claes gabrielson

Archive for the ‘Utställningar’ Category

Det här är jag och jag är stolt över det

In Utställningar on november 8, 2015 at 15:46
Faduma_1a

Foto: Faduma Mohamed Photography

Återigen var det dags för ett besök på fotomässan i Stockholm. Jag har många gånger sagt till mig själv att bilder, är viktigare än prylar. Men vad hjälper det. Jag skulle ljuga om inte jag finner ett barnsligt nöje i att se nya produkter. I år var jag hypertaggad över att kanske få se Sonys nya video-kamera PXW-FS5. En otroligt liten smart kamera med super 35 sensor.

Fanns den där JA! I proffsavdelningen, Nordic Cine Prozone. Ett av en handfull förproduktions exemplar som finns i Europa. Bra jobbat Engströms i Kungsbacka! Filmfotografen Dennis Erzös fick prova kameran en kväll och hade en initierad genomgång på mässan. Den väcker ett omedelbart habegär hos en gammal filmare.

Bilderna då. Det är mycket ojämnt. Det fanns dock en hel del att titta på, bland annat matbilder, sportbilder, Årets Amatörbild, Stockholm Fotomaraton mm. Sophie Odelberg visade några hissnande perspektiv i utställningen On higher ground. Mattias Klum i sin tur drog en jättepublik på lördagen när han berättade och visade sina bilder i bästa National Geographic klass.

Mässan tyngdpunkt är teknik och bilderna spelar andra fiolen. Det är ett val arrangörerna gör. Prylmarknad före utställningar. Så är det.

Det är emellertid omöjligt att inte påverkas av Pieter ten Hoopens märkligt lågintensiva bilder kring efterverkningarna av tyfonen Haiyan, på Filippinerna. Kvadratiska bilder, alla med ett tunt skimmer av tyst smärta. Han arbetar envetet, starkt med en tydlig vision och ett personligt avtryck. Han skriker inte, snarare viskar- Jag har sett det här och jag vill visa er, tycks han säga. Om och om igen.

Sen såg jag en hel vägg med bilder av ”Fadumas”, som trevade åt lite olika håll. Charmigt och osorterat, var första intrycket. Först trodde jag att Fadumas var namnet på en bildbyrå eller en bildgrupp. Sen förstod jag att bilderna var gjorda av en person. Faduma Mohamed, från Stockholm. En 26 årig lärarinna. Självlärd fotograf.

Jag kände en omedelbar sympati för energin, det spontana och uppfinningslusten i hennes bilder. Mode, blandat med kompisporträtt och en serie hon kallar AFRIKAANA. Det svartvita hand i hand med färg som nästan rinner ut över bildkanterna.

Det är kanske från det här hållet man ska söka efter nya namn utanför samlingen av medelklassiga män, som utgör huvudfåran i det offentliga fotosverige.

Faduma Mohamed visar i sina måhända en smula opolerade bilder något som många äldre etablerade fotografer saknar. Visuell fantasi och leklynne. Hennes vägg skulle kunna sammanfattas med orden: Det här är jag och jag är stolt över det, det här är min värld.

Det var fotografier som överraskade från ett oväntat håll. På väg ut från Älvsjö-mässan i novembermörkret var det hennes bilder som fick mig att tänka allt mindre på gluggar, stativ och gimbals och drönare och..

Undantaget den splitternya Sonykameran, förstås.

PS

Länk till Faduma Mohamed Photography  | Länk till Sony Kameran  |  Länk till Pieter ten Hoopen.

Hoopen

foto: Pieter ten Hoopen | Haiyan 365 Days Philippines, 2013

Faduma Mohamed galleri:

En sprucken gråskala

In Utställningar on oktober 21, 2015 at 10:17

Butterfly-dress-2

Jan Bernhardtz. Jag hade sett namnet redan när jag började fotografera i det tidiga 1970-talets Örebro. Jag visste att han kände fotografen Bengt-Göran Carlsson som var en vän till mig. Jag kände också till att de fotograferade en del tillsammans. Men vi träffades aldrig.

I helgen mötte jag honom för första gången och det skedde i just Örebro, på Black Door Gallery, där han är aktuell med utställningen – Jag sorterar mina minnen, från Örebro till Berlin.

Jan Bernhardtz är en amatör i den riktiga meningen – ”En som älskar, en lekman, icke professionell”, och med en äkta förundran över tillvaron och känsla för den svartvita bilden. Han sysslar med en sorts gatufotografi som fanns långt före vår -”Alla är fotografer”- tid. Rått ibland, men också med en lite mjukare och en mer eftertänksam bildbehandling. Det är flanörens blick, en nyfikenhet i sina bästa stunder utan avsikter. Bilder liknande dagboksanteckningar. Skisser av frånvaro – så läser jag Jan Bernhardtz bilder.

Det är bakgårdar, skyltfönster och ödetomter. Tomma trottoarer, spår av människor som oftast dragit vidare. En sprucken gråskala över en lite trasig stadskarta, stundtals blandad med ett vackert vemod. Mer Kenneth Gustavsson än Bruce Gilden.

Jan Bernhardtz flyttade till Göteborg 1971 återvände till Örebro 1985 och stannade där till 2006. Då det blev Västkusten igen. Sedan 2011 när han gick i pension har han bott i Berlin. Han har inte fotograferat aktivt under hela tiden utan gjort ett uppehåll under många år. Dock verkar flytten till Berlin blivit något av en renässans för fotograferandet. Han gör nu bilder igen, dagligen.

Stefan Nilson en av de tre grundarna av Black Door Gallery, skriver om hur det för Bernhardtz – blev en vitamininjektion att hamna i den stad som varit i händelsernas centrum under hela 1900-talet. Att uppleva och besöka lämningarna efter nazisterna, världskrig och det forna DDR. Han avslutar med att citera Bernhardtz: Jag vill att mina bilder ska lämna fler frågetecken än svar.

Den attityden går igen framför allt i utställningens nyare bilder, från Berlin. Om det beror på fotografens mognad vet jag inte, men där finns en djupare svärta och en sorts poetisk gåtfullhet, som jag vill ser mer av i framtiden och gärna i bokform! Någon som har numret till Steidl?

PS

Bilderna på utställningen som pågår till och med den 7/11, är utskrivna på akvarellpapper med kolbläck (carbon print).

Här ett par länkar till er som vill se mer av Jan Bernhardtz bilder:  Svenska Bilder ℅ Berlin och Streets Of Berlin och här är länken till Black Door Gallery.

 

Blå kraft

In Utställningar on oktober 18, 2015 at 15:06

Detalj ur verket Heliggjorda moln 2012/2015 | Nguyen Phuong Linh

”Rulla din tunga sju gånger innan du talar” – är ett talesätt i Vietnam. Det krävs försiktighet, eftertanke och förmåga att förvränga om man vill uttrycka sin åsikt i det vietnamesiska samhället. Ofta döljs kritiska budskap bakom oskyldiga och ibland humoristiska yttranden. Utställningen Mien Meo Mieng/Samtida konst från Vietnam har tagit detta som tematisk utgångspunkt. Närmast skulle titeln kunna översättas med – ”förvrängningarnas land”.

14 konstnärer deltar i utställningen på det magnifika Bildmuseet i Umeå. Skulptur, video, måleri, teckning och installation. Något traditionellt foto finns inte på utställningen, men jag fastnade för Nguyen Phuong Linh:s verk Heliggjorda moln. I likhet med många konstnärer idag, använder hon sig av bilder från nätet.

Nguyen Phuong Linh har samlat bilder av bombkrevader, rök och explosioner från olika krigsplatser runt om i världen. Sedan har hon överfört bilderna på handgjort porslin. Det påminner därför på ett märkligt sätt om klassiskt kinesiskt porslin. Bildernas blå skiftningar mot porslinets vita yta. Oskuldsfull vardag och bildernas vikt av hot och terror. En suverän lek med betydelseskiftningar.

Det är både vackert och skrämmande i sin konsekvent genomförda gestaltning. Verket består av inte mindre än 140 stycken porslinsplattor som symmetriskt svävar i rummet.

Efter att jag stått en stund framför den blå väggen av porslin och sedan vänt 180 grader för att gå ut i den starka eftermiddagssolen, inser jag när jag ser det blå forsande vattnet i Umeälven, att jag påverkats av konstnärens idé. Fotografins kraft – trots allt och verkets paradoxala skönhet.

PS

Utställningen är producerad av Bildmuseet och kurerad av Tran Luong. Assisterande kurator: Le Thuan Uyen, och pågår till och med den 1/11.

Han återvände till sin första kärlek

In Böcker, Utställningar on september 29, 2015 at 12:01

Foto: Eamonn Doyle | Ur boken ON

För mycket folk, för lite syre och för mycket böcker. Det brukar vara min sammanfattning efter det årliga besöket på bokmässan i Göteborg.

Känner väl något liknande nu, just hemkommen med mina bokpåsar.

För den fotobok-intresserade fanns i år ett alternativ eller snarare ett komplement utanför (Off) mässan, inrymt i en gammal biograflokal (sedermera Lindex-butik) på Avenyn, med det inte alltför upphetsande namnet: Fotobok Gbg 15. En sorts bokmarknad med utställningar och artist talks.

The Library project, är ett Irländskt fotobokprojekt med c:a 1000 titlar från hela världen. Samlingen finns i Dublin och här i Göteborg visades ett urval intressanta och spännande böcker.

Jag formligen studsade inför Irländaren Eamonn Doyles nya bok ”ON”.

Den tidigare DJ:en och techno-skivbolagsgrundaren (D1 Recording) har nu efter 20 år återvänt till sin första kärlek: fotografin. Det är en mycket stark bok, dynamisk och kontrastrik. Generös layout med utfallande bilder. Låga vinklar, människor frusna i sina rörelser, nästan flytande längs Dublins gator och gränder. En övertygande och vacker bok.

Här finns en länk, där man kan se flera av uppslagen i boken. Formgivaren heter Niall Sweeney (Pony Ltd).

Eamonn Doyles första bok heter, ”i”. Så här skrev Martin Parr, om den:

This unknown photographer had shot on the streets of Dublin, often from behind the subjects, and produced a most lyrical set of photographs and a wonderful book. Self-published, with an edition of 750, it has to be one of this year’s sleepers as this compelling contribution to street photography makes its mark.

This is the best new street photobook I have seen for a decade”.

Här finns en länk till Doyles bok ”i”.

Fotobok Gbg 15, kunde man även ta del av 50 skisser eller förlagor så kallade fotoboks-dummies, som var nominerade till ”Dummy Award Kassel 2015”. Dessutom fanns en utställning med ett urval böcker gjorda av trettio välrenommerade kuratorer, fotografer och publicister också denna med koppling till Kassel: Best Photobooks 2014.

Om detta inte räckte, kunde man se ytterligare 11 nordiska dummies, nominerade av Forbundet Frie Fotografer och Fotogalleriet Oslo.

Jag gillade det här initiativet trots den lite ”smala” inramningen. Hoppas att det hela kan bli ett permanent tillägg till den traditionella bokmässan och att det kan växa med åren och locka massor av fotoboksentusiaster och förlag till Göteborg.

Fotoboken i alla dess former, temperament och utföranden verkar vara i fin form i Göteborg och för övrigt i hela landet just nu, och det är mycket glädjande!

PS bakom Fotobok Gbg 15 ligger, förutom den allestädes närvarande Tommy Arvidson (Om fotoboken), Hasselblad Centers Vänner, Akademin Valand, HDK, Hasselbladstiftelsen, SFF, Fotoförfattarna, Studio Moss m.fl.

Nedan några bilder från Fotobok Gbg 15 av Hendrik Zeitler.

En solgata genom en uppväxt

In Böcker, Utställningar on augusti 14, 2015 at 11:28
Brygga

Foto: Erik Centerwall (bilden beskuren) | Ur boken, Sommar i hela världen. 

– ”Boken ger en så otroligt fin bild av en skör och kort tid i livet. Gemenskapen kring ritualerna i mörkrummet. Sökandet efter något större. 

Tystnaden kring en tom parkbänk vid vattnet. Frihet och förändring.

Bilderna innehåller inte så mycket människor och är inte dramatiska, snarare motsatsen. Solreflexer i tak och fönster. Fläckar av snö på hustaken. Människor i motljus på en bro. En man i en båt varvar nästan vårrusigt upp en svallvåg med sin utombordare på väg mot öppnare vatten. Björkars grafik mot grå dimma.

Det är år 1957 i en småstad vid havet och jag tycker mycket om den här lilla boken”.

Så skrev jag om Erik Centerwalls förra bok, Vårvinter – i en stad vid havet, (utg.2013)

Nu kommer han med en ny bok, Sommar i hela världen.

Boken är en  fördjupning i den tid i varje människas liv när man upptäcker sig själv och med en kameras hjälp blir varse människorna och tingen omkring. Det är också en berättelse om att upptäcka storstan.

”Det var en tid då tvättbryggorna fanns kvar utanför stan även om ingen använde dem längre. Insekterna fastnade i flugpapperet, men barnen hartsade inte längre vid fönstren, Hylands hörna gick fortfarande i radion, längst inne i garderoben låg mörkläggningsgardinerna kvar, ute vid insjön hängde skägglaven fortfarande från träden, lövhögarna på hösten kunde fortfarande orsaka barnförlamning, köttbullar fanns i konservburkar, mamma hade en ozelotpäls.” Skriver han.

Ledigt noterar han Stetsonhattar, flickornas getingmidjor, prinsessornas besök i staden och en lilafärgad Studebaker.

Men det här är inte nostalgi. Det handlar snarare om en speciell sorts melankoli som vilar i osäkerheten inför ett uppbrott, men som samtidigt bär med sig en sprittande förhoppning att livet på allvar ska börja.

Den unge Erik Centerwall finner en fristad i mörkrummet och i ljuset från förstoringsapparaten tycker han sig kunna få bestämma och med hjälp av en ny sorts uppmärksamhet, få kontroll över osäkerhet och rädsla. Kameran och den ljuskänsliga filmen hjälper honom att upptäcka världen, utanför det egna jaget.

Åns forsar och virvlar, backen ner mot viken och gatorna som flödar av ljus – allt är i rörelse, på väg mot havet och storstaden. Erik Centerwalls bilder och minnesfragment formar en solgata genom en uppväxt.

Hans minnen rör sig fritt mellan lärare, föräldrar och skolkamrater. Skogens genomskinlighet, ljus och skuggor över asfalt och kullerstenar. En stege lutar sig mot en klippa men står på havsbotten. En tjej på Vespa med brun skinnjacka och kort svart hår – hon är visst från Stockholm. Allt noterar den unge Erik.

En ung man i siluett med grafisk pregnans gående på en brygga, är elegant komponerad och exakt fångad i steget. Är det möjligen fotografens alter ego på väg mot storstaden?

Bilderna från Stockholm är lite mer på distans, men lika känsliga inför ljusets skiftningar som bilderna från Härnösand.

Bokens styrka är framför allt att bilderna oftast, inte bara avbildar som fotografier tenderar att göra, utan samtidigt också beskriver något annat.

Det här kan fotografen naturligtvis inte alltid kontrollera. Bilderna når direkt betraktarens egna erfarenheter och det är där som i all bra fotografi, tolkningarna och upplevelserna blir till.

Det är fotografins mysterium och makt.

Jag inledde med att säga att jag tyckte mycket om Erik Centerwalls förra bok.

Jag tycker också mycket om den här.

PS

Det blir utställning också, på Galleri PS, Norrbackagatan 46, Stockholm

Vernissage 27/8 kl 16-20

Utställningen pågår tom den 13/9

Länk till hela mitt inlägg om boken, Vårvinter – i en stad vid havet

Vårvinter – i en stad vid havet, Ease Editors ISBN: 978-91-980740-0-0

Sommar i hela världen, Ease Editors ISBN: 978-91-980740-1-7

(Bildbehandlingen är utförd av Tommy Hallman. Form: Tobias Centerwall. Bearbetning av tryck, Stefan Ohlsson och Eva-Teréz Gölin. Rådgivning: Stina Brockman).

 

Frånvaro av färg

In Böcker, Utställningar on juni 17, 2015 at 08:35
17

Foto: Thomas Wågström | Ur boken Svart

Svart, heter den tunna boken av Thomas Wågström. Svarta pärmar. 23 svartvita bilder som alla utgår från den fotografiska svärtan. Det liknar mest en diktsamling. I mina ögon är det också det.

Jag har alltid uppfattat fotografin som ett språk som står närmare poesins än romanens. Silversalternas egenskap att svartna under påverkan av ljus är kemins bidrag till oss fotografer. Skuggor och fragment fångade på ett ljuskänsligt material tycks stå närmare minnet och den egna blicken.

Svart kan definieras som frånvaron av alla andra färger, ett tomrum. I Photoshop uttrycks det i RGB: #000000. En del tycker det är en vacker och mycket precis definition.

