claes gabrielson

Archive for the ‘Utställningar’ Category

Två prästkragar i ett klänningsliv

In Böcker, Utställningar on april 2, 2018 at 17:47

 

Foto: John Alinder | Gertrud Lundin i trädgården i Sävaste, Altuna socken, 1920.

Time/Light/Love, Swedish Photographic Portraits 1840-2017 i Landskrona museum slutade den 28 januari i år. Utställningen var den andra av tre utställningar där merparten av bilderna hämtats från samlingar och arkiv runt om i landet. Satsningen ingick i Landskronas långsiktiga engagemang för fotografi.

Utställningen var intressant, ett försök att komma åt det intima och hur vi förhåller oss till att betrakta och betraktas. Man säger att man vänt på varje sten för att finna bilder som passar in på visionen om en utställning som avslöjar och kommenterar förtrolighet. Gott så.

Man kan fundera lite kring utställningens namn, Time/ Light / Love. Tid, som i relation och exponering. Ljus, som passerar genom en lins och kärlek ja, det är väl själva förutsättningen för all bra fotografi. Det gör att jag inte riktigt förstår urvalskriteriet.

Rent scenografiskt var utställningen byggd som en våning med hall, salong, kammare, matsal och så vidare. Kul idé, men huset med alla sina trappor och prång gjorde det hela lite rörigt. Jag hade ändå stor behållning av utställningen och upptäckte flera nya fotografiska namn.

2013 hittade man närmare 8000 glasplåtar under golvplankorna i en lägenhet vid renoveringen av en fastighet i Lund. Bilderna var tagna av Ida Ekelund (1884-1982), som jag skrivit om tidigare på bloggen här och här. Några av hennes mycket fina porträtt fanns med i utställningen.

Här visades också en dagerrotyp från c:a 1840, föreställande en okänd svensk soldat, en major, med Kungliga Svärdsorden fäst på sin uniform. Fotografens namn är även det okänt. Troligen är det här det tidigaste fotografiet av en svensk person som finns bevarat.

I ”biblioteket”, stannade jag länge inför ett självporträtt från c:a 1930 av Johan Börjesson Eld (1904-1984). En lite taffligt upphängd filt utgör fond till ett rörande porträtt i helfigur. Strumporna mot trasmattan, kroppens position och det låga taket. Boxarens allvar, de märkliga boxarbyxorna och handskarna. Allt andas – så här vill jag uppfattas. Eller är det här ett exempel på en sorts tidigt scenograferad självironi?

Det fanns även andra självporträtt att begrunda, exempelvis Rut Hillarps enkla drömska dubbelkopieringar, som jag alltid har varit svag för. Kanske för att hennes teknik för tankarna till experiment som en del av oss också sysslat med i mörkrummens magiska skimmer.

Gunnar Smolianskys fina självporträtt i en spegel från 1952 glimrar och Beata Bergströms mjuka blick dröjer sig kvar.

Gerry Johansson är också med på ett hörn, med ett förtjusande Polyfoto-ark fyllt av självporträtt från sommaren 1963, då han 18 år gammal jobbade på Polyfoto i Göteborg.

Det var även lätt att bli stående inför Knut Borgs bilder som först liknar en samling ur genren, ”funna bilder”. Men det är medvetet avbildade personer, oftast i samband med någon högtidsdag. Emellertid är det något som skaver. Borg verkar ha koncentrerat sig på ”det felaktiga” ögonblicket, istället för det vanligare ”avgörande” ögonblicket. Exponeringen har skett precis innan eller efter det att personen som ska fotograferas hunnit samla sig och rättat till uttrycket. Bilderna ger ett oväntat vardagligt och nästan privat intryck.

Jag dröjer också inför Erik Tryggelins lilla obetalbara serie om fyra stadsbilder från 1902, föreställande några synnerligen självsäkra damer med nonchalant vippande hattar.

Erik Daniel Schötts flicka i Vingåkersdräkt är nästan öververklig. Bilden är en Agfa-autokrom fr. c:a 1925. Perfekt komposition. Blicken, flätorna och färgen allt understryker känslan av utvaldhet. Det finns däremot ingen upplysning, varken på utställningen, katalog eller bok att bilden var framtagen på uppdrag av Herman Lundborg chef för rasbiologiska institutet. Den publiceras i boken, ”The Racial Characters of the Swedish Nation”, som kom 1926. Bilden är presenterad på en helsida under rubriken, ”Nordic Type”. Under bilden står det ”Schoolgirl in Stockholm”.

