Två Vykort

Foto: Eva Besnyö | Romsk pojke, Ungern, 1931

När jag öppnar en bok jag inte tittat i på länge, kan jag ibland finna en utriven recension eller en handskriven lapp med något som jag antecknat ur boken. Någon gång hittar jag ett vykort som tillfälligt använts som bokmärke.

Bilden nedan av Henri Cartier-Bresson är ett exempel, som jag nyligen hittade instoppad i en bok. En man cyklar med en kontrabas på ryggen på väg till en musikfestival i Serbien. Året är 1965.

Det märkliga är att jag direkt associerade till en annan bild av en Ungersk fotograf. Även den, ett vykort som jag har haft på min vägg i arbetsrummet under mycket lång tid. 

En Romsk pojke bär en cello på ryggen, 1931 i Ungern. Fotografens namn är Eva Besnyö, född i Budapest 1910. Cellon är betydligt längre än pojken och i vänsterhanden har han stråken i högsta hugg.

Trots bildens enkelhet är kompositionen stark. Instrumentets diagonal, pojkens lätt böjda kropp när han knäar med sin börda. Vägens och trädens linjer samarbetar och leder våra blickar in i bilden, nästan genom den. Det känns som att vi skulle kunna slå följe med pojken en bit på vägen.

Båda bilderna innehåller en förväntan om det som ska hända. När instrumenten nått fram till spelkamraterna ska musiken ljuda och festen börja. Det är nästan att man redan hör de första tonerna.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte vet mycket om Eva Besnyö. Jag äger ingen bok med hennes arbeten. Det lilla jag vet är att hon har judisk bakgrund. Hennes far, advokat dog i Auschwitz.

I början av trettiotalet flyttade hon till Berlin. Hon gjorde vardagsreportage för Berliner Illustrirte Zeitung och kom senare i kontakt med en krets av socialt och politiskt engagerade intellektuella. Där fanns bland andra namn som, Lászlo Moholy-Nagy och Robert Capa.

1931 öppnade hon egen ateljé. Året därpå flyttade hon till Holland på grund av rädsla för det växande hotet från den framväxande National-Socialismen.

Efter kriget fortsatte hon sitt arbete, fick två barn. På 1970-talet var hon verksam för kvinnors rättigheter inom den feministiska rörelsen.

1999 fick hon i Berlin motta Dr. Erich Salomon Award för sitt livsverk och samma år höll Stedelijk Museum i Amsterdam en stor utställning med hennes bilder.

Jag borde verkligen veta mer om denna intressanta fotograf och för övrigt om hundratals andra kvinnliga fotografer som stått i skuggan av alla dominerande manliga fotografer, förläggare och curators.

Eva Besnyö dog 2003.

Foto: Henri Carier-Bresson | Serbien,1965

Foto: John Fernhout | Eva Besnyö, 1933-1934

Foto: Eva Besnyö | 1931

Foto: Eva Besnyö | Starnberger Strasse Berlin, 1931

Foto: Eva Besnyö | Utan titel, 1932-1939

Foto: Eva Besnyö | West Capelle, Joris Ivens och John Ferhout, 1934

Foto: Eva Besnyö | 1932

Foto: Eva Besnyö | Världsutställningen i Paris, 1937

Foto: Eva Besnyö | Paulien Citroen, Amsterdam, 1954

En outsider

Foto: John Deakin | Baloon seller, Rome – 1950-talet

Hans bilder har en rå kvalité. Han kallade sig själv: “The slum boy from Liverpool”. John Deakin föddes 1912. Han rörde sig i bohemkretsarna i Soho, London från slutet av 40-talet, genom 50-talet och en bit in i 60-talet. 

Hans porträtt av konstnärer och författare kännetecknas ofta av en brutal direkthet och ärlighet. 

Han har fotograferat konstnärer som Lucian Freud, Frank Auerbach och författaren Dylan Thomas. Han var också vän med Elizabeth Smart som skrev boken, By Grand Central Station I Sat Down and Wept.  Det var hon som sa: – “Who is John Deakin? He is a photographer with extraordinary eyes”.

Han var också vän med Francis Bacon som använde ett 40-tal av Deakins porträttbilder som arbetsmaterial i sitt måleri.

Han började fotografera 1939, efter att på en fest i en lägenhet i Paris, hittat en enkel kamera, som han plockade med sig. Under andra världskriget var han verksam som sergeant på Malta i en fotografienhet.

I slutet av 1940 talet blev han knuten till Brittiska Vogue. Det går så där i hans modekarriär. Han blir den enda i Vogue’s historia som får sparken två gånger på grund av missade fotograferingar, förlorade kameror och ett alltför häftigt drickande.