Thomas Wågström verkar i den här boken vilja söka sig tillbaka till fotografins grundackord, som rör urformer snarare än tid. Svart på bekostnad av rörelsens och gråskalans alla valörer. På spaning efter magi.

Jag tycker om det. Flera av bilderna är suggestiva, dunkelt tvetydiga och ja, vackra. Det påminner mig om mysteriet i mörkrummet förr i världen när bilderna växte fram i framkallaren och man förvånades varje gång. Ljuset från förstoringsapparaten, det svarta silvret. Från fotopapprets vithet till det svagt grå i början av varje ny berättelse. Den upphetsningen från mörkrumstiden, liknar något av det jag förnimmer inför flera av bilderna i Thomas Wågströms senaste bok.

Boken innehåller en dikt (?) eller 23 st, en-rad långa textfragment, av poeten Marie Lundquist. Där kan man bland annat läsa följande mening:

Svart är ljusets förutsättning.

Tack! Gott så.

PS

Bilderna visas på Stockholms Fotoantikvariat på Torkelknutssonsgatan 31, till och med den 10:e juli.

Spring dit, för en stunds vila från stadens larm.

(Bokens ISBN nr: 978 91 637 8018 9)

Här en länk till ett tidigare inlägg om Wågströms arbete med Kenneth Gustavssons bilder.

 

 

En värd att tro på

In Utställningar on juni 12, 2015 at 15:48

 

CG_2610

Foto: Claes Gabrielson | från utställningen A world I can belive in. Det Nationale Fotomuseum, Köpenhamn

Det är en stor och mäktig utställning som just öppnat i Det Nationale Fotomusem, inrymt i det Kongelige Biblioteket i Köpenhamn (”Svarta diamanten”, på Søren Kirkegaards Plads 1). Fotografen heter Joakim Eskildsen. Utställningen är ovanligt intressant genom att den skildrar processen kring sju olika bokprojekt.

Här finns bilder från själva tagnings-ögoblicket, till den färdiga kopian och vidare – från enstaka bilder till färdig bok. På väggarna hänger, förutom fotografier i olika format anpassade till varje berättelse, även ett stort antal kontaktkartor och serier av mindre bilder från urvalsarbetet. Allt som lett fram till de slutliga utställningsbilderna.

I montrar ligger arbetskopior, skissbilder, ”dummies”, anteckningsböcker. Verktyg för att skildra vägen från idé till färdig bok.

Det hela känns som att få en glimt av en arbetsprocess genom en glipa i en mörkrumsgardin. En inblick i något som man som utställningsbesökare normalt inte får ta del av. En skymt av en bakomliggande tankevärld till de olika böckerna. I en fotoask ligger exempelvis bunt på bunt med utskrivna bilder, hopsatta med gummiband. Arrangemanget får mig att tänka på barndomens filmissar. De är för övrigt i nästan samma storlek.

Joakim Eskildsen är född 1971, började fotografera i 14-års åldern. 1993 deltog han i en workshop med Ritva Kovalainen och kom på sätt i kontakt med ett antal finska fotografer som hade börjat göra personliga, sparsmakade oftast handbundna böcker. Små serier på noga utvalt papper. Det ledde till att han flyttade till Helsingfors och fortsatte sin utbildning där på, The University of Art and Design(UIAH, numera Aalto University).

Där gjorde han sin första bok Nordtegn, Nordic Signs år 1995. Bilderna är från Norge, Scotland, Danmark, Sverige, Island och Färöarna. Boken är en del i Penti Sammallahti´s, Opus-serie. På utställningen ingår 50 vintage-bilder från utställningen som tidigare visats på Brandts, år 1994.

Tre år senare kom Bluetide, om ett litet fiskesamhälle i norra Portugal. I den boken samarbetar han för första gången med poeten Cia Rinne. Han använder som alltid analog teknik och metoden är som tidigare: många resor och vistelse en längre tid på varje plats. Boken, iChickenMoon med bilder från Sydafrika, kom år 1999.

The Roma Journeys är det stora dokumentära arbetet som blev resultatet av åstskilliga resor under sex år för att skildra Romers liv i sju olika länder. Boken kom ut på Steidl, år 2007 och trycktes i ytterligare en upplaga 2009.

På uppdrag av Kira Pollack, Director of Photography på Time Magazine, gör han år 2011 en dokumentation kring människor som lever under den officiella ”fattigdomsgränsen” i USA. Bilder från fem stater, kring myten om den Amerikanska Drömmen. Boken American Realities, är planerad att komma i år, även den på Steidl.

Utställningen i den magnifika ”Svarta Diamanten” innehåller även två pågående projekt, det ena från Kuba och det andra, Home Works, rör den egna familjen.

Joakim Eskildsen verkar ha ett finger med i allt på den här utställningen. Han står för både idé och utformning och dessutom för text och layout till den tillhörande lilla katalogen. Allt är snyggt presenterat och det är en mycket bra fotograf vars starka engagemang i andra människors livsvillkor verkar vara en avgörande drivkraft.

Det handlar om ett sätt att se på världen. Det är viktigt att tro på en bättre värld säger han. Alla problem – krig, sjukdomar och fattigdom, gör att det kräver disciplin att vara optimist menar han.

– Jeg försøker at samle fotografier af en verden, jeg kan tro på, som giver mig håb og øjeblikke af magi.

PS

Länk till Eskildsens hemsida.

Utställningen på Det Nationale Fotomuseum, ingår i Copenhagen Photo festival som är utsprid över hela Köpenhamn på museer, gallerier och på andra mer oväntade platser. (Malmö och Helsingborg finns också med på ett hörn). Joakim Eskildsens utställning pågår generöst nog hela året!

Ett besök rekommenderas varmt.

Foto: Joakim Eskildsen | De sju böcker som ingår i utställningen, A world I can belive in

 

 

 

 

 

Fyra systrar

In Böcker, Utställningar on februari 1, 2015 at 12:11
Systrarna Brown_1975

Foto: © Nicholas Nixon | The second (and first surviving) portrait from 1975: left to right, Heather, Mimi, BeBe and Laurie, in New Canaan, Connecticut.

Fyra systrar fotograferade en gång varje, år under 40 år.

Den första bilden togs sommaren 1974, men den kasserades. Året därpå tog fotografen Nicholas Nixon en ny bild på sin fru BeBe och hennes tre systrar. Heather var 23 år gammal det året, Mimmi 15, BeBe 25 och Laurie var 21.

Han fortsatte sedan med samma ritual, en gruppbild varje år under 40 år med en 18×24 cm, storformatskamera.

Det hela växte fram för att vi hade tråkigt säger Nicholas Nixon. – “We’d go down to visit BeBe’s parents on weekends. It was kind of boring, a lot of socialising, we were expected to show up for dinner every day … Out of a friendly desperation, I said: ‘Let’s take a picture, säger han i en Guardian-artikel av Sean O’Hagan, med anledning av en stor utställning på MoMa i New York som avslutades nu i januari.

Trots det enkla greppet, en gruppbild med samma personer år efter år i exakt samma ordning, har hela projektet en mycket stark suggestion. När 36 bilder visades på en utställning i Granada, Spanien, sägs det att besökare grät öppet.

Var och en av systrarna har genom åren kunnat vara med och välja vilken bild som skulle få representera just det året, en process som på senare år blivit mer och mer av ett gemensamt arbete.

Vilka är de här systrarna Brown? Det får vi egentligen aldrig veta. Vi får information om deras klädval och frisyrer. – Vi tog på oss de kläder vi kände för den dagen, helt enkelt säger Bebe Nixon i en intervju. Sammanhållningen mellan systrarna, tycks också öka med åren. Det syns på armarna, kropparnas hållning, en hand på en axel, ansiktsuttryck osv. Eller är det ett uttryck för en ökad medvetenhet om själva projektet?

Men frågan återstår vad kan vi veta om de här personerna efter fyrtio år? Ansikten och kroppar förändras, rynkor och skavanker beskriver en förändring som ju aldrig går att se när livet pågår. Åldrandet. Är det vi ser när vi pendlar med blicken från den ena bilden till den andra, om och om igen?

En annan tankegång, kan vara den här: Så här skriver Susan Minot i The New York Times Magazine (länk också till alla bilderna).

– To watch a person change over time can trick us into thinking we share an intimacy, and yet somehow we don’t believe that these poses and expressions are the final reflection of the Brown sisters. The sisters allow us to observe them, but we are not allowed in.

