claes gabrielson

Archive for the ‘TV-Program’ Category

Mellan fiktion och verklighet

In Film, