claes gabrielson

Posts Tagged ‘Ida Ekelund’

Två prästkragar i ett klänningsliv

In Böcker, Utställningar on april 2, 2018 at 17:47

 

Foto: John Alinder | Gertrud Lundin i trädgården i Sävaste, Altuna socken, 1920.

Time/Light/Love, Swedish Photographic Portraits 1840-2017 i Landskrona museum slutade den 28 januari i år. Utställningen var den andra av tre utställningar där merparten av bilderna hämtats från samlingar och arkiv runt om i landet. Satsningen ingick i Landskronas långsiktiga engagemang för fotografi.

Utställningen var intressant, ett försök att komma åt det intima och hur vi förhåller oss till att betrakta och betraktas. Man säger att man vänt på varje sten för att finna bilder som passar in på visionen om en utställning som avslöjar och kommenterar förtrolighet. Gott så.

Man kan fundera lite kring utställningens namn, Time/ Light / Love. Tid, som i relation och exponering. Ljus, som passerar genom en lins och kärlek ja, det är väl själva förutsättningen för all bra fotografi. Det gör att jag inte riktigt förstår urvalskriteriet.

Rent scenografiskt var utställningen byggd som en våning med hall, salong, kammare, matsal och så vidare. Kul idé, men huset med alla sina trappor och prång gjorde det hela lite rörigt. Jag hade ändå stor behållning av utställningen och upptäckte flera nya fotografiska namn.

2013 hittade man närmare 8000 glasplåtar under golvplankorna i en lägenhet vid renoveringen av en fastighet i Lund. Bilderna var tagna av Ida Ekelund (1884-1982), som jag skrivit om tidigare på bloggen här och här. Några av hennes mycket fina porträtt fanns med i utställningen.

Här visades också en dagerrotyp från c:a 1840, föreställande en okänd svensk soldat, en major, med Kungliga Svärdsorden fäst på sin uniform. Fotografens namn är även det okänt. Troligen är det här det tidigaste fotografiet av en svensk person som finns bevarat.

I ”biblioteket”, stannade jag länge inför ett självporträtt från c:a 1930 av Johan Börjesson Eld (1904-1984). En lite taffligt upphängd filt utgör fond till ett rörande porträtt i helfigur. Strumporna mot trasmattan, kroppens position och det låga taket. Boxarens allvar, de märkliga boxarbyxorna och handskarna. Allt andas – så här vill jag uppfattas. Eller är det här ett exempel på en sorts tidigt scenograferad självironi?

Det fanns även andra självporträtt att begrunda, exempelvis Rut Hillarps enkla drömska dubbelkopieringar, som jag alltid har varit svag för. Kanske för att hennes teknik för tankarna till experiment som en del av oss också sysslat med i mörkrummens magiska skimmer.

Gunnar Smolianskys fina självporträtt i en spegel från 1952 glimrar och Beata Bergströms mjuka blick dröjer sig kvar.

Gerry Johansson är också med på ett hörn, med ett förtjusande Polyfoto-ark fyllt av självporträtt från sommaren 1963, då han 18 år gammal jobbade på Polyfoto i Göteborg.

Det var även lätt att bli stående inför Knut Borgs bilder som först liknar en samling ur genren, ”funna bilder”. Men det är medvetet avbildade personer, oftast i samband med någon högtidsdag. Emellertid är det något som skaver. Borg verkar ha koncentrerat sig på ”det felaktiga” ögonblicket, istället för det vanligare ”avgörande” ögonblicket. Exponeringen har skett precis innan eller efter det att personen som ska fotograferas hunnit samla sig och rättat till uttrycket. Bilderna ger ett oväntat vardagligt och nästan privat intryck.

Jag dröjer också inför Erik Tryggelins lilla obetalbara serie om fyra stadsbilder från 1902, föreställande några synnerligen självsäkra damer med nonchalant vippande hattar.

Erik Daniel Schötts flicka i Vingåkersdräkt är nästan öververklig. Bilden är en Agfa-autokrom fr. c:a 1925. Perfekt komposition. Blicken, flätorna och färgen allt understryker känslan av utvaldhet. Det finns däremot ingen upplysning, varken på utställningen, katalog eller bok att bilden var framtagen på uppdrag av Herman Lundborg chef för rasbiologiska institutet. Den publiceras i boken, ”The Racial Characters of the Swedish Nation”, som kom 1926. Bilden är presenterad på en helsida under rubriken, ”Nordic Type”. Under bilden står det ”Schoolgirl in Stockholm”.

Här finns också bilder av John Hertzberg, Ferdinand Flodin, Henry B. Goodwin, August Strindberg, Anders Zorn, Anna Riwkin, Sune Jonsson, Lennart Nilsson, Bruno Ehrs, och många andra och dessutom polisfotografier. Varför dessa och inte andra? Jag funderade kring detta när jag hamnade i ett litet mörklagt rum med bilder som långsamt projicerades på rummets ena vägg. Där blev jag sittande.

John Alinders bilder knockade mig. Ahlinder frammanar en stark känsla av pågående liv, här och nu. Vemodet kommer smygande i varje exponering. John Alinder var  diversehandlare och fotograf. Född 1878 och uppväxt i byn Sävasta, Altuna socken, på den uppländska landsbygden, strax utanför Enköping. Bilderna finns på Upplandsmuseet. Hela samlingen är på drygt 8000 glasplåtar i format 9×12, 13×18 och 18×24. 4000 av bilderna finns nu att se på Digitalt museum.

Tommy Arvidson skriver fint om Alinder i Fotografisk Tidskrift (nr 4 2017) och han lyfter speciellt fram Alinders förmåga att fånga människors vardagliga uttryck. – Det finns en förtrolighet mellan den avbildade och fotografen. Som om de delar en hemlighet, skriver han. Det är bara att hålla med. John Alinders bilder är fyllda av förväntan och vänskap. Väninnor och vänner sammanlänkade i en djup förtrolighet.  Många bilder andas en vardagens stolthet, dock utan att de som fotograferas verkar vilja förhäva sig.

Gertrud Lundin har två prästkragar instoppade under skärpet vid klänningslivet, jag blir rörd över den enkla och anspråkslösa gesten att göra sig fin.

John Alinders bilder är kvar inom mig fortfarande, månader efter besöket i Landskrona.

PS

För er som missade utställningen finns många av bilderna, utmärkt tryckta i boken med samma namn som utställningen – Time/Light/Love – Swedish Photographic Portraits 1840-2017. (ISBN:978-91-983034-9-0), Historiska Media.

Den innehåller tyvärr inga fördjupande texter som kan belysa urvalet som gjorts och inte heller några analyser kring fotografin som presenteras. Det saknas även litteraturhänvisningar, vilket gör det svårt att överblicka vad som gjorts på andra ställen i vårt land inom det fotohistoriska fältet. Exempelvis frågor om digitaliseringen av de fotografiska arkiv, från vilka man lånat in bilderna och vilka avhandlingar och böcker som publicerats kring fotohistorisk forskning. Just avsaknaden av en akademisk dimension kring utställningarna i Landskrona, tycker jag är en brist.

I utställningskatalogen skriver man att Landskronas långsiktiga engagemang i fotografi har slagit väl ut och att – lejonparten av verken hämtats från samlingar och arkiv, som sätts upp på stadens museum i väntan på invigningen av ett stadigvarande fotohistoriskt museum. Med den ambitionen behövs en tyngre kompetens, i synnerhet när man på hemsidan för Landskrona Photo kallar sig för ”The home of photography in Scandinavia”.

Fotohistoriska samlingar finns utspridda i många institutioner, Moderna Museet, Tekniska Museet, Nordiska Museet, KB, Västerbottens Museum och flera andra länsmuseer. Lägg där till hembygdsföreningar, bibliotek, och universitet m.fl.