Här finns också bilder av John Hertzberg, Ferdinand Flodin, Henry B. Goodwin, August Strindberg, Anders Zorn, Anna Riwkin, Sune Jonsson, Lennart Nilsson, Bruno Ehrs, och många andra och dessutom polisfotografier. Varför dessa och inte andra? Jag funderade kring detta när jag hamnade i ett litet mörklagt rum med bilder som långsamt projicerades på rummets ena vägg. Där blev jag sittande.

John Alinders bilder knockade mig. Ahlinder frammanar en stark känsla av pågående liv, här och nu. Vemodet kommer smygande i varje exponering. John Alinder var  diversehandlare och fotograf. Född 1878 och uppväxt i byn Sävasta, Altuna socken, på den uppländska landsbygden, strax utanför Enköping. Bilderna finns på Upplandsmuseet. Hela samlingen är på drygt 8000 glasplåtar i format 9×12, 13×18 och 18×24. 4000 av bilderna finns nu att se på Digitalt museum.

Tommy Arvidson skriver fint om Alinder i Fotografisk Tidskrift (nr 4 2017) och han lyfter speciellt fram Alinders förmåga att fånga människors vardagliga uttryck. – Det finns en förtrolighet mellan den avbildade och fotografen. Som om de delar en hemlighet, skriver han. Det är bara att hålla med. John Alinders bilder är fyllda av förväntan och vänskap. Väninnor och vänner sammanlänkade i en djup förtrolighet.  Många bilder andas en vardagens stolthet, dock utan att de som fotograferas verkar vilja förhäva sig.

Gertrud Lundin har två prästkragar instoppade under skärpet vid klänningslivet, jag blir rörd över den enkla och anspråkslösa gesten att göra sig fin.

John Alinders bilder är kvar inom mig fortfarande, månader efter besöket i Landskrona.

PS

För er som missade utställningen finns många av bilderna, utmärkt tryckta i boken med samma namn som utställningen – Time/Light/Love – Swedish Photographic Portraits 1840-2017. (ISBN:978-91-983034-9-0), Historiska Media.

Den innehåller tyvärr inga fördjupande texter som kan belysa urvalet som gjorts och inte heller några analyser kring fotografin som presenteras. Det saknas även litteraturhänvisningar, vilket gör det svårt att överblicka vad som gjorts på andra ställen i vårt land inom det fotohistoriska fältet. Exempelvis frågor om digitaliseringen av de fotografiska arkiv, från vilka man lånat in bilderna och vilka avhandlingar och böcker som publicerats kring fotohistorisk forskning. Just avsaknaden av en akademisk dimension kring utställningarna i Landskrona, tycker jag är en brist.

I utställningskatalogen skriver man att Landskronas långsiktiga engagemang i fotografi har slagit väl ut och att – lejonparten av verken hämtats från samlingar och arkiv, som sätts upp på stadens museum i väntan på invigningen av ett stadigvarande fotohistoriskt museum. Med den ambitionen behövs en tyngre kompetens, i synnerhet när man på hemsidan för Landskrona Photo kallar sig för ”The home of photography in Scandinavia”.

Fotohistoriska samlingar finns utspridda i många institutioner, Moderna Museet, Tekniska Museet, Nordiska Museet, KB, Västerbottens Museum och flera andra länsmuseer. Lägg där till hembygdsföreningar, bibliotek, och universitet m.fl.

I upprop och debattartiklar har det efterlysts en statlig översyn, en inventering och en handlingsplan kring våra fotografiska samlingar. Där har även frågan om det övergripande institutionella ansvaret, tagits upp.

Sverige behöver ett fotohistoriskt museum med ett nationellt ansvar för vårt lands fotografiska arv. Alla goda krafter och den samlade kompetensen på olika nivåer måste samlas kring detta mål. Frågan är om Landskrona är platsen för detta.

Svårt förtjust i människor

In Utställningar on mars 18, 2018 at 20:35

Den outtröttlige Micke Berg slog till med en utställning på il Caffé på Södermannagatan i Stockholm, fredags.

Han är en nyfiken fan, som är svårt förtjust i människor, säger fotografen Håkan Elofsson om sin kollega i det här vimmel-reportaget.

Bara denna enda bild

In Böcker, Utställningar on mars 14, 2018 at 13:25

Erik Kessels | Ur utställningen, One Image.

Årets evenemang kring utdelningen av Svenska Fotobokspriset, var riktigt bra.

Det började med den entusiastiske och energiske fotosamlaren Erik Kessels och slutade med vinnaren, Jenny Rova och mingel i baren på Hilton hotell vid Slussen. Ok, det förekom en del diskussioner om det var rätt bok som vann, vilket det ju alltid gör.

”Ett utlämnande och ömsint verk som i sitt enkla och originella koncept både komplicerar rollen som fotograf och samtidigt skildrar en kvinna som undersöker den manliga blicken och tar kontroll över den”, skrev juryn i sin motivering.

Jenny Rova har inte själv tagit bilderna i boken, Älskling A selfportrait through the eyes of my lovers. Den består av hennes tidigare pojkvänners bilder av henne. Vad är egentligen en fotobok, 2018? Konceptuella arbeten, böcker som lägger nästan all vikt vid idéinnehållet blir allt vanligare. Fotografin är i ständig rörelse och alla traditionella uppfattningar om vad fotografi är, ifrågasätts kontinuerligt. Så måste det vara.

Frågan om fotografiets roll i vår tid sysselsätter även Erik Kessels. Han är närmast att likna vid en visuell arkeolog, som dammsuger loppmarknader efter övergivna fotoalbum och han sätter han samman bilder han funnit på nätet, till helt nya berättelser. Han letar efter osedda mönster, hittar likheter och gör jämförelser. Det hela har resulterat i en uppsjö av utställningar och böcker. Med en imponerande frenesi och med hundratalet exempel på ”Vernacular photography”, hämtad från den enorma flod som omger oss varje minut, varje timme, varje dag, gjorde han en minnesvärd föreläsning.

Han söker skador, fläckar, ett finger framför linsen. Han finner hundratals bilder där kameraremmen finns med i motivet och han hittar bilder där personer klipps bort. Han visar alla sorters misstag. Byggnadskonstruktioner som blivit fel, trappor omöjliga att gå i och toaletter som är helt obrukbara. Han letar efter en sorts ”Off moments”. Dessutom påminner han oss i förbifarten om att en person på 1800-talet under hela sin livstid förmodligen kom i kontakt med samma mängd bilder som vi idag konsumerar under en förmiddag.

Kanske som en reaktion mot den ständiga flod av fotografier som omger oss gör han en utställning som han kallar One Image, som bara består av en bild. Det är det sista fotografiet som togs på hans syster som dog i en trafikolycka, 9 år gammal. Bilden är tagen av personalen på en semesteranläggning (holiday park). Kessels föräldrar fann bilden, beskar den och gjorde om den till en svartvit bild. – “They re-appropriated the image before I even knew the meaning of the word”, säger han i en intervju för Time. Han trycker sen upp bilden av systern och sprider den över hela staden Wroclaw, i Polen. Som affisch, poster. Han använder sig av annonstavlor på väggar och busshållplatser. I själva utställningen finns bara denna enda bild.

Han förvånade nog en och annan när han sa att han inte var fotograf, vilket nog många trodde. Hans intresse för den fotografiska bilden är dock stort, större än hos många som dagligen fotograferar. Han menade också att vi i dag konsumerar foton. Vi tittar inte. Vilket är högst tänkvärt.

Juryn hade även i år ett styvt arbete. Det är inte lätt, jag har själv suttit där. En självklar kandidat var ju naturligtvis Gunnar Smolianskys, Diary. Den seglade ju liksom över alla de andra. Borde ha varit ensam vinnare i en egen klass, som på filmfestivaler. Lifetime Award, typ.

Bland finalisterna tyckte jag om Stefan Bladhs dova och djupt suggestiva, ”Hidden Kingdom”. Själv beskrev han bilderna som ett sorts tillstånd där – en väntan på att något större ska komma fram.

Night Procession, av Stephen Gill är en högst originell bok. Han har på ett snillrikt sett arrangerat kameror i naturen, så att djuren som passerar just där, ovetandes tar sina egna selfies. Det är både gåtfullt och en smula skrämmande. Rävar, harar och vildsvin fångas i poser och situationer som inget mänskligt öga kan uppfatta.

Stephen Gill som bott i London de senaste 25 åren innan familjen flyttade till Skåne för fyra år sedan, sa i samband med att hans bok presenterades, – jag är mer rädd i den svenska skogen än vad jag är i London på natten.

 Han har gjort en av de egendomligaste böcker jag någonsin öppnat.

