Kamerans övertag

Foto: Alfonse Van Besten, Washing and Bleaching,c.1912

Det kan behövas lite färg i snöslasket. Normalt delar jag Henri Cartier-Bressons skepticism när det gäller färgbilder. Men det finns naturligtvis många undantag. Autokromplåtar t.ex. är oftast oerhört suggestiva, med sitt fina raster av potatisstärkelsekorn i blått, rött och grönt.

Ljuset kom som vanligt via objektivet och passerade ett stärkelseskikt innan det nådde fram till det ljuskänsliga skiktet. Om jag förstått allt rätt, handlade det om omvändningsframkallning med ett dia positiv som resultat och som var sammansatt av svartvita punkter. När man projicerade eller betraktade dessa plåtar så uppstod en bild med mycket fina färgpunkter.

De franska bröderna Louis- och Auguste Lumiere uppfann processen under åren 1895-1903. Först år 1907 stod metoden klar och den blev omedelbart en succé. De här Belgiska amatörfotograferna var genast framme och provade den nya tekniken.

Att titta på de här bilderna är att huvudstupa falla ner i ett tidshål. Realism och dröm på en och samma gång. Poetisk saklighet parat med drömmens bleka färgskala.

Har dessa människor och byggnader verkligen funnits, för bara lite mer än hundra år sedan? De tre kvinnorna som tvättar och bleker sina tyger i det milda och varma soljuset kan inte se vår tid, men vi kan se deras. Kamerans övertag.

Jag tröttnar aldrig på fotografin, bland annat för att den är det närmaste en tidsmaskin man kan komma.

PS

Här kan man se mer av de Belgiska färgfotograferna, Belgian Autochromists

En hastigt upphängd fond

Foto: Okänd Fotograf | Ur rasbiologiska institutets samlingar i Uppsala.

Det som slog oss under arbetet med dokumentären om Herman Lundborg och det rasbiologiska institutet i Uppsala, var att antalet fotografiska bilder från den samiska befolkningen var så många.

Skolbarn har tvingats att i sina klassrum, klä av sig kläderna och ställa upp framför överhetens kalla lins. Där de nakna fått sina kroppsmått mätta och antecknade, sedan blivit fotograferade i grupp och ensamma, framför en tillfälligt iordningställd och hastigt upphängd fond.

Det handlar om inget mindre än ett övergrepp. Ett brott har begåtts mot en del av befolkningen i vårt land med hjälp av en kvasivetenskap. En låtsasvetenskap – rasbiologin.

Fotohistoriskt är det, som jag skrivit tidigare här på bloggen, en blind fläck.

Kameran användes i vetenskapens tjänst med det dåvarande civilsamhällets fulla stöd, för sin objektivitets skull. Utseenden och skillnader i fysionomier skulle beläggas med hjälp av en precis, omutbar och för tiden mäktig teknik.

Vilka var fotograferna som trodde på det här och ställde sin fotografiska kunskap och erfarenhet till institutets förfogande?

Det finns närmare 12.000 fotografiska bilder bevarade i bruna album uppklistrade på tysk grå högkvalitetskartong i Carolina Rediviva, Uppsala Universitets biblioteks samlingar. Hur många det funnits från början är det ingen som vet.

Herman Lundborg, chef för rasbiologiska institutet var övertygad om att samerna var problemet. Om de upphörde med sin nomadiserande tillvaro och blev bofasta – då skulle de beblanda sig med de, ”rena” Svenskarna och resultatet skulle bli degenerering!

Vad som sedan hände i hans privatliv är en helt annan sak, visar det sig.

Därför har vi – Maja Hagerman och jag, valt att kalla vår dokumentärfilm: Hur gör man för att rädda ett folk?

Passa på att se den, torsdag den 22, kl 20.00 i SVT2.

 

Mellan spegeln och fönstret

Foto: Ida Ekelund | Kulturen i Lund

Fotografin har en märklig kraft och är fylld av hemligheter.

Inlägget med Ida Ekelunds bilder för några dagar sedan har fått bloggen att nästan explodera. Jag har aldrig tidigare varit i närheten av sådana besökssiffror.

Vad kan det bero på? Ekelunds bilder förstås och sen spridningen via sociala medier.

Jag kom plötsligt att tänka på John Szarkowski och en utställning på The Museum of Modern Art, från 1978. Han gör där ett urval av fotografier från ett amerikanskt 50- och 60-tal och han delar in utställningen i två delar.

Den ena reflekterar, visar något om fotografen som tagit bilden. Den andra är som ett fönster i vilket världen kan studeras och eventuellt förstås – Mirrors and Windows, som också blir namnet på utställningen. Något förenklat kanske, eftersom det visar sig att flera av bilderna lätt kunnat byta plats mellan de båda avdelningarna.

Ida Ekelunds bilder rör sig också längs den axeln, mellan en spegel och ett fönster. Vi kan se rakt in i ögonen på personer som nyss levt i staden Lund. De flesta är förmodligen borta nu. Men ändå är de kvar, efter 100 år under ett golv.

Vi kan ställa frågor till var och en. Vem är du och hur blev ditt liv? Vi ser de som fotograferats i 20-talets Lund genom ett fönster i tiden och vi ser också oss själva som i en spegel, eftersom vi nu som betraktare ställer oss samma frågor. Vem är jag och hur..

Förmodligen beror det på det enkla faktum att ett fotografi alltid är stoppad tid och att vi därför påminns om allas dödlighet. Det är en av fotografins absoluta egenskaper, något ofrånkomligt.

