claes gabrielson

Archive for the ‘Utställningar’ Category

Med kameran i byxfickan

In Utställningar on oktober 23, 2017 at 08:58

Foto: Nils Degerman | Från utställningen, Där jag brukar gå.

Där jag brukar gå heter utställningen med Nils Degermans bilder som just nu visas på Stockholms Fotoantikvariat.

Det är en stor liten utställning i ett mycket litet galleri. Man skulle kunna kalla Degerman för en flanör med kameran i fickan. När han tidigare gick omkring med större kameror hängande på axeln, kände han en viss anspänning. En inre känsla av att behöva prestera. Numera har han en liten oansenlig, men hyfsat bra kamera i sin byxficka när han är ute och går, inget mer med det. Ibland får han syn på något som triggar hans seende och handen dyker ner i fickan och han halar upp den oansenliga kameran. Slutaren ljuder precis som på dyrare och tyngre kameror, och bilder bärs hem i sitt digitala mörker.

Det är stramt och koncentrerat. Skuggor, linjer mönster. Grafiskt konsekvent och poetiskt tolkat, i en tradition från den internationella konstruktivismen från 1920-talet. Kopiorna är suveräna med exakt kontroll kring valörer, hög- och lågdagrar.

Degermans bilder befinner sig i ett lyckligt ögonblick i ett gränsland där han företar sina promenader längs osynliga linjer mellan fotografi och mer traditionell grafik. Högtryck, djuptryck, plantryck och genomtryck, ljustryck, grafiskt blad, gravyr, litografi, etsning, träsnitt, linoleumsnitt, kopparstick, torrnål, mezzotint, collografi, akvatint, karburundumtryck, fotogravyr.. det är en vacker djungel, grafiken. Fråga inte mig var gränsen går mellan fotografi och grafik. Spelar det egentligen någon roll? Degermans bilder är nu tagna med en kamera men flera av bilderna skulle hur lätt som helst kunna passera som grafiska blad, om de tekniskt framställdes och trycktes på ett annat sätt.

En serie på åtta bilder handlar om spår i snö, som öppnar för tolkningar i många riktningar, inte minst spåret som leder rakt in i barndomen.

Degermans utkikspunkt är ett ställe på Liljeholmsbron där han kan titta ner mot en plats där bilar brukar vända. Han studerar däckavtryck, spår som skär genom snön. Tar bild efter bild, söker variationer i den vardagliga upprepningen av vändande bilar. Han registrerar mönstren och ser spåren. Ett pussel läggs och ett antal säregna och gåtfulla bilder växer fram. Fotografens konsekvens är det viktiga, om han hade avvikit från sin position, ändrat sin rutin på bron hade det inte blivit så här starkt.

Det är stiligt och som helhet en mycket imponerande svit.

Gå och se

In Utställningar on september 10, 2017 at 23:08

Foto: Paul Hansen | Flyktingflicka från Afghanistan

Jag skulle åkt till Landskrona fotofestival i fredags, det blev inte så. Jag gick till Fotografiska istället. Jag ångrar inte det.

Paul Hansens utställning ”Being There” är en ren knockout.

Jag vill inte gärna diskutera estetik, komposition, och ljusbehandling i den här typen av bilder. Hansens bilder är med tanke på omständigheterna, obegripligt skickligt utförda och det är en gåta hur han fungerar i dessa situationer socialt och mentalt.

Det är oerhört starkt och fruktansvärt. Man halvblundar eller kisar inför vissa bilder. Att människor, som går på denna jord samtidigt med oss är kapabla till detta våld är ofattbart.

Hansens bilder har en fotografisk och humanistisk kvalité som direkt skulle kunna nå in i hjärtan hos beslutsfattare på alla nivåer i vårt samhälle, inom EU och förhoppningsvis FN.

Vi vet alla att det finns fotografiska bilder som har haft en förmåga att förändra historiska skeenden. Jag tror avgjort att några av Paul Hansens bilder hör dit.

Gå och se med egna ögon.

PS

Susan Sontag har skrivit en hel del om vårt komplexa förhållande bilder från krig och konflikter

Läs min rec av Susan Sontags bok, ”Att se andras lidande”.

Läs också Stefan Nilson, ”Bilden som väckte världen”.

Att bygga bilden av en nation

In Utställningar on september 8, 2017 at 07:07

Foto: Aho & Soldan | 1930-tal

Jag tog mig till Armémuseums gård på Östermalm i Stockholm. Varför? Jo, där i en paviljong visas utställningen, Fokus Finland  3 x Aho & Soldan – en fotosläkts berättelse. Det är bilder av de två halvbröderna Heikki Aho (1895-1961) och Björn Soldan (1902-1953), pionjärer inom foto och dokumentärfilm i Finland och Heikkis dotter Claire Aho också hon fotograf och filmare som slog igenom inom mode- och reklamfotografi under femtio- och sextiotalet.

Det är en märklig upplevelse att se utställningen. Tanken slår mig att bilden av ett land, inte så lite byggs med hjälp av fotografier.

Bröderna var internationellt utbildade. De valde tidigt att skildra den unga finska nationen. Genom bilder av natur, jordbruk och den växande industrin var de delaktiga i att bygga bilden av en nation. De skildrar staden Helsingfors förvandling, i en tid före urbanisering och bilism. De producerade också över 400 dokumentärfilmer om Finland.

Fotografiskt ser det ut som fotografi gör vid den här tiden. Stundtals lite à la vår egen KW Gullers och ibland infinner sig en turistisk ton av uppvisning, se hur vi utvecklas, se våra industriella framsteg. Utrikesdepartementet var en av de främsta uppdragsgivarna.

Men det är i några av brödernas bilder från tidigt 30-talet som det bränner till och blir fotografi i egen sak. Några små kvadratiska bilder fångar min totala uppmärksamhet.

En man på en bakgård i ett snöfall, nästan helt osynlig. Ett par barnsben i siluett över en vattenpöl. Skuggorna av några människor i stark kvällssol vid ett tvättstreck, troligen fotograferade uppifrån ett fönster i ett grannhus. I sin experimenterande enkelhet, riktigt bra fotografi.

Det som är det mest fascinerande med utställningen är hur de här fotograferna från samma släkt så tydligt varit med om att konstruera den moderna Finlandsbilden. Och Claire Aho fortsätter sedan arbetet genom sina reklambilder och modefotografi.

Hon är infallsrik och säker i sin visuella övertygelse. I tidiga kommersiella färgbilder visar hon inte sällan en humoristisk ådra. Modebilderna är uppfinningsrika med ett perfekt gehör för form och färg. Hon arbetade helt ensam utan dagens apparat av assistenter, stylister och Photoshop! Det är som om hon på egen hand knådade fram den finska estetiken, innan den kom till oss via Iittala och Marimekko och allt det andra vi känner som modern finsk design.

Hon var född 1925 och hon dog 2015. Jag önskar att vi hade fått träffas och prata fotografi. Om ljus, mörker, tyg och färg och tystnaden däremellan.

PS

Utställningen Fokus Finland – 3 x Aho & Soldan- en fotosläkts berättelse, ingår i Liljevalchs hyllande av 100-års jubilerande Finland. Den visas på Liljevalchs c/o Armémuseum, Riddargatan 13, Stockholm. Obs, det är bara dagar kvar av utställningen, den slutar den 10 sept.

 

Tåspets och adrenalin

In Böcker, Utställningar on augusti 31, 2017 at 14:38

Foto: Björn Abelin | Ur boken Kuliss – Berättelser inifrån baletten

Bilderna är dova, i tungt mättade färger, nästan råa. Som om de anlänt till Sven-Harrys konstmuseum via en expedition från en sluten, mytomspunnen värld med egna koder och uttryck. En värld befolkad av dansare, balettmästare, repetitörer, inspicienter, påklädare, perukmakare, attributörer och koreologer.

Fotografen Björn Abelin har under tre års tid arbetat i Operans trånga vindlande utrymmen med dokumentationen av ett av världens äldsta danskompanier, Kungliga Baletten. Han har fått förtroendet att på plats följa arbetet när föreställningarna växer fram. Röra sig i korridorer, över och under och på scengolvet. Vara i loger och i repetitionslokaler i Operans 120 år gamla lokaler. Många av bilderna andas adrenalin och anspänning.

Bilderna är inte arrangerade utan lyhört fångade i stunden. Han utnyttjar motljus och mörker, när han bestämmer sig i sökaren. Flera bilder visar väntan och koncentration inför en entré. Andra visar dansare som sitter eller ligger på golvet, utmattade efter en intensiv prestation.

Traditionellt knivskarpt balettfoto med perfekt ljussättning lider ofta av en påtaglig stelhet. Björn Abelin gör ett fotografiskt val, att vara nära dansarna bakom scenen och att inte arbeta från publikens perspektiv. Det är ett bra val.

Trots att det handlar om fotografi och inte film kan man paradoxalt nog i vissa bilder förnimma rörelser och ljud av steg. Det är bra och ett bevis på den starka dokumentära instinkt som fotografen besitter. Dessutom är det stundtals svindlande vackert.

Utställningen heter Kuliss och det är också namnet på en bok med Abelins bilder och text av Ditte Feuk. Underrubriken är Berättelser inifrån baletten. Hon skriver ledigt, men ändå precist och initierat om dansens värld både historiskt och fram till idag. Hon inviger oss i balettkonstens detaljer och ritualer, förklarar och reder ut begrepp. Framför allt betonar hon betydelsen av dansarnas ändlösa hängivenhet, i en hård miljö med konkurrens och stenhård träning.

tekniken är grunden och passionen är bränslet. Dansarnas kroppar är i perfekt kondition. Alla dansare är enastående elitidrottare, skriver hon.

Hon berör dansarnas korta kontrakt, för de flesta på ett eller två år och skildrar nervositeten som sprider sig när listorna sätts upp i korridoren, där det står vem som fått och inte fått en roll. Men hon beskriver även den värme och vänskaplig intimitet som kan finnas dansarna emellan.

Att ett minutlångt solo kan innehålla hundratals olika moment och rörelser. Det är fascinerande läsning. Jag inser också att dansens bästa vän är koreologen, vars uppgift är att skriva ned varje steg med exakt nivå och längd. Så att det hela ska kunna upprepas och återupplivas igen.

Abelins bild där koreografen och regissören Mats Ek visar en rörelse eller position för sin bror Niklas, är ett sällsamt ögonblick, en glipa, en fotografisk öppning rakt in i ett skapande nu. Mats utsträckta arm, broderns tungt hängande armar. Däremellan ett kosmos av möjligheter och rörelser och ja, det där andra svårgripbara som stavas dans.

Jag lever nu och vill dansa det som skapas nu”, säger en dansare i boken.

Utställningen är nu och boken kommer sannolikt att leva länge.

 

Kuliss Berättelser inifrån baletten, är utgiven av Bokförlaget Arena

ISBN: 978-91-7843-506-7

Fram till den 22 oktober kan man se utställningen på Sven-Harrys konstmuseum.

Det här är jag och jag är stolt över det

In Utställningar on november 8, 2015 at 15:46
Faduma_1a

Foto: Faduma Mohamed Photography

Återigen var det dags för ett besök på fotomässan i Stockholm. Jag har många gånger sagt till mig själv att bilder, är viktigare än prylar. Men vad hjälper det. Jag skulle ljuga om inte jag finner ett barnsligt nöje i att se nya produkter. I år var jag hypertaggad över att kanske få se Sonys nya video-kamera PXW-FS5. En otroligt liten smart kamera med super 35 sensor.

Fanns den där JA! I proffsavdelningen, Nordic Cine Prozone. Ett av en handfull förproduktions exemplar som finns i Europa. Bra jobbat Engströms i Kungsbacka! Filmfotografen Dennis Erzös fick prova kameran en kväll och hade en initierad genomgång på mässan. Den väcker ett omedelbart habegär hos en gammal filmare.

Bilderna då. Det är mycket ojämnt. Det fanns dock en hel del att titta på, bland annat matbilder, sportbilder, Årets Amatörbild, Stockholm Fotomaraton mm. Sophie Odelberg visade några hissnande perspektiv i utställningen On higher ground. Mattias Klum i sin tur drog en jättepublik på lördagen när han berättade och visade sina bilder i bästa National Geographic klass.

Mässan tyngdpunkt är teknik och bilderna spelar andra fiolen. Det är ett val arrangörerna gör. Prylmarknad före utställningar. Så är det.

Det är emellertid omöjligt att inte påverkas av Pieter ten Hoopens märkligt lågintensiva bilder kring efterverkningarna av tyfonen Haiyan, på Filippinerna. Kvadratiska bilder, alla med ett tunt skimmer av tyst smärta. Han arbetar envetet, starkt med en tydlig vision och ett personligt avtryck. Han skriker inte, snarare viskar- Jag har sett det här och jag vill visa er, tycks han säga. Om och om igen.

Sen såg jag en hel vägg med bilder av ”Fadumas”, som trevade åt lite olika håll. Charmigt och osorterat, var första intrycket. Först trodde jag att Fadumas var namnet på en bildbyrå eller en bildgrupp. Sen förstod jag att bilderna var gjorda av en person. Faduma Mohamed, från Stockholm. En 26 årig lärarinna. Självlärd fotograf.

Jag kände en omedelbar sympati för energin, det spontana och uppfinningslusten i hennes bilder. Mode, blandat med kompisporträtt och en serie hon kallar AFRIKAANA. Det svartvita hand i hand med färg som nästan rinner ut över bildkanterna.

Det är kanske från det här hållet man ska söka efter nya namn utanför samlingen av medelklassiga män, som utgör huvudfåran i det offentliga fotosverige.

Faduma Mohamed visar i sina måhända en smula opolerade bilder något som många äldre etablerade fotografer saknar. Visuell fantasi och leklynne. Hennes vägg skulle kunna sammanfattas med orden: Det här är jag och jag är stolt över det, det här är min värld.

Det var fotografier som överraskade från ett oväntat håll. På väg ut från Älvsjö-mässan i novembermörkret var det hennes bilder som fick mig att tänka allt mindre på gluggar, stativ och gimbals och drönare och..

Undantaget den splitternya Sonykameran, förstås.

PS

Länk till Faduma Mohamed Photography  | Länk till Sony Kameran  |  Länk till Pieter ten Hoopen.

Hoopen

foto: Pieter ten Hoopen | Haiyan 365 Days Philippines, 2013

Faduma Mohamed galleri:

En sprucken gråskala

In Utställningar on oktober 21, 2015 at 10:17

Butterfly-dress-2

Jan Bernhardtz. Jag hade sett namnet redan när jag började fotografera i det tidiga 1970-talets Örebro. Jag visste att han kände fotografen Bengt-Göran Carlsson som var en vän till mig. Jag kände också till att de fotograferade en del tillsammans. Men vi träffades aldrig.

I helgen mötte jag honom för första gången och det skedde i just Örebro, på Black Door Gallery, där han är aktuell med utställningen – Jag sorterar mina minnen, från Örebro till Berlin.

Jan Bernhardtz är en amatör i den riktiga meningen – ”En som älskar, en lekman, icke professionell”, och med en äkta förundran över tillvaron och känsla för den svartvita bilden. Han sysslar med en sorts gatufotografi som fanns långt före vår -”Alla är fotografer”- tid. Rått ibland, men också med en lite mjukare och en mer eftertänksam bildbehandling. Det är flanörens blick, en nyfikenhet i sina bästa stunder utan avsikter. Bilder liknande dagboksanteckningar. Skisser av frånvaro – så läser jag Jan Bernhardtz bilder.

Det är bakgårdar, skyltfönster och ödetomter. Tomma trottoarer, spår av människor som oftast dragit vidare. En sprucken gråskala över en lite trasig stadskarta, stundtals blandad med ett vackert vemod. Mer Kenneth Gustavsson än Bruce Gilden.

Jan Bernhardtz flyttade till Göteborg 1971 återvände till Örebro 1985 och stannade där till 2006. Då det blev Västkusten igen. Sedan 2011 när han gick i pension har han bott i Berlin. Han har inte fotograferat aktivt under hela tiden utan gjort ett uppehåll under många år. Dock verkar flytten till Berlin blivit något av en renässans för fotograferandet. Han gör nu bilder igen, dagligen.

Stefan Nilson en av de tre grundarna av Black Door Gallery, skriver om hur det för Bernhardtz – blev en vitamininjektion att hamna i den stad som varit i händelsernas centrum under hela 1900-talet. Att uppleva och besöka lämningarna efter nazisterna, världskrig och det forna DDR. Han avslutar med att citera Bernhardtz: Jag vill att mina bilder ska lämna fler frågetecken än svar.

Den attityden går igen framför allt i utställningens nyare bilder, från Berlin. Om det beror på fotografens mognad vet jag inte, men där finns en djupare svärta och en sorts poetisk gåtfullhet, som jag vill ser mer av i framtiden och gärna i bokform! Någon som har numret till Steidl?

PS

Bilderna på utställningen som pågår till och med den 7/11, är utskrivna på akvarellpapper med kolbläck (carbon print).

Här ett par länkar till er som vill se mer av Jan Bernhardtz bilder:  Svenska Bilder ℅ Berlin och Streets Of Berlin och här är länken till Black Door Gallery.

 

Blå kraft

In Utställningar on oktober 18, 2015 at 15:06

Detalj ur verket Heliggjorda moln 2012/2015 | Nguyen Phuong Linh

”Rulla din tunga sju gånger innan du talar” – är ett talesätt i Vietnam. Det krävs försiktighet, eftertanke och förmåga att förvränga om man vill uttrycka sin åsikt i det vietnamesiska samhället. Ofta döljs kritiska budskap bakom oskyldiga och ibland humoristiska yttranden. Utställningen Mien Meo Mieng/Samtida konst från Vietnam har tagit detta som tematisk utgångspunkt. Närmast skulle titeln kunna översättas med – ”förvrängningarnas land”.

14 konstnärer deltar i utställningen på det magnifika Bildmuseet i Umeå. Skulptur, video, måleri, teckning och installation. Något traditionellt foto finns inte på utställningen, men jag fastnade för Nguyen Phuong Linh:s verk Heliggjorda moln. I likhet med många konstnärer idag, använder hon sig av bilder från nätet.

Nguyen Phuong Linh har samlat bilder av bombkrevader, rök och explosioner från olika krigsplatser runt om i världen. Sedan har hon överfört bilderna på handgjort porslin. Det påminner därför på ett märkligt sätt om klassiskt kinesiskt porslin. Bildernas blå skiftningar mot porslinets vita yta. Oskuldsfull vardag och bildernas vikt av hot och terror. En suverän lek med betydelseskiftningar.

Det är både vackert och skrämmande i sin konsekvent genomförda gestaltning. Verket består av inte mindre än 140 stycken porslinsplattor som symmetriskt svävar i rummet.

Efter att jag stått en stund framför den blå väggen av porslin och sedan vänt 180 grader för att gå ut i den starka eftermiddagssolen, inser jag när jag ser det blå forsande vattnet i Umeälven, att jag påverkats av konstnärens idé. Fotografins kraft – trots allt och verkets paradoxala skönhet.

PS

Utställningen är producerad av Bildmuseet och kurerad av Tran Luong. Assisterande kurator: Le Thuan Uyen, och pågår till och med den 1/11.

Han återvände till sin första kärlek

In Böcker, Utställningar on september 29, 2015 at 12:01

Foto: Eamonn Doyle | Ur boken ON

För mycket folk, för lite syre och för mycket böcker. Det brukar vara min sammanfattning efter det årliga besöket på bokmässan i Göteborg.

Känner väl något liknande nu, just hemkommen med mina bokpåsar.

För den fotobok-intresserade fanns i år ett alternativ eller snarare ett komplement utanför (Off) mässan, inrymt i en gammal biograflokal (sedermera Lindex-butik) på Avenyn, med det inte alltför upphetsande namnet: Fotobok Gbg 15. En sorts bokmarknad med utställningar och artist talks.

The Library project, är ett Irländskt fotobokprojekt med c:a 1000 titlar från hela världen. Samlingen finns i Dublin och här i Göteborg visades ett urval intressanta och spännande böcker.

Jag formligen studsade inför Irländaren Eamonn Doyles nya bok ”ON”.

Den tidigare DJ:en och techno-skivbolagsgrundaren (D1 Recording) har nu efter 20 år återvänt till sin första kärlek: fotografin. Det är en mycket stark bok, dynamisk och kontrastrik. Generös layout med utfallande bilder. Låga vinklar, människor frusna i sina rörelser, nästan flytande längs Dublins gator och gränder. En övertygande och vacker bok.

Här finns en länk, där man kan se flera av uppslagen i boken. Formgivaren heter Niall Sweeney (Pony Ltd).

