claes gabrielson

Archive for the ‘Böcker’ Category

Avklarnad stillhet

In Böcker on juni 2, 2018 at 14:12

Foto: Nina Korhonen | Ur boken Monkey to Monkey

Monkey to Monkey heter Nina Korhonens nya bok. Rött linneband snyggt och dynamiskt formgiven av Patric Leo i samarbete med fotografen. Bilderna är tagna under 9 resor till i Kina mellan år 2004 och 2016.

Apan är det nionde djuret av de 12 zodiakdjuren inom kinesisk astrologi. De 12 djuren omfattar ett år var, efter 12 år börjar cykeln om. 2004 och 2016 var apans år. Där av bokens titel.

Det är svårt att beskriva vad det här är för sorts bok. Den har inte mycket gemensamt med en traditionell reseskildring och liknar inte heller en klassisk dokumentär fotobok. Den befinner sig i ett eget universum. Ofrånkomligen är detta bilder från Kina, men samtidigt också en konstnärs upplevelse av att resa i ett land, oftast utan tolk och där hon inte kan språket.

Nina Korhonen gör inga anspråk på att försöka sammanfatta det väldiga landet Kina. Inte heller försöker hon entydigt påstå något om de förändringar som landet genomgår. Undantagsvis syns det nya moderna samhället växa fram, exempelvis som i en panoramavision på en husvägg. Ett futuristiskt stadslandskap framställt som en dröm.

Snarare är det ett nästan ödesmättat lugn hon söker. En sorts avklarnad stillhet dröjer i flera av hennes bilder. Det är bilder av ett vardagsliv där de som fotograferas bara verkar vara inställda på att leva sina liv som vanligt. En man sover i en tågkupé, en annan i ett stenröse. Plötsligt är fotografen borta och livet fortsätter sin gilla gång. En man häller kokande vatten på en gris som ska slaktas och en familj har picknick intill en uppstoppad elefant på Peking Zoo.

En märklig sammansmältning av tidlöshet och pågående nu, uppstår i Nina Korhonens bilder. Det gör att det är ett sällsamt nöje att långsamt bläddra genom boken, nästan som en medresenär. Bilderna tål att tittas på och att återvända till, gång på gång. En gisten trästege, några trädstammar och skuggornas spel mot en vägg är ett exempel på en bild jag tycker mycket om.

En vinterbadare står och spejar ut över det frusna vattnet. En man får sitt hår klippt på gatan i en flyttbar frisersalong av genomskinlig plast. En människa begravs och musikanter spelar när kistan bärs. Hästar betar på samma vis som hästar alltid betar, i bakgrunden reser sig oändligt trista höghus. Sker allt det här nu och samtidigt?

Det finns en enorm litteratur kring det mäktiga Kina. Landets långa vidunderligt vindlande historia tenderar att förvilla seendet. Locka till övertolkningar. Det kan lätt bli så att man letar efter spår av historiens vingslag i människors alldagliga strävanden. Man kan fastna i tankar kring detta, var gång man ser bilder från Kina.

Bokens enda text är elegant inklistrad på omslagets innersida. Det är en efterskrift skriven av den mångårige kulturradio-redaktören, författaren och sinologen Göran Sommardal.

Han skriver att Korhonens bilder är intresserat iakttagande, respektfullt konstaterande. Det är lätt att instämma i det. Han noterar att ett motiv som återkommer är dörröppningar med breda plastremsor – ett gammalt bruk i ny förpackning, skriver han och fortsätter – Dörröppningen kan ju avläsas både som en gräns för fotografens tillträde och en möjlighet att skymta något annars onåbart bakom förlåten.

Det är möjligt att Korhonens lockelse till motivet ligger där. Eller är hon samtidigt fascinerad av ett enkelt ting som så tydligt uttrycker en gräns, också är grafiskt tilltalande. De omgivande färgernas rikedom, den lodräta stramheten och plastens förmåga att reflektera ljuset både utifrån och inifrån. Mörker, ljus och dunklet däremellan. Fotografins grundläggande beståndsdelar.

Jag är nog inne på att de här bilderna av dörröppningar är besläktade med en sorts vacker gåtfullhet som finns i flera andra motiv, exempelvis ett par uppställda biljardbord på en bakgård. Fast platsen är tom kan man nästan höra ljudet från biljardbollar som träffar varandra. En bild av röda handavtryck på en vägg, har en liknande suggestiv inverkan.

I bilder där tystnaden får ta plats blir det tydligt att Nina Korhonen litar på fotografiets rena poetiska kraft. Det är bland mycket annat, det som gör det här till en sällsynt bra bok.

PS Boken tillägnas Nina Korhonens morfar Kalle Väisänen. Han arbetade som chefmaskinist på fraktbåtar. Under sin uppväxt hörde hon hans berättelser och såg hans bilder bland annat från Kina. Det väckte en dröm att själv resa till det stora landet.

 

 

”Jag går hellre längs kanten, än mitt på vägen”.

In Böcker, Film on maj 28, 2018 at 15:02

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen, ”Don’t Blink – Robert Frank”av Laura Israel

Robert Frank – Revolutionerande fotograf, heter en dokumentär som sändes för några veckor sedan på SVT (K-Special). Den är gjord av Laura Israel och plåtad av Lisa Rinzler och Ed Lachman. Originaltiteln är som vanligt överlägsen, den svenska,  “Don’t Blink – Robert Frank.

Laura Israel som känt Frank i över 20 år, säger i en intervju gjord av Nicholas Dawidoff i ”The New Yorker” – “I kept finding things out. Most people, you reach a point, you have them. But with him (Frank) things are always happening. He wants to change it up. He’s a drifter, flows to the next thing. It’s hard to edit that.”

Jag var först besviken, tyckte den var var en smula rastlöst klippt och att den handlade för lite om Franks genombrotts bok ”The Americans”, en av fotohistoriens mest inflytelserika böcker. När jag senare såg om filmen så upptäckte jag att den var mycket bra, initierad och innehöll lager på lager med intressanta saker. Dessutom blev det tydligt att Frank besitter en viss humor med underskruv.

Jack Keourac avlutar sitt förord i orginalutgåvan av The Americans från 1959 med orden: To Robert Frank I now give this message: You got eyes. I ett PS fortsätter han, And I say: That little ole elevator girl looking up sighhing in an elevator full of blurred demons, whats her name and address? I filmen får Frank frågan om vad kvinnan i hissen heter. – Eve Cunningham, säger han. Heter hon det? Nej det hittade jag på just nu, säger han skrattande.