I upprop och debattartiklar har det efterlysts en statlig översyn, en inventering och en handlingsplan kring våra fotografiska samlingar. Där har även frågan om det övergripande institutionella ansvaret, tagits upp.

Sverige behöver ett fotohistoriskt museum med ett nationellt ansvar för vårt lands fotografiska arv. Alla goda krafter och den samlade kompetensen på olika nivåer måste samlas kring detta mål. Frågan är om Landskrona är platsen för detta.

Mellan spegeln och fönstret

In Funna bilder on januari 18, 2015 at 23:09

Foto: Ida Ekelund | Kulturen i Lund

Fotografin har en märklig kraft och är fylld av hemligheter.

Inlägget med Ida Ekelunds bilder för några dagar sedan har fått bloggen att nästan explodera. Jag har aldrig tidigare varit i närheten av sådana besökssiffror.

Vad kan det bero på? Ekelunds bilder förstås och sen spridningen via sociala medier.

Jag kom plötsligt att tänka på John Szarkowski och en utställning på The Museum of Modern Art, från 1978. Han gör där ett urval av fotografier från ett amerikanskt 50- och 60-tal och han delar in utställningen i två delar.

Den ena reflekterar, visar något om fotografen som tagit bilden. Den andra är som ett fönster i vilket världen kan studeras och eventuellt förstås – Mirrors and Windows, som också blir namnet på utställningen. Något förenklat kanske, eftersom det visar sig att flera av bilderna lätt kunnat byta plats mellan de båda avdelningarna.

Ida Ekelunds bilder rör sig också längs den axeln, mellan en spegel och ett fönster. Vi kan se rakt in i ögonen på personer som nyss levt i staden Lund. De flesta är förmodligen borta nu. Men ändå är de kvar, efter 100 år under ett golv.

Vi kan ställa frågor till var och en. Vem är du och hur blev ditt liv? Vi ser de som fotograferats i 20-talets Lund genom ett fönster i tiden och vi ser också oss själva som i en spegel, eftersom vi nu som betraktare ställer oss samma frågor. Vem är jag och hur..

Förmodligen beror det på det enkla faktum att ett fotografi alltid är stoppad tid och att vi därför påminns om allas dödlighet. Det är en av fotografins absoluta egenskaper, något ofrånkomligt.

Här kommer fler bilder från mitt första urval, från den mäktiga samlingen av Ida Ekelunds bilder på Kulturen i Lund.

Se och begrunda!

Ur tidens mörker

In Funna bilder on januari 13, 2015 at 23:54

Foto: Ida Ekelund | Kulturen i Lund

Bilderna låg under de nötta golvplankorna, i en vindsvåning på Stora Gråbrödersgatan 12 i Lund. Solljus och fullmåne har blekt golvet under ett drygt sekel utan att nämnvärt ha påverkat de ljuskänsliga silversalterna i glasplåtarna, som låg tätt sammanpackade i sina pappaskar, i tidens mörker direkt på trossbottnen.

Bilderna hittades våren 2012 i samband med renoveringsarbeten. Det är uppenbart att det handlar om vardagliga Lundabor, hejdade i en viss ålder och i ett givet ögonblick i sina liv.

Det syns i blickarna och kropparnas hållning att det för många också är ett högtidligt ögonblick. Att gå till fotografen är inte något man gör varje dag. Ibland är det händerna som skvallrar om det inte helt bekväma i fotograferingsakten. De kan verka lite trevande och en smula tafatta, som om de inte riktigt vet var de ska ta vägen när ljudet av slutaren plötsligt hörs.

Instagram och selfies. Jag försöker att tänka dessa samtida fenomen, samtidigt som jag stirrar rakt in i tidskapseln på Stora Gråbrödersgatan.

Det kanske mest fantastiska med de här bilderna är att så många, verkar vilja säga: Så här vill jag se ut!

