claes gabrielson

Archive for the ‘Utställningar’ Category

Den poetiska erfarenheten

In Utställningar on oktober 12, 2022 at 18:53

Foto: Christer Strömholm | från utställningen, Porträtt i Paris, Nationalmuseum

Ska genast erkänna att jag blev förvånad när jag fick höra att en ny utställning med Christer Strömholms bilder, skulle visas på Nationalmuseum. Inte en helt given plats, tänkte jag med ryggmärgen. 

Nu när jag sett utställningen inser jag att platsen är kongenial. En värdig plats i höjd med ett lika stort och betydelsefullt konstnärskap.

Det är en makalöst bra utställning, först bilderna i sig. Sen hängningen, ja den totala gestaltningen. 

Dynamiken mellan små bilder och monumentala förstoringar som delvis fungerar som rumsavdelare, är suverän.

Man ledsagas elegant rum genom rum – till Strömholms täta möten med människor i barer, på bakgårdar, gränder och hotell. 

Flödet mellan bilder i olika storlek, kontaktkartor och brev gör det här till en stor utställning av förmodligen landets viktigaste fotograf. Utställningens kuratorer är Joakim Strömholm och Anna Nilsdotter.

Med viktig avser jag en fotograf som genom en bildmässig utveckling från konststudier, Fotoform-tidens experimentbilder, via exempelvis porträttbilderna från Paris – till ett högst personligt fotografiskt uttryck, som saknar motstycke i Sverige.

Naturligtvis finns det många oerhört bra och internationellt betydelsefulla fotografer i vårt land. Men frågan är om inte Christer Strömholm är den mest egensinnige av dem alla.

Fokus i utställningen ligger på Strömholms porträtt av svenska och internationella konstnärer och kulturpersonligheter, verksamma i Paris från slutet av 1940-talet, genom 50- och 60 talet. 

Här finns även en del bilder som jag tror visas för första gången.

Ett mindre rum är uppbyggt med ting från Christers arbetsrum, pipor, kamera, och fotokartonger. Här finns även böcker skrivmaskin, pennor och anteckningsböcker från Paristiden. Allt i den minutiösa ordning som kännetecknade hans arbetsplatser.

Dessutom rymmer utställningen ett mindre rum helt vikt åt poeten Paul Andersson. 

Poetens rum på hotellet som låg ovanför baren La Méthode övertogs senare av Strömholm. Rummen i Paris var på 50-talet billiga och hyrdes under längre tider.

Christer samarbetade med Louis Wiznitzer en brasiliansk journalist. Och de gjorde på uppdrag mängder med konstnärsporträtt tillsammans för de Brasilianska tidningarna A Manhã och Diário de Notícias. 

Här finns namn som Fernand LégerAndré BretonJoan Miró och Le Corbusier. De träffar också Man Ray och den franske författaren François Mauriac m.fl.

Strömholm är på plats, närvarande och lyhörd. Många av porträttbilderna har den absolut högsta internationella kvalitén. Variationsrikedomen beträffande ljus och komposition är slående. De starkaste kan definitivt jämföras med vissa av Arnold Newmans– och Henri Cartier-Bressons porträtt.

Funderar på om det har att göra med en generations gemenskap, att man är i en viss ålder och delar tidens strömningar och koder. Att. Man kan avläsa samtiden på dess eget språk. 

Kameran var alltid i ordning, filmen framdragen, avståndet inställt på tre meter, slutartiden en trettiondelssekund och jag skruvade hela tiden på bländarringen, höll mig ajour med ljuset. När ett tagningsögonblick drabbar en så finns ingen tid för tvekan, säger han i ett samtal med Timo Sundberg, ur Fotograficentrums tidning, Bild (1986).

I utställningskatalogen skriver Anna Nilsdotter att Strömholms bilder från Paris befinner sig ”-i gränslandet mellan konst och historiska dokument”. Det är en bra beskrivning, speciellt när det gäller porträtten. 

Strömholm röra sig hemtamt hos en generation svenska konstnärer som Erik DietmanLiss ErikssonTorun Büllow-Hübe och Bengt Lindström.

Egentligen vet jag inte varför jag hamnade i Paris. Det var självklart att jag skulle vara där. (–) Jag tror att vi framför allt lärde oss att uppskatta vänskap där.

Vänskap och en form av enkelhet, menar Christer Strömholm i intervjun med Timo Sundberg.

Genom Pontus Hultén kommer han i kontakt med konstnärerna i gruppen Les Nouveaux Réalistes och plåtar där bland andra Yves KleinJean Tinguely och Niki de saint Phalle.

Porträtten som i huvudsak är beställningsjobb på uppdrag för tidningar och tidskrifter ger senare vika för de mer personliga bilderna.

Bilder som kännetecknas av koncentration, stillhet och en poetisk erfarenhet och som i bästa mening bevarar en sorts tidlöshet. Inte minst genom sin underliggande gåtfullhet.

PS

Niclas Östlind skriver i sin essä i utställningskatalogen att –”Strömholms arbeten inte passade in i deras (Fotograficentrum) utställningsprogram.

Det kanske gällde vissa gallerier, men på Galleri Fotograficentrum i Örebro visades tre separatutställningar med Christer Strömholms bilder. (Den första, 1979).

En av dessa var storformats färgpolaroid-bilder, som möjligen ställdes ut för första gången.

(Bilderna nedan är mobilbilder från utställningen)

En sorts förälskelse

In Utställningar on maj 3, 2022 at 10:08
Foto: Mats Holmstrand | Galleri Fotograficentrum, Örebro, 1979

Platsen är vårt första galleri, på Järntorgsgatan 9 i Örebro. Strömholm med pipa och respektingivande mustasch övervakar, när undertecknad gör en första genomgång av utställnings-bilderna.

Jag fick den här bilden häromdagen från den suveräne Kristinehamns fotografen Mats Holmstrand, nästan samtidigt som jag läste de här raderna av Micke Berg

Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast

-Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera.

Jag vill inte riktigt tro Micke när han skriver det här.

Han är en av landets nu levande viktigaste och bästa fotografer och hans fotografiska energi är makalös. Han har levt genom sin fotografi och sitt skrivande hela sitt vuxna liv. Det vore en stor förlust om det skulle upphöra. 

Jag väljer att uppfatta hans yttrande mer filosofiskt och tänker på Bresson när han sa: Photography is nothing, it’s life that interests me.

Jag hoppas innerligt att fotografen Berg fortsätter. Vi behöver hans bilder och funderingar kring konsten och livet. Dessutom, beakta mottot på hans blogg : ”To look, is to love”.

För min del handlar fotografi också om en sorts förälskelse och en fascination kring den hejdade tidens magiska precision. För en ung fotograf innebar de många stegen i det analoga hantverket, från poesin i tagnings-ögonblicket till de färdiga kopiorna på tork, en oemotståndlig lockelse.

Alla fotografer jag mött genom åren, alla samtal om bild på kaféer, barer och restauranger, alla böcker jag köpt, alla fotoutställningar jag sett, och alla resor i fotografins namn – har regelbundet närt min relation till fotografin. Trots alla åren på SVT är detta mitt universitet och förälskelsen består.

Vi startade föreningen Fotograficentrum 1975. Tre år senare fick vi i gång vårt första galleri. Sen fortsatte vi att ställa ut i drygt 20 år. Jag äger tyvärr ingen förteckning över alla utställande fotografer och vet inte var alla pärmar med, protokoll och recensioner finns idag.

Det finns en sorg i detta faktum. Jag skulle helst se att allt kvarvarande material hamnade på ett arkiv, exempelvis Arkivcentrum i Örebro. 

Går på Götgatan och drar fram namn på måfå ur minnet: Imogen Cunningham, Hans Malmberg, Georg Oddner, Edouard Boubat, Susan Meiselas, Gunnar Smoliansky, Robert Doisneau, Nina Ericson, Christer Strömholm, Tuija Lindström, Anders Petersen, Eugene Smith, Marek Gardulski, Håge-Wiktorsson, Sune Jonsson, Kent O Höglund, Per-Erik Åström, Ullabritt Jonsson, Harald Lönnqvist, Josef Koudelka, c/o Paris med Berndt Klyvare, Kerstin Bernhard mfl, Stig T Karlsson, Jefferik Stocklassa, Micke Berg, Sebastião Salgado, Åke Hedström, Penti Sammallahti, Marc Riboud, Hans Gedda, Carl-Magnus Lindström, Anders Onerup, Håkan Pieniowski, Kenneth Gustavsson, Roger Stenberg, Walter Hirsch, Lennart Durehed, Hans Hammarskiöld, Boris Mihailov, Magnus Westerborn, Bruce Davidson, Strindberg/Munch..

Det tar inte slut där, men min hjärna behöver hjälp av dokumenten som förhoppningsvis finns bevarade någonstans.

När jag tänker på de här namnen och alla utställningarna, svindlar det onekligen till på trottoaren i den svaga vårsolen – ”In the name of love”.

Det är tveklöst det, allt handlar om.

PS

Nedan tre slumpvis utvalda bilder av Micke Berg, så bra! Det finns hundratals mer här:

Foto: Micke Berg
Foto: Micke Berg
Foto: Micke Berg

Med en blick för det vardagligt nästan förbisedda

In Böcker, Utställningar on december 12, 2019 at 22:08

Affisch från utställning med Gunnar Smolianskys bilder på Galleri Fotograficentrum i Örebro, 1984

I kretsen kring Fotograficentrum i Örebro kallade vi honom ”Smolle”. Jag vet att han brukar kallas ”Smollan” här i Stockholm.

En gång när vi hängde en utställning med hans bilder i galleriet på Engelbrektsgatan, var han uppenbart missnöjd med en bilds placering. Han pekade på den och sa på sitt lakoniska viss: Ska ni hänga den här bilden här, kan ni ju lika gärna hänga den på muggen!

Med en känsla av sorg, börjar jag bläddra i några av hans böcker, samtidigt som jag letar efter några äldre texter jag skrivit om Gunnar Smoliansky, ett lite tafatt försök att förstå vad han betytt för mig och många andra yngre fotografer. Avgjort en av vår tids största fotografer är nu borta.

Jag kände honom inte direkt men vi träffades ett antal gånger genom åren. Det jag tror att jag tyckte bäst om hos honom var hans otroliga teknik. Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda.

En sorts icke-händelser. Han verkar ha gillat att flanera och att iaktta världen genom först det egna ögat och sedan genom kamerans.

Jag såg honom en gång när han arbetade i sitt labb och filmade dessutom när han kopierade Strömholms 6×6 neg från Paris. Det var en ren stund av magi.

I den fina boken om Lars Kleens skulpturer (Kalejdoskop, 2015) finns en passage ur en intervju med Niclas Östlind där Gunnar säger:

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran.

Att hitta rätt plats för kameran, precis så. Kan något så svårt uttryckas så enkelt? Ja, Gunnar Smoliansky kunde det och han visste ju onekligen vad han gjorde.

Här följer en något förkortad text jag skrev 2002, om Gunnar i samband med att det samtidigt pågick inte mindre än tre utställningar med hans bilder i Stockholm:

Lågmäldhetens mästare.

Prins Eugens Waldemarsudde visas bilder från Centralen i Stockholm vårvintern 1956. Det är en underbar utställning, en tidsresa tät som en diktsamling.

Två män i samspråk. Den ene lite skymd bakom en pelare. Cigarettröken stiger mot det mörka. Den tomma stolen med sina fotstöd. En skoputsare, ett samtal i morgonens motljus. Skorna skall strax skina. Allt är möjligt staden har vaknat.

Det här inte bilder man tävlar med, det är inget bondfångeri. De stora gesterna är borta. Det som premieras i gängse pressfotografi: anekdoten, en olycka, det här har hänt – saknas nästan alltid hos Gunnar Smoliansky.

I hans bilder har det inte hänt. Olyckan kanske kommer eller inte kommer. Det är inte det viktiga för honom.

Om man exempelvis bläddrar i årsböcker av typen, ”Året i bild – 1956”, blir den här skillnaden mellan fotografiska seenden mycket tydlig.

Det som däremot har hänt, är att människor på Stockholms Central år 1956, genom den unge fotografens uppmärksamhet – också tycks befinna sig på en annan plats. De är på en station i sin egen tid.

Personerna väntar, oftast stillsamt begrundande den egna existensen. Det är det stora.

Ett bra exempel är bilden på en biljettkö. I luckan en man som med ett ”Dagermanskt” allvar fullgör sin uppgift. I kön en kvinna som ser bort över perrongen. Återigen en person som hänger ett ögonblick i sitt eget liv. Kanske begrundande åldrandet, eller bara någon liten sak hon glömt.

Stureplan en höstdag för exakt femtio år sedan, då huvudstadens nav. Under en timme tar han bilder med sin nyinköpta Leica, bilder som nu kan ses på galleri Tomrummet i inredningsbutiken plan ett på Birger Jarlsgatan. Hattar och elegans, tystnad och människor i rörelse mellan bilar av årets modell.

Vet vi alltid själva att vi är nu och samtida? Eller får vi reda på det först när en tillräckligt lyhörd fotograf påstår det? Människorna på de här bilderna kvittar det lika, andra har tagit deras plats.

Stadsmuseum visas bilder ur tre serier med anledning av att Smoliansky som första fotograf erhållit priset till Lennart af Petersens minne, instiftat av Stockholms stad. Dessa bilder har visserligen visats tidigare och finns återgivna i flera böcker, men är ändå värt ett besök inte minst för de små enastående kopiorna.

Smoliansky är förmodligen oslagbar i observerandet av ljus och situationens allmängiltighet. Tekniken oklanderlig som vore den en annan nivå av honom själv.

Här finns också bilder ur serien TRIVIA, spår och tecken av det förbisedda, det triviala. Men framför allt är det bilderna från Slussen försommaren 1952 som imponerar.

Smoliansky är 19 år den gången och arbetar som nattvakt i området. Långa skuggor från människor och byggnader i det tidiga morgonljuset, hamnarbetare, en ensam pilsner, en värld av män och kepsar.

Stadsmuseum visar också några bilder av barn som han tog då han arbetade som industrifotograf. De är tagna i de där blå timmarna på söder i Stockholm då –”det luktade stekt fläsk på gårdarna och ungarna skulle in och käka” – som han själv skriver i ett av sina alltför få yttranden om det egna arbetet.

Gunnars Smoliansky har ett sällsynt gehör för det tillfälliga rum slutaren och kamerans mörka kammare inreder åt människor, som fastnat på den ljuskänsliga filmen.

Ett kärleksfullt öga har rört avtryckaren och så ofta också betraktaren.

PS. Här en länk till ett tidigare blogginlägg om boken med Lars Kleens arbeten.

Ett gammalt vernissagekort

In Böcker, Funna bilder, Utställningar on januari 24, 2019 at 20:20

Detalj ur vernissagekort från utställningen: strömholm | smoliansky återfunna bilder från slutet av 1940-talet kopierade och valda av gunnar smoliansky.

Jag hittade det häromdagen. Instoppat mellan några tunna utställningskataloger i den trånga bokhyllan. Ett vernissagekort. Grovt papper med synlig fiberstruktur. Ingen text på fram eller baksida. När man öppnar det, är det första man ser ett tunt papper av typen ”smörpapper” eller ritfilm, där det står:

”strömholm | smoliansky

återfunna bilder av christer strömholm från slutet av 1940-talet

kopierade och valda av gunnar smoliansky”, och sen följer öppettider och datum mm.

Om man lyfter pappret med texten ser man en inklistrad fotografisk kopia 10×10 cm av CHR. Det vill säga, det är en repro-fotograferad bild från utställningen som sedan framkallats, fixerats och sköljts som vanligt i ett mörkrum och därefter plantorkats för att för hand klistras in i det lilla vernissagekortet. Lars-Göran Jansson gjorde mörkrumsjobbet. Kommer inte i håg hur många vi gjorde.

Nu gäller det hantverk och kärlek till fotografi. Egentligen hade vi aldrig någon budget för den här typen av informations material, så vi gjorde allt själva.

Utställningen verkar helt utsuddad ur det fotografiska medvetandet. Jag har gång på gång sökt genom nätet och inte hittat några spår efter utställningen.

Så plötsligt av en slump, hittar jag idag (!) information om en kommande bok på det tyska förlaget Steidl, med titeln – Christer Strömholm: Lido. Då trillar polletten ner. Det var Kim Klein som föreslog en mindre utställning på Lido galleri i Stockholm. Christer Strömholm var med på noterna och bilderna kopierades med säker hand av Gunnar Smoliansky som också gjorde bildurvalet. Det handlade om 6×6 Rolleiflex negativ från slutet av 1940- och början av 1950 talet, huvudsakligen från Paris.

Från början var det tänkt att bara bli 12 bilder, men projektet växte till 70 st. De flesta av bilderna hade inte kopierats tidigare.

Jag kopplade inte ihop utställningen med namnet Lido eftersom vi hade ett eget namn när vi visade bilderna på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Jag tror året var 1991.

Tack Kim Klein, för initiativet från början och för att bilderna efter 28 år kom upp ur fotohistoriens slukhål.