Det är tydligt att han inte gillar intervjuer. Att bli tillsagd att vända sig hit eller dit. – Jag vill gå ur bildjäveln och sen komma tillbaka, så det blir lite liv, säger han i en tidigare gjord intervju som visas i filmen. Han är trött på att det är samma frågor som ställs – Det är alltid samma refräng, som ett jävla eko.

Om arbetet med ”The Americans”, påstår han att ansikten är alltid intressantare än landskap. – Jag inriktade mig på att komma närmare människor. Som fotograf tränger man sig på. Jag var bara intresserad av bilden. Jag undvek att prata med dem. Jag var en jägare, förklarar han. Man jagar bilder. – Den resan fick mig att älska Amerika. Jag gick på instinkt och plåtade när jag fick ett infall. Han menar också att en väldigt viktig del av en fotografs arbete är att välja bilder. – Jag inledde varje sektion med en flagga. När jag tittar på de 83 bilderna i boken, så tycker jag att jag har fångat essensen.

I Sarah Greenoughs mäktiga bok Looking in (egentligen en katalog) från 2009, skriver hon att de där 83 bilderna förändrade fotografin. Looking in är på över 500 sidor, ett standardverk om man vill förstå något om Robert Franks fascinerande bok. – It changed the course of twentieth-century photography, skiver hon och fortsätter – And it was not his subject matter – cars, jukeboxes, and even the road itself – that redefined the icons of America; it was also his seemingly intuitive, immediate, off-kilter style, as well as his method of brilliantly linking his photographs together thematically, conceptually, formaly, and linguistically, that made The Americans so innovative. More of an ode or a poem than a literal document, the book is as powerful and provokative today as i was fifty years ago.

Ja, och nu har det gått 60 år sedan den kom.

I filmen ”Don’t Blink – Robert Frank” beskriver Frank hur han kom i kontakt med ”beatnik”- författarna och hur betydelsefulla de var för hans konstnärliga utveckling. De kanske inte visste vart de var på väg, menar han, men de var i ständig rörelse. – Viljan att uttrycka något nytt eller att bara röra sig i en annan riktning. Tron på att man kan gå sin egen väg och bestämma sina egna regler, det var det viktiga, enligt Frank.

Han anser att film överlever och när han ser en av sina filmer många år senare, slås han av att människor rör sig och pratar. – Filmerna är inte som foton, de lever. De återuppväcker verkligheten. Foton är bara minnen som man lägger tillbaka i en låda anser han. Mina filmer är personliga. Om de lyckas förmedla något är jag nöjd, säger han. Han konstaterar dock att filmerna inte är så framgångsrika som hans fotografier och det gör att han söker intensivare, strävar efter att uttrycka det bättre – Jag kanske aldrig når fram men jag försöker, säger han.

Han får en fråga om hur han förändrat sitt liv genom sin konst och han svarar – genom att tro på arbetet och tro att man kan fortsätta arbeta. Det är så man kan förändra ödet. Det är så man kan hantera ödet. Jag är inte verbal. Jag är visuell. Jag har inget att avslöja. Allt finns i verket. 

Jag är glad att jag såg om Laura Israels hyper-intressanta film om Robert Frank. Hans konstnärskap är unikt. Det bästa man kan vara är, nyfiken. Stå upp och håll ögonen öppna. Skaka inte. Blinka inte, säger vår tids mest innovativa fotograf.

PS Jag har berört Robert Franks arbete många gånger tidigare här på bloggen, bland annat här.

Här finns en trailer, pressklipp mm. till filmen ”Don’t Blink Robert – Frank”.

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen ”Don’t Blink” – Robert Frank av Laura Israel

 

Sommarkvällens ljus

In Böcker, Utställningar on maj 20, 2018 at 18:07

Foto: Oklart | Anders Petersen, Claes Gabrielson, 1979

Året är 1979. Anders Petersen sitter i fåtöljen. På huk med bok i handen, undertecknad. Jag hittade bilden av en slump häromdagen. Den är tagen i min lägenhet på Malmgatan i Örebro. Det är året efter att vi startat Galleri Fotograficentrum. Jag minns inte vem som tog bilden. Det kan ha varit Bengt-Göran Carlsson, eller Håge Wiktorsson.

Men jag minns stunden när vi gör ett urval till Anders Gröna Lund utställning och printarna ligger direkt på trasmattorna. Det här är en tid före vita bomullsvantar och ”curators”. Jag brukar kalla de här åren ”Kakelugnsåren”. Nästan alla man kände bodde på rivningskontrakt i generösa våningar med kakelugnar, låg hyra och dusch i källaren.

När boken Gröna Lund – Om människor på ett nöjesfält kom, gjorde den ett starkt intryck på mig. (Bilderna är tagna sommaren 1972 och 1973, några togs 1970). Jag köpte flera exemplar av boken och gav bort i present. Några år senare köpte jag ytterligare ett ex som jag la undan för framtiden. Det är det jag tar fram nu. Det ligger fortfarande kvar i sin vita originalförpackning som Aktuell Fotolitteratur, Fyra förläggare i Helsingborg använde för sina försändelser.

Jag tror att det som då gjorde starkast intryck var att Anders Petersen så övertygande bevisade att det går att berätta med fotografi. Att med kameran nästan antropologiskt kunna skildra människor och deras förehavanden, på exempelvis ett nöjesfält.

Det finns naturligtvis många som gjort starka dokumentära skildringar tidigare, som exempelvis Eugene Smith, Dorothea Lange, Sune Jonsson med flera. Men det här var nu och dessutom i ett mycket igenkännbart sammanhang. Det låter kanske inte så märkvärdigt idag när allt i media är ”berättelser” och varumärkes-byggande. Men för mig var det här en berättelse om drömmar och om förväntningar. Ung spröd kärlek och lust. Och en längtan efter gemenskap. Jag satt länge och tittade på bilderna av de lite äldre dansande paren. Hur blev deras liv?

Ett par där mannen ser ut som hämtad ur en text av Moa Martinson eller Gustaf Rune Eriks. Kvinnans nacke med det stripiga håret, mannens ögonuttryck, deras händer blir i dansen till en egen liten novell om tidens gång och vemodet som följer åldrandet.

Ett underfundigt leende hos en kvinna som står lite vid sidan av dansbanan och betraktar de dansande fascinerade mig. Likaså en bild av en man i ljus storrutig kavaj som precis tänder en cigg samtidigt som en kvinna ömt omfamnar honom. En bild med många bottnar som påminner lite om Petersens Cafe Lehmitz bilder.

