som i en panoramavision på en husvägg. Ett futuristiskt stadslandskap framställt som en dröm.

Snarare är det ett nästan ödesmättat lugn hon söker. En sorts avklarnad stillhet dröjer i flera av hennes bilder. Det är bilder av ett vardagsliv där de som fotograferas bara verkar vara inställda på att leva sina liv som vanligt. En man sover i en tågkupé, en annan i ett stenröse. Plötsligt är fotografen borta och livet fortsätter sin gilla gång. En man häller kokande vatten på en gris som ska slaktas och en familj har picknick intill en uppstoppad elefant på Peking Zoo.

En märklig sammansmältning av tidlöshet och pågående nu, uppstår i Nina Korhonens bilder. Det gör att det är ett sällsamt nöje att långsamt bläddra genom boken, nästan som en medresenär. Bilderna tål att tittas på och att återvända till, gång på gång. En gisten trästege, några trädstammar och skuggornas spel mot en vägg är ett exempel på en bild jag tycker mycket om.

En vinterbadare står och spejar ut över det frusna vattnet. En man får sitt hår klippt på gatan i en flyttbar frisersalong av genomskinlig plast. En människa begravs och musikanter spelar när kistan bärs. Hästar betar på samma vis som hästar alltid betar, i bakgrunden reser sig oändligt trista höghus. Sker allt det här nu och samtidigt?

Det finns en enorm litteratur kring det mäktiga Kina. Landets långa vidunderligt vindlande historia tenderar att förvilla seendet. Locka till övertolkningar. Det kan lätt bli så att man letar efter spår av historiens vingslag i människors alldagliga strävanden. Man kan fastna i tankar kring detta, var gång man ser bilder från Kina.

Bokens enda text är elegant inklistrad på omslagets innersida. Det är en efterskrift skriven av den mångårige kulturradio-redaktören, författaren och sinologen Göran Sommardal.

Han skriver att Korhonens bilder är intresserat iakttagande, respektfullt konstaterande. Det är lätt att instämma i det. Han noterar att ett motiv som återkommer är dörröppningar med breda plastremsor – ett gammalt bruk i ny förpackning, skriver han och fortsätter – Dörröppningen kan ju avläsas både som en gräns för fotografens tillträde och en möjlighet att skymta något annars onåbart bakom förlåten.

Det är möjligt att Korhonens lockelse till motivet ligger där. Eller är hon samtidigt fascinerad av ett enkelt ting som så tydligt uttrycker en gräns, också är grafiskt tilltalande. De omgivande färgernas rikedom, den lodräta stramheten och plastens förmåga att reflektera ljuset både utifrån och inifrån. Mörker, ljus och dunklet däremellan. Fotografins grundläggande beståndsdelar.

Jag är nog inne på att de här bilderna av dörröppningar är besläktade med en sorts vacker gåtfullhet som finns i flera andra motiv, exempelvis ett par uppställda biljardbord på en bakgård. Fast platsen är tom kan man nästan höra ljudet från biljardbollar som träffar varandra. En bild av röda handavtryck på en vägg, har en liknande suggestiv inverkan.

I bilder där tystnaden får ta plats blir det tydligt att Nina Korhonen litar på fotografiets rena poetiska kraft. Det är bland mycket annat, det som gör det här till en sällsynt bra bok.

PS Boken tillägnas Nina Korhonens morfar Kalle Väisänen. Han arbetade som chefmaskinist på fraktbåtar. Under sin uppväxt hörde hon hans berättelser och såg hans bilder bland annat från Kina. Det väckte en dröm att själv resa till det stora landet.

 

 

”Jag går hellre längs kanten, än mitt på vägen”.

In Böcker, Film on maj 28, 2018 at 15:02

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen, ”Don’t Blink – Robert Frank”av Laura Israel

Robert Frank – Revolutionerande fotograf, heter en dokumentär som sändes för några veckor sedan på SVT (K-Special). Den är gjord av Laura Israel och plåtad av Lisa Rinzler och Ed Lachman. Originaltiteln är som vanligt överlägsen, den svenska,  “Don’t Blink – Robert Frank.

