claes gabrielson

Posts Tagged ‘Robert Frank’

”Jag går hellre längs kanten, än mitt på vägen”.

In Böcker, Film on maj 28, 2018 at 15:02

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen, ”Don’t Blink – Robert Frank”av Laura Israel

Robert Frank – Revolutionerande fotograf, heter en dokumentär som sändes för några veckor sedan på SVT (K-Special). Den är gjord av Laura Israel och plåtad av Lisa Rinzler och Ed Lachman. Originaltiteln är som vanligt överlägsen, den svenska,  “Don’t Blink – Robert Frank.

Laura Israel som känt Frank i över 20 år, säger i en intervju gjord av Nicholas Dawidoff i ”The New Yorker” – “I kept finding things out. Most people, you reach a point, you have them. But with him (Frank) things are always happening. He wants to change it up. He’s a drifter, flows to the next thing. It’s hard to edit that.”

Jag var först besviken, tyckte den var var en smula rastlöst klippt och att den handlade för lite om Franks genombrotts bok ”The Americans”, en av fotohistoriens mest inflytelserika böcker. När jag senare såg om filmen så upptäckte jag att den var mycket bra, initierad och innehöll lager på lager med intressanta saker. Dessutom blev det tydligt att Frank besitter en viss humor med underskruv.

Jack Keourac avlutar sitt förord i orginalutgåvan av The Americans från 1959 med orden: To Robert Frank I now give this message: You got eyes. I ett PS fortsätter han, And I say: That little ole elevator girl looking up sighhing in an elevator full of blurred demons, whats her name and address? I filmen får Frank frågan om vad kvinnan i hissen heter. – Eve Cunningham, säger han. Heter hon det? Nej det hittade jag på just nu, säger han skrattande.

Det är tydligt att han inte gillar intervjuer. Att bli tillsagd att vända sig hit eller dit. – Jag vill gå ur bildjäveln och sen komma tillbaka, så det blir lite liv, säger han i en tidigare gjord intervju som visas i filmen. Han är trött på att det är samma frågor som ställs – Det är alltid samma refräng, som ett jävla eko.

Om arbetet med ”The Americans”, påstår han att ansikten är alltid intressantare än landskap. – Jag inriktade mig på att komma närmare människor. Som fotograf tränger man sig på. Jag var bara intresserad av bilden. Jag undvek att prata med dem. Jag var en jägare, förklarar han. Man jagar bilder. – Den resan fick mig att älska Amerika. Jag gick på instinkt och plåtade när jag fick ett infall. Han menar också att en väldigt viktig del av en fotografs arbete är att välja bilder. – Jag inledde varje sektion med en flagga. När jag tittar på de 83 bilderna i boken, så tycker jag att jag har fångat essensen.

I Sarah Greenoughs mäktiga bok Looking in (egentligen en katalog) från 2009, skriver hon att de där 83 bilderna förändrade fotografin. Looking in är på över 500 sidor, ett standardverk om man vill förstå något om Robert Franks fascinerande bok. – It changed the course of twentieth-century photography, skiver hon och fortsätter – And it was not his subject matter – cars, jukeboxes, and even the road itself – that redefined the icons of America; it was also his seemingly intuitive, immediate, off-kilter style, as well as his method of brilliantly linking his photographs together thematically, conceptually, formaly, and linguistically, that made The Americans so innovative. More of an ode or a poem than a literal document, the book is as powerful and provokative today as i was fifty years ago.

Ja, och nu har det gått 60 år sedan den kom.

I filmen ”Don’t Blink – Robert Frank” beskriver Frank hur han kom i kontakt med ”beatnik”- författarna och hur betydelsefulla de var för hans konstnärliga utveckling. De kanske inte visste vart de var på väg, menar han, men de var i ständig rörelse. – Viljan att uttrycka något nytt eller att bara röra sig i en annan riktning. Tron på att man kan gå sin egen väg och bestämma sina egna regler, det var det viktiga, enligt Frank.

Han anser att film överlever och när han ser en av sina filmer många år senare, slås han av att människor rör sig och pratar. – Filmerna är inte som foton, de lever. De återuppväcker verkligheten. Foton är bara minnen som man lägger tillbaka i en låda anser han. Mina filmer är personliga. Om de lyckas förmedla något är jag nöjd, säger han. Han konstaterar dock att filmerna inte är så framgångsrika som hans fotografier och det gör att han söker intensivare, strävar efter att uttrycka det bättre – Jag kanske aldrig når fram men jag försöker, säger han.

Han får en fråga om hur han förändrat sitt liv genom sin konst och han svarar – genom att tro på arbetet och tro att man kan fortsätta arbeta. Det är så man kan förändra ödet. Det är så man kan hantera ödet. Jag är inte verbal. Jag är visuell. Jag har inget att avslöja. Allt finns i verket. 

Jag är glad att jag såg om Laura Israels hyper-intressanta film om Robert Frank. Hans konstnärskap är unikt. Det bästa man kan vara är, nyfiken. Stå upp och håll ögonen öppna. Skaka inte. Blinka inte, säger vår tids mest innovativa fotograf.

PS Jag har berört Robert Franks arbete många gånger tidigare här på bloggen, bland annat här.

Här finns en trailer, pressklipp mm. till filmen ”Don’t Blink Robert – Frank”.

Foto: Liza Rinzler | Ur filmen ”Don’t Blink” – Robert Frank av Laura Israel

 

Bortom det som avbildas

In Böcker on september 4, 2017 at 18:23

Foto: Claes Gabrielson | Frankrike, början av 80-talet

Varför började du fotografera?

Den frågan får alla fotografer då och då. Jag har väl lämnat lite olika svar. Försökt säga några ord om den oförklarliga kraften i Henri Cartier-Bressons avvägda kompositioner eller om Robert Franks ruffiga, lite skitiga höftskott. Men sen har jag sagt att jag läste en hel del lyrik när jag var ung och att fotografins närhet till poesin har alltid lockat mig.

Ibland drar jag ut en bok lite på måfå ur bokhyllan. Häromdagen stod jag med, ”Octave of Prayer”, från 1972 i min hand. Jag var 19 år då boken kom ut. Jag kan inte ha sett den det året, möjligen några år senare, kanske hemma hos Bengt-Göran Carlsson. Det är en Aperture-bok som gjordes i samband med en utställning med samma namn.

Plötsligt är jag där igen, nära den fotografiska förälskelsens början. Det var i en annan tid, ett totalt annat samhälle där helt andra värderingar låg i luften. ”Karriär” var ett skällsord och det som då skrevs på väggarna skulle för många te sig gåtfullt idag.

Boken är redigerad av Minor White. Han var ju själv inspirerad av Stieglitz teorier om ”equivalents”, och han verkar ibland vara mindre intresserad i vad själva motivet föreställer, snarare nyfiken på vad annat det kan uttrycka. Att ett fotografi på något vis kunde göra det osynliga, synligt. Det hela ter sig en smula flummigt idag, men jag minns känslan av Zen-buddism och mystik. Bilder som intresserade sig för det som finns bortom det som avbildas.

Varför drog jag ut just den boken? Beror det på att jag läst Klas Östergrens nya roman, ”I en skog av Sumak” som sommarföljetong i DN? Den utspelar sig ju under samma tid. Eller har det att göra med att jag jag såg Johan Strindbergs bilder på Planket? Några av hans bilder har lite av samma känsla jag minns från de där bilderna från början av 70-talet.

Det finns en miljon olika skäl för en ung människa att vilja bli fotograf.

Att ett fotografi ofrånkomligen visar något – det som avbildas, men att det dessutom kan framkalla andra bilder hos betraktaren. Det är hemligheten, den visuella spången till poesin.

Det är därför jag skulle ge samma svar på frågan om varför jag blev fotograf idag, som när jag var ung. Möjligen med tillägget: Att kamerorna dessutom var sällsynt vackra då, det gick helt enkelt inte att stå emot.