Det var i sommarkvällarna han plåtade och han koppade inte så mörkt vid den här tidpunkten. Den lite ljusare tonen i kopiorna är mycket fin. I mina unga fotografögon blev boken och utställningen till en större berättelse om något allmänmänskligt.

Människoskildraren Anders Petersens första bok har en självklar plats i den svenska dokumentärfotografins historia.

Än i dag känner jag kraften i bilderna.

En dag vilken som helst

In Böcker on maj 16, 2018 at 20:50

Foto: Paul Strand | Farmers daughter, Angela Secchi, 1953. Ur boken Un Paese, Portrait of an Italien Village.

Ibland går jag fram till bokhyllan och trevar lite på måfå över bokryggarna. Om jag kisar försiktigt kan jag tro att jag befinner mig på ett antikvariat i en främmande stad, på jakt efter en fotobok som jag ovillkorligen måste äga.

Igår drog jag ut, en liten tunn bok med titeln Toward a deeper understanding. Paul Strand at work.

1917 valde Alfred Stieglitz att ge ut ett dubbelnummer av Camera Work med bilder av den då 27-årige Paul Strand. Det kom att bli det sista numret som publicerades. Mellan åren 1903-1917 utgavs femtio nummer av en tidskrift som odiskutabelt är en av de viktigaste i fotografins historia. Magasinet introducerade också den europeiska modernismen i USA och var ett grundläggande bidrag till att fotografin kom att etableras som konstform, ett självständigt konstnärligt uttryckssätt.

Strand var ett profetiskt val, skriver Andrew Szegedy-Maszak i boken. En era var över, en ny tid intog sin plats.

Strands bilder var kompromisslösa menade Stieglitz och fortsatte – his work is rooted in the best traditions of photography. His vision is potential. His work is pure. It is direct. It does not rely upon tricks of process. These photographs are direct expression of today.

Det Stieglitz beskrev var inget annat än modernismen. Strand sa själv om sitt arbete att han ville vara trogen det som han uppfattade vara den grundläggande kvalitén – an absolute unqualified objectivity.. the very essence of photography, its contribution and at the same time its limitation.

Strand reste och fotograferade bland annat i Frankrike, Italien, Rumänien, Egypten, Marocko och Ghana. För att nu inte glömma Yttre Hebriderna.

Han ägde en både intelligent och deltagande blick. Hans val av en storformatskamera i sitt sökande efter fotografiets ”dokumentära sanning”, känns helt logiskt. Kameran och blicken förlänar de som fotograferas en sällsynt värdighet.

Därför är det förvånande att höra Angela Secchi i en intervju, (som jag läste i The Guardian, oklart om det var tidningens egen) för några år sedan, då hon var 73 år. Hon blev fotograferad av Strand 1953 i den Italienska byn Luzzara, när hon var 9 år gammal. Hon minns att hon fick dra en sliten arbetsblus över sin finklänning och att Strand ville att hon skulle ha sin farbrors hatt och scarf på sig.

Annars är det just detaljer, nyanser i kläder och ansiktsuttryck och en ovanlig stillhet som kännetecknar Strands bilder. Han verkar ha haft en närmast kontemplativ metod. Om kopiorna sa han att han ville att bilden skulle vara i pappret snarare än på ytan. Bilderna påminner mer om gråskalan i grafiska blad där kontrasten mellan de ljusa och mörka partierna är reducerad.

Jag plockar fram Un Paese. Portrait of an Italien Village ur bokhyllan. Det är bara att konstatera, det är en helt makalös fin bok där allt samverkar. Miljöer, ting och människor. Ljus och mörker. Som i ett hammarslag är man där.

Paul Strand är noggrann och omsorgsfullt iakttar han de vardagliga detaljerna. Föremål är inte överlastade, tyngda av betydelser. När han fotograferar invånarna i byn är det på ett liknande sätt, varken tillkrånglat eller spektakulärt. Det här är en dag, som vilken annan dag som helst. De står där mitt i sin vardag och tittar lugnt mot kameran och fotografen – och det gör de fortfarande.

Det är en av fotografins vackraste egenskaper. Tiden både stannar och upphör i ett fotografi.

Vi däremot fortsätter leva, tills det är över.

PS

Enligt hittills obekräftade uppgifter lär det dock för vissa, på något sätt kunna fortsätta.

PS 2

Mer på bloggen om Paul Strand, här och här.

Det enkla och det svåra

In Böcker, Magasin on maj 9, 2018 at 09:48

Foto: Thron Ullberg | Sara Danius, 2017

Thron Ullberg är något av en udda fågel, bland svenska porträttfotografer. Hans egensinne är tydligt i allt han gör.

Varje gång jag på senare tid öppnat tidskriften Vi läser, slås jag av porträttbilderna i huvudartikeln. Det börjar med omslaget. Sen fortsätter det med 6-7 oftast nästan lika starka bilder i artikeln.

För en tid sedan var jag på Folkuniversitetet i Stockholm och lyssnade på en föreläsning med Ullberg. Han beskrev sin arbetsmetod och berättade generöst om sitt arbete ur många olika aspekter, exempelvis kändisskapets strålglans. Hur det påverkar både fotografen i tagningsögonblicket och betraktaren. Han är medveten om faran i detta, men säger att – alla är lika viktiga, oavsett vem du plåtar.

Thron Ullberg valde mellan psykologi och konstvetenskap i Uppsala. Det blev konststudierna som vann, innan han bestämde sig för att bli fotograf. Tidigt fastnade han för Arnold Newmans bilder. Det verkar logiskt då Newman var uppfinningsrik och gärna drog sina idéer till grafisk tydlighet och förenkling.

Thron beskrev även skillnaden mellan olika uppdrag och egna projekt. Ett av hans egna projekt handlar om vilsenhet. En person är fotograferad i olika miljöer och i en sorts märklig nästan poetisk utsatthet. Lite teatrala, men med en fin ton på gränsen mellan mellan saga, dröm och livserfarenhet.

10/4 är ett helt annat projekt, där han varje år tar ett självporträtt på just detta datum. Oftast i utsatta lägen och situationer. Det påminner lite om hur performance-konstnärer brukar arbeta med sina egna kroppar som en del i det konstnärliga uttrycket. Ett exempel är en bild där han ligger i ett kärr i skogen intill Klarälven i Värmland. Med is i vattnet var han tvungen att på något sätt värma Polaroidfilmen mellan tagningarna. Snacka om utmaning.

Det måste vara på riktigt enligt Thron, som när han hoppar från en avsågad gren i ett träd. Hustrun trycker på trådutlösaren i exakt rätt ögonblick, när han precis börjat falla. Det är ett fall på tre till fyra meter och han klarar sig med en stukad fot.

Det handlar i den här serien bilder om att utsätta sig för något okänt, för att testa sig själv. Han säger att han vill ge de här bilderna till sina barn för att de i framtiden ska kunna förstå saker om sin far, – se vem jag är.

I boken Celina and me, från 2014 utvecklar idéerna kring vad ett porträtt kan vara. Om en bild ser svår ut men samtidigt har en lätthet, är den bra menar han och exemplifierar med en bild av dottern också hon uppflugen i ett träd. Grenarnas mönster mot himlen och balansen med dotterns fötter är det som gör bilden, enligt fotografen.

När det gäller det tekniska föredrar han mjukheten i den analoga filmen, och storformatskamerans fördelar när det gäller långsamheten i fotograferingssituationen.

– Jag tar bilder för mig själv – skiter i om de blir publicerade, säger han. Det viktiga är förvåningen inför bilderna – Jisses har jag gjort den här bilden!

Jag uppfattar honom som ärlig när han påstår att en av drivkrafterna är att bilderna ska tilltala honom själv först. När det gäller uppdragsfotograferingen säger han sig vilja, dra lite till. Gå ett steg längre. Ett exempel är en bild på den aktuella Sara Danius. Hon är iklädd en klänning gjord av veckat papper från en ordbok. Han visar två bilder. Först den givna, där den dåvarande ständige sekreteraren (bilden togs för lite drygt ett år sedan) poserar som på en catwalk i sin pappersskrud och ordboksbladen svävar i luften bakom henne. I den andra bilden är sekreteraren på väg uppför vad som närmast liknar en källartrappa. På väggen en nödutgångsskylt. Om en sådan råkat komma med i kompositionen brukar han normalt ta bort den efteråt i Photoshop. Det hade han emellertid inte gjort den här gången. Det är lätt att associera till klubben Forum, som drev sin verksamhet i en källarlokal på Sigtunagatan i Stockholm och som varit central i anklagelserna kring akademien.

Det som förvånade mig mest under Thron Ullbergs presentation var hans öppenhet inför slumpen. Ibland kan en del av hans arrangemang kännas en smula konstruerade, en idé kan vara driven lite väl långt – men sen kommer slumpens tillägg. Det som sker oväntat och skevar till det en smula. Thron beskrev det som att vara med i momentet när saker och ting inträffar och samtidigt låta lekfullheten ta sin plats.

Jag tycker att han ofta lyckas med det. Han tar det fotografiska vardagsuppdraget på allvar och lyfter det alltid över det förväntade.

 

Två prästkragar i ett klänningsliv

In Böcker, Utställningar on april 2, 2018 at 17:47

 

Foto: John Alinder | Gertrud Lundin i trädgården i Sävaste, Altuna socken, 1920.

Time/Light/Love, Swedish Photographic Portraits 1840-2017 i Landskrona museum slutade den 28 januari i år. Utställningen var den andra av tre utställningar där merparten av bilderna hämtats från samlingar och arkiv runt om i landet. Satsningen ingick i Landskronas långsiktiga engagemang för fotografi.

Utställningen var intressant, ett försök att komma åt det intima och hur vi förhåller oss till att betrakta och betraktas. Man säger att man vänt på varje sten för att finna bilder som passar in på visionen om en utställning som avslöjar och kommenterar förtrolighet. Gott så.

Man kan fundera lite kring utställningens namn, Time/ Light / Love. Tid, som i relation och exponering. Ljus, som passerar genom en lins och kärlek ja, det är väl själva förutsättningen för all bra fotografi. Det gör att jag inte riktigt förstår urvalskriteriet.

Rent scenografiskt var utställningen byggd som en våning med hall, salong, kammare, matsal och så vidare. Kul idé, men huset med alla sina trappor och prång gjorde det hela lite rörigt. Jag hade ändå stor behållning av utställningen och upptäckte flera nya fotografiska namn.

2013 hittade man närmare 8000 glasplåtar under golvplankorna i en lägenhet vid renoveringen av en fastighet i Lund. Bilderna var tagna av Ida Ekelund (1884-1982), som jag skrivit om tidigare på bloggen här och här. Några av hennes mycket fina porträtt fanns med i utställningen.

Här visades också en dagerrotyp från c:a 1840, föreställande en okänd svensk soldat, en major, med Kungliga Svärdsorden fäst på sin uniform. Fotografens namn är även det okänt. Troligen är det här det tidigaste fotografiet av en svensk person som finns bevarat.

I ”biblioteket”, stannade jag länge inför ett självporträtt från c:a 1930 av Johan Börjesson Eld (1904-1984). En lite taffligt upphängd filt utgör fond till ett rörande porträtt i helfigur. Strumporna mot trasmattan, kroppens position och det låga taket. Boxarens allvar, de märkliga boxarbyxorna och handskarna. Allt andas – så här vill jag uppfattas. Eller är det här ett exempel på en sorts tidigt scenograferad självironi?

Det fanns även andra självporträtt att begrunda, exempelvis Rut Hillarps enkla drömska dubbelkopieringar, som jag alltid har varit svag för. Kanske för att hennes teknik för tankarna till experiment som en del av oss också sysslat med i mörkrummens magiska skimmer.

Gunnar Smolianskys fina självporträtt i en spegel från 1952 glimrar och Beata Bergströms mjuka blick dröjer sig kvar.

Gerry Johansson är också med på ett hörn, med ett förtjusande Polyfoto-ark fyllt av självporträtt från sommaren 1963, då han 18 år gammal jobbade på Polyfoto i Göteborg.

Det var även lätt att bli stående inför Knut Borgs bilder som först liknar en samling ur genren, ”funna bilder”. Men det är medvetet avbildade personer, oftast i samband med någon högtidsdag. Emellertid är det något som skaver. Borg verkar ha koncentrerat sig på ”det felaktiga” ögonblicket, istället för det vanligare ”avgörande” ögonblicket. Exponeringen har skett precis innan eller efter det att personen som ska fotograferas hunnit samla sig och rättat till uttrycket. Bilderna ger ett oväntat vardagligt och nästan privat intryck.

Jag dröjer också inför Erik Tryggelins lilla obetalbara serie om fyra stadsbilder från 1902, föreställande några synnerligen självsäkra damer med nonchalant vippande hattar.