Minne, tid och vad som blir kvar

In Utställningar on februari 14, 2018 at 10:42

Foto: Linda Maria Thompson | Ur utställningen Code-switching : a practice in progress

Häromdagen var det vernissage för inte mindre än tre nya utställningar på galleri CFF, Centrum för fotografi på Tjärhovsgatan i Stockholm. Mycket folk och tre utställare som på ett finurligt sett har vissa beröringspunkter. Det handlar bland annat om minne, tid och vad som blir kvar.

I det stora första rummet finns Emanuel Cederqvists utställning Observatören, med bilder från en väderstation vid Pårtetjåkkå i som ligger på 1830 meters höjd, i Sareks södra delar. Han har följt i spåren efter väderobservatören Emanuel ”Manne” Hoffing som försvann i en snöstorm 1917 och aldrig återfanns. På ett plan verkar Cederqvist intresserad av spåren, mätinstrument och som nu av tiden förvandlats till en sorts abstrakta monument. På ett annat plan ställer han det som går att mäta mot det omätbara. Begränsningar och förgänglighet.

Allt man hittat efter den försvunne väderobservatören är tre föremål. Ett fickur, en guldring och en barometer. De tre föremålen är fotograferade av Kajsa Tuolja för Ájtte, svenskt fjäll och samemuseums bildarkiv. 2016 gjorde Emanuel Cederqvist boken Observatören och i utställningen finns ett textutdrag ur boken och med bilderna på föremålen. I en ring runt skalan på barometern står orden STORM BLÅST OSTADIGT VACKERT V. MYCKET TORRT. Ord att mumla eller upprepa gång på gång, som en bön eller ett mantra. Föremålen hittades intill en sten 1974.

Behzad Khosravi Noori kallar sin utställning, The Life of an Itinerant through a Pinhole. De bilder han visar är tagna av Gholanreza Amirbegi, Behzads morfar, en kringvandrande fotograf i Teheran. Bilderna är fotograferade mellan åren 1956 och 1968. Det är ett unikt arkiv med porträttbilder av vad som i utställningen beskrivs som en nyligen inflyttad arbetarklass.  -Utställningen söker att från ett underifrånperspektiv visa på sociala förändringar som har konsekvenser ända fram till ett nutida Iran, står det i presentationsbladet som hör till utställningen.

Jag sugs emellertid direkt in i människornas ansikten, iakttar kläder och frisyrer. Att titta på de här bilderna som presenteras på vägg och i två specialgjorda ljus-lådor utformade som resväskor, är minst sagt fascinerande. Bilderna på väggen är alla monterade i rakt utstående ramar av plexiglas. På ena sidan sitter pappersnegativet och rygg mot rygg på motsatta sidan ett fotografi. De sitter exakt mittemot varandra så att man med blicken likt en filmrörelse kan färdas från en negativ- till en positivbild eller omvänt. Det är nästan som att förflyttas till framkallningsögonblicket av pappersnegativen i den gamla lådkameran. Det hela är utfört i samarbete med Kamen Zlatev och är både suggestivt och elegant.

Den tredje utställaren är Linda Maria Thompson med sin Code-switching: a practice in progress. Linda Maria Thompson är svensk-amerikansk fotograf bosatt i Ångermanland och undervisar i fotografi vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

En undersökning av minne och migration är det första jag kommer att tänka på när jag ser hennes bilder. Här finns fuktskadade bilder från hennes familjealbum, bilder av hennes föräldrar och bilder av landskap. Hon använder egna nytagna bilder, gamla dia-bilder och 8mm filmbilder som hon på olika sätt manipulerar.

“Code-switching” är en lingvistisk term på engelska för att byta språk eller dialekt mitt i en mening. Exakt hur det fungerar att översätta begreppet till fotografi blir jag inte riktigt klar över. Thomsons bilder ställer frågor om ursprung, tillhörighet och plats. Hon använder exempelvis Google-kartor från delstaten Montana där hon söker efter tecken på gruvbrytning i utvandrade svenskars spår. Hon använder både digital teknik och gamla storformatskameror och hennes bilder verkar både på en personlig och en allmän nivå kring frågor om migration.

En del av bilderna verkar innehålla mer än ett visuellt lager och är dovt utförda, inte sällan med en underliggande poetisk ton. Hon verkar vilja osäkra vår blick kring de platser och personer hon fotograferar och flera av bilderna hon visar på CFF ingår i ett större projekt. En bok med titeln Emigrant Memoir, är planerad till hösten.

Kameran, använd som en lupp eller ett mikroskop rakt in i historiens olika tidslager, är kanske vad den här utställningen handlar om. Jag är normalt sett inte speciellt intresserad av fotografi som tenderar att var alltför teoretisk, torr och anemisk. Så är dock inte fallet här. Kanske beror det på curator Iréne Berggrens säkra blick och känslighet. Det har sammantaget blivit en – mycket bra utställning, som dessutom är uppfinningsrikt presenterad.