Här kommer fler bilder från mitt första urval, från den mäktiga samlingen av Ida Ekelunds bilder på Kulturen i Lund.

Se och begrunda!

Ur tidens mörker

Foto: Ida Ekelund | Kulturen i Lund

Bilderna låg under de nötta golvplankorna, i en vindsvåning på Stora Gråbrödersgatan 12 i Lund. Solljus och fullmåne har blekt golvet under ett drygt sekel utan att nämnvärt ha påverkat de ljuskänsliga silversalterna i glasplåtarna, som låg tätt sammanpackade i sina pappaskar, i tidens mörker direkt på trossbottnen.

Bilderna hittades våren 2012 i samband med renoveringsarbeten. Det är uppenbart att det handlar om vardagliga Lundabor, hejdade i en viss ålder och i ett givet ögonblick i sina liv.

Det syns i blickarna och kropparnas hållning att det för många också är ett högtidligt ögonblick. Att gå till fotografen är inte något man gör varje dag. Ibland är det händerna som skvallrar om det inte helt bekväma i fotograferingsakten. De kan verka lite trevande och en smula tafatta, som om de inte riktigt vet var de ska ta vägen när ljudet av slutaren plötsligt hörs.

Instagram och selfies. Jag försöker att tänka dessa samtida fenomen, samtidigt som jag stirrar rakt in i tidskapseln på Stora Gråbrödersgatan.

Det kanske mest fantastiska med de här bilderna är att så många, verkar vilja säga: Så här vill jag se ut!

Det verkar som om flera av de fotograferade visar en påfallande oräddhet, närmast en självklar stolthet inför kameran. En bild tycks nästan ropa: ”Här är min syster och jag, vi finns – se oss!”. En annan uttrycker så tydligt – ”det här är min finaste väninna..” på ytterligare en bild, sitter en flicka sprickfärdig av stolthet vid sin mormors eller farmors sida.

En ung kvinna med glans i örhängen och armlänk, verkar så närvarande att jag nästan tror hon ska börja röra sig. Fotografens försiktiga ljussättning har lämnat ett perfekt ljus i ögonen. En liten mjuk vit punkt. Eftersom vi aldrig mötts, bestämmer jag att det är där det sitter.

Tiden under golvet har också bevarat hattarnas rymd och tygernas alla mönster och plisseringar. Bomullstygens många ränder och sidenets glans, allt är kvar in till minsta knapp, krage och broderi.

Det här är en helt oemotståndlig guldgruva för alla modeintresserade.

Bilderna är troligen tagna mellan åren 1917 och 1926. Det är bröllop, studenten och familjesammankomster. Det är rekryter, sjuksköterskor och apotekare. Kort sagt en vanlig småstads hela borgerlighet, en uppställning i representativ vanlighet.

Men bilderna visar också stark vänskap och kamratskap, i vissa fall syns även dödens närvaro i form av sorgband på kläderna och nedtonade blickar.

Ida Ekelund utbildades hos en av pionjärerna inom fotografin i Lund, Lina Jonn som hade ateljé vid Bantorget. Linas syster Maria Jonn var också fotograf och byggde år 1908 ett hus på Stora Gråbrödersgatan för sin fotoateljé. Det var där Ida Ekelund lärde sig yrket, började arbeta och så småningom tog över verksamheten.

Det är högst troligt att bilderna inte är yngre än slutet av tjugotalet, säger intendent Anders Jansson på Kulturen i Lund. Han bekräftar också att antalet bilder man funnit är närmare 8000!

Ida Ekelund nämns i standardverk om fotografin i Lund, men har aldrig lyfts fram i eget namn. Det är först nu vi har en chans att i närbild få studera en av landets tidiga kvinnliga bruksfotografers arbete. Hon kanske inte främst ska jämföras med egensinniga storheter från förrförra seklet som exempelvis Julia Margaret Cameron, utan i stället ställas sida vid sida med sin tids manliga ateljé- och porträttfotografer.

Jag är övertygad om att i den jämförelsen kommer hon att klara sig utmärkt, för att inte säga enastående bra.

En utställning är under planering, och om får man önska – blir det också en bok!

Hitta en förläggare snabbt, skulle jag vilja hälsa Kulturen i Lund. De sitter nämligen på en skatt och det gäller nu att föra ut den från sågspånet i fastigheten på Stora Gråbrödersgatan till världen utanför och då tror jag en bok är bästa sättet. Det är otroligt svårt att hitta en webbsida bland miljarder. Böcker däremot hittar alltid sin publik, märkligt nog.

Det här är ett sensationellt fynd och snudd på lika intressant som Mike Disfarmers bilder, som kom gavs ut på Steidl/Steven Kasher Gallery, 2005.

Bilderna som förtjänstfullt digitaliserats av Kulturen i Lund finns nu, tillgängliga på databasen Carlotta. Det är bara att skriva in KM 93676 i sökrutan och förlora sig i ansikten och klädesdetaljer och helt underbara och tokiga frisyrer.

De som blev fotograferade i Ida Ekelunds ateljé i tjugotalets Lund, såg ut så här i fotograferingsögonblicket. Precis så som de ville bli igenkända, möjligen med en liten förhöjning, med hjälp av den senaste frisyren och ny kappa.

Jag är övertygad om att de här är bilder som ger – åtminstone mig, mer av respekt för livet.