Söndagsutflykten

En funnen bild med oklart ursprung | Okänd fotograf

Berget, bilen och damerna och så förstås fotografen som de båda tittar på. En sedan länge bortglömd söndagsutflykt på den franska landsbygden. Ett tillfälligt stopp och kameran plockas framför att hjälpa minnet den här bleka försommardagen.

Fotografen står i vägrenen precis utanför fotopapprets kant och funderar över motivet. Är det berget, bilen eller passagerarna?

När han, för det är förmodligen en han, övervägt detta noga trycker han av och lägger nöjd kameran i bilen och kör vidare.

Kameran skumpar i baksätet och i mörker väntar ännu detta oframkallade vittnesmål kring en bil med två kvinnor i hatt nedanför ett namnlöst berg, på att jag drygt hundra år senare ska finna bilden på en loppmarknad i närheten av Lyon.

Det som slår mig är vanligheten. Ett ögonblick av vardaglighet som redan efter någon km bort i landskapet ersätts av ett annat. Bilden får mig att tänka på grusvägar och livsdagar.

Ingen minns längre den här söndagsutflykten.

I just den dagens kläder

Foto: Louis Faurer | Champion, New York, 1949-50

Den kanadensiska författaren Alice Munro, säger att hon brukar läsa berättelser som om de vore hus – Man går in och stannar där ett tag, strosar fram och tillbaka och slår sig ner där man har lust och upptäcker hur rum och korridorer förhåller sig till varandra, och hur världen där utanför förändras genom att betraktas från just dessa fönster.

Vissa bilder är sådana fönster. De förändrar vår uppfattning av de tillfälliga rum som bildas runt människor i en stad.

Louis Faurer skapar rum. Isolerade ögonblick. Reflexioner. Människor hejdade i tid och i just den dagens kläder.

–He Photographed people who were attractive, but damaged, sa fotografen Elliot Erwitt.

Han är märkligt ouppmärksammad. Det är i mellankrigstidens New York, han tar sina starkaste bilder. Precis före televisionen. Han hade då en fot i modemagasinens värld och ägnade sig åt redaktionell fotografering under tjugo år, med måttliga framgångar. Hans personliga bilder är inte så många jämfört med andra fotografer och hans bilder har aldrig nått en större publik. Konstigt tycker jag, för de är mycket bra.

Mer visionär kvalité, än dokumentär merit. Han ser de socialt marginaliserade. Tiggarna i kanten på stadskartan. Lisa Liebmann skriver att  Faurers New York bilder visar människor som – Once had some money and now look like flotsam: stunned servivors who had’nt caught up with the time or recoverd from the Depression, or from the war.

Han var vän med Robert Frank om han också är den felande länken mellan Walker Evans, American Photographs och Robert Franks, The Americans, kan jag inte bedöma.

Det jag ser är sårbarheten, den inre stadens skildrare.

PS

Första gången jag hörde Louis Faurers namn, var hos den känslige Kristenhamnsfotografen Mats Holmstrand. Det är nu över trettiofem år sedan.

Curatorns roll

Foto: Henri Cartier-Bresson | Sienna Toscana, 1933

En stor bred retrospektiv med Henri Cartier-Bresson är nog det mest självklara val man kan göra som utställningsansvarig. Att Fotografiska nu också gjort det är bra.

Bressons bilder är inskrivna i den moderna fotografins DNA. Något all reportagefotografi måste förhålla sig till.

Ändå kan jag efter att ha sett utställningen känna att något saknas.

Utställningen är producerad 2002 av Magnum Photos och urvalet är gjort av bland annat HCB själv och den legendariske förläggaren Robert Delpire. Utställningen är en av 10 som vandrar runt över världen. Så långt är allt gott.

Men var är Fotografiskas tillägg? Var finns fördjupningen, den egna vinkeln?

En fotograf av Henri Cartier-Bressons dignitet har påverkat och fortsätter att utöva ett inflytande på generationer av fotografer.

Varför inte passa på att göra en koppling till någon eller några samtida fotografer med en stark relation, kritisk mot eller inspirerad av den franske fotografen. Framgångsrika reportagefotografer som valt att arbeta i färg, är ett annat spår och gatufotografin som genre, ytterligare ett.

Kanske kunde man också visa bilderna han tog i Sverige för tidningen Expressen eller varför inte försöka belysa Henri Cartier-Bressons förhållande till litteratur och konst..

Det jag efterlyser är kort och gott, en delvis annan ambition än den som Fotografiska har. Hur berättelsen om en av världens mest kända fotografer, presenteras, förvaltas och sätts in i sitt sammanhang.

Moderna Museet borde hänga på publiksuccén genom att dyka ner i den egna samlingen och göra sitt tillägg. Kanske en lågmäld, filosofisk tolkning av Henri Cartier-Bressons inspiration från Zen-buddism, i Ching och bågskjutning. Där också kopplingar kan göras till ett annat Zen-fotografiskt spår hos fotograferna i kretsen kring Walter Chappel och Minor White..

Fler och olika aspekter på Henri Cartier-Bressons oeuvre alltså.

PS

Jag är avundsjuk på unga människor som nu för första gången kommer i kontakt med Henri Cartier-Bressons bilder. Att stå inför hans grafiska universum och känna hur det svindlar till.

Jag skulle vilja ha det mötet kvar.

Foto: Henri Cartier-Bresson | Quai St Bernard, 1932

Att förlora en basker

En helt vanlig dag får hon lust att ta ett självporträtt i den smala gången med speglande glas som skär genom Sven Harrys konstmuseum i vasaparken.

Hon halar fram sin iphone, tar av sig baskern, placerar den under höger arm och klämmer den mot kroppen. Rättar till luggen och höjer mobilen. Den lilla vanan att försöka få syn på sig själv i det pågående nuet. En högst oansenlig gest troligen besläktad med lusten att iakttaga den snabbt försvinnande bilden av sig själv, när man passerar ett skyltfönster.

Jag, som som sedd av en främling.

Sen följer den lilla fotografiska akten, dom små justeringarna: skärpan, linjerna och sökandet efter den egna blicken.

När hon sätter fingret mot kamerasymbolen och bilden tas, faller baskern. Hon märker det inte och går därifrån. Så småningom upptäcker hon att baskern är borta och börjar leta.

Först när när hon i mobilen ser bilden förstår hon. Den försvann i exponeringsögonblicket.

Tillbaka i konsthallens reception frågar hon om någon lämnat in en huvudbonad som passar in på hennes beskrivning. Jag och mitt sällskap hör detta. Senare på kvällen finner vi en basker instoppad  i ett galler som hör till byggnaden. Vi lämnar in den.

Ett par dagar senare får jag den här bilden, med ett Tack!

Världen är en aning lättare att leva i nu, efter att en vacker kvinna är återförenad med sin huvudbonad. Ytterligare ett mysterium i fotografins värld, klarats ut.

PS

Inspirerad av detta är det dags för ett nytt besök på fotografiska, hos den obestridlige mästaren på avgörande ögonblick, Henri Cartier-Bresson. Han visste vad det handlade om

– Man måste vara beredd, som i tennis och tekniken ska vara intuitiv som när man cyklar, brukade han säga.

Under den fotografiska radarn

Foto: Gaylord Herron | Ur boken Vagabond

I den förträffliga filmen, Searching for Suger Man, påminns jag om ett tidigt 70-tal. Tidsandan, lyhörd och känslig för idéer och projekt bortom det förutsägbara. Till och med Hollywood överraskade med ett antal filmer som verkar tillkomna i en glipa i tiden. I ett sorts kreativt undantagstillstånd.

Larry Clarks berömda och smått legendariska bok, Tulsa är från 1971. En annan nästan bortglömd bok, Vagabond av Gaylord Herron är från 1975. Båda fotograferna är från Tulsa, Oklahoma.

Jag köpte den senare, vårdade den ömt, visade den för några av mina fotograferande vänner och nämnde den i en intervju. Sen blev det tyst kring Gaylord Herrons namn och boken försvann in i glömskan. Hörde eller såg aldrig någon referera till den genom åren.

Ett undantag är Robert Frank som kommenterar boken femton år efter utgivningen – There was a book, Vagabond. I liked him a lot. A guy from Oklahoma? Not Larry Clark. I think he’s very good. It’s a wonderful book. I think it’s hard to get now.

I juni förra året skrev Grant McClintock en artikel, The Genesis of Vagabond, i This Land och Gaylord Herron är nu på väg tillbaka efter 40 år under den fotografiska radarn, med ett större dokumentärt projekt om hemstaden Tulsa.

Dessutom har det gjorts en liten film i tre delar om Gaylord Herron, producerad av This land-Television. Där också de två vännerna Dan Mayo och Bill Rabon som möjliggjorde bokprojektet medverkar.

– Sure, there’s anger, disillusionment in Vagabond but there is also lightness or as someone comments in the film, “There is magic.” Vagabond it is a visual poem that stands next to and up to the grittiness and bleak outlook of Larry Clark’s famous book Tulsa. The two photobook projects were contemporaneous, skriver Pete Brook på sin blogg, Prison Photography.

Vagabond är en egensinnig och grovt undervärderad bok, där målningar, teckningar, texter och fotografier samspelar. Resultatet blir en suggestiv och komplex bild av en tid och ett samhälle.

– For as much as I like the book Tulsa for its honest portrayal of a dangerous and marginal lifestyle, I equally like Herron’s tone of a marginal character expressing acceptance of himself, his history and his place within a world where the familiar and strange sit inclose relation, skriver Jeffry Ladd på bokbloggen, 5by4.

Jag tar fram Vagabond ur bokhyllan och läser de första raderna som börjar direkt på omslagets baksida.Texten är inte där satt med typsnitt utan är målad, sen avfotograferad: To Judy Herron, the best woman in the world. The madonna is asking the blind reader if perhaps he might want to be able to see love rather than darkness.

Vagabond is dedicated to Cain..

Jag inser plötsligt att jag var 22 år när boken kom och att den högst troligt hade inflytande på mitt yrkesval, om än undermedvetet.

PS

Gaylord Oscar Herron driver sedan många år en cykelaffär i Tulsa, med namnet G. Oscar. – This is in a way a hobby; my first love is photography. G. Oscar is the bike persona, and Gaylord Oscar Herron is the photographer persona, säger Herron och tillägger,

– It’s schizophrenic as can be, but I’m kind of enjoying it.

 

Resan fortsätter

Foto: Mike Brodie | Ur boken A period of Juvenile Prosperity

Mike Brodie began traveling the railways in 2002 at the age of 17. Unannounced, he left his house with only a few personal belongings.

Berättelsen om den egensinnige tågresenären Mike Brodie fortsätter. Elisabeth Avedon skriver på sin blogg om Mike Brodie och på Le Journal de la photographie, kan man läsa något som påminner om en intervju.

Yossi Milo gallery har fler bilder av denna svårfångade subkultur. En grupp av unga människor som skitiga och ständigt i rörelse trotsar den Amerikanska drömmen om det normala livet.

Den nya boken väcker förväntan.

-The book’s 60 full-color photos channel the great documentarians of Americana like Robert Frank and William Eggleston…even though when he first picked up a camera, about ten years ago, Brodie had never even heard of Frank or Eggleston. If you’ve ever dreamed of hopping a freight train, your dream probably looked a lot like a Brodie photo, skriver exempelvis, Wes Enzinna på Vice.