Han verkar inte ha sökt berömmelse och någon menar att han konsekvent undervärderade eller snarare nonchalerade sin begåvning.

En bok blev det med bilder från London, London Today (1949), och en om Rom, Rome Alive (1951).  Jag har inte sett någon av dessa.

Det skapades också två ”dummies” för kommande projekt, ”A steelworks and tyre factory in Genoa”, och en om Paris. Ytterliga böcker var planerade, en om Rom och en med porträtt-fotografier. Dessutom en om tatueringar. Av detta blev inget.

När han dog fann man i hans lägenhet gistna kartonger med bilder och under hans säng, mer trasiga kopior med hundöron och ibland hopvikta. Negativen, repiga och i fullständig oordning. Det fanns ingen organiserad förteckning eller några anteckningar bevarade kring bilderna. Bilderna kunde vara märkta ”Mike’s friend”, eller Jill F.

Det gjordes en utställning på Victoria and Albert Museum (The Salvage of a Photographer, 1984), 12 år efter hans död med c:a 50 bilder, mest porträtt.

Många försök att beskriva hans fotografiska gärning har slirat en del i precision. Någon menade att hans blick var skoningslös, någon annan hävdade att bilderna påminde om, ”a prison Mug shot taken by a real artist”.

Rått eller inte, det finns definitivt ett sug i hans bilder. En grafisk spontan ingivelse, det gäller såväl porträtten som gatubilderna. Porträttbilderna är tämligen hårt kopierade, stadsbilderna är betydligt mjukare, med rikare valörer och ett större tonomfång. 

Han må vara en outsider med en blick som delvis flutit i alkohol, men han gjorde ett styvt jobb och producerade en stor mängd bilder av sällsynt hög kaliber.

John Deakin dog 1972, på the Old Ship Hotel, Brighton i sviterna efter, lungcancer och en hjärtattack.

PS

 Under the Influence: John Deakin and the Lure of Soho’ är namnet på en utställning på The Photographers’ Gallery I London, 2014. Det kom även en bok med samma titel, slutsåld sedan länge.

Tyvärr har jag inte den, men väl två andra:”John Deakin, Photographs seleted & whith an Essay by Robin Muir” (National Portrait Gallery, London 1996) och ”A Maverick Eye, The Street Photography of John Deakin”, av Robin Muir, (Thames & Hudson, 2002).

(Robin Muir är tidigare bildredaktör på British Vogue och Sunday Telegraph magazine).

Länk till: johndeakin (Instagram)

Länk till: The John Deakin Archive (Instagram).

Mina två böcker med bilder av Deakin:

Bläddring ur boken: Maverick Eye, The Street Photography of John Deakin av Robin Muir
OBS! om ni väljer fullscreen – så ändra från Auto till 1080p.

En dammig fransk grusväg

Foto: R Ménard

Ibland är det den rena enkelheten som gör att jag faller för en bild. Den här hittade jag i en tysk bok från 1951 med titeln, Europa Camera. 

Fotograf är R. Ménard, Paris. Som vanligt i den här typen av böcker får man uppgifter vilken kamera som använts. I det här fallet en Rolleiflex, med en Tessar 3,5/7,5, som kördes på bländare 8 och 1/50s. 

Men man får inte veta fotografens förnamn eller var och när bilden är tagen. Bildtiteln är: ”Französiche Landstrasse”, gott så.

Den eleganta linjen, som utgörs av den dammiga grusvägen bygger kompositionen. Husen, murarna omfamnar omsorgsfullt i sin tur ägorna och de små odlingarna. En lugn ordning råder.

Det är eftermiddagsljus, någon timme kvar till ”l’apéro”. Husen hukar i värmen. Kvinnan på vägen har kanske just handlat på torget och är på väg hem.

Det lite ovanliga är möjligen perspektivet det som Pieter Bruegel ofta använde sig av, lite snett ovanifrån. Troligtvis har fotografen klättrat upp i byns kyrktorn och intill kyrkklockan halat ut sin Rolleiflex genom en av tornluckorna.

Jag minns samtal med mina filmande fotograf-kollegor på SVT, där vi sa att man skulle kunna filma fotografens öga inifrån botten av sökaren, där ljuset är på väg in mot filmen eller sensorn. Se hur ögat jagar runt som kulan i ett flipperspel. Från överkant till underkant, från vänster- till högerkant, i sin jakt efter att optimera kompositionen, genom små rörelser med kroppen eller på stativet.

All fotografi handlar om tid, ljus och mörker och skillnaden däremellan. Det vet alla. 

Bra fotografer lyckas dessutom organisera linjer och former på ett oväntat och snudd på magiskt vis.

Jag behöver bara skriva namnet Henri Cartier-Bresson, så blir det tydligt vad jag menar.