Laura Israel som känt Frank i över 20 år, säger i en intervju gjord av Nicholas Dawidoff i ”The New Yorker” – “I kept finding things out. Most people, you reach a point, you have them. But with him (Frank) things are always happening. He wants to change it up. He’s a drifter, flows to the next thing. It’s hard to edit that.”

Jag var först besviken, tyckte den var var en smula rastlöst klippt och att den handlade för lite om Franks genombrotts bok ”The Americans”, en av fotohistoriens mest inflytelserika böcker. När jag senare såg om filmen så upptäckte jag att den var mycket bra, initierad och innehöll lager på lager med intressanta saker. Dessutom blev det tydligt att Frank besitter en viss humor med underskruv.

Jack Keourac avlutar sitt förord i orginalutgåvan av The Americans från 1959 med orden: To Robert Frank I now give this message: You got eyes. I ett PS fortsätter han, And I say: That little ole elevator girl looking up sighhing in an elevator full of blurred demons, whats her name and address? I filmen får Frank frågan om vad kvinnan i hissen heter. – Eve Cunningham, säger han. Heter hon det? Nej det hittade jag på just nu, säger han skrattande.

Det är tydligt att han inte gillar intervjuer. Att bli tillsagd att vända sig hit eller dit. – Jag vill gå ur bildjäveln och sen komma tillbaka, så det blir lite liv, säger han i en tidigare gjord intervju som visas i filmen. Han är trött på att det är samma frågor som ställs – Det är alltid samma refräng, som ett jävla eko.

Om arbetet med ”The Americans”, påstår han att ansikten är alltid intressantare än landskap. – Jag inriktade mig på att komma närmare människor. Som fotograf tränger man sig på. Jag var bara intresserad av bilden. Jag undvek att prata med dem. Jag var en jägare, förklarar han. Man jagar bilder. – Den resan fick mig att älska Amerika. Jag gick på instinkt och plåtade när jag fick ett infall. Han menar också att en väldigt viktig del av en fotografs arbete är att välja bilder. – Jag inledde varje sektion med en flagga. När jag tittar på de 83 bilderna i boken, så tycker jag att jag har fångat essensen.

I Sarah Greenoughs mäktiga bok Looking in (egentligen en katalog) från 2009, skriver hon att de där 83 bilderna förändrade fotografin. Looking in är på över 500 sidor, ett standardverk om man vill förstå något om Robert Franks fascinerande bok. – It changed the course of twentieth-century photography, skiver hon och fortsätter – And it was not his subject matter – cars, jukeboxes, and even the road itself – that redefined the icons of America; it was also his seemingly intuitive, immediate, off-kilter style, as well as his method of brilliantly linking his photographs together thematically, conceptually, formaly, and linguistically, that made The Americans so innovative. More of an ode or a poem than a literal document, the book is as powerful and provokative today as i was fifty years ago.

Ja, och nu har det gått 60 år sedan den kom.

I filmen ”Don’t Blink – Robert Frank” beskriver Frank hur han kom i kontakt med ”beatnik”- författarna och hur betydelsefulla de var för hans konstnärliga utveckling. De kanske inte visste vart de var på väg, menar han, men de var i ständig rörelse. – Viljan att uttrycka något nytt eller att bara röra sig i en annan riktning. Tron på att man kan gå sin egen väg och bestämma sina egna regler, det var det viktiga, enligt Frank.

Han anser att film överlever och när han ser en av sina filmer många år senare, slås han av att människor rör sig och pratar. – Filmerna är inte som foton, de lever. De återuppväcker verkligheten. Foton är bara minnen som man lägger tillbaka i en låda anser han. Mina filmer är personliga. Om de lyckas förmedla något är jag nöjd, säger han. Han konstaterar dock att filmerna inte är så framgångsrika som hans fotografier och det gör att han söker intensivare, strävar efter att uttrycka det bättre – Jag kanske aldrig når fram men jag försöker, säger han.

Han får en fråga om hur han förändrat sitt liv genom sin konst och han svarar – genom att tro på arbetet och tro att man kan fortsätta arbeta. Det är så man kan förändra ödet. Det är så man kan hantera ödet. Jag är inte verbal. Jag är visuell. Jag har inget att avslöja. Allt finns i verket. 

Jag är glad att jag såg om Laura Israels hyper-intressanta film om Robert Frank. Hans konstnärskap är unikt. Det bästa man kan vara är, nyfiken. Stå upp och håll ögonen öppna. Skaka inte. Blinka inte, säger vår tids mest innovativa fotograf.

PS Jag har berört Robert Franks arbete många gånger tidigare här på bloggen, bland annat här.

Här finns en trailer, pressklipp mm. till filmen ”Don’t Blink Robert – Frank”.

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen ”Don’t Blink” – Robert Frank av Laura Israel

 

Sommarkvällens ljus

In Böcker, Utställningar on maj 20, 2018 at 18:07

Foto: Oklart | Anders Petersen, Claes Gabrielson, 1979

Året är 1979. Anders Petersen sitter i fåtöljen. På huk med bok i handen, undertecknad. Jag hittade bilden av en slump häromdagen. Den är tagen i min lägenhet på Malmgatan i Örebro. Det är året efter att vi startat Galleri Fotograficentrum. Jag minns inte vem som tog bilden. Det kan ha varit Bengt-Göran Carlsson, eller Håge Wiktorsson.

Men jag minns stunden när vi gör ett urval till Anders Gröna Lund utställning och printarna ligger direkt på trasmattorna. Det här är en tid före vita bomullsvantar och ”curators”. Jag brukar kalla de här åren ”Kakelugnsåren”. Nästan alla man kände bodde på rivningskontrakt i generösa våningar med kakelugnar, låg hyra och dusch i källaren.

När boken Gröna Lund – Om människor på ett nöjesfält kom, gjorde den ett starkt intryck på mig. (Bilderna är tagna sommaren 1972 och 1973, några togs 1970). Jag köpte flera exemplar av boken och gav bort i present. Några år senare köpte jag ytterligare ett ex som jag la undan för framtiden. Det är det jag tar fram nu. Det ligger fortfarande kvar i sin vita originalförpackning som Aktuell Fotolitteratur, Fyra förläggare i Helsingborg använde för sina försändelser.

Jag tror att det som då gjorde starkast intryck var att Anders Petersen så övertygande bevisade att det går att berätta med fotografi. Att med kameran nästan antropologiskt kunna skildra människor och deras förehavanden, på exempelvis ett nöjesfält.

Det finns naturligtvis många som gjort starka dokumentära skildringar tidigare, som exempelvis Eugene Smith, Dorothea Lange, Sune Jonsson med flera. Men det här var nu och dessutom i ett mycket igenkännbart sammanhang. Det låter kanske inte så märkvärdigt idag när allt i media är ”berättelser” och varumärkes-byggande. Men för mig var det här en berättelse om drömmar och om förväntningar. Ung spröd kärlek och lust. Och en längtan efter gemenskap. Jag satt länge och tittade på bilderna av de lite äldre dansande paren. Hur blev deras liv?

Ett par där mannen ser ut som hämtad ur en text av Moa Martinson eller Gustaf Rune Eriks. Kvinnans nacke med det stripiga håret, mannens ögonuttryck, deras händer blir i dansen till en egen liten novell om tidens gång och vemodet som följer åldrandet.

Ett underfundigt leende hos en kvinna som står lite vid sidan av dansbanan och betraktar de dansande fascinerade mig. Likaså en bild av en man i ljus storrutig kavaj som precis tänder en cigg samtidigt som en kvinna ömt omfamnar honom. En bild med många bottnar som påminner lite om Petersens Cafe Lehmitz bilder.

Det var i sommarkvällarna han plåtade och han koppade inte så mörkt vid den här tidpunkten. Den lite ljusare tonen i kopiorna är mycket fin. I mina unga fotografögon blev boken och utställningen till en större berättelse om något allmänmänskligt.

Människoskildraren Anders Petersens första bok har en självklar plats i den svenska dokumentärfotografins historia.

Än i dag känner jag kraften i bilderna.

En dag vilken som helst

In Böcker on maj 16, 2018 at 20:50

Foto: Paul Strand | Farmers daughter, Angela Secchi, 1953. Ur boken Un Paese, Portrait of an Italien Village.

Ibland går jag fram till bokhyllan och trevar lite på måfå över bokryggarna. Om jag kisar försiktigt kan jag tro att jag befinner mig på ett antikvariat i en främmande stad, på jakt efter en fotobok som jag ovillkorligen måste äga.

Igår drog jag ut, en liten tunn bok med titeln Toward a deeper understanding. Paul Strand at work.

1917 valde Alfred Stieglitz att ge ut ett dubbelnummer av Camera Work med bilder av den då 27-årige Paul Strand. Det kom att bli det sista numret som publicerades. Mellan åren 1903-1917 utgavs femtio nummer av en tidskrift som odiskutabelt är en av de viktigaste i fotografins historia. Magasinet introducerade också den europeiska modernismen i USA och var ett grundläggande bidrag till att fotografin kom att etableras som konstform, ett självständigt konstnärligt uttryckssätt.

Strand var ett profetiskt val, skriver Andrew Szegedy-Maszak i boken. En era var över, en ny tid intog sin plats.

Strands bilder var kompromisslösa menade Stieglitz och fortsatte – his work is rooted in the best traditions of photography. His vision is potential. His work is pure. It is direct. It does not rely upon tricks of process. These photographs are direct expression of today.

Det Stieglitz beskrev var inget annat än modernismen. Strand sa själv om sitt arbete att han ville vara trogen det som han uppfattade vara den grundläggande kvalitén – an absolute unqualified objectivity.. the very essence of photography, its contribution and at the same time its limitation.

Strand reste och fotograferade bland annat i Frankrike, Italien, Rumänien, Egypten, Marocko och Ghana. För att nu inte glömma Yttre Hebriderna.

Han ägde en både intelligent och deltagande blick. Hans val av en storformatskamera i sitt sökande efter fotografiets ”dokumentära sanning”, känns helt logiskt. Kameran och blicken förlänar de som fotograferas en sällsynt värdighet.

Därför är det förvånande att höra Angela Secchi i en intervju, (som jag läste i The Guardian, oklart om det var tidningens egen) för några år sedan, då hon var 73 år. Hon blev fotograferad av Strand 1953 i den Italienska byn Luzzara, när hon var 9 år gammal. Hon minns att hon fick dra en sliten arbetsblus över sin finklänning och att Strand ville att hon skulle ha sin farbrors hatt och scarf på sig.

Annars är det just detaljer, nyanser i kläder och ansiktsuttryck och en ovanlig stillhet som kännetecknar Strands bilder. Han verkar ha haft en närmast kontemplativ metod. Om kopiorna sa han att han ville att bilden skulle vara i pappret snarare än på ytan. Bilderna påminner mer om gråskalan i grafiska blad där kontrasten mellan de ljusa och mörka partierna är reducerad.

Jag plockar fram Un Paese. Portrait of an Italien Village ur bokhyllan. Det är bara att konstatera, det är en helt makalös fin bok där allt samverkar. Miljöer, ting och människor. Ljus och mörker. Som i ett hammarslag är man där.

Paul Strand är noggrann och omsorgsfullt iakttar han de vardagliga detaljerna. Föremål är inte överlastade, tyngda av betydelser. När han fotograferar invånarna i byn är det på ett liknande sätt, varken tillkrånglat eller spektakulärt. Det här är en dag, som vilken annan dag som helst. De står där mitt i sin vardag och tittar lugnt mot kameran och fotografen – och det gör de fortfarande.

Det är en av fotografins vackraste egenskaper. Tiden både stannar och upphör i ett fotografi.

Vi däremot fortsätter leva, tills det är över.

PS

Enligt hittills obekräftade uppgifter lär det dock för vissa, på något sätt kunna fortsätta.

PS 2

Mer på bloggen om Paul Strand, här och här.

Det enkla och det svåra

In Böcker, Magasin on maj 9, 2018 at 09:48

Foto: Thron Ullberg | Sara Danius, 2017

Thron Ullberg är något av en udda fågel, bland svenska porträttfotografer. Hans egensinne är tydligt i allt han gör.

Varje gång jag på senare tid öppnat tidskriften Vi läser, slås jag av porträttbilderna i huvudartikeln. Det börjar med omslaget. Sen fortsätter det med 6-7 oftast nästan lika starka bilder i artikeln.

För en tid sedan var jag på Folkuniversitetet i Stockholm och lyssnade på en föreläsning med Ullberg. Han beskrev sin arbetsmetod och berättade generöst om sitt arbete ur många olika aspekter, exempelvis kändisskapets strålglans. Hur det påverkar både fotografen i tagningsögonblicket och betraktaren. Han är medveten om faran i detta, men säger att – alla är lika viktiga, oavsett vem du plåtar.

Thron Ullberg valde mellan psykologi och konstvetenskap i Uppsala. Det blev konststudierna som vann, innan han bestämde sig för att bli fotograf. Tidigt fastnade han för Arnold Newmans bilder. Det verkar logiskt då Newman var uppfinningsrik och gärna drog sina idéer till grafisk tydlighet och förenkling.

Thron beskrev även skillnaden mellan olika uppdrag och egna projekt. Ett av hans egna projekt handlar om vilsenhet. En person är fotograferad i olika miljöer och i en sorts märklig nästan poetisk utsatthet. Lite teatrala, men med en fin ton på gränsen mellan mellan saga, dröm och livserfarenhet.

10/4 är ett helt annat projekt, där han varje år tar ett självporträtt på just detta datum. Oftast i utsatta lägen och situationer. Det påminner lite om hur performance-konstnärer brukar arbeta med sina egna kroppar som en del i det konstnärliga uttrycket. Ett exempel är en bild där han ligger i ett kärr i skogen intill Klarälven i Värmland. Med is i vattnet var han tvungen att på något sätt värma Polaroidfilmen mellan tagningarna. Snacka om utmaning.

Det måste vara på riktigt enligt Thron, som när han hoppar från en avsågad gren i ett träd. Hustrun trycker på trådutlösaren i exakt rätt ögonblick, när han precis börjat falla. Det är ett fall på tre till fyra meter och han klarar sig med en stukad fot.

Det handlar i den här serien bilder om att utsätta sig för något okänt, för att testa sig själv. Han säger att han vill ge de här bilderna till sina barn för att de i framtiden ska kunna förstå saker om sin far, – se vem jag är.

I boken Celina and me, från 2014 utvecklar idéerna kring vad ett porträtt kan vara. Om en bild ser svår ut men samtidigt har en lätthet, är den bra menar han och exemplifierar med en bild av dottern också hon uppflugen i ett träd. Grenarnas mönster mot himlen och balansen med dotterns fötter är det som gör bilden, enligt fotografen.

När det gäller det tekniska föredrar han mjukheten i den analoga filmen, och storformatskamerans fördelar när det gäller långsamheten i fotograferingssituationen.

– Jag tar bilder för mig själv – skiter i om de blir publicerade, säger han. Det viktiga är förvåningen inför bilderna – Jisses har jag gjort den här bilden!

Jag uppfattar honom som ärlig när han påstår att en av drivkrafterna är att bilderna ska tilltala honom själv först. När det gäller uppdragsfotograferingen säger han sig vilja, dra lite till. Gå ett steg längre. Ett exempel är en bild på den aktuella Sara Danius. Hon är iklädd en klänning gjord av veckat papper från en ordbok. Han visar två bilder. Först den givna, där den dåvarande ständige sekreteraren (bilden togs för lite drygt ett år sedan) poserar som på en catwalk i sin pappersskrud och ordboksbladen svävar i luften bakom henne. I den andra bilden är sekreteraren på väg uppför vad som närmast liknar en källartrappa. På väggen en nödutgångsskylt. Om en sådan råkat komma med i kompositionen brukar han normalt ta bort den efteråt i Photoshop. Det hade han emellertid inte gjort den här gången. Det är lätt att associera till klubben Forum, som drev sin verksamhet i en källarlokal på Sigtunagatan i Stockholm och som varit central i anklagelserna kring akademien.

Det som förvånade mig mest under Thron Ullbergs presentation var hans öppenhet inför slumpen. Ibland kan en del av hans arrangemang kännas en smula konstruerade, en idé kan vara driven lite väl långt – men sen kommer slumpens tillägg. Det som sker oväntat och skevar till det en smula. Thron beskrev det som att vara med i momentet när saker och ting inträffar och samtidigt låta lekfullheten ta sin plats.

Jag tycker att han ofta lyckas med det. Han tar det fotografiska vardagsuppdraget på allvar och lyfter det alltid över det förväntade.

 

Två prästkragar i ett klänningsliv

In Böcker, Utställningar on april 2, 2018 at 17:47

 

Foto: John Alinder | Gertrud Lundin i trädgården i Sävaste, Altuna socken, 1920.