Eamonn Doyles första bok heter, ”i”. Så här skrev Martin Parr, om den:

This unknown photographer had shot on the streets of Dublin, often from behind the subjects, and produced a most lyrical set of photographs and a wonderful book. Self-published, with an edition of 750, it has to be one of this year’s sleepers as this compelling contribution to street photography makes its mark.

This is the best new street photobook I have seen for a decade”.

Här finns en länk till Doyles bok ”i”.

Fotobok Gbg 15, kunde man även ta del av 50 skisser eller förlagor så kallade fotoboks-dummies, som var nominerade till ”Dummy Award Kassel 2015”. Dessutom fanns en utställning med ett urval böcker gjorda av trettio välrenommerade kuratorer, fotografer och publicister också denna med koppling till Kassel: Best Photobooks 2014.

Om detta inte räckte, kunde man se ytterligare 11 nordiska dummies, nominerade av Forbundet Frie Fotografer och Fotogalleriet Oslo.

Jag gillade det här initiativet trots den lite ”smala” inramningen. Hoppas att det hela kan bli ett permanent tillägg till den traditionella bokmässan och att det kan växa med åren och locka massor av fotoboksentusiaster och förlag till Göteborg.

Fotoboken i alla dess former, temperament och utföranden verkar vara i fin form i Göteborg och för övrigt i hela landet just nu, och det är mycket glädjande!

PS bakom Fotobok Gbg 15 ligger, förutom den allestädes närvarande Tommy Arvidson (Om fotoboken), Hasselblad Centers Vänner, Akademin Valand, HDK, Hasselbladstiftelsen, SFF, Fotoförfattarna, Studio Moss m.fl.

Nedan några bilder från Fotobok Gbg 15 av Hendrik Zeitler.

En solgata genom en uppväxt

In Böcker, Utställningar on augusti 14, 2015 at 11:28
Brygga

Foto: Erik Centerwall (bilden beskuren) | Ur boken, Sommar i hela världen. 

– ”Boken ger en så otroligt fin bild av en skör och kort tid i livet. Gemenskapen kring ritualerna i mörkrummet. Sökandet efter något större. 

Tystnaden kring en tom parkbänk vid vattnet. Frihet och förändring.

Bilderna innehåller inte så mycket människor och är inte dramatiska, snarare motsatsen. Solreflexer i tak och fönster. Fläckar av snö på hustaken. Människor i motljus på en bro. En man i en båt varvar nästan vårrusigt upp en svallvåg med sin utombordare på väg mot öppnare vatten. Björkars grafik mot grå dimma.

Det är år 1957 i en småstad vid havet och jag tycker mycket om den här lilla boken”.

Så skrev jag om Erik Centerwalls förra bok, Vårvinter – i en stad vid havet, (utg.2013)

Nu kommer han med en ny bok, Sommar i hela världen.

Boken är en  fördjupning i den tid i varje människas liv när man upptäcker sig själv och med en kameras hjälp blir varse människorna och tingen omkring. Det är också en berättelse om att upptäcka storstan.

”Det var en tid då tvättbryggorna fanns kvar utanför stan även om ingen använde dem längre. Insekterna fastnade i flugpapperet, men barnen hartsade inte längre vid fönstren, Hylands hörna gick fortfarande i radion, längst inne i garderoben låg mörkläggningsgardinerna kvar, ute vid insjön hängde skägglaven fortfarande från träden, lövhögarna på hösten kunde fortfarande orsaka barnförlamning, köttbullar fanns i konservburkar, mamma hade en ozelotpäls.” Skriver han.

Ledigt noterar han Stetsonhattar, flickornas getingmidjor, prinsessornas besök i staden och en lilafärgad Studebaker.

Men det här är inte nostalgi. Det handlar snarare om en speciell sorts melankoli som vilar i osäkerheten inför ett uppbrott, men som samtidigt bär med sig en sprittande förhoppning att livet på allvar ska börja.

Den unge Erik Centerwall finner en fristad i mörkrummet och i ljuset från förstoringsapparaten tycker han sig kunna få bestämma och med hjälp av en ny sorts uppmärksamhet, få kontroll över osäkerhet och rädsla. Kameran och den ljuskänsliga filmen hjälper honom att upptäcka världen, utanför det egna jaget.