Trippelutställningen med namnet Minne och begränsning, pågår t.o.m. 18 mars, och är väl värd ett besök.

 

Med kameran i byxfickan

In Utställningar on oktober 23, 2017 at 08:58

Foto: Nils Degerman | Från utställningen, Där jag brukar gå.

Där jag brukar gå heter utställningen med Nils Degermans bilder som just nu visas på Stockholms Fotoantikvariat.

Det är en stor liten utställning i ett mycket litet galleri. Man skulle kunna kalla Degerman för en flanör med kameran i fickan. När han tidigare gick omkring med större kameror hängande på axeln, kände han en viss anspänning. En inre känsla av att behöva prestera. Numera har han en liten oansenlig, men hyfsat bra kamera i sin byxficka när han är ute och går, inget mer med det. Ibland får han syn på något som triggar hans seende och handen dyker ner i fickan och han halar upp den oansenliga kameran. Slutaren ljuder precis som på dyrare och tyngre kameror, och bilder bärs hem i sitt digitala mörker.

Det är stramt och koncentrerat. Skuggor, linjer mönster. Grafiskt konsekvent och poetiskt tolkat, i en tradition från den internationella konstruktivismen från 1920-talet. Kopiorna är suveräna med exakt kontroll kring valörer, hög- och lågdagrar.

Degermans bilder befinner sig i ett lyckligt ögonblick i ett gränsland där han företar sina promenader längs osynliga linjer mellan fotografi och mer traditionell grafik. Högtryck, djuptryck, plantryck och genomtryck, ljustryck, grafiskt blad, gravyr, litografi, etsning, träsnitt, linoleumsnitt, kopparstick, torrnål, mezzotint, collografi, akvatint, karburundumtryck, fotogravyr.. det är en vacker djungel, grafiken. Fråga inte mig var gränsen går mellan fotografi och grafik. Spelar det egentligen någon roll? Degermans bilder är nu tagna med en kamera men flera av bilderna skulle hur lätt som helst kunna passera som grafiska blad, om de tekniskt framställdes och trycktes på ett annat sätt.

En serie på åtta bilder handlar om spår i snö, som öppnar för tolkningar i många riktningar, inte minst spåret som leder rakt in i barndomen.

Degermans utkikspunkt är ett ställe på Liljeholmsbron där han kan titta ner mot en plats där bilar brukar vända. Han studerar däckavtryck, spår som skär genom snön. Tar bild efter bild, söker variationer i den vardagliga upprepningen av vändande bilar. Han registrerar mönstren och ser spåren. Ett pussel läggs och ett antal säregna och gåtfulla bilder växer fram. Fotografens konsekvens är det viktiga, om han hade avvikit från sin position, ändrat sin rutin på bron hade det inte blivit så här starkt.

Det är stiligt och som helhet en mycket imponerande svit.

PS Utställningen är öppen tis-fre 12-18, lör 12-15 och pågår till den 22 dec

Gå och se

In Utställningar on september 10, 2017 at 23:08

Foto: Paul Hansen | Flyktingflicka från Afghanistan

Jag skulle åkt till Landskrona fotofestival i fredags, det blev inte så. Jag gick till Fotografiska istället. Jag ångrar inte det.

Paul Hansens utställning ”Being There” är en ren knockout.

Jag vill inte gärna diskutera estetik, komposition, och ljusbehandling i den här typen av bilder. Hansens bilder är med tanke på omständigheterna, obegripligt skickligt utförda och det är en gåta hur han fungerar i dessa situationer socialt och mentalt.

Det är oerhört starkt och fruktansvärt. Man halvblundar eller kisar inför vissa bilder. Att människor, som går på denna jord samtidigt med oss är kapabla till detta våld är ofattbart.

Hansens bilder har en fotografisk och humanistisk kvalité som direkt skulle kunna nå in i hjärtan hos beslutsfattare på alla nivåer i vårt samhälle, inom EU och förhoppningsvis FN.

Vi vet alla att det finns fotografiska bilder som har haft en förmåga att förändra historiska skeenden. Jag tror avgjort att några av Paul Hansens bilder hör dit.

Gå och se med egna ögon.

PS

Susan Sontag har skrivit en hel del om vårt komplexa förhållande bilder från krig och konflikter

Läs min rec av Susan Sontags bok, ”Att se andras lidande”.