Time/Light/Love, Swedish Photographic Portraits 1840-2017 i Landskrona museum slutade den 28 januari i år. Utställningen var den andra av tre utställningar där merparten av bilderna hämtats från samlingar och arkiv runt om i landet. Satsningen ingick i Landskronas långsiktiga engagemang för fotografi.

Utställningen var intressant, ett försök att komma åt det intima och hur vi förhåller oss till att betrakta och betraktas. Man säger att man vänt på varje sten för att finna bilder som passar in på visionen om en utställning som avslöjar och kommenterar förtrolighet. Gott så.

Man kan fundera lite kring utställningens namn, Time/ Light / Love. Tid, som i relation och exponering. Ljus, som passerar genom en lins och kärlek ja, det är väl själva förutsättningen för all bra fotografi. Det gör att jag inte riktigt förstår urvalskriteriet.

Rent scenografiskt var utställningen byggd som en våning med hall, salong, kammare, matsal och så vidare. Kul idé, men huset med alla sina trappor och prång gjorde det hela lite rörigt. Jag hade ändå stor behållning av utställningen och upptäckte flera nya fotografiska namn.

2013 hittade man närmare 8000 glasplåtar under golvplankorna i en lägenhet vid renoveringen av en fastighet i Lund. Bilderna var tagna av Ida Ekelund (1884-1982), som jag skrivit om tidigare på bloggen här och här. Några av hennes mycket fina porträtt fanns med i utställningen.

Här visades också en dagerrotyp från c:a 1840, föreställande en okänd svensk soldat, en major, med Kungliga Svärdsorden fäst på sin uniform. Fotografens namn är även det okänt. Troligen är det här det tidigaste fotografiet av en svensk person som finns bevarat.

I ”biblioteket”, stannade jag länge inför ett självporträtt från c:a 1930 av Johan Börjesson Eld (1904-1984). En lite taffligt upphängd filt utgör fond till ett rörande porträtt i helfigur. Strumporna mot trasmattan, kroppens position och det låga taket. Boxarens allvar, de märkliga boxarbyxorna och handskarna. Allt andas – så här vill jag uppfattas. Eller är det här ett exempel på en sorts tidigt scenograferad självironi?

Det fanns även andra självporträtt att begrunda, exempelvis Rut Hillarps enkla drömska dubbelkopieringar, som jag alltid har varit svag för. Kanske för att hennes teknik för tankarna till experiment som en del av oss också sysslat med i mörkrummens magiska skimmer.

Gunnar Smolianskys fina självporträtt i en spegel från 1952 glimrar och Beata Bergströms mjuka blick dröjer sig kvar.

Gerry Johansson är också med på ett hörn, med ett förtjusande Polyfoto-ark fyllt av självporträtt från sommaren 1963, då han 18 år gammal jobbade på Polyfoto i Göteborg.

Det var även lätt att bli stående inför Knut Borgs bilder som först liknar en samling ur genren, ”funna bilder”. Men det är medvetet avbildade personer, oftast i samband med någon högtidsdag. Emellertid är det något som skaver. Borg verkar ha koncentrerat sig på ”det felaktiga” ögonblicket, istället för det vanligare ”avgörande” ögonblicket. Exponeringen har skett precis innan eller efter det att personen som ska fotograferas hunnit samla sig och rättat till uttrycket. Bilderna ger ett oväntat vardagligt och nästan privat intryck.

Jag dröjer också inför Erik Tryggelins lilla obetalbara serie om fyra stadsbilder från 1902, föreställande några synnerligen självsäkra damer med nonchalant vippande hattar.

Erik Daniel Schötts flicka i Vingåkersdräkt är nästan öververklig. Bilden är en Agfa-autokrom fr. c:a 1925. Perfekt komposition. Blicken, flätorna och färgen allt understryker känslan av utvaldhet. Det finns däremot ingen upplysning, varken på utställningen, katalog eller bok att bilden var framtagen på uppdrag av Herman Lundborg chef för rasbiologiska institutet. Den publiceras i boken, ”The Racial Characters of the Swedish Nation”, som kom 1926. Bilden är presenterad på en helsida under rubriken, ”Nordic Type”. Under bilden står det ”Schoolgirl in Stockholm”.