The reluctance shows particularly in the early pictures: the wary lowered brow, the pressed line of a mouth. Sometimes a body’s stance or the angle of the jaw is downright grudging. These subjects are not after attention, a rare quality in this age when everyone is not only a photographer but often his own favorite subject. In this, Nixon has pulled off a paradox: The creation of photographs in which privacy is also the subject. The sisters’ privacy has remained of utmost concern to the artist, and it shows in the work. Year after year, up to the last stunning shot with its triumphant shadowy mood, their faces and stances say, Yes, we will give you our image, but nothing else.”

Inget annat? Är det inte så att här bilderna helt enkelt visar det vi i brist på annat kallar tid. Fotograferad tid, levd tid.

Det är omöjligt att se de här systrarna förändras år från år utan att tänka på sitt eget liv.

Försök får ni se.

Systrana Brown_2014

Foto: © 2014 Nicholas Nixon | This year’s portrait.

PS

Den sista november 2014 kom en bok med titeln, Nicholas Nixon: 40 Years of the Brown Sisters (The Museum of Modern Art, New York). Tidigare har boken gets ut 1999 och 2008, båda upplagorna är slutsålda.

The New York Times Magazine länken ovan visar alla bilderna i årsföljd.

Här är en länk till ytterligare ett galleri med bilderna.

Då allt är skimrande klarhet

In Böcker, Utställningar on mars 30, 2014 at 18:07
EC_14

Foto: Erik Centerwall, 1957 | Ur boken Vårvinter – I en stad vid havet

En liten oansenlig volym med titeln Vårvinter – I en stad vid havet, fick mig plötsligt slungad tillbaka i tiden. Likt den berömda Madeleinekakan hos Proust öppnades en flodvåg av minnen. Från tiden mellan barndom och tonår.

Cykelturer med en kamera, ett upptäckande av en egen värld. Kanske var det den här meningen som triggade igång minnet:

 – När man går ut en söndag morgon, då är allt skimrande klarhet och man lever i sitt eget mysterium, utan distans, utan förklaring.

Precis så. Med en kamera, en känsla av utvaldhet och en dos ensamhet.

Erik Centerwall skriver oerhört fint om promenaderna med kamraterna Torbjörn och Göran. Det var vår och kamerorna var med där de gick omkring på de glimmande gatorna i Härnösand. Erik var 13 år och backarna var av grus. De tog bilder på måfå, så här kan det låta:

– En detalj, en gata en bro fångade intresset. Kanske sa någon att det var snyggt eller tyckte sig se en komposition i den tänkta bilden.

Inte tänkte man då att det handlade om att söka sin frihet. Genom att skapa sig själv i ett förhållande till alla de yttre tingen och byggnaderna som blev upplevelser av en inre värld.

Det handlar inte om nostalgi. Det rör växande och frigörelse. På en bild går två män i samspråk bort över kullerstenar av guld samtidigt som tre vänner letar motiv med sina kameror. Boken ger en så otroligt fin bild av en skör och kort tid i livet. Gemenskapen kring ritualerna i mörkrummet. Sökandet efter något större. Tystnaden kring en tom parkbänk vid vattnet. Frihet och förändring.

Bilderna innehåller inte så mycket människor och är inte dramatiska, snarare motsatsen. Solreflexer på väggar och i fönster. Fläckar av snö på hustaken. Människor i motljus på en bro. En man i en båt varvar nästan vårrusigt upp en svallvåg med sin utombordare på väg mot öppnare vatten. Björkars grafik mot grå dimma.

– Ladorna låg tomma och väntande. Fiskaren skulle snart gå ut med sin båt. Odlingarna ner mot Södra sundet väntade. En man står i solen och beskär äppelträden.Vi går omkring och fyller våra liv med innebörd. Så blir vi till. Skriver Erik Centerwall.

Det är år 1957 i en småstad vid havet och jag tycker mycket om den här lilla boken.

PS

Tyvärr missade jag utställningen på Galleri Axel i Stockholm, som nyligen avslutats. Bildbehandlingen är utförd av Tommy Hallman. Bearbetning av tryck, Stefan Ohlsson och Eva-Teréz Gölin. Boken är publicerad av Ease-Editors, ISBN 978-91-980740-0-0

Snett, kornigt och direkt

In Böcker, Utställningar on mars 26, 2014 at 13:31
RF_1

Foto: Robert Frank | Barber shop through screen door Mc Clellanville, south Carolina, 1955

Jag har tyckt om Robert Frank sedan jag första gången såg hans bilder.