Erik Daniel Schötts flicka i Vingåkersdräkt är nästan öververklig. Bilden är en Agfa-autokrom fr. c:a 1925. Perfekt komposition. Blicken, flätorna och färgen allt understryker känslan av utvaldhet. Det finns däremot ingen upplysning, varken på utställningen, katalog eller bok att bilden var framtagen på uppdrag av Herman Lundborg chef för rasbiologiska institutet. Den publiceras i boken, ”The Racial Characters of the Swedish Nation”, som kom 1926. Bilden är presenterad på en helsida under rubriken, ”Nordic Type”. Under bilden står det ”Schoolgirl in Stockholm”.

Här finns också bilder av John Hertzberg, Ferdinand Flodin, Henry B. Goodwin, August Strindberg, Anders Zorn, Anna Riwkin, Sune Jonsson, Lennart Nilsson, Bruno Ehrs, och många andra och dessutom polisfotografier. Varför dessa och inte andra? Jag funderade kring detta när jag hamnade i ett litet mörklagt rum med bilder som långsamt projicerades på rummets ena vägg. Där blev jag sittande.

John Alinders bilder knockade mig. Ahlinder frammanar en stark känsla av pågående liv, här och nu. Vemodet kommer smygande i varje exponering. John Alinder var  diversehandlare och fotograf. Född 1878 och uppväxt i byn Sävasta, Altuna socken, på den uppländska landsbygden, strax utanför Enköping. Bilderna finns på Upplandsmuseet. Hela samlingen är på drygt 8000 glasplåtar i format 9×12, 13×18 och 18×24. 4000 av bilderna finns nu att se på Digitalt museum.

Tommy Arvidson skriver fint om Alinder i Fotografisk Tidskrift (nr 4 2017) och han lyfter speciellt fram Alinders förmåga att fånga människors vardagliga uttryck. – Det finns en förtrolighet mellan den avbildade och fotografen. Som om de delar en hemlighet, skriver han. Det är bara att hålla med. John Alinders bilder är fyllda av förväntan och vänskap. Väninnor och vänner sammanlänkade i en djup förtrolighet.  Många bilder andas en vardagens stolthet, dock utan att de som fotograferas verkar vilja förhäva sig.

Gertrud Lundin har två prästkragar instoppade under skärpet vid klänningslivet, jag blir rörd över den enkla och anspråkslösa gesten att göra sig fin.

John Alinders bilder är kvar inom mig fortfarande, månader efter besöket i Landskrona.

PS

För er som missade utställningen finns många av bilderna, utmärkt tryckta i boken med samma namn som utställningen – Time/Light/Love – Swedish Photographic Portraits 1840-2017. (ISBN:978-91-983034-9-0), Historiska Media.

Den innehåller tyvärr inga fördjupande texter som kan belysa urvalet som gjorts och inte heller några analyser kring fotografin som presenteras. Det saknas även litteraturhänvisningar, vilket gör det svårt att överblicka vad som gjorts på andra ställen i vårt land inom det fotohistoriska fältet. Exempelvis frågor om digitaliseringen av de fotografiska arkiv, från vilka man lånat in bilderna och vilka avhandlingar och böcker som publicerats kring fotohistorisk forskning. Just avsaknaden av en akademisk dimension kring utställningarna i Landskrona, tycker jag är en brist.

I utställningskatalogen skriver man att Landskronas långsiktiga engagemang i fotografi har slagit väl ut och att – lejonparten av verken hämtats från samlingar och arkiv, som sätts upp på stadens museum i väntan på invigningen av ett stadigvarande fotohistoriskt museum. Med den ambitionen behövs en tyngre kompetens, i synnerhet när man på hemsidan för Landskrona Photo kallar sig för ”The home of photography in Scandinavia”.

Fotohistoriska samlingar finns utspridda i många institutioner, Moderna Museet, Tekniska Museet, Nordiska Museet, KB, Västerbottens Museum och flera andra länsmuseer. Lägg där till hembygdsföreningar, bibliotek, och universitet m.fl.

I upprop och debattartiklar har det efterlysts en statlig översyn, en inventering och en handlingsplan kring våra fotografiska samlingar. Där har även frågan om det övergripande institutionella ansvaret, tagits upp.

Sverige behöver ett fotohistoriskt museum med ett nationellt ansvar för vårt lands fotografiska arv. Alla goda krafter och den samlade kompetensen på olika nivåer måste samlas kring detta mål. Frågan är om Landskrona är platsen för detta.

Bara denna enda bild

In Böcker, Utställningar on mars 14, 2018 at 13:25

Erik Kessels | Ur utställningen, One Image.

Årets evenemang kring utdelningen av Svenska Fotobokspriset, var riktigt bra.

Det började med den entusiastiske och energiske fotosamlaren Erik Kessels och slutade med vinnaren, Jenny Rova och mingel i baren på Hilton hotell vid Slussen. Ok, det förekom en del diskussioner om det var rätt bok som vann, vilket det ju alltid gör.

”Ett utlämnande och ömsint verk som i sitt enkla och originella koncept både komplicerar rollen som fotograf och samtidigt skildrar en kvinna som undersöker den manliga blicken och tar kontroll över den”, skrev juryn i sin motivering.

Jenny Rova har inte själv tagit bilderna i boken, Älskling A selfportrait through the eyes of my lovers. Den består av hennes tidigare pojkvänners bilder av henne. Vad är egentligen en fotobok, 2018? Konceptuella arbeten, böcker som lägger nästan all vikt vid idéinnehållet blir allt vanligare. Fotografin är i ständig rörelse och alla traditionella uppfattningar om vad fotografi är, ifrågasätts kontinuerligt. Så måste det vara.

Frågan om fotografiets roll i vår tid sysselsätter även Erik Kessels. Han är närmast att likna vid en visuell arkeolog, som dammsuger loppmarknader efter övergivna fotoalbum och han sätter han samman bilder han funnit på nätet, till helt nya berättelser. Han letar efter osedda mönster, hittar likheter och gör jämförelser. Det hela har resulterat i en uppsjö av utställningar och böcker. Med en imponerande frenesi och med hundratalet exempel på ”Vernacular photography”, hämtad från den enorma flod som omger oss varje minut, varje timme, varje dag, gjorde han en minnesvärd föreläsning.