PS

Utgivningen av boken är planerad till 1 mars, på Steidl Verlag. ISBN: 9783958293359

Staden en känsla, ett tillstånd

In Utställningar on januari 8, 2019 at 21:48

Foto: Hans Gedda | Södermalm, 2002

Den kallas – Fotografiskas stora Stockholmsutställning. STHLM Forever. Jag hade först svårt att hitta den. Den är inte speciellt stor, endast drygt 50 bilder och nästan undanträngd innanför Jonas Bendiksens stora färgbilder av personer som är övertygade att de är Messias.

Det är synd, jag hade gärna sett ett mer generöst urval, fler fotografer och fler bilder.

En utställning om Stockholm är ett givet tema och man skriver på hemsidan att en samlingsutställning om staden varit efterlängtad sedan man startade verksamheten.

Därför är det förvånande att man ger idén, så lite utrymme. Det verkar som att man inte riktigt tror på den här typen av fotografi, det vill säga företrädesvis svartvita bilder av dokumentär art, i mindre format.

Fotografen och förläggaren Jeppe Wikström har gjort urvalet och han säger i en intervju i Fotografiskas tidning att han valt bilder han gillar och att han inte kan eller vill försvara och inte heller motivera, sitt urval.

Det är alltid vanskligt att diskutera, varför det ena eller andra namnet inte är med. En annan curator hade med stor sannolikhet gjort andra val och en tredje hade valt efter sina preferenser. För mig är det underligt att varken Anders Petersen, Micke Berg eller Gunnar Smoliansky är med. De har ju under stora delar av sina karriärer varit verksamma och fotograferat i Stockholm.

Stockholm är för alltid lika mycket en känsla som en stad menar Wikström och det är lätt att hålla med om, likaså att Stockholm som motivkrets är outtömlig.

Utställningen innehåller även några utländska fotografer. En av utställningens finaste bilder är tagen av David Seymour en av grundarna till bildbyrån Magnum. Den är från 1950 i samband med Nobelfesten det året. Den visar ett par som sitter på en bänk i Stadshuset ömt lutandes in mot varandra, inget mer än så. Hans studentmössa och den lätt böjda ryggen och skuggan över hennes ansikte. Lägg därtill hennes hållning och bilden blir början eller slutet på en ännu oskriven liten novell.

I ett grått helt skugglöst vardagsljus tumlar några barn runt i gräset och en kvinna hänger tvätt med Riddarfjärden som fond. Det är en storslagen bild som i sin enkelhet känns en smula exotisk i dag. Här är det också här femtiotal och fotografen på plats är Lennart Nilsson.

Bland de yngre namnen gillar jag kraften i Joakim Kocjancics graffiti från Gamla stan och Aili Markelius suddiga person på Skeppsholmen. Johan Strindberg har också en vagt tecknad individ framför några mörka husfasader. Hans bild hänger som en pendang tätt intill K W Gullers bild från 1946. En ensam flanör på en snötäckt flottbro, vid Klara sjö. Elegansen i den kompositionen är inte att leka med. Strindbergs bild av en ensam gestalt är nästan helt upplöst, som i en kolteckning.

Emellertid är det precis där utbytet av fotografiska erfarenheter kan börja. I igenkännandet, de olika optiska och tekniska valen. Här kan ett spännande samtal mellan generationerna uppstå. Att tro på bildens inneboende kraft och poesi i mötet mellan bilder från olika tider.

För Jeppe Wikström har letandet i arkiven gett många aha-upplevelser, vissa mer udda än andra. Till exempel visade det sig att Hans Hammarskiölds klassiska bild med Spanska Ridskolan, som många tror är tagen i Wien då den varit namngiven som ”Spanska ridskolan”, i själva verket togs när den berömda ridskolan var på besök i Hovstallet. Plötsligt uppstod en ny Stockholmsklassiker som gästerna på Fotografiska nu får njuta av!

Så skriver Fotografiskas PR& Informationschef , Margita Ingwall i pressmaterialet till utställningen. Det är en egendomlig formulering med tanke på att bilden redan i boken ”Foto Hammarskiöld, Tiden och ljuset”, med text av Kurt Mälarstedt, har titeln ”Hovstallet i Stockholm 1952. Boken utkom år 2008.

Utställningen pågår en dryg månad till, t o m den 17/2. Om ni inte redan sett den, ta er dit och missa inte Hans Geddas lilla bild från Södermalm.

Den är nämligen suverän, en stadsbild som vill beskriva ett tillstånd. Dessutom är den grafiskt helt övertygande.

Den leende fotografen

In Utställningar on oktober 29, 2018 at 14:35

Foto: Robert Doisneau | Au Bon Coin, Sant Denis, 1945

När vi hängde Robert Doisneaus bilder på våra galleriväggar i Örebro den 17 april 1981, visste vi inte hur hans namn skulle uttalas. Vi sa [döisnö] alltså dö i snö. (En mig närstående fransyska höll själv på att dö av skratt, när hon hörde vårt uttal).

Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm har fel när de säger att den pågående utställningen med Robert Doisneaus bilder är den första i Sverige.

Fotograficentrum visade hans bilder både i Stockholm och Örebro. (Möjligen på någon mer plats). Galleri Mazarin i Söderhamn visade också bilderna samma år. Gösta Flemming påminner om att innan dess hade Doisneaus bilder visats i två samlingsutställningar, den första i Thulehuset i Stockholm 1948, och tio år senare i en på Värmlands museum samt i Borås konstmuseum.

Så långt vårt korta fotohistoriska minne.

Att se Doisneaus bilder igen är som en sorts återseende. Att möta en vän som man visserligen inte känt eller än mindre mött. Det som slår en direkt är värmen och humorn. Han är så tydligt en representant för den klassiska, numer sällsynta ”humanistiska dokumentärfotografin”. En öppenhet mot det vardagliga och sant mänskliga i tillvaron.