Här finns också bilder av John Hertzberg, Ferdinand Flodin, Henry B. Goodwin, August Strindberg, Anders Zorn, Anna Riwkin, Sune Jonsson, Lennart Nilsson, Bruno Ehrs, och många andra och dessutom polisfotografier. Varför dessa och inte andra? Jag funderade kring detta när jag hamnade i ett litet mörklagt rum med bilder som långsamt projicerades på rummets ena vägg. Där blev jag sittande.

John Alinders bilder knockade mig. Ahlinder frammanar en stark känsla av pågående liv, här och nu. Vemodet kommer smygande i varje exponering. John Alinder var  diversehandlare och fotograf. Född 1878 och uppväxt i byn Sävasta, Altuna socken, på den uppländska landsbygden, strax utanför Enköping. Bilderna finns på Upplandsmuseet. Hela samlingen är på drygt 8000 glasplåtar i format 9×12, 13×18 och 18×24. 4000 av bilderna finns nu att se på Digitalt museum.

Tommy Arvidson skriver fint om Alinder i Fotografisk Tidskrift (nr 4 2017) och han lyfter speciellt fram Alinders förmåga att fånga människors vardagliga uttryck. – Det finns en förtrolighet mellan den avbildade och fotografen. Som om de delar en hemlighet, skriver han. Det är bara att hålla med. John Alinders bilder är fyllda av förväntan och vänskap. Väninnor och vänner sammanlänkade i en djup förtrolighet.  Många bilder andas en vardagens stolthet, dock utan att de som fotograferas verkar vilja förhäva sig.

Gertrud Lundin har två prästkragar instoppade under skärpet vid klänningslivet, jag blir rörd över den enkla och anspråkslösa gesten att göra sig fin.

John Alinders bilder är kvar inom mig fortfarande, månader efter besöket i Landskrona.

PS

För er som missade utställningen finns många av bilderna, utmärkt tryckta i boken med samma namn som utställningen – Time/Light/Love – Swedish Photographic Portraits 1840-2017. (ISBN:978-91-983034-9-0), Historiska Media.

Den innehåller tyvärr inga fördjupande texter som kan belysa urvalet som gjorts och inte heller några analyser kring fotografin som presenteras. Det saknas även litteraturhänvisningar, vilket gör det svårt att överblicka vad som gjorts på andra ställen i vårt land inom det fotohistoriska fältet. Exempelvis frågor om digitaliseringen av de fotografiska arkiv, från vilka man lånat in bilderna och vilka avhandlingar och böcker som publicerats kring fotohistorisk forskning. Just avsaknaden av en akademisk dimension kring utställningarna i Landskrona, tycker jag är en brist.

I utställningskatalogen skriver man att Landskronas långsiktiga engagemang i fotografi har slagit väl ut och att – lejonparten av verken hämtats från samlingar och arkiv, som sätts upp på stadens museum i väntan på invigningen av ett stadigvarande fotohistoriskt museum. Med den ambitionen behövs en tyngre kompetens, i synnerhet när man på hemsidan för Landskrona Photo kallar sig för ”The home of photography in Scandinavia”.

Fotohistoriska samlingar finns utspridda i många institutioner, Moderna Museet, Tekniska Museet, Nordiska Museet, KB, Västerbottens Museum och flera andra länsmuseer. Lägg där till hembygdsföreningar, bibliotek, och universitet m.fl.

I upprop och debattartiklar har det efterlysts en statlig översyn, en inventering och en handlingsplan kring våra fotografiska samlingar. Där har även frågan om det övergripande institutionella ansvaret, tagits upp.

Sverige behöver ett fotohistoriskt museum med ett nationellt ansvar för vårt lands fotografiska arv. Alla goda krafter och den samlade kompetensen på olika nivåer måste samlas kring detta mål. Frågan är om Landskrona är platsen för detta.

Bara denna enda bild

In Böcker, Utställningar on mars 14, 2018 at 13:25

Erik Kessels | Ur utställningen, One Image.

Årets evenemang kring utdelningen av Svenska Fotobokspriset, var riktigt bra.