Läs också Stefan Nilson, ”Bilden som väckte världen”.

Att bygga bilden av en nation

In Utställningar on september 8, 2017 at 07:07

Foto: Aho & Soldan | 1930-tal

Jag tog mig till Armémuseums gård på Östermalm i Stockholm. Varför? Jo, där i en paviljong visas utställningen, Fokus Finland  3 x Aho & Soldan – en fotosläkts berättelse. Det är bilder av de två halvbröderna Heikki Aho (1895-1961) och Björn Soldan (1902-1953), pionjärer inom foto och dokumentärfilm i Finland och Heikkis dotter Claire Aho också hon fotograf och filmare som slog igenom inom mode- och reklamfotografi under femtio- och sextiotalet.

Det är en märklig upplevelse att se utställningen. Tanken slår mig att bilden av ett land, inte så lite byggs med hjälp av fotografier.

Bröderna var internationellt utbildade. De valde tidigt att skildra den unga finska nationen. Genom bilder av natur, jordbruk och den växande industrin var de delaktiga i att bygga bilden av en nation. De skildrar staden Helsingfors förvandling, i en tid före urbanisering och bilism. De producerade också över 400 dokumentärfilmer om Finland.

Fotografiskt ser det ut som fotografi gör vid den här tiden. Stundtals lite à la vår egen KW Gullers och ibland infinner sig en turistisk ton av uppvisning, se hur vi utvecklas, se våra industriella framsteg. Utrikesdepartementet var en av de främsta uppdragsgivarna.

Men det är i några av brödernas bilder från tidigt 30-talet som det bränner till och blir fotografi i egen sak. Några små kvadratiska bilder fångar min totala uppmärksamhet.

En man på en bakgård i ett snöfall, nästan helt osynlig. Ett par barnsben i siluett över en vattenpöl. Skuggorna av några människor i stark kvällssol vid ett tvättstreck, troligen fotograferade uppifrån ett fönster i ett grannhus. I sin experimenterande enkelhet, riktigt bra fotografi.

Det som är det mest fascinerande med utställningen är hur de här fotograferna från samma släkt så tydligt varit med om att konstruera den moderna Finlandsbilden. Och Claire Aho fortsätter sedan arbetet genom sina reklambilder och modefotografi.

Hon är infallsrik och säker i sin visuella övertygelse. I tidiga kommersiella färgbilder visar hon inte sällan en humoristisk ådra. Modebilderna är uppfinningsrika med ett perfekt gehör för form och färg. Hon arbetade helt ensam utan dagens apparat av assistenter, stylister och Photoshop! Det är som om hon på egen hand knådade fram den finska estetiken, innan den kom till oss via Iittala och Marimekko och allt det andra vi känner som modern finsk design.

Hon var född 1925 och hon dog 2015. Jag önskar att vi hade fått träffas och prata fotografi. Om ljus, mörker, tyg och färg och tystnaden däremellan.

PS

Utställningen Fokus Finland – 3 x Aho & Soldan- en fotosläkts berättelse, ingår i Liljevalchs hyllande av 100-års jubilerande Finland. Den visas på Liljevalchs c/o Armémuseum, Riddargatan 13, Stockholm. Obs, det är bara dagar kvar av utställningen, den slutar den 10 sept.

 

Tåspets och adrenalin

In Böcker, Utställningar on augusti 31, 2017 at 14:38

Foto: Björn Abelin | Ur boken Kuliss – Berättelser inifrån baletten

Bilderna är dova, i tungt mättade färger, nästan råa. Som om de anlänt till Sven-Harrys konstmuseum via en expedition från en sluten, mytomspunnen värld med egna koder och uttryck. En värld befolkad av dansare, balettmästare, repetitörer, inspicienter, påklädare, perukmakare, attributörer och koreologer.

Fotografen Björn Abelin har under tre års tid arbetat i Operans trånga vindlande utrymmen med dokumentationen av ett av världens äldsta danskompanier, Kungliga Baletten. Han har fått förtroendet att på plats följa arbetet när föreställningarna växer fram. Röra sig i korridorer, över och under och på scengolvet. Vara i loger och i repetitionslokaler i Operans 120 år gamla lokaler. Många av bilderna andas adrenalin och anspänning.

Bilderna är inte arrangerade utan lyhört fångade i stunden. Han utnyttjar motljus och mörker, när han bestämmer sig i sökaren. Flera bilder visar väntan och koncentration inför en entré. Andra visar dansare som sitter eller ligger på golvet, utmattade efter en intensiv prestation.