Doisneau rörde sig helst i Paris södra förorter, Arcueil, Montrouge och Gentilly. Bortom boulevarderna. Ständigt flanerande och iakttagande både dråpliga och helt vanliga situationer på trottoarer och caféer, alltid med respektfullhet och ett mått av ödmjukhet.

Jag har alltid varit fascinerad av en bild där tre barn samlar kol i Saint Denis, 1945. Les glaneurs de charbon. Mellan sig har de en barnvagn att lasta i. Barnen är tecknade nästan i siluett mot floden Seine som är fylld av flytande uppbruten is. I fonden några bostadshus och lägre fabriksbyggnader helt i vintergrått. Det är en bild från en barndom som inte är min, den tillhör inte min erfarenhet. Men jag känner igen vemodet, som det går att ta på.

Det finns alltid en enkelhet på väg mot elegans i Doisneaus bilder. Små frysta ögonblick av igenkänning. Ögonblick, korta som slutartiden. Likt poem ur en diktsamling rymmer de en större berättelse om staden och dess invånare, i en viss given tid.

Det är en mycket fin utställning Kulturhuset Stadsteatern visar. Det är små bilder, brun-tonat papper. Alla, utom 9st lär vara vintage-printar vilket skulle kunna förklara den dova, för att inte säga nästan för mörka ljussättningen. Naturligtvis saknar jag vissa bilder. Jag önskar att urvalet kunde varit ännu generösare, borde kanske vara det, när det nu gäller en så viktig fotograf i den europeiska fotohistorien.

Men jag är glad över det jag ser och jag vill återvända till utställningen gång på gång, innan den plockas ner.

I utställningen visas också en film som är gjord av Clémentine Deroudille, barnbarn till Doisneau. Den heter Robert Doisneau, le révolté du merveilleux. Den engelska titeln är som vanligt blekare, Robert Doisneau: through the lens.

I filmen som innehåller en hel del privata familjebilder ser man också Doisneau i mer eller mindre ”arrade” situationer, klipp ur olika reportage och TV-inslag där han fotograferar på gatorna. Jag blir ändå rörd att se honom flanerande i den Parisiska geografin. Han bär nästan alltid en kamera men ännu oftare ett leende. Under 40 år fotograferade han runt och i Hallarna, en gammal marknadsplats från medeltiden. När de rev Les Halles, 1971 var han naturligtvis där. Flera av hans bilder från Hallarna återges i filmen.

Här får vi också en förklaring till hur den ikoniska bilden med det kyssande paret framför Hôtel de Ville blir till. Bakgrunden är att Doisneau som fotograf var beroende av de uppdrag han kunde få. Han tog bilden för Life magazine. Eftersom nästan inga par kysstes offentligt vid den här tidpunkten, engagerade han två unga skådespelarelever och under två dagar spelade de ett förälskat par på lite olika adresser i Paris. Bilden glömdes sen bort och blev känd först trettio år senare när den trycktes som affisch.

Personligen bryr jag mig inte om han vid andra tillfällen arrangerade bilder. Hans samlade arbete är genom sin övertygande styrka av dokumentär äkthet, bevis nog på motsatsen.

I filmen finns ett arkivklipp när han fotograferar en äldre kvinna vid ett cafébord. Filmkameran vilar först på kvinnan, sen på Doisneau: Han tar bilden och sänker sen kameran och med ett outgrundligt uttryck samtalar han med kvinnan. Det är ett ögonblick av magisk förtrolighet. Sen, klipp till bilden han tog. Ett bevis på just denna innerliga fotografiska blick. Ålder, tid, allt är bortblåst innan slutaren gjort sitt. Hon är ung igen inför Doisneaus kamera. Hennes leende på fotot säger allt.

Toshiyuki Horie, en ung japansk författare med ett stipendium i Paris, menar i filmen att Doisneaus bilder präglas av ”profound gentleness” och det är väl mitt i prick. Det är bara att hålla med. Ta er till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och se stor fotografi, befriad från trender och akademiska slöjor.

PS Utställningen ”Robert Doisneau-Förortspoeten från Paris” är producerad av Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Atelier Robert Doisneau och diChroma Photography, Madrid. Den pågår till den 25/11.

Vittnen

In Tidningar, Utställningar on oktober 15, 2018 at 22:40

 

Projektet heter ”Witnesses”. Fotografen heter Mikael Jansson.

Han har mött och fotograferat de som överlevde förintelsen och som fick en fristad i Sverige. De berättar vad som hände. Vad de sett.

Ett stipendium från Micael Bindefelds stiftelse gjorde att han började arbetet. Att försöka hitta de överlevande. DN publicerar nu i klassiskt Broadsheet format en del ur det här arbetet. Känn kamerans- och papperets kraft.

Det här projektet har förändrat mitt liv. Att få höra de här historierna, träffa de här otroliga människorna. Det har varit fantastiskt och fruktansvärt, menar han. Barn och barnbarn var med  vid flera av intervjuerna och han var helt oförberedd att det skulle bli en så stark upplevelse, säger han.

Peter Wolodarski skriver:

Se på dessa bilder och tänk på barn. Tänk på vad det innebär för en ung människa att tvingas lämna allt, förlora allt och därtill fly för sitt liv för att inte bli utplånad. Att överleva ett sådant existentiellt hot, starta om livet på nytt och dessutom orka vittna om det är enormt respektingivande. 

När DN fick frågan om att publicera denna historiska fotodokumentation, och göra den tillgänglig för en större allmänhet, var svaret givet.

Den 18 öppnar utställningen ”Witnesses” på Kulturhuset i Stockholm, med 97  svenskar som överlevde förintelsen.

Kurator för utställningen är Daniel Birnbaum.

Utställningen pågår till den 16 december.

