Den leende fotografen

Foto: Robert Doisneau | Au Bon Coin, Sant Denis, 1945

När vi hängde Robert Doisneaus bilder på våra galleriväggar i Örebro den 17 april 1981, visste vi inte hur hans namn skulle uttalas. Vi sa [döisnö] alltså dö i snö. (En mig närstående fransyska höll själv på att dö av skratt, när hon hörde vårt uttal).

Så Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm har fel när de säger att den pågående utställningen med Robert Doisneaus bilder är den första i Sverige.

Fotograficentrum visade hans bilder både i Stockholm och Örebro. (Möjligen på någon mer plats). Galleri Mazarin i Söderhamn visade också bilderna samma år. Gösta Flemming påminner om att innan dess hade Doisneaus bilder visats i två samlingsutställningar, den första i Thulehuset i Stockholm 1948, och tio år senare i en på Värmlands museum samt i Borås konstmuseum.

Så långt vårt korta fotohistoriska minne.

Att se Doisneaus bilder igen är som en sorts återseende. Att möta en vän som man visserligen inte känt eller än mindre mött. Det som slår en direkt är värmen och humorn. Han är så tydligt en representant för den klassiska, numer sällsynta ”humanistiska dokumentärfotografin”. En öppenhet mot det vardagliga och sant mänskliga i tillvaron.

Doisneau rörde sig helst i Paris södra förorter, Arcueil, Montrouge och Gentilly. Bortom boulevarderna. Ständigt flanerande och iakttagande både dråpliga och helt vanliga situationer på trottoarer och caféer, alltid med respektfullhet och ett mått av ödmjukhet.

Jag har alltid varit fascinerad av en bild där tre barn samlar kol i Saint Denis, 1945. Les glaneurs de charbon. Mellan sig har de en barnvagn att lasta i. Barnen är tecknade nästan i siluett mot floden Seine som är fylld av flytande uppbruten is. I fonden några bostadshus och lägre fabriksbyggnader helt i vintergrått. Det är en bild från en barndom som inte är min, den tillhör inte min erfarenhet. Men jag känner igen vemodet, som det går att ta på.

Det finns alltid en enkelhet på väg mot elegans i Doisneaus bilder. Små frysta ögonblick av igenkänning. Ögonblick, korta som slutartiden. Likt poem ur en diktsamling rymmer de en större berättelse om staden och dess invånare, i en viss given tid.

Det är en mycket fin utställning Kulturhuset Stadsteatern visar. Det är små bilder, brun-tonat papper. Alla, utom 9st lär vara vintage-printar vilket skulle kunna förklara den dova, för att inte säga nästan för mörka ljussättningen. Naturligtvis saknar jag vissa bilder. Jag önskar att urvalet kunde varit ännu generösare, borde kanske vara det, när det nu gäller en så viktig fotograf i den europeiska fotohistorien.

Men jag är glad över det jag ser och jag vill återvända till utställningen gång på gång, innan den plockas ner.

I utställningen visas också en film som är gjord av Clémentine Deroudille, barnbarn till Doisneau. Den heter “Robert Doisneau, le révolté du merveilleux”. Den engelska titeln är som vanligt blekare, Robert Doisneau: through the lens.

I filmen som innehåller en hel del privata familjebilder ser man också Doisneau i mer eller mindre ”arrade” situationer, klipp ur olika reportage och TV-inslag där han fotograferar på gatorna. Jag blir ändå rörd att se honom flanerande i den Parisiska geografin. Han bär nästan alltid en kamera men ännu oftare ett leende. Under 40 år fotograferade han runt och i Hallarna, en gammal marknadsplats från medeltiden. När de rev Les Halles, 1971 var han naturligtvis där. Flera av hans bilder från Hallarna återges i filmen.

Här får vi också en förklaring till hur den ikoniska bilden med det kyssande paret framför Hôtel de Ville blir till. Bakgrunden är att Doisneau som fotograf var beroende av de uppdrag han kunde få. Han tog bilden för Life magazine. Eftersom nästan inga par kysstes offentligt vid den här tidpunkten, engagerade han två unga skådespelarelever och under två dagar spelade de ett förälskat par på lite olika adresser i Paris. Bilden glömdes sen bort och blev känd först trettio år senare när den trycktes som affisch.

Personligen bryr jag mig inte om han vid andra tillfällen arrangerade bilder. Hans samlade arbete är genom sin övertygande styrka av dokumentär äkthet, bevis nog på motsatsen.

I filmen finns ett arkivklipp när han fotograferar en äldre kvinna vid ett cafébord. Filmkameran vilar först på kvinnan, sen på Doisneau: Han tar bilden och sänker sen kameran och med ett outgrundligt uttryck samtalar han med kvinnan. Det är ett ögonblick av magisk förtrolighet. Sen, klipp till bilden han tog. Ett bevis på just denna innerliga fotografiska blick. Ålder, tid, allt är bortblåst innan slutaren gjort sitt. Hon är ung igen inför Doisneaus kamera. Hennes leende på fotot säger allt.