Han söker skador, fläckar, ett finger framför linsen. Han finner hundratals bilder där kameraremmen finns med i motivet och han hittar bilder där personer klipps bort. Han visar alla sorters misstag. Byggnadskonstruktioner som blivit fel, trappor omöjliga att gå i och toaletter som är helt obrukbara. Han letar efter en sorts ”Off moments”. Dessutom påminner han oss i förbifarten om att en person på 1800-talet under hela sin livstid förmodligen kom i kontakt med samma mängd bilder som vi idag konsumerar under en förmiddag.

Kanske som en reaktion mot den ständiga flod av fotografier som omger oss gör han en utställning som han kallar One Image, som bara består av en bild. Det är det sista fotografiet som togs på hans syster som dog i en trafikolycka, 9 år gammal. Bilden är tagen av personalen på en semesteranläggning (holiday park). Kessels föräldrar fann bilden, beskar den och gjorde om den till en svartvit bild. – “They re-appropriated the image before I even knew the meaning of the word”, säger han i en intervju för Time. Han trycker sen upp bilden av systern och sprider den över hela staden Wroclaw, i Polen. Som affisch, poster. Han använder sig av annonstavlor på väggar och busshållplatser. I själva utställningen finns bara denna enda bild.

Han förvånade nog en och annan när han sa att han inte var fotograf, vilket nog många trodde. Hans intresse för den fotografiska bilden är dock stort, större än hos många som dagligen fotograferar. Han menade också att vi i dag konsumerar foton. Vi tittar inte. Vilket är högst tänkvärt.

Juryn hade även i år ett styvt arbete. Det är inte lätt, jag har själv suttit där. En självklar kandidat var ju naturligtvis Gunnar Smolianskys, Diary. Den seglade ju liksom över alla de andra. Borde ha varit ensam vinnare i en egen klass, som på filmfestivaler. Lifetime Award, typ.

Bland finalisterna tyckte jag om Stefan Bladhs dova och djupt suggestiva, ”Hidden Kingdom”. Själv beskrev han bilderna som ett sorts tillstånd där – en väntan på att något större ska komma fram.

Night Procession, av Stephen Gill är en högst originell bok. Han har på ett snillrikt sett arrangerat kameror i naturen, så att djuren som passerar just där, ovetandes tar sina egna selfies. Det är både gåtfullt och en smula skrämmande. Rävar, harar och vildsvin fångas i poser och situationer som inget mänskligt öga kan uppfatta.

Stephen Gill som bott i London de senaste 25 åren innan familjen flyttade till Skåne för fyra år sedan, sa i samband med att hans bok presenterades, – jag är mer rädd i den svenska skogen än vad jag är i London på natten.

 Han har gjort en av de egendomligaste böcker jag någonsin öppnat.

Att se världen

In Böcker on mars 1, 2018 at 16:42

Foto: C.H. Jacobi | ”Fotografiskt resetält”. Ekipage med tält för fotoresor i trakterna runt Koblenz, 1895.

Den väger 1.5 kg och är på 300 sidor. Det handlar om Tekniska Museets årsbok, Att se världen. Svensk fotografi under 175 år. Författare är Björn Axel Johansson som tidigare bland annat skrivit den utmärkta boken, De första fotograferna (Historiska Media).

Den nya boken är en formidabel exposé kring kamerans och fotografins utveckling i vårt land. Tekniska museets fotohistoriska samlingar omfattar allt från Daguerres manual på svenska från 1839 till våra dagars digitala teknik. Här finns 3000 föremål, kameror, projektorer, förstoringsapparater, exponeringsmätare, armatur och annan utrustning.

Dessutom 50 000 objekt inom områden som mikroskopi, röntgen, luft- och rymdfart och tryckteknik. Utöver detta finns i Tekniska Museets samlingar 800 000 fotografier. Lägg därtill arkivhandlingar, donationer från privatpersoner och officiella handlingar som överförts från olika institutioner: korrespondens, uppsatser, pedagogiskt material, minnesanteckningar, protokoll, ritningar, handledningar, broschyrer, reklam och mycket annat.

Alla arbetssteg i den fotografiska processen är representerade. Det är nästan så man blir matt, men det är bitvis fascinerande läsning. Björn Axel Johansson lotsar kunnigt läsaren genom den fototekniska utvecklingen och beskriver exempelvis hur det ljuskänsliga skiktets bas, på det material som användes för att fånga ljuset, utvecklades under årtiondena. Från koppar, bleckplåt, vaxduk, läder, glas, celluloid och polyester och så vidare.

Han skissar precist fotografins olika tekniksprång och beskriver hur fotografin utvecklats från 1800-talets yrkesfolk till amatörer och familjefotografer. Från glasnegativ, plan-, pack- eller rullfilm till de första färgbilderna åren efter sekelskiftet 1900 via färgdiapositiv i slutet av 30-talet och fram till Polaroids direktbilder på papper som framkallades på någon minut. Från storformats kameror, mellanformat till Leica och småbildskameror, Instamatic och kompaktkameror till vår tids CCD-plattor och sensorer.

Björn Axel Johansson citerar professor Arago, inför den franska vetenskapsakademin i Paris den 19 augusti 1839, i samband med att den sensationella daguerretypin presenteras.

– För öfrigt vet man att när forskare använda ett nytt instrument till naturens studium, är det de vänta, alltid ringa mot hvad de i det följande upptäcka med detta instrument.

 Jag dras in i en värld fylld av suggestiva material och inte sällan med en sorts kärv teknisk poesi. Hör bara – ”Försilvrad kopparplåt”, ”Panotypi” och ”våtplåtsteknik”. Med egna utvecklade eller förbättrade recept, blev våtplåtstekniken hemligheternas tid, menar Johansson och påminner om att fotografin först etablerar sig i gränslandet mellan vetenskap, topografi och antropologi. Redan hösten 1839 sändes expeditioner till det som då kallades Orienten.

När metoden utvecklades blev porträttfotografi daguerreotypins kommersiella bas. Men som Björn Axel Johansson skriver, visade sig Daguerreotypin vara en fotohistorisk cul-de-sac, en återvändsgränd med besvärande begränsningar.

Jag lär mig att Kollodiumprocessen kombinerade daguerreotypins detaljrikedom och kalotypins pappersbilder och kom att ersätta både Daguerres och Talbots ursprungliga tekniker.

Tekniska Museet startade 1936 och den fotografiska samlingen började byggas redan från start. Museet har tagit emot mindre och större donationer exempelvis från professorn i fotografi på Kungliga Tekniska Högskolan Helmer Bäckström. En senare donation utgjordes av kvarlåtenskapen efter John Hertzberg som bland annat var en av pionjärerna inom färgfotografin. Här finns även bilder av Carl Curman som redan på1860-talet inrättade en ateljé för medicinsk fotografi på Karolinska institutet. I samlingen ingår också och bilder av kronprinsessan, sedermera – Drottningen Victoria, en av vårt lands tidiga amatörer.

2012 kunde museet även motta teknisk apparatur donerade av Lennart Nilsson.

Just herrarna Bäckström, Hertzberg och Arvid Odencrants, alla viktiga för forskningen inom fotografi, får egna kapitel.

John Hertzberg(1871-1935) hade högt anseende i fotografiska kretsar, hovfotograf med egen ateljé på hamngatan. Han blev Kungl.Tekniska högskolan förste docent i fotografi. Ingenjör utbildad i Paris och Berlin. Återvände till Sverige, 30 år gammal. Fototekniker, pedagog, föreläsare, redaktör för Nordisk tidskrift för fotografi ordförande i Fotografiska föreningen från 1919 fram till sin död 1935. Kanske ändå internationellt mest känd för att han, efter att negativen återfanns efter 33 år på Vitön, lyckades framkalla ett nittiotal bilder från den misslyckade André expeditionen till Nordpolen 1897.

Helmer Bäckström (1891-1964), var verksam som fotoskribent, forskare och fotohistoriker. Han var dessutom en betydande samlare av äldre fotografi och fotografisk utrustning. Bäckströms Fotografisk handbok i tre delar är fortfarande ett arbete som aldrig överträffats enligt Björn Axel Johansson. Bäckström hade även kontakt med Helmut Gernsheim i London, Beaumont Newhall i Rochester. Genom Helmer Bäckströms förmedling kunde svenska staten köpa Gernsheims så kallade dublettsamling. Tillsammans med hans egen samling på c:a 13.000 bilder införlivades dessa bilder 1971 i det nybildade Fotografiska Museet. Idag utgör de landets främsta samling av äldre fotografi, anser Björn Axel Johansson.

Om nu kulturministern eller någon närstående på hennes departementet skulle se detta, så vill jag uppmana: läs den här meningen en gång till. Vi har en enastående samling fotografi som utgör grunden till ett fotografiskt museum! Det vi saknar är museet. En institution med nationellt ansvar för vårt fotografiska arv. Tillgängligt för forskning, studier och utställningar. Det är den svenska fotografins stora sorg att vi saknar detta museum.

Björn Axel Johansson glömmer inte de tidiga kvinnliga pionjärerna och nämner bland annat Bertha Valerius som var den första kvinnliga hovfotografen och Rosalie Sjöman som drev en stor ateljé med 10 anställda, i 1860-talets början. Åh, jag hade gärna sett bilder av dessa och flera andra fotografer. Men bokens tonvikt ligger på det tekniska och formgivningen understryker detta.

Jag är glad att författaren inte hoppar över den blinda fläck i den svenska fotohistorien som skallmätningarna och rasbiologins användning av fotografi utgör. Hade gärna sett att ett lite större utrymme ägnats åt detta mörka kapitel inom forskningen som både rymmer skallsamlingar, delvis tillkomna genom gravplundringar och album med fotografier av nakna nomadskolebarn.

Björn Axel Johansson följer i den här boken fotografiets tekniska utveckling nyfiket och med saklig entusiasm. Det jag saknar är ett sak- och personregister som skulle göra det lättare att orientera sig i materialet. Det andra jag saknar är fler bilder ur samlingarna. Kanske kan det bli ett bild-appendix, en ren bilderbok, som ett komplement i framtiden?

Bilder på kameror och utrustning är konsekvent fotograferade och föremålen är oftast placerade på en enkel ljus träskiva som vilar på ett par bockar. Det är snyggt, effektivt ljussatt och fotograferat av Emma Fredriksson.

Under läsningen av boken har jag rört mig mellan Magnesiumpulver, ”Tyska bländartal” och första kameran på månen. –Fotografin är ett område, där det praktiskt taget aldrig står stilla, skrev man i tidskriften kamerabilden 1943. Det är väl bara att hålla med. Att kunna stanna och bevara tiden vid ett givet ögonblick förändrade människans syn på tillvaron, skriver Björn Axel Johansson, jag instämmer även i detta.

Boken är Tekniska Museets generösa bidrag till ett förnyat intresse för det fotografiska kulturarvet, man tackar.

PS

Det verkar som det här är museets sista årsbok i pappersform. De tidigare årgångarna har digitaliserats och kan ses här.

 

Det luktade diselolja och saltvatten

In Böcker on november 6, 2017 at 11:15

Foto: Bruno Ehrs I Ur boken Bunker Ett Noll Fyra

Fotografen Bruno Ehrs träffade en man på Gotland som sa att han köpt tre bunkrar. Han blev så nyfiken att han själv ville se bunkrarna på plats. En var vattenfylld, en liknande ett parkeringsplan i ett P-garage, men i den tredje blev det en sorts kärlek direkt.

Det blev 17 besök till bunkern under tre och ett halvt år och över fyra tusen exponeringar.

Det luktade diselolja och saltvatten, sa fotografen vid presentationen av boken Bunker Ett Noll Fyra, på bokhandeln Konst-ig i Stockholm för ett par veckor sedan.

Omslagsbilden visar en dörr med utstående bultar i majestätiskt släpljus. Skuggorna bildar ett rytmiskt mönster på den grova rostiga ytan, likt ett bortglömt militärt chiffer.

Bruno Ehrs citerar Henri Cartier-Bresson när denne säger, – Först kommer geometrin, sen kommer innehållet. Betongen verkar kalla på honom, i varje hörn finns en ny vinkel, en ny möjlig komposition att lösa. Han verkar närmast besatt av den råa betongens alla linjer och rummens förhållande till varandra.

Bruno Ehrs balanserar i det här projektet på en skarp men tunn linje mellan klassisk arkitekturfotografi, så som den brukar presenteras i böcker och tidskrifter, och det egna uppdragets konstnärliga utmaningar. I det första fallet kan kunders önskemål och redaktionella förväntningar styra arbetet. När det gäller det egna uppdraget blir kraven annorlunda. Inte lägre, förmodligen högre.

Den personliga blicken, det man bara själv ser i exponeringsögonblicket, är ett beslut som är privat och framdrivet av en miljard livserfarenheter, unika för varje fotograf. Här ska kameran stå, i just det här ljuset, med den här brännvidden och den här bländaren. Det blir det viktiga, inget annat.

Hand, betong och natur blir tillsammans stundtals kärvt och poetiskt i Ehrs kamera. Mötet mellan det brutalt skulpturala och den karga långsamvuxna naturen skildrar han övertygande, inte minst genom sitt medvetna sätt att låta färgtemperaturen spela en roll i kompositionerna som när det varma interiörljuset läcker ut och blandar sig med det omgivande landskapets blå skymningsljus.

Bruno Ehrs visar i den här boken att han när han är som mest intresserad av en detalj, ett materialmöte eller en egendomlig form i bunkerns betongkonstruktion, då är han som bäst. Minst kommersiell för den som vill se det så. Jag föredrar de mest avskalade bilderna som genom sin delvisa tomhet, lämnar störst utrymme åt mig som betraktare.

Boken är tonsäkert och rytmiskt formgiven av Petter Antonisen. De bruna linnepärmarna sticker ut ett 1,5 cm runt inlagan, som inte sitter fast i ryggen. Jag får associationer till en ”mapp” avsedd för planritningar och arkitektens skisser. Något att bära under armen mellan kontoret och arbetsplatsen. Det hela känns exklusivt och väcker naturligtvis ett habegär.

Mikael Timm har skrivit en spänstig och initierad essä om bunkerns idé ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Från den ursprungliga borgen, via barndomens filt över ett köksbord där man kunde gömma sig, till surrealisternas tanke att bunkern är en symbol för det undermedvetna i armeringsjärn. Han tar sig sen via Walter Benjamin till industrialismens arkitektur och till de militära behoven av bunkrar fram till dagens drömprojekt, en sommarstuga. Han konstaterar att första gången just den här bunkern byggdes, var det av skäl som hade med krigshot och våld att göra. Nu när den byggts om till sommarhus har det skett av lust.

Boken avslutas med en mycket intressant intervju som Timm gjort med en av de unga arkitekterna som anlitats till ombyggnationen, Erik Gardell. Han säger bland annat att man inspirerats av det militära, när det gäller det yttre. – Jämfört med militärbyggnad är det här inte stramt. Det handlar om ett formspråk där vi noga tagit över den militära typologin, säger han.

Bruno Ehrs hade den här gången ingen uppdragsgivare. Bruno uppfann själv projektet. Fotografens nyfikenhet och konstnärliga vittring, var den egentliga beställaren.

Resultatet är storslaget.

PS

Boken Bunker Ett Noll Fyra är utgiven av Bokförlaget Arena och har ISBN: 978-91-7843-507-4

 

 

Lojal mot skuggornas kraft

In Böcker on september 29, 2017 at 14:02

Teju Cole är författare, fotograf och konsthistoriker. Hans essäbok ”Kända och underliga ting” är en slösande rik och briljant bok. Han skriver bland annat om författare som James Baldwin, Virginia Wolf, W.G. SebaldDerek Walcott och V. S. Naipaul. Om Tomas Tranströmer skriver han En av mina nödhamnar.

I Coles sällskap är det lätt att känna sig inbjuden till ett oavlåtligt intressant resonemang om konst, litteratur, politik och inte minst fotografi och han rör sig ledigt mellan kända och för mig okända namn. Han skriver fascinerande om historisk fotografi fram till dagens ”samlarkonstnärer” som med olika strategier använder sig av funna eller helt enkelt hittade fotografier, på nätet eller på loppmarknaden.

Bland mina favoritfotografer finns Saul Leiter, där det bland annat heter – Innehållet i Leiters fotografier framträder med en sorts fördröjning innan man förstår vad bilden handlar om. Snarare än att se bilden låter man den lösas upp i medvetandet, som en brustablett i ett glas vatten. En av fotografins svårigheter är att den är mycket bättre på att vara explicit än diskret.

Flera av de projekt Teju Cole beskriver är fascinerande. Glenna Gordon exempelvis har fotograferat saker som blivit kvar efter de nigerianska skolflickorna som blev kidnappade av Boko Haram. Varken kidnappningen eller fångenskapen går att fotografera, men genom bilderna på skolböcker, anteckningsblock, klänningar, och skor upprättas en sorts kontakt med flickornas liv. En bild av en blå blus med ett namn broderat innanför kragen blir början till en berättelse om flickan, Hauwa Mutah det sjätte barnet i en barnaskara på nio, och vars favoritämnen i skolan var engelska och geografi.

Howard French, en journalist med ett förflutet som utrikeskorrespondent och redaktionschef på New Tork Times, har i en bok som jag direkt blir nyfiken på skildrat det försvinnande Shanghai, ”Disappearing Shanghai”. Till skillnad från den fotografiska idén om ”avgörande ögonblick” verkar French har fått tillträde till privata, långa ögonblick, där människorna tycks visa sina verkliga och oförställda jag. – Samtidigt är det här också fotografier av människor i en historia, aktörer på en scen som de kanske bara är vagt medvetna om och historien de berättar handlar om en värld som flyter förbi, och som snart kommer att vara försvunnen, skriver Cole.

Om Roy DeCarava skriver han i ett kapitel med rubriken, En sann bild av svart hud, att DeCarava är en av USA:s mest fängslande och poetiska fotografer. Cole anser att kraften i bilderna ligger i de mörka partiernas skönhet. – Istället för att försöka ljusa upp det svarta gjorde han det oväntade och gjorde det ännu mörkare. Det som är mörkt är inte tomt.

När jag läser det här plockar jag fram ”The Sound I Saw”, av DeCarava. I början av sextio-talet designade han den här boken med egna texter och orginalprintar, det vi i dag skulle kalla en ”dummy”. Sen blev den liggande nästan ett halvt sekel innan den blev publicerad av Phaidon år 2001. ”The printed equivalent of jazz”, som någon sa. Fotografen är lojal mot skuggornas kraft, hävdar Cole och betonar DeCaravas omsorg och elegans som inspirerade en hel generation svarta fotografer.

Jag vill mena att omsorg i ämnesval och elegans i språket också gäller Teju Cole själv. Hans tankar rör sig rastlöst som under vandring, men de stannar ofta vid tankar som kan vara kloka och insiktsfulla eller helt vardagliga. Varje tanke når ett mål, litet eller stort. Generöst delar han med sig till läsaren. Man känner sig faktiskt en smula smartare varje gång man lägger boken ifrån sig. Svårläst, filosofiskt snårig? Knappast, han är okomplicerad och klar som en oanvänd Leica lins.

PS

Teju Coles bok, ”Kända och underliga ting”, (Natur & Kultur) ISBN: 978-91-27-15071- 3

 

Foto: Roy DeCarava | Ur boken ”The Sound I Saw”.