 

Målarens fotografiska öga

In Böcker, Utställningar on oktober 9, 2018 at 17:55

Foto: Carl Wilhelmson | Hamnen i Skymning. Odaterad. Ur utställningen, Målaren som fotograf.

Måleri och fotografi, en komplex relation. En sorts kärlekshistoria med lika delar beundran och avståndstagande. Det har handlat om inspiration och rivalitet. – De som älskar svart lär bli hänförda, kunde det heta när de första fotografierna nådde en publik, samtidigt som man förundrades över en teknik där naturen självt lämnar sitt avtryck.

Fotografin var ett visuellt och mentalt genombrott som det idag är omöjligt att förstå vidden av. En tidningskommentar från tiden som Björn Axel Johansson lyfter fram i sin utmärkta bok De första fotograferna, är ur Borgå Tidning. Om Daguerreotypin fullkomnas kommer den att – verka för en total omstörtning uti teckningskonsten. Ja, inte bara det. En del menade att fotografin befriade konstnärerna från uppgiften att avbilda och på så sett möjliggjorde att den abstrakta konsten kunde växa fram. Andra hävdade att fotograferna tog jobbet från porträttmålarna.

Det har sedan länge funnits ett intresse för och forskning kring hur konstnärer använt kameran som ett led i sitt arbete. Fotografier som hjälpmedel, skisser eller förlagor för teckning och måleri. Det har publicerats massor av exempel på likheter med fotografier funna i ateljéer och de färdiga målningarna. Cézanne, Gauguin, Lautrec , Courbet är namn som brukar nämnas. Det har kommit böcker om Degas, Munchs, Strindbergs och exempelvis Magrittes fotografier. Häromåret kom ju även en bok om fotografen Zorn. Perspektivet är dock ofta begränsats till fotots roll i förhållande till den färdiga målningen.

Det man nu gör på Prins Eugens Waldemarsudde, genom utställningen Målaren som fotograf, (t.o.m. 19 02 17) är att låta konstnärernas egna fotografier presenteras som, självständiga fotografiska uttryck. Det är ett smart och mycket bra grepp. Utställningen och katalogen/boken är imponerande inte minst med tanke på hur mycket research-arbete som ligger bakom. De flesta bilderna i utställningen har aldrig visats publikt.

Bilder har spårats via släktingar, museer, samlingar och arkiv. Varje fotograferande målare presenteras i ett eget rum, kopiorna är minutiöst framställda och storlekarna varierar vilket skapar en fin dynamik när man rör sig genom rummen.

– Det är inte någon hemlighet att fotografiers användande i skapandeprocesser på måleriets område länge betraktades som ”fusk”, och som något som konstnärerna inte gärna öppet ville skylta med, skriver överintendent Karin Sidén i sitt förord. Så har det varit historiskt sett, men attityder och praktiker förändras över tid.

Niclas Östlind skriver i en av bokens essäer, ”Om måleriets och fotografins gemensamma rum”, hur den dynamiska relationen mellan fotografi och måleri fick en förnyad aktualitet under 1980-90 talen. En återkoppling till både realismen och impressionismen, menar han och exemplifierar sitt resonemang med bildexempel av Jeff Wall och Annica Karlsson Rixon – Den vridning de åstadkommer i sina arbeten gör att de två mediernas skilda tekniker, traditioner och uttryck ger färg och rymd, såväl visuellt som idémässigt, åt det rum – eller landskap – som måleriet och fotografin i själva verket alltid delat.

För första gången i Sverige tematiseras fotografins stora betydelse för svenskt måleri kring sekelskiftet 1900, skriver man i katalogen. Jag är inte riktigt säker på hur det ska uppfattas, då måleriet inte finns med i utställningen.

Konstnärerna som deltar är Oscar Björck, prins Eugen, Wilhelm von Gegerfelt, Gottfrid Kallstenius, Wilhelmina Lagerholm, Severin Nilsson, Georg Pauli, Emma Schenson, August Strindberg, Carl Wilhelmson, Anders Zorn.

Karin Sidén uttrycker en önskan att man ville få med fler kvinnliga konstnärer i urvalet, men konstaterar att man trots idogt sökande, inte lyckats hitta fler namn. Sannolikt var antalet kvinnliga konstnärer utrustade med kamera, betydligt fler än vad utställningen kan visa. Fotografier kan ha förkommit eller slängts bort, menar hon och tror att det kan finnas mer fotografier dolda i privata samlingar. Förhoppningen är att de ska bli kända, i samband med den här utställningen.

Några av Carl Wilhelmsons (1866-1928) bilder är uppseendeväckande ”moderna” i sin fotografiska attityd. En siluettbild från en hamn i skymningen med master och människor känns som en bild från 1960-talet. Så djärv och självklar i kompositionen. En annan bild från Spanien visar ett tomt gathörn. Den är från 1913. Bildytan domineras av en repad husvägg, det är en bild utan tid. Kunde vara tagen av en idag levande fotograf. Några kvinnor vid en brunn hämtar vatten i mörka lerkrus, en kvinna sitter helt fridfullt med sitt barn i famnen på en åsna. Det är vardagsögonblick fyllda av värme. En av hans starkare kompositioner visar delar av två segel vars nästan kvadratiska form upprepas i en vattenspegling. Det är oerhört elegant.

Förutom familjebilder dras flera av konstnärerna till landskaps- och molnstudier. En del naket också förstås, inte minst hos Zorn.

Wilhelm von Gegerfelt (1844-1920) en av de första svenska företrädarna för det franskinspirerade friluftsmåleriet, fotograferar bland annat några kvinnor som plockar sill ur näten i Torekov. Det är en mycket fint och säkert uppbyggd bild. 300 fotografier av konstnären har räddats åt eftervärlden, genom Torekovs kulturstiftelse. Det är utmärkt eftersom hans bilder förutom ett konstnärligt värde också beskriver miljöer som idag är helt försvunna.