Traditionellt knivskarpt balettfoto med perfekt ljussättning lider ofta av en påtaglig stelhet. Björn Abelin gör ett fotografiskt val, att vara nära dansarna bakom scenen och att inte arbeta från publikens perspektiv. Det är ett bra val.

Trots att det handlar om fotografi och inte film kan man paradoxalt nog i vissa bilder förnimma rörelser och ljud av steg. Det är bra och ett bevis på den starka dokumentära instinkt som fotografen besitter. Dessutom är det stundtals svindlande vackert.

Utställningen heter Kuliss och det är också namnet på en bok med Abelins bilder och text av Ditte Feuk. Underrubriken är Berättelser inifrån baletten. Hon skriver ledigt, men ändå precist och initierat om dansens värld både historiskt och fram till idag. Hon inviger oss i balettkonstens detaljer och ritualer, förklarar och reder ut begrepp. Framför allt betonar hon betydelsen av dansarnas ändlösa hängivenhet, i en hård miljö med konkurrens och stenhård träning.

tekniken är grunden och passionen är bränslet. Dansarnas kroppar är i perfekt kondition. Alla dansare är enastående elitidrottare, skriver hon.

Hon berör dansarnas korta kontrakt, för de flesta på ett eller två år och skildrar nervositeten som sprider sig när listorna sätts upp i korridoren, där det står vem som fått och inte fått en roll. Men hon beskriver även den värme och vänskaplig intimitet som kan finnas dansarna emellan.

Att ett minutlångt solo kan innehålla hundratals olika moment och rörelser. Det är fascinerande läsning. Jag inser också att dansens bästa vän är koreologen, vars uppgift är att skriva ned varje steg med exakt nivå och längd. Så att det hela ska kunna upprepas och återupplivas igen.

Abelins bild där koreografen och regissören Mats Ek visar en rörelse eller position för sin bror Niklas, är ett sällsamt ögonblick, en glipa, en fotografisk öppning rakt in i ett skapande nu. Mats utsträckta arm, broderns tungt hängande armar. Däremellan ett kosmos av möjligheter och rörelser och ja, det där andra svårgripbara som stavas dans.

Jag lever nu och vill dansa det som skapas nu”, säger en dansare i boken.

Utställningen är nu och boken kommer sannolikt att leva länge.

 

Kuliss Berättelser inifrån baletten, är utgiven av Bokförlaget Arena

ISBN: 978-91-7843-506-7

Fram till den 22 oktober kan man se utställningen på Sven-Harrys konstmuseum.

Det här är jag och jag är stolt över det

In Utställningar on november 8, 2015 at 15:46
Faduma_1a

Foto: Faduma Mohamed Photography

Återigen var det dags för ett besök på fotomässan i Stockholm. Jag har många gånger sagt till mig själv att bilder, är viktigare än prylar. Men vad hjälper det. Jag skulle ljuga om inte jag finner ett barnsligt nöje i att se nya produkter. I år var jag hypertaggad över att kanske få se Sonys nya video-kamera PXW-FS5. En otroligt liten smart kamera med super 35 sensor.

Fanns den där JA! I proffsavdelningen, Nordic Cine Prozone. Ett av en handfull förproduktions exemplar som finns i Europa. Bra jobbat Engströms i Kungsbacka! Filmfotografen Dennis Erzös fick prova kameran en kväll och hade en initierad genomgång på mässan. Den väcker ett omedelbart habegär hos en gammal filmare.

Bilderna då. Det är mycket ojämnt. Det fanns dock en hel del att titta på, bland annat matbilder, sportbilder, Årets Amatörbild, Stockholm Fotomaraton mm. Sophie Odelberg visade några hissnande perspektiv i utställningen On higher ground. Mattias Klum i sin tur drog en jättepublik på lördagen när han berättade och visade sina bilder i bästa National Geographic klass.

Mässan tyngdpunkt är teknik och bilderna spelar andra fiolen. Det är ett val arrangörerna gör. Prylmarknad före utställningar. Så är det.

Det är emellertid omöjligt att inte påverkas av Pieter ten Hoopens märkligt lågintensiva bilder kring efterverkningarna av tyfonen Haiyan, på Filippinerna. Kvadratiska bilder, alla med ett tunt skimmer av tyst smärta. Han arbetar envetet, starkt med en tydlig vision och ett personligt avtryck. Han skriker inte, snarare viskar- Jag har sett det här och jag vill visa er, tycks han säga. Om och om igen.