Åns forsar och virvlar, backen ner mot viken och gatorna som flödar av ljus – allt är i rörelse, på väg mot havet och storstaden. Erik Centerwalls bilder och minnesfragment formar en solgata genom en uppväxt.

Hans minnen rör sig fritt mellan lärare, föräldrar och skolkamrater. Skogens genomskinlighet, ljus och skuggor över asfalt och kullerstenar. En stege lutar sig mot en klippa men står på havsbotten. En tjej på Vespa med brun skinnjacka och kort svart hår – hon är visst från Stockholm. Allt noterar den unge Erik.

En ung man i siluett med grafisk pregnans gående på en brygga, är elegant komponerad och exakt fångad i steget. Är det möjligen fotografens alter ego på väg mot storstaden?

Bilderna från Stockholm är lite mer på distans, men lika känsliga inför ljusets skiftningar som bilderna från Härnösand.

Bokens styrka är framför allt att bilderna oftast, inte bara avbildar som fotografier tenderar att göra, utan samtidigt också beskriver något annat.

Det här kan fotografen naturligtvis inte alltid kontrollera. Bilderna når direkt betraktarens egna erfarenheter och det är där som i all bra fotografi, tolkningarna och upplevelserna blir till.

Det är fotografins mysterium och makt.

Jag inledde med att säga att jag tyckte mycket om Erik Centerwalls förra bok.

Jag tycker också mycket om den här.

PS

Det blir utställning också, på Galleri PS, Norrbackagatan 46, Stockholm

Vernissage 27/8 kl 16-20

Utställningen pågår tom den 13/9

Länk till hela mitt inlägg om boken, Vårvinter – i en stad vid havet

Vårvinter – i en stad vid havet, Ease Editors ISBN: 978-91-980740-0-0

Sommar i hela världen, Ease Editors ISBN: 978-91-980740-1-7

(Bildbehandlingen är utförd av Tommy Hallman. Form: Tobias Centerwall. Bearbetning av tryck, Stefan Ohlsson och Eva-Teréz Gölin. Rådgivning: Stina Brockman).

 

Frånvaro av färg

In Böcker, Utställningar on juni 17, 2015 at 08:35
17

Foto: Thomas Wågström | Ur boken Svart

Svart, heter den tunna boken av Thomas Wågström. Svarta pärmar. 23 svartvita bilder som alla utgår från den fotografiska svärtan. Det liknar mest en diktsamling. I mina ögon är det också det.

Jag har alltid uppfattat fotografin som ett språk som står närmare poesins än romanens. Silversalternas egenskap att svartna under påverkan av ljus är kemins bidrag till oss fotografer. Skuggor och fragment fångade på ett ljuskänsligt material tycks stå närmare minnet och den egna blicken.

Svart kan definieras som frånvaron av alla andra färger, ett tomrum. I Photoshop uttrycks det i RGB: #000000. En del tycker det är en vacker och mycket precis definition.

Thomas Wågström verkar i den här boken vilja söka sig tillbaka till fotografins grundackord, som rör urformer snarare än tid. Svart på bekostnad av rörelsens och gråskalans alla valörer. På spaning efter magi.

Jag tycker om det. Flera av bilderna är suggestiva, dunkelt tvetydiga och ja, vackra. Det påminner mig om mysteriet i mörkrummet förr i världen när bilderna växte fram i framkallaren och man förvånades varje gång. Ljuset från förstoringsapparaten, det svarta silvret. Från fotopapprets vithet till det svagt grå i början av varje ny berättelse. Den upphetsningen från mörkrumstiden, liknar något av det jag förnimmer inför flera av bilderna i Thomas Wågströms senaste bok.

Boken innehåller en dikt (?) eller 23 st, en-rad långa textfragment, av poeten Marie Lundquist. Där kan man bland annat läsa följande mening:

Svart är ljusets förutsättning.

Tack! Gott så.

PS

Bilderna visas på Stockholms Fotoantikvariat på Torkelknutssonsgatan 31, till och med den 10:e juli.

Spring dit, för en stunds vila från stadens larm.

(Bokens ISBN nr: 978 91 637 8018 9)

Här en länk till ett tidigare inlägg om Wågströms arbete med Kenneth Gustavssons bilder.