Alla de medverkande konstnärerna har ur fotografisk synvinkel påfallande många bra bilder. Det beror förmodligen på att den konstnärliga blicken tränats i formella studier kring form och ljus och genom åratal i ateljéer framför stilleben och levande modeller.

Severin Nilsson är säker i komposition och ljusbehandling och han är ju även sen tidigare känd som fotograf. Georg Pauli, överraskar också med några stadsbilder med folk i farten, från Göteborg och Stockholm.

Även Strindberg är representerad i utställningen som innehåller lite drygt 130 verk. Hans experiment inom fotografi passar utmärkt in här på prins Eugens Waldemarsudde. Prinsen själv var också en utmärkt fotograf och han skriver i samband med att han köpt sin första kamera, i ett brev till modern: – Någon nytta för målningen kan det inte bli.

Idén till utställningen kommer från samtal mellan Anna Meister och Lars Engelhardt , arkivarie respektive fotograf på Waldemarsudde. Resultatet är minst sagt imponerande!

Lägger man därtill att man samtidigt också hade vernissage på en utställning med fotografier av Helene Schmitz, ”Thinking like a mountain” blir Waldemarsudde i ett slag en viktig plats för fotografin i vårt land. Hennes stora analoga färgbilder utforskar vårt förhållande till naturens krafter. En sorts storslagna meditationer över människans relation till naturens resurser. Ja, det är bara att hoppa på spårvagnen från T-centralen.

Jag rekommenderar starkt ett besök. Sällan ser man så mycket bra fotografi på ett och samma ställe.

 

PS 1. Förutom ovannämnda skribenter innehåller boken – Målaren som fotograf, texter av Leif Wigh, Eva Dahlman, Anna Meister, Eva-Lena Bengtsson, Douglas Feuk och Johan Cederlund. (Prins Eugens Waldemarsuddes utställningskatalog nr. 130:18, ISBN 978-91-86265-42-7).

PS 2. Länk till en tidigare text jag skrivit om Prins Eugens fotografier, från utställningen Två prinsar bakom kameran, 2009. Det vilar ett söndagsljus över prinsens bilder.

 

Saknad och ständigt närvarande

In Böcker, Radio-Program, Utställningar on juli 21, 2018 at 23:01

Foto: Peter Gustavsson | Christer Strömholm och undertecknad på galleri Camera Obscura, okänt årtal.

Antingen möts man med applåder eller också med fy-rop och buanden, ordentligt som på en Cinémathèque föreställning i Paris. Jag möttes av tystnad, det var tyst. Sen kom en jätteapplåd, säger Christer Strömholm angående en stor visning av hans bilder i Arles 1981. Så inleds ett alldeles färskt radioprogram om fotografen, som skulle fyllt hundra idag.

Jag blir alldeles varm när jag hör hans omisskännliga röst. Skorrningen, de militära spåren från en överklass uppfostran. Aldrig ett ord för mycket. Inga onödiga ornament. Korta meningar nästan som meddelanden eller signaler.

Det var en lysande öppning på ett mycket bra program som gjorts av Rigmor Ohlsson som förutom klipp ur radioarkivet med Strömholm själv, innehåller två bärande intervjuer med fotograferna Anders Petersen och Håkan Elofsson. Båda med en stark relation till Strömholm som blev något av en fadersgestalt när de var unga. Var och en betonar att den där macho-myten som fanns kring fotografen Christer Strömholm, var falsk. Han var i själva verket en mjuk person, en romantisk människa som såg varje individ han mötte, berättar Anders Petersen.

Håkan Elofsson menar bland annat att omslagsbilden till boken Poste Restante var anledningen till att han blev fotograf. – Den var så bortom vad jag trodde att fotografi var och om man kunde ha en död rutten hund på ett omslag då blev jag väldigt, väldigt nyfiken för vad fotografi kunde berätta, och vad det var, säger han.

Anders Petersen får frågan om vilken bild som betytt mycket för honom. Han börjar då berätta om bilden med fotspår i snön från en kyrkogård i Paris. – De här människorna hade på natten, innan Christer tog bilden, besökt varandras gravar och umgåtts. Så det fanns ett liv efter döden. Det fanns en symbolik, en sorts mättad symbolik. Det var så han arbetade. Han satte sig in i sakerna, med sin erfarenhet och med sin närvaro, säger Anders och förklarar att det var den bilden som fick honom att förstå vilka litterära och symboliska möjligheter som fanns inom fotografin. – Den bilden fick mig att söka till Fotoskolan, att börja fotografera, säger han.

Han beskriver sen hur en utställning med 50×70 printar monterade direkt på masonit påverkade honom. – Det var som ett bombnedslag, det gav elektriska chocker rakt in i hjärtat på mig. Det var helt drabbande. Det var som den ena sanningen efter den andra, som laddades av magi. Det var fullkomligt magiskt, säger Anders Petersen i intervjun.

Jag har aldrig haft så roligt, skrattar Håkan Elofsson när han beskriver de fem åren som han jobbade som kopist åt Strömholm. Han fick ingen lön, men tillgång till Christers kontaktnät och fick nästan direkt uppdrag för tidningen ETC.

Christer Strömholm – Den legendariske fotografen (P1 Kultur) är ett rikt program fyllt med detaljer som tar oss en bit in bakom myten CHR. Lyssning rekommenderas starkt. Inte minst för Anders Petersens otroligt intressanta utläggning om att alla Christers bilder, handlade om honom själv. – Jag är jätteledsen. Jag förstår inte, säger programmets producent. – Det här är ett glas vatten, fortsätter hon. Det tror du ja, men se du, det är det inte, svarar Anders kobrasnabbt. Det kan vara ett vattenglas för dig och ett vattenglas för mig, men så enkelt är det inte. Grejen med fotografi är att man ska försöka skildra känslan av det hela.