Toshiyuki Horie, en ung japansk författare med ett stipendium i Paris, menar i filmen att Doisneaus bilder präglas av ”profound gentleness” och det är väl mitt i prick. Det är bara att hålla med. Ta er till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och se stor fotografi, befriad från trender och akademiska slöjor.

PS Utställningen ”Robert Doisneau-Förortspoeten från Paris” är producerad av Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Atelier Robert Doisneau och diChroma Photography, Madrid. Den pågår till den 25/11.

Vittnen

 

Projektet heter ”Witnesses”. Fotografen heter Mikael Jansson.

Han har mött och fotograferat de som överlevde förintelsen och som fick en fristad i Sverige. De berättar vad som hände. Vad de sett.

Ett stipendium från Micael Bindefelds stiftelse gjorde att han började arbetet. Att försöka hitta de överlevande. DN publicerar nu i klassiskt Broadsheet format en del ur det här arbetet. Känn kamerans- och papperets kraft.

–Det här projektet har förändrat mitt liv. Att få höra de här historierna, träffa de här otroliga människorna. Det har varit fantastiskt och fruktansvärt, menar han. Barn och barnbarn var med  vid flera av intervjuerna och han var helt oförberedd att det skulle bli en så stark upplevelse, säger han.

Peter Wolodarski skriver:

Se på dessa bilder och tänk på barn. Tänk på vad det innebär för en ung människa att tvingas lämna allt, förlora allt och därtill fly för sitt liv för att inte bli utplånad. Att överleva ett sådant existentiellt hot, starta om livet på nytt och dessutom orka vittna om det är enormt respektingivande. 

När DN fick frågan om att publicera denna historiska fotodokumentation, och göra den tillgänglig för en större allmänhet, var svaret givet.

Den 18 öppnar utställningen ”Witnesses” på Kulturhuset i Stockholm, med 97  svenskar som överlevde förintelsen.

Kurator för utställningen är Daniel Birnbaum.

Utställningen pågår till den 16 december.

 

Målarens fotografiska öga

Foto: Carl Wilhelmson | Hamnen i Skymning. Odaterad. Ur utställningen, Målaren som fotograf.

Måleri och fotografi, en komplex relation. En sorts kärlekshistoria med lika delar beundran och avståndstagande. Det har handlat om inspiration och rivalitet. – De som älskar svart lär bli hänförda, kunde det heta när de första fotografierna nådde en publik, samtidigt som man förundrades över en teknik där naturen självt lämnar sitt avtryck.

Fotografin var ett visuellt och mentalt genombrott som det idag är omöjligt att förstå vidden av. En tidningskommentar från tiden som Björn Axel Johansson lyfter fram i sin utmärkta bok De första fotograferna, är ur Borgå Tidning. Om Daguerreotypin fullkomnas kommer den att – verka för en total omstörtning uti teckningskonsten. Ja, inte bara det. En del menade att fotografin befriade konstnärerna från uppgiften att avbilda och på så sett möjliggjorde att den abstrakta konsten kunde växa fram. Andra hävdade att fotograferna tog jobbet från porträttmålarna.

Det har sedan länge funnits ett intresse för och forskning kring hur konstnärer använt kameran som ett led i sitt arbete. Fotografier som hjälpmedel, skisser eller förlagor för teckning och måleri. Det har publicerats massor av exempel på likheter med fotografier funna i ateljéer och de färdiga målningarna. Cézanne, Gauguin, Lautrec , Courbet är namn som brukar nämnas. Det har kommit böcker om Degas, Munchs, Strindbergs och exempelvis Magrittes fotografier. Häromåret kom ju även en bok om fotografen Zorn. Perspektivet är dock ofta begränsats till fotots roll i förhållande till den färdiga målningen.

Det man nu gör på Prins Eugens Waldemarsudde, genom utställningen Målaren som fotograf, (t.o.m. 19 02 17) är att låta konstnärernas egna fotografier presenteras som, självständiga fotografiska uttryck. Det är ett smart och mycket bra grepp. Utställningen och katalogen/boken är imponerande inte minst med tanke på hur mycket research-arbete som ligger bakom. De flesta bilderna i utställningen har aldrig visats publikt.

Bilder har spårats via släktingar, museer, samlingar och arkiv. Varje fotograferande målare presenteras i ett eget rum, kopiorna är minutiöst framställda och storlekarna varierar vilket skapar en fin dynamik när man rör sig genom rummen.

– Det är inte någon hemlighet att fotografiers användande i skapandeprocesser på måleriets område länge betraktades som ”fusk”, och som något som konstnärerna inte gärna öppet ville skylta med, skriver överintendent Karin Sidén i sitt förord. Så har det varit historiskt sett, men attityder och praktiker förändras över tid.