Det verkar som om flera av de fotograferade visar en påfallande oräddhet, närmast en självklar stolthet inför kameran. En bild tycks nästan ropa: ”Här är min syster och jag, vi finns – se oss!”. En annan uttrycker så tydligt – ”det här är min finaste väninna..” på ytterligare en bild, sitter en flicka sprickfärdig av stolthet vid sin mormors eller farmors sida.

En ung kvinna med glans i örhängen och armlänk, verkar så närvarande att jag nästan tror hon ska börja röra sig. Fotografens försiktiga ljussättning har lämnat ett perfekt ljus i ögonen. En liten mjuk vit punkt. Eftersom vi aldrig mötts, bestämmer jag att det är där det sitter.

Tiden under golvet har också bevarat hattarnas rymd och tygernas alla mönster och plisseringar. Bomullstygens många ränder och sidenets glans, allt är kvar in till minsta knapp, krage och broderi.

Det här är en helt oemotståndlig guldgruva för alla modeintresserade.

Bilderna är troligen tagna mellan åren 1917 och 1926. Det är bröllop, studenten och familjesammankomster. Det är rekryter, sjuksköterskor och apotekare. Kort sagt en vanlig småstads hela borgerlighet, en uppställning i representativ vanlighet.

Men bilderna visar också stark vänskap och kamratskap, i vissa fall syns även dödens närvaro i form av sorgband på kläderna och nedtonade blickar.

Ida Ekelund utbildades hos en av pionjärerna inom fotografin i Lund, Lina Jonn som hade ateljé vid Bantorget. Linas syster Maria Jonn var också fotograf och byggde år 1908 ett hus på Stora Gråbrödersgatan för sin fotoateljé. Det var där Ida Ekelund lärde sig yrket, började arbeta och så småningom tog över verksamheten.

Det är högst troligt att bilderna inte är yngre än slutet av tjugotalet, säger intendent Anders Jansson på Kulturen i Lund. Han bekräftar också att antalet bilder man funnit är närmare 8000!

Ida Ekelund nämns i standardverk om fotografin i Lund, men har aldrig lyfts fram i eget namn. Det är först nu vi har en chans att i närbild få studera en av landets tidiga kvinnliga bruksfotografers arbete. Hon kanske inte främst ska jämföras med egensinniga storheter från förrförra seklet som exempelvis Julia Margaret Cameron, utan i stället ställas sida vid sida med sin tids manliga ateljé- och porträttfotografer.

Jag är övertygad om att i den jämförelsen kommer hon att klara sig utmärkt, för att inte säga enastående bra.

En utställning är under planering, och om får man önska – blir det också en bok!

Hitta en förläggare snabbt, skulle jag vilja hälsa Kulturen i Lund. De sitter nämligen på en skatt och det gäller nu att föra ut den från sågspånet i fastigheten på Stora Gråbrödersgatan till världen utanför och då tror jag en bok är bästa sättet. Det är otroligt svårt att hitta en webbsida bland miljarder. Böcker däremot hittar alltid sin publik, märkligt nog.

Det här är ett sensationellt fynd och snudd på lika intressant som Mike Disfarmers bilder, som kom gavs ut på Steidl/Steven Kasher Gallery, 2005.

Bilderna som förtjänstfullt digitaliserats av Kulturen i Lund finns nu, tillgängliga på databasen Carlotta. Det är bara att skriva in KM 93676 i sökrutan och förlora sig i ansikten och klädesdetaljer och helt underbara och tokiga frisyrer.

De som blev fotograferade i Ida Ekelunds ateljé i tjugotalets Lund, såg ut så här i fotograferingsögonblicket. Precis så som de ville bli igenkända, möjligen med en liten förhöjning, med hjälp av den senaste frisyren och ny kappa.

Jag är övertygad om att de här är bilder som ger – åtminstone mig, mer av respekt för livet.