Sen såg jag en hel vägg med bilder av ”Fadumas”, som trevade åt lite olika håll. Charmigt och osorterat, var första intrycket. Först trodde jag att Fadumas var namnet på en bildbyrå eller en bildgrupp. Sen förstod jag att bilderna var gjorda av en person. Faduma Mohamed, från Stockholm. En 26 årig lärarinna. Självlärd fotograf.

Jag kände en omedelbar sympati för energin, det spontana och uppfinningslusten i hennes bilder. Mode, blandat med kompisporträtt och en serie hon kallar AFRIKAANA. Det svartvita hand i hand med färg som nästan rinner ut över bildkanterna.

Det är kanske från det här hållet man ska söka efter nya namn utanför samlingen av medelklassiga män, som utgör huvudfåran i det offentliga fotosverige.

Faduma Mohamed visar i sina måhända en smula opolerade bilder något som många äldre etablerade fotografer saknar. Visuell fantasi och leklynne. Hennes vägg skulle kunna sammanfattas med orden: Det här är jag och jag är stolt över det, det här är min värld.

Det var fotografier som överraskade från ett oväntat håll. På väg ut från Älvsjö-mässan i novembermörkret var det hennes bilder som fick mig att tänka allt mindre på gluggar, stativ och gimbals och drönare och..

Undantaget den splitternya Sonykameran, förstås.

PS

Länk till Faduma Mohamed Photography  | Länk till Sony Kameran  |  Länk till Pieter ten Hoopen.

Hoopen

foto: Pieter ten Hoopen | Haiyan 365 Days Philippines, 2013

Faduma Mohamed galleri:

En sprucken gråskala

In Utställningar on oktober 21, 2015 at 10:17

Butterfly-dress-2

Jan Bernhardtz. Jag hade sett namnet redan när jag började fotografera i det tidiga 1970-talets Örebro. Jag visste att han kände fotografen Bengt-Göran Carlsson som var en vän till mig. Jag kände också till att de fotograferade en del tillsammans. Men vi träffades aldrig.

I helgen mötte jag honom för första gången och det skedde i just Örebro, på Black Door Gallery, där han är aktuell med utställningen – Jag sorterar mina minnen, från Örebro till Berlin.

Jan Bernhardtz är en amatör i den riktiga meningen – ”En som älskar, en lekman, icke professionell”, och med en äkta förundran över tillvaron och känsla för den svartvita bilden. Han sysslar med en sorts gatufotografi som fanns långt före vår -”Alla är fotografer”- tid. Rått ibland, men också med en lite mjukare och en mer eftertänksam bildbehandling. Det är flanörens blick, en nyfikenhet i sina bästa stunder utan avsikter. Bilder liknande dagboksanteckningar. Skisser av frånvaro – så läser jag Jan Bernhardtz bilder.

Det är bakgårdar, skyltfönster och ödetomter. Tomma trottoarer, spår av människor som oftast dragit vidare. En sprucken gråskala över en lite trasig stadskarta, stundtals blandad med ett vackert vemod. Mer Kenneth Gustavsson än Bruce Gilden.

Jan Bernhardtz flyttade till Göteborg 1971 återvände till Örebro 1985 och stannade där till 2006. Då det blev Västkusten igen. Sedan 2011 när han gick i pension har han bott i Berlin. Han har inte fotograferat aktivt under hela tiden utan gjort ett uppehåll under många år. Dock verkar flytten till Berlin blivit något av en renässans för fotograferandet. Han gör nu bilder igen, dagligen.

Stefan Nilson en av de tre grundarna av Black Door Gallery, skriver om hur det för Bernhardtz – blev en vitamininjektion att hamna i den stad som varit i händelsernas centrum under hela 1900-talet. Att uppleva och besöka lämningarna efter nazisterna, världskrig och det forna DDR. Han avslutar med att citera Bernhardtz: Jag vill att mina bilder ska lämna fler frågetecken än svar.

Den attityden går igen framför allt i utställningens nyare bilder, från Berlin. Om det beror på fotografens mognad vet jag inte, men där finns en djupare svärta och en sorts poetisk gåtfullhet, som jag vill ser mer av i framtiden och gärna i bokform! Någon som har numret till Steidl?

PS

Bilderna på utställningen som pågår till och med den 7/11, är utskrivna på akvarellpapper med kolbläck (carbon print).

Här ett par länkar till er som vill se mer av Jan Bernhardtz bilder:  Svenska Bilder ℅ Berlin och Streets Of Berlin och här är länken till Black Door Gallery.