Niclas Östlind skriver i en av bokens essäer, ”Om måleriets och fotografins gemensamma rum”, hur den dynamiska relationen mellan fotografi och måleri fick en förnyad aktualitet under 1980-90 talen. En återkoppling till både realismen och impressionismen, menar han och exemplifierar sitt resonemang med bildexempel av Jeff Wall och Annica Karlsson Rixon – Den vridning de åstadkommer i sina arbeten gör att de två mediernas skilda tekniker, traditioner och uttryck ger färg och rymd, såväl visuellt som idémässigt, åt det rum – eller landskap – som måleriet och fotografin i själva verket alltid delat.

För första gången i Sverige tematiseras fotografins stora betydelse för svenskt måleri kring sekelskiftet 1900, skriver man i katalogen. Jag är inte riktigt säker på hur det ska uppfattas, då måleriet inte finns med i utställningen.

Konstnärerna som deltar är Oscar Björck, prins Eugen, Wilhelm von Gegerfelt, Gottfrid Kallstenius, Wilhelmina Lagerholm, Severin Nilsson, Georg Pauli, Emma Schenson, August Strindberg, Carl Wilhelmson, Anders Zorn.

Karin Sidén uttrycker en önskan att man ville få med fler kvinnliga konstnärer i urvalet, men konstaterar att man trots idogt sökande, inte lyckats hitta fler namn. Sannolikt var antalet kvinnliga konstnärer utrustade med kamera, betydligt fler än vad utställningen kan visa. Fotografier kan ha förkommit eller slängts bort, menar hon och tror att det kan finnas mer fotografier dolda i privata samlingar. Förhoppningen är att de ska bli kända, i samband med den här utställningen.

Några av Carl Wilhelmsons (1866-1928) bilder är uppseendeväckande ”moderna” i sin fotografiska attityd. En siluettbild från en hamn i skymningen med master och människor känns som en bild från 1960-talet. Så djärv och självklar i kompositionen. En annan bild från Spanien visar ett tomt gathörn. Den är från 1913. Bildytan domineras av en repad husvägg, det är en bild utan tid. Kunde vara tagen av en idag levande fotograf. Några kvinnor vid en brunn hämtar vatten i mörka lerkrus, en kvinna sitter helt fridfullt med sitt barn i famnen på en åsna. Det är vardagsögonblick fyllda av värme. En av hans starkare kompositioner visar delar av två segel vars nästan kvadratiska form upprepas i en vattenspegling. Det är oerhört elegant.

Förutom familjebilder dras flera av konstnärerna till landskaps- och molnstudier. En del naket också förstås, inte minst hos Zorn.

Wilhelm von Gegerfelt (1844-1920) en av de första svenska företrädarna för det franskinspirerade friluftsmåleriet, fotograferar bland annat några kvinnor som plockar sill ur näten i Torekov. Det är en mycket fint och säkert uppbyggd bild. 300 fotografier av konstnären har räddats åt eftervärlden, genom Torekovs kulturstiftelse. Det är utmärkt eftersom hans bilder förutom ett konstnärligt värde också beskriver miljöer som idag är helt försvunna.

Alla de medverkande konstnärerna har ur fotografisk synvinkel påfallande många bra bilder. Det beror förmodligen på att den konstnärliga blicken tränats i formella studier kring form och ljus och genom åratal i ateljéer framför stilleben och levande modeller.

Severin Nilsson är säker i komposition och ljusbehandling och han är ju även sen tidigare känd som fotograf. Georg Pauli, överraskar också med några stadsbilder med folk i farten, från Göteborg och Stockholm.

Även Strindberg är representerad i utställningen som innehåller lite drygt 130 verk. Hans experiment inom fotografi passar utmärkt in här på prins Eugens Waldemarsudde. Prinsen själv var också en utmärkt fotograf och han skriver i samband med att han köpt sin första kamera, i ett brev till modern: – Någon nytta för målningen kan det inte bli.

Idén till utställningen kommer från samtal mellan Anna Meister och Lars Engelhardt , arkivarie respektive fotograf på Waldemarsudde. Resultatet är minst sagt imponerande!

Lägger man därtill att man samtidigt också hade vernissage på en utställning med fotografier av Helene Schmitz, ”Thinking like a mountain” blir Waldemarsudde i ett slag en viktig plats för fotografin i vårt land. Hennes stora analoga färgbilder utforskar vårt förhållande till naturens krafter. En sorts storslagna meditationer över människans relation till naturens resurser. Ja, det är bara att hoppa på spårvagnen från T-centralen.

Jag rekommenderar starkt ett besök. Sällan ser man så mycket bra fotografi på ett och samma ställe.

 

PS 1. Förutom ovannämnda skribenter innehåller boken – Målaren som fotograf, texter av Leif Wigh, Eva Dahlman, Anna Meister, Eva-Lena Bengtsson, Douglas Feuk och Johan Cederlund. (Prins Eugens Waldemarsuddes utställningskatalog nr. 130:18, ISBN 978-91-86265-42-7).

PS 2. Länk till en tidigare text jag skrivit om Prins Eugens fotografier, från utställningen Två prinsar bakom kameran, 2009. Det vilar ett söndagsljus över prinsens bilder.