 

En oväntad blick

In Böcker, Funna bilder on april 19, 2014 at 19:39

Foto ©: Kathryn Cook | Ur Kurds and the PKK in Turkey, 2007

Fotografiska bilder behövs överallt, hela tiden. Det är en visuell orkan som aldrig tycks avta. Det är inte längre helt enkelt att urskilja eller upptäcka en ung Bresson, Smith, Capa, Frank eller Peress i vardande. Jag brukar leta efter tonen, snarare än ämnet. Hur är det skildrat? Teknik och stil. Vad är inte med? Varför har fotografen valt att visa det här och inte det som andra valt att publicera från samma händelse eller konflikt?

Amerikanskan Kathryn Cook är en ny bekantskap som jag gärna vill se mer av eftersom hon har något av det som jag alltid letar efter, en oväntad blick och en personlig ton.

Kathryn Cook, född 1979 växte upp i Albuquerque, New Mexico. Hennes professionella karriär började med Associated Press i Panama 2003, men hon lämnade byrån för frilansarbete i Latin Amerika. 2006 flyttade hon till Istanbul och har sedan dess bott i både Italien och Turkiet. Hennes bilder har publicerats i The New York Times Magazine, Time, Stern, Newsweek, L´Espresso och D La Republica della donne.

Nu i dagarna har boken Memory of trees kommit på Kehrer förlag. (ISBN 978-3-86828-441-6)  Med text av Francois ChevallKarin Karakasli och Kathryn Cook. Jag har tyvärr inte ännu hunnit att se boken som handlar om följderna av det Armeniska folkmordet i det Osmanska riket.

Jörg M Colberg skriver på sin utmärkta, Conscientious Photo Magazine om svårigheterna med att fotografiskt närma sig ett så stort ämne som ett folkmord, och hur det låter sig göras i bokform. Han menar att boken kanske är lite för ”designad” för sitt ämne, men kommer till slutsaten att bilderna i boken vinner och han rekommenderar den.

For Memory of Trees Cook traveled to the parts of Turkey from which Armenians were uprooted and expelled. One hundred years later, “this land calls a return to the history of Armenians, this garden worked by their hands once,” the photographer writes. “The story of these gardens imparts instructions on remembrance; the more one tries to forget, the more one has to remember what to forget.”  Ur Jörg M Colbergs recension.

Om Kathryn Cook kommer att tillhöra de stora bildjournalisterna, kan jag inte bedöma. Klart är att hon arbetar med fotografi som utmanar glömskans kraft och det brukar leda rätt in mot bildjournalistikens hjärta.

PS Här på Agence Vu, finns mer av hennes bilder.

Snett, kornigt och direkt

In Böcker, Utställningar on mars 26, 2014 at 13:31
RF_1

Foto: Robert Frank | Barber shop through screen door Mc Clellanville, south Carolina, 1955

Jag har tyckt om Robert Frank sedan jag första gången såg hans bilder.

Kanske var det i en fototidning eller i Kristinehamnfotografen Mats Holmstrands redan då trasiga exemplar av ”Les Américains”. Jag minns fortfarande hur sidorna föll ut när jag bläddrade i den så ofta genomlästa boken.

Det var dikter som singlade ner på ett köksbord i det unga 70-talet. Franks bilder liknade inget annat jag tidigare sett.

– When people look at my pictures I want them to feel the way they do when they do when they want to read a line of poem twice. Robert Frank.

Jag ville bli fotograf. Strömholms Poste Restante, som jag upptäckt på stadsbiblioteket i Örebro, gjorde också ett mycket starkt intryck.

Robert Franks bilder är bilder från en livsresa. Först från ett land till ett annat. Sen en resa från den ena sidan av det nya landet till den andra. En främling som betraktar det han ser som ur ögonvrån, utan akademiska eller andra hänsyn, bara den egna blicken som enda giltig referens. Ögats ovillkorliga förbund med det upplevda.

Det är rått och opolerat. Det är snett, kornigt och direkt. Det är skott från höften. Rakt in i ett fotografiskt obearbetat amerikanskt femtio-tal.

Frank är först, med att skildra den amerikanska drömmen från ett oväntat och obevakat håll. Sen kommer alla de andra fotograferna och de übersmarta reklammänniskorna med sin ytlighet, som alltid tycks finnas oavsett decennium. Få fotografer har kopierats så ofta och utan att en enda AD någonsin riktigt förstått att tacka den judiske invandraren från Schweiz.