Så håller han på i flera minuter och landar i idén om närvarande fotografi där fotografens egna känslor och erfarenheter behövs för att det ska bli en bra bild.

Programmet avslutas med att de bägge intervjuade fotograferna var för sig får svara på frågan hur Strömholm hade klarat sig i dagens fotoklimat. Håkan Elofsson säger att han skulle ha klarat sig alldeles utmärkt 2018. Christer kunde erkänna när han hade fel.

Anders menar att Christer idag skulle vara följsam tiden. Fotografera på samma sätt han alltid gjort och fortsatt gå mot strömmen. – Han skulle som han gjorde 65, 66, 67-överraska världen med en helt egen stil. Som han gjorde då, säger han.

Personligen kände jag inte Christer Strömholm speciellt väl. Ändå har han följt mig under hela mitt fotografiska liv. Genom fotografen Bengt-Göran Carlsson som gått Fotoskolan fick jag kontakt med Christer första gången. Sen träffades vi vid några dussin tillfällen.

En gång samtalade vi om Théâtre du Soleil och filmen Molière, av Ariane Mnouchkine. Det satt en stor affisch från filmen monterad på tyg ovanför köksbordet på ploggatan, vill jag minnas. En annan gång handlade samtalet om medeltids musik från en platta med Joculatoris Upsaliensis. Vid ytterligare ett tillfälle minns jag att han var nyfiken på en diktsamling av Thomas Tidholm, som han fann i min bokhylla. Det var emellertid främst i samband med arbetet kring utställningarna på Galleri Fotograficentrum i Örebro vi hade kontakt.

Vi visade genom åren fyra, möjligen fem olika utställningar med hans bilder. Jag tror att vi var först med att ställa ut hans storformats färg Polaroid-bilder. En mycket fin utställning var också ”Återfunna bilder”, där fotografen Gunnar Smoliansky hade gjort urval och på ett suveränt sätt kopierat tidiga 6×6 negativ från Paris. Oj så bra!

Det är bara att buga och tacka Christer Strömholm i sin himmel för hans blick, för modet att leva som han gjorde och att han förde in nyfikenheten i sitt fotografiska arbete.

Tack Christer för dina djupt personliga meddelanden.

Foto: Christer Strömholm | Ur utställningen ”Återfunna bilder”, urval och kopiering, Gunnar Smoliansky.

PS. Skriv Strömholm i sökfönstret ”Search” nedan för att läsa andra texter på bloggen där Christer Strömholm figurerar.

Sommarkvällens ljus

In Böcker, Utställningar on maj 20, 2018 at 18:07

Foto: Oklart | Anders Petersen, Claes Gabrielson, 1979

Året är 1979. Anders Petersen sitter i fåtöljen. På huk med bok i handen, undertecknad. Jag hittade bilden av en slump häromdagen. Den är tagen i min lägenhet på Malmgatan i Örebro. Det är året efter att vi startat Galleri Fotograficentrum. Jag minns inte vem som tog bilden. Det kan ha varit Bengt-Göran Carlsson, eller Håge Wiktorsson.

Men jag minns stunden när vi gör ett urval till Anders Gröna Lund utställning och printarna ligger direkt på trasmattorna. Det här är en tid före vita bomullsvantar och ”curators”. Jag brukar kalla de här åren ”Kakelugnsåren”. Nästan alla man kände bodde på rivningskontrakt i generösa våningar med kakelugnar, låg hyra och dusch i källaren.

När boken Gröna Lund – Om människor på ett nöjesfält kom, gjorde den ett starkt intryck på mig. (Bilderna är tagna sommaren 1972 och 1973, några togs 1970). Jag köpte flera exemplar av boken och gav bort i present. Några år senare köpte jag ytterligare ett ex som jag la undan för framtiden. Det är det jag tar fram nu. Det ligger fortfarande kvar i sin vita originalförpackning som Aktuell Fotolitteratur, Fyra förläggare i Helsingborg använde för sina försändelser.

Jag tror att det som då gjorde starkast intryck var att Anders Petersen så övertygande bevisade att det går att berätta med fotografi. Att med kameran nästan antropologiskt kunna skildra människor och deras förehavanden, på exempelvis ett nöjesfält.

Det finns naturligtvis många som gjort starka dokumentära skildringar tidigare, som exempelvis Eugene Smith, Dorothea Lange, Sune Jonsson med flera. Men det här var nu och dessutom i ett mycket igenkännbart sammanhang. Det låter kanske inte så märkvärdigt idag när allt i media är ”berättelser” och varumärkes-byggande. Men för mig var det här en berättelse om drömmar och om förväntningar. Ung spröd kärlek och lust. Och en längtan efter gemenskap. Jag satt länge och tittade på bilderna av de lite äldre dansande paren. Hur blev deras liv?

Ett par där mannen ser ut som hämtad ur en text av Moa Martinson eller Gustaf Rune Eriks. Kvinnans nacke med det stripiga håret, mannens ögonuttryck, deras händer blir i dansen till en egen liten novell om tidens gång och vemodet som följer åldrandet.

Ett underfundigt leende hos en kvinna som står lite vid sidan av dansbanan och betraktar de dansande fascinerade mig. Likaså en bild av en man i ljus storrutig kavaj som precis tänder en cigg samtidigt som en kvinna ömt omfamnar honom. En bild med många bottnar som påminner lite om Petersens Cafe Lehmitz bilder.

Det var i sommarkvällarna han plåtade och han koppade inte så mörkt vid den här tidpunkten. Den lite ljusare tonen i kopiorna är mycket fin. I mina unga fotografögon blev boken och utställningen till en större berättelse om något allmänmänskligt.

Människoskildraren Anders Petersens första bok har en självklar plats i den svenska dokumentärfotografins historia.

Än i dag känner jag kraften i bilderna.