Det började med den entusiastiske och energiske fotosamlaren Erik Kessels och slutade med vinnaren, Jenny Rova och mingel i baren på Hilton hotell vid Slussen. Ok, det förekom en del diskussioner om det var rätt bok som vann, vilket det ju alltid gör.

”Ett utlämnande och ömsint verk som i sitt enkla och originella koncept både komplicerar rollen som fotograf och samtidigt skildrar en kvinna som undersöker den manliga blicken och tar kontroll över den”, skrev juryn i sin motivering.

Jenny Rova har inte själv tagit bilderna i boken, Älskling A selfportrait through the eyes of my lovers. Den består av hennes tidigare pojkvänners bilder av henne. Vad är egentligen en fotobok, 2018? Konceptuella arbeten, böcker som lägger nästan all vikt vid idéinnehållet blir allt vanligare. Fotografin är i ständig rörelse och alla traditionella uppfattningar om vad fotografi är, ifrågasätts kontinuerligt. Så måste det vara.

Frågan om fotografiets roll i vår tid sysselsätter även Erik Kessels. Han är närmast att likna vid en visuell arkeolog, som dammsuger loppmarknader efter övergivna fotoalbum och han sätter han samman bilder han funnit på nätet, till helt nya berättelser. Han letar efter osedda mönster, hittar likheter och gör jämförelser. Det hela har resulterat i en uppsjö av utställningar och böcker. Med en imponerande frenesi och med hundratalet exempel på ”Vernacular photography”, hämtad från den enorma flod som omger oss varje minut, varje timme, varje dag, gjorde han en minnesvärd föreläsning.

Han söker skador, fläckar, ett finger framför linsen. Han finner hundratals bilder där kameraremmen finns med i motivet och han hittar bilder där personer klipps bort. Han visar alla sorters misstag. Byggnadskonstruktioner som blivit fel, trappor omöjliga att gå i och toaletter som är helt obrukbara. Han letar efter en sorts ”Off moments”. Dessutom påminner han oss i förbifarten om att en person på 1800-talet under hela sin livstid förmodligen kom i kontakt med samma mängd bilder som vi idag konsumerar under en förmiddag.

Kanske som en reaktion mot den ständiga flod av fotografier som omger oss gör han en utställning som han kallar One Image, som bara består av en bild. Det är det sista fotografiet som togs på hans syster som dog i en trafikolycka, 9 år gammal. Bilden är tagen av personalen på en semesteranläggning (holiday park). Kessels föräldrar fann bilden, beskar den och gjorde om den till en svartvit bild. – “They re-appropriated the image before I even knew the meaning of the word”, säger han i en intervju för Time. Han trycker sen upp bilden av systern och sprider den över hela staden Wroclaw, i Polen. Som affisch, poster. Han använder sig av annonstavlor på väggar och busshållplatser. I själva utställningen finns bara denna enda bild.

Han förvånade nog en och annan när han sa att han inte var fotograf, vilket nog många trodde. Hans intresse för den fotografiska bilden är dock stort, större än hos många som dagligen fotograferar. Han menade också att vi i dag konsumerar foton. Vi tittar inte. Vilket är högst tänkvärt.

Juryn hade även i år ett styvt arbete. Det är inte lätt, jag har själv suttit där. En självklar kandidat var ju naturligtvis Gunnar Smolianskys, Diary. Den seglade ju liksom över alla de andra. Borde ha varit ensam vinnare i en egen klass, som på filmfestivaler. Lifetime Award, typ.

Bland finalisterna tyckte jag om Stefan Bladhs dova och djupt suggestiva, ”Hidden Kingdom”. Själv beskrev han bilderna som ett sorts tillstånd där – en väntan på att något större ska komma fram.

Night Procession, av Stephen Gill är en högst originell bok. Han har på ett snillrikt sett arrangerat kameror i naturen, så att djuren som passerar just där, ovetandes tar sina egna selfies. Det är både gåtfullt och en smula skrämmande. Rävar, harar och vildsvin fångas i poser och situationer som inget mänskligt öga kan uppfatta.

Stephen Gill som bott i London de senaste 25 åren innan familjen flyttade till Skåne för fyra år sedan, sa i samband med att hans bok presenterades, – jag är mer rädd i den svenska skogen än vad jag är i London på natten.

 Han har gjort en av de egendomligaste böcker jag någonsin öppnat.