Kanske var det i en fototidning eller i Kristinehamnfotografen Mats Holmstrands redan då trasiga exemplar av ”Les Américains”. Jag minns fortfarande hur sidorna föll ut när jag bläddrade i den så ofta genomlästa boken.

Det var dikter som singlade ner på ett köksbord i det unga 70-talet. Franks bilder liknade inget annat jag tidigare sett.

– When people look at my pictures I want them to feel the way they do when they do when they want to read a line of poem twice. Robert Frank.

Jag ville bli fotograf. Strömholms Poste Restante, som jag upptäckt på stadsbiblioteket i Örebro, gjorde också ett mycket starkt intryck.

Robert Franks bilder är bilder från en livsresa. Först från ett land till ett annat. Sen en resa från den ena sidan av det nya landet till den andra. En främling som betraktar det han ser som ur ögonvrån, utan akademiska eller andra hänsyn, bara den egna blicken som enda giltig referens. Ögats ovillkorliga förbund med det upplevda.

Det är rått och opolerat. Det är snett, kornigt och direkt. Det är skott från höften. Rakt in i ett fotografiskt obearbetat amerikanskt femtio-tal.

Frank är först, med att skildra den amerikanska drömmen från ett oväntat och obevakat håll. Sen kommer alla de andra fotograferna och de übersmarta reklammänniskorna med sin ytlighet, som alltid tycks finnas oavsett decennium. Få fotografer har kopierats så ofta och utan att en enda AD någonsin riktigt förstått att tacka den judiske invandraren från Schweiz.

Robert Franks bild av Amerika passade inte tiden. Boken som blev resultatet av hans bilresa över det stora landet kunde inte publiceras i USA, utan kom först ut i Frankrike på Robert Delpires förlag, 1958. Året därpå gavs The Americans ut i USA, av Barney Rosset och Grove Press.

I Franks bilder sker det väsentliga ända ut i filmemulsionens grå partier intill perforeringen där han beskriver en skevhet,  lite som i ett protokoll från sidan. Inte som en serie händelser utan snarare som tillstånd. Landet i ett skymningsljus, oförberett på den plötsliga uppmärksamheten från den tillresande gästen.

Bilar, jukeboxar och oftast vägen självt i centrum för en berättelse sida vid sida med Beatförfattarna. En sorts solidaritet med det solkiga, låghalta och ännu inte fulländade USA. Han visar fragment ur det moderna Amerika som oförhappandes råkade se ut exakt så, när just han kom förbi.

Det har skrivits tonvis med text om Frank, böcker på böcker. Jag gillar Sarah Greenoughs sätt att närma sig Franks olika nivåer av skapande i den mäktiga katalogen kring The Americans, Looking In, från 2009, National Gallery of Art, Washington. Där skriver bland andra Martin Gasser från Fotostiftung Schweiz, Winterthur som också är curator för den nu aktuella utställningen på Fotografiska.

Jag är emellertid också enig med den ständigt närvarande Micke berg om att Charlie Le Duff, skrivit en fantastisk text i Vanity Fair om Frank. Även om den mer handlar om åldrandets tillkortakommanden än om Robert Franks arbete som fotograf. Bra skrivet hur som helst och dessutom i Franks egna föga inställsamma stil.

Micke skriver att: Robert Frank har aldrig betytt något för mig, för mig är det tvärtom. Frank har betytt något avgörande, och påverkar mig fortfarande undermedvetet.

När Robert Frank lutar sig in mot ett fönster till en frisörsalong i South Carolina och plåtar rakt in mot en tom stol, fotograferar han också något annat som rör vid en spricka i det stora landet. Bilden är inte bara en bild av en frisörstol det är också en bild av den elektriska stolen. En bild av ett juridiskt tillkortakommande.

I den oansenliga salongen där flaskorna med hårvatten står i givakt väntar den tomma stolen på sin kund. En fotografisk impuls och en värld av tolkningar öppnar sig när slutaren tystnat.

Jag håller Robert Frank som en av vår tids viktigaste fotografer.

PS

Utställningen på Fotografiska är ett inlån från the Collections of Fotomuseum Winterthur and Fotostiftung Schweiz, Switzerland och pågår till den 18 maj.