Robert Franks bild av Amerika passade inte tiden. Boken som blev resultatet av hans bilresa över det stora landet kunde inte publiceras i USA, utan kom först ut i Frankrike på Robert Delpires förlag, 1958. Året därpå gavs The Americans ut i USA, av Barney Rosset och Grove Press.

I Franks bilder sker det väsentliga ända ut i filmemulsionens grå partier intill perforeringen där han beskriver en skevhet,  lite som i ett protokoll från sidan. Inte som en serie händelser utan snarare som tillstånd. Landet i ett skymningsljus, oförberett på den plötsliga uppmärksamheten från den tillresande gästen.

Bilar, jukeboxar och oftast vägen självt i centrum för en berättelse sida vid sida med Beatförfattarna. En sorts solidaritet med det solkiga, låghalta och ännu inte fulländade USA. Han visar fragment ur det moderna Amerika som oförhappandes råkade se ut exakt så, när just han kom förbi.

Det har skrivits tonvis med text om Frank, böcker på böcker. Jag gillar Sarah Greenoughs sätt att närma sig Franks olika nivåer av skapande i den mäktiga katalogen kring The Americans, Looking In, från 2009, National Gallery of Art, Washington. Där skriver bland andra Martin Gasser från Fotostiftung Schweiz, Winterthur som också är curator för den nu aktuella utställningen på Fotografiska.

Jag är emellertid också enig med den ständigt närvarande Micke berg om att Charlie Le Duff, skrivit en fantastisk text i Vanity Fair om Frank. Även om den mer handlar om åldrandets tillkortakommanden än om Robert Franks arbete som fotograf. Bra skrivet hur som helst och dessutom i Franks egna föga inställsamma stil.

Micke skriver att: Robert Frank har aldrig betytt något för mig, för mig är det tvärtom. Frank har betytt något avgörande, och påverkar mig fortfarande undermedvetet.

När Robert Frank lutar sig in mot ett fönster till en frisörsalong i South Carolina och plåtar rakt in mot en tom stol, fotograferar han också något annat som rör vid en spricka i det stora landet. Bilden är inte bara en bild av en frisörstol det är också en bild av den elektriska stolen. En bild av ett juridiskt tillkortakommande.

I den oansenliga salongen där flaskorna med hårvatten står i givakt väntar den tomma stolen på sin kund. En fotografisk impuls och en värld av tolkningar öppnar sig när slutaren tystnat.

Jag håller Robert Frank som en av vår tids viktigaste fotografer.

PS

Utställningen på Fotografiska är ett inlån från the Collections of Fotomuseum Winterthur and Fotostiftung Schweiz, Switzerland och pågår till den 18 maj.

Display that magic

In Utställningar on augusti 8, 2013 at 10:28
ROBERT FRANK_1

Foto: Robert Frank | Mary with Large Daisy in her Hair, c:a 1953

Howard Greenberg är en av skaparna av den moderna marknaden för fotografi i USA idag.

Howard Greenberg Gallery var från början var mer känt som Photofind som startade 1981. Ett av de första gallerierna som visade photojournalism och street-photographyNu kommer ett urval ur hans egen personliga samling att visas i Musée de l’Elysée Lausanne i september.

It’s not an encyclopedic history of photography…it’s the magic of photography when the right picture printed the right way just grabs you, säger Howard Greenberg

Utställningen är koncentrerad kring den moderna fotografins utveckling, med verk av Steichen och Weston till de tjeckiska fotograferna František Drtikol och Josef Sudek. En avdelning är ägnad åt arkitektur och det urbana. Bilder från 30- till 1970-talet, med namn som Berenice Abbott, Diane Arbus, Bruce Davidson, Robert Frank, Lee Friedlander, William Klein, Saul Leiter, Helen Levitt, Weegee, och Garry Winogrand. Där finns också bilder från Farm Security Administration av Walker Evans och Dorothea Lange. Vill jag åka till Lausanne?

Elisabeth Avedon beskriver på sin blogg,  hur hon i ett samtal med Howard Greenberg blir bländad av dennes smittande entusiasm och genuina kärlek till fotografin.

Min samling är verkligen personlig. Visst där finns kända bilder, klassiska bilder, rent av ikoner. Men där finns också okända bilder som inte kan räknas som viktiga i traditionell mening. Men de är viktiga för mig, menar Greenberg.

It’s my life and just like in your life you’ll see certain pictures you can relate to, you want it because of your experience. So it’s that way with my collection.

Howard Greenberg började som fotograf och beskriver sig som en riktig mörkrums nörd som älskade att kopiera. När han såg äldre vackra kopior började han att samla.

It’s really about the magic of photography. That’s how I see it. In so many pictures that I fall in love with, that I bought for myself, display that magic. Säger han.

Kommer då utställningen i Lausanne att kunna ge rätt bild av en samlares samling? Greenberg tvekar lite, han har själv inte varit curator. Det arbetet har utförts av  Sam Stourdzé, Musée de l’Elysée och Agnès Sire från Fondation Henri Cartier Bresson. Greenberg säger att de känner fotohistorien på ett lite annat sätt än vad jag gör.

– I decided I had to let the curators curate the show. I think there’s around one hundred twenty or twenty-five photographs in Lausanne and about ninety in Paris. I have about four hundred photographs or so at home, so many of the more unexpected, the I-never-saw-that-before, or more personal kinds of photographs that I have, are not in the show.

Olika roller. En samlare och gallerist djupt förtrogen med de bilder han förvärvat. En curator, med en kanske en kyligare blick på bilderna i förhållande till fotohistoriska referenser, kopplingar till en akademisk diskurs, tid och samhälle. Jag vet inte. Skulle nog ibland föredra en ojämnare utställning, insamlad under lång tid av en förälskad blick.

Howard Greenberg säger att hela processen med utställningen har varit otroligt stimulerande och glädjefylld, – I feel like a young photographer having his first exhibition!

Jag tror på de där okända bilderna.

PS

HGG, Howard Greenberg Gallery flyttade år 2003 efter 17 år i Soho till The Fuller Building vid 41 East 57th Street.

Måste nog ta mig dit också. Hm, Lausanne, New York..

PS 2

Det första av Greenbergs citat ovan är det samma alf-magnus använder som motto till sin blogg, Befintligt ljus

Att stjäla människors själar

In Böcker, Utställningar on april 27, 2013 at 10:44

 

Foto: Jungjin Lee | Ur serien Wind

Foto: Jungjin Lee | Ur serien Wind

– I still like to photograph things that feel empty, like a wall or the corner of a building. I’m very private. I prefer to be alone. My soul is more to the shadow side, säger Jungjin Lee.

Hennes bilder är ofta stora, över en gånger två meter. Gjorda på koreanskt mullbärspapper, som hon med hjälp av två assistenter för hand med penslar bestrukit med ljuskänslig emulsion.

Hon fotograferar ofta landskap, öknar och tomma platser. Hon säger att hon inte vill bli betraktad som en fotograf som gör dokument kring en specifik tid eller plats.

The content is Jungjin Lee’s response to what she saw, shorthand notes from her spirit, säger den amerikanska fotokritikern Vicki Goldberg.

Ofta arbetar hon med en Linhof Panoramakamera 6×12. Jag tror inte jag har sett någon av hennes bilder i original. De som gjort det talar om skirhet, luftighet parat med en rikedom av valörer.

Hon föds 1961 i Seoul, Sydkorea som den yngsta i en syskonskara på fem. Lär sig kalligrafi i skolan. Studerar keramik. Kommer till USA 1988, börjar studera fotografi och blir assistent till Robert Frank. 1991 tar hon sin MA i fotografi i New York. Så långt den snabbspolade biografiska bakgrunden.

I en av hennes böcker, Wind från 2009 finns en bild på ett trasigt pianoklaviatur.

I don’t go out to look for old pianos. I go out whith a camera, ready to deflect myself into landscape or things I encunter. It doesn’t matter what it is, but when I photograph something, it can be another piece of myself, kind of a self-portrait, säger hon i en intervju citerad av Paul Wedeman i Pasatiempo.

I en serie bilder av ting får alldagliga föremål en aura av främlingsskap, genom hennes sätt att betrakta föremålen med kameran och den annorlunda kopierings tekniken. Föremålets yta och bildens går samman.

The ”Thing” photos, säger hon – are less about her and more about the ”essence of mind,” about the ”vacating of thoughts.”

Blev hon inte alls påverkad av Robert Frank? Jo, hon blev ”influenced” på olika sätt, säger hon. Samtidigt kunde hon inte fotografera på gatorna för hon kände det som om hon stal människornas själar. Hon kände sig alltför obekväm i den rollen.

Det här är ett nytt konstnärsskap för mig att upptäcka. Jag fick tipset från Alf Jagnell. Tack! Det kommer att ta tid att sätt sig in i hennes produktion och jag måste definitivt leta efter någon av hennes böcker.

Sista ordet till Vicki Goldberg som i ett ”Artist talk” på Aperture Gallery i april 2011, säger att hon känner sig – At the edge of a dream när hon tittar på Jungjin Lee’s bilder.

Ps

Hon har deltagit i en utställning på Östasiatiska, 1998 med namnet ”Asiatiska fotografer”.

Någon som såg den?

Where everything ends

In Böcker on april 13, 2013 at 07:51
Kors

Foto: Robert Frank | Ur boken Robert Frank Pangnirtung

Robert Frank. Svårfångad. Ständigt i rörelse med sina ruffiga lite skitiga bilder. Höftskott som nästan alltid säger något om tillståndet, på platsen där han befinner sig.

Han är kanske den fotograf som tillsammans med Henri Cartier-Bresson och vår egen Strömholm, påverkat mig mest. Håller för övrigt med den rastlöst produktive Micke Berg,  som på på sin blogg skriver:

Om jag ska beskriva Bressons storhet så gör jag det enklast genom att berätta om när han hade en stor bild på kultursidan i Expressen för många år sedan. Den bilden var så outstanding att resten av tidningen förmultnade. Det är så man upptäcker stor konst. I kontext med andra grejer. Som Dylan i högtalarna på ett fik i en skidbacke.

Nu handlar det emellertid om Robert Frank. 1992 gjorde han en resa till Pangnirtung en liten by i de nordvästliga områdena i Canada, med knappt 1300 invånare.

Han tar inte en enda bild på dessa invånare. Han är i byn i 5 dygn. Han fotograferar stenar, vägstumpar och några begravningskors.

En bok, en knappt centimeter tjock, lite drygt A-4 format. Kom 2011 på Steidel förlag. Ständigt denne förläggare.

27 polaroider med ytterligt sparsam text. Telegramartade bildtexter. Allt i linje med Franks vision. Det viktiga ligger i bilden, i svärtan och tystnaden. I bildens grå.

I boken, The Lines of my hand, från 1972 skriver han – I have been going forward, travelling my road while looking out (- -) I continue to look and search for an image that comes close to thruth. It is my choice, it is my fate, and i continue..

Sista bilden i den boken är en bild från en bukt i Nova Scotia.

I Pangnirtung låter han oss på bokens enda textsida få veta att – The peoples language is Inuktitut. One man inuk – more the people, Inuit.

Sen fortsätter han med denna nästan ”romanliknande” text:

Prefabricated homes along the main road in Pangnirtung. At times decorated window reflecting inside or outside. Stones – maybe the balance of a big sky above….

Det är allt. Bokens sista bildtext lyder: End of Pangnirtung road system.

Under den här korta resan vid den norra polcirkeln förefaller det som om världen  har upphört. Åtminstone i Robert Franks bilder.

I just den dagens kläder

In Funna bilder, Uncategorized on mars 23, 2013 at 09:04
Louis Faurer

Foto: Louis Faurer | Champion, New York, 1949-50

Den kanadensiska författaren Alice Munro, säger att hon brukar läsa berättelser som om de vore hus – Man går in och stannar där ett tag, strosar fram och tillbaka och slår sig ner där man har lust och upptäcker hur rum och korridorer förhåller sig till varandra, och hur världen där utanför förändras genom att betraktas från just dessa fönster.

Vissa bilder är sådana fönster. De förändrar vår uppfattning av de tillfälliga rum som bildas runt människor i en stad.

Louis Faurer skapar rum. Isolerade ögonblick. Reflexioner. Människor hejdade i tid och i just den dagens kläder.

He Photographed people who were attractive, but damaged, sa fotografen Elliot Erwitt.

Han är märkligt ouppmärksammad. Det är i mellankrigstidens New York, han tar sina starkaste bilder. Precis före televisionen. Han hade då en fot i modemagasinens värld och ägnade sig åt redaktionell fotografering under tjugo år, med måttliga framgångar. Hans personliga bilder är inte så många jämfört med andra fotografer och hans bilder har aldrig nått en större publik. Konstigt tycker jag, för de är mycket bra.

Mer visionär kvalité, än dokumentär merit. Han ser de socialt marginaliserade. Tiggarna i kanten på stadskartan. Lisa Liebmann skriver att  Faurers New York bilder visar människor som – Once had some money and now look like flotsam: stunned servivors who had’nt caught up with the time or recoverd from the Depression, or from the war.

Han var vän med Robert Frank om han också är den felande länken mellan Walker Evans, American Photographs och Robert Franks, The Americans, kan jag inte bedöma.

Det jag ser är sårbarheten, den inre stadens skildrare.

PS

Första gången jag hörde Louis Faurers namn, var hos den känslige Kristenhamnsfotografen Mats Holmstrand. Det är nu över trettiofem år sedan.

Under den fotografiska radarn

In Böcker on mars 11, 2013 at 19:39
Gylord_Herron3

Foto: Gaylord Herron | Ur boken Vagabond

I den förträffliga filmen, Searching for Suger Man, påminns jag om ett tidigt 70-tal. Tidsandan, lyhörd och känslig för idéer och projekt bortom det förutsägbara. Till och med Hollywood överraskade med ett antal filmer som verkar tillkomna i en glipa i tiden. I ett sorts kreativt undantagstillstånd.

Larry Clarks berömda och smått legendariska bok, Tulsa är från 1971. En annan nästan bortglömd bok, Vagabond av Gaylord Herron är från 1975. Båda fotograferna är från Tulsa, Oklahoma.

Jag köpte den senare, vårdade den ömt, visade den för några av mina fotograferande vänner och nämnde den i en intervju. Sen blev det tyst kring Gaylord Herrons namn och boken försvann in i glömskan. Hörde eller såg aldrig någon referera till den genom åren.

Ett undantag är Robert Frank som kommenterar boken femton år efter utgivningen – There was a book, Vagabond. I liked him a lot. A guy from Oklahoma? Not Larry Clark. I think he’s very good. It’s a wonderful book. I think it’s hard to get now.

I juni förra året skrev Grant McClintock en artikel, The Genesis of Vagabond, i This Land och Gaylord Herron är nu på väg tillbaka efter 40 år under den fotografiska radarn, med ett större dokumentärt projekt om hemstaden Tulsa.

Dessutom har det gjorts en liten film i tre delar om Gaylord Herron, producerad av This land-Television. Där också de två vännerna Dan Mayo och Bill Rabon som möjliggjorde bokprojektet medverkar.

– Sure, there’s anger, disillusionment in Vagabond but there is also lightness or as someone comments in the film, “There is magic.” Vagabond it is a visual poem that stands next to and up to the grittiness and bleak outlook of Larry Clark’s famous book Tulsa. The two photobook projects were contemporaneous, skriver Pete Brook på sin blogg, Prison Photography.

Vagabond är en egensinnig och grovt undervärderad bok, där målningar, teckningar, texter och fotografier samspelar. Resultatet blir en suggestiv och komplex bild av en tid och ett samhälle.

– For as much as I like the book Tulsa for its honest portrayal of a dangerous and marginal lifestyle, I equally like Herron’s tone of a marginal character expressing acceptance of himself, his history and his place within a world where the familiar and strange sit inclose relation, skriver Jeffry Ladd på bokbloggen, 5by4.

Jag tar fram Vagabond ur bokhyllan och läser de första raderna som börjar direkt på omslagets baksida.Texten är inte där satt med typsnitt utan är målad, sen avfotograferad: To Judy Herron, the best woman in the world. The madonna is asking the blind reader if perhaps he might want to be able to see love rather than darkness.

Vagabond is dedicated to Cain..

Jag inser plötsligt att jag var 22 år när boken kom och att den högst troligt hade inflytande på mitt yrkesval, om än undermedvetet.

PS

Gaylord Oscar Herron driver sedan många år en cykelaffär i Tulsa, med namnet G. Oscar– This is in a way a hobby; my first love is photography. G. Oscar is the bike persona, and Gaylord Oscar Herron is the photographer persona, säger Herron och tillägger,

– It’s schizophrenic as can be, but I’m kind of enjoying it.

 

I can’t explain my work

In Böcker, Film on januari 5, 2013 at 23:43
Foto: Saul Leiter | Near the Tanager, 1954

Foto: Saul Leiter | Near the Tanager, 1954

I belive there is such a thing as a search for beauty.

I över fyrtio år har hans arbete i princip varit okänt. Några av hans färgbilder visades på Museum of modern art i New York, 1953. Sen verkar bilderna fallit i någon sorts visuell glömska.

Nu har han återupptäckts inte minst genom boken Early Color, på Steidl förlag. Flera utställningar och böcker är på gång.

Själv blev jag direkt förälskad och köpte flera ex av boken Early color, när den kom 2006. En utmärkt present. Boken är slut på förlaget även den andra upplagan är slutsåld. Märkligt nog framgår det inte av den andra upplagan, att det var just en andra upplaga.

Det har kommit ytterligare en bok från Steidl, Saul Leiter nu även med delar av hans svartvita material. Dessutom är en till bok på gång från samma förlag, Saul Leiter, Early Black and White. Volume 1.

Leiters känslighet för färgernas klang gör att han står närmre intimiteten hos ex en europeisk målare som Bonnard än New York Street Photographer- kollegan William Klein, som är mer expressiv i sitt uttryck.

Leiter är lite mer cool. Spelar inte alla tonerna. Han väntar på en färg, går vidare till nästa. Lite kan han därför påminna om den samtida Miles Davis. En ton i taget.

Det finns andra fotografer som arbetade med färg ungefär samtidigt med Leiter exempelvis Martin E Newman, Inge Morath och Ernst Haas. Men det dominerande inom genren var den svartvita bilden.

Saul Leiter är född 1923 i Pittsburgh och brukar räknas till The New York School of Phothographers. I sina svartvita bilder kan han ibland påminna lite om en annan mycket fin och känslig fotograf, inte heller han så allmänt känd, Louis Faurer. Vän och kollega till Robert Frank.

Fadern var rabbi och det var tänkt att även Saul skulle bli det. Men när han kom till New York blev han intresserad av måleri och började att studera konst istället. Blev vän med Richard Poussettee-Dart en abstrakt expressionistisk målare som även experimenterade med fotografi. Genom honom och bilder han såg av Henri Cartier-Bresson, blev han inspirerad att börja fotografera. Vänskapen med fotografen W. Eugene Smith var också något som påverkade honom i sitt arbete.

Han var årsbarn med Diane Arbus och Richard Avedon, bodde i New York´s East Village där han rörde han sig i kretsarna kring Jackson Pollock och William de Kooning. Han arbetade under perioder som modefotograf på Harpers Bazaar och Esquire.

-One cannot say that I was successful but there was enough work to keep me busy, säger han.

Att jag väljer att skriva om Saul Leiter just nu är att jag snubblade över en trailer inför en kommande dokumentärfilm: In No Great Hurry , av Thomas Leach.

Jag blev nästan lika glad över den som när jag såg boken med hans bilder första gången. En dokumentär, så bra att den blev gjord! Saul Leiter verkar trots sina nittio år vara i god form och det visar sig att han har en underbar och varm humor.

Som svar till Twan Huys som ville intervjua honom i samband med en utställning med Leiters bilder på det Judiska museet i Amsterdam, sa han: I can’t explain my work. Go look at the pelicans in the New York Zoo. They’ll be of more use to you.

Filmen verkar i det närmaste klar och jag kommer att kasta mig över den så fort tillfälle ges.

Saul Leiters bilder är en lågmäld skildring av New York, snudd på en urban pastoral som någon kallat det. Men i så fall, i färger som för länge sedan lämnat staden.

PS.

Här kan man läsa lite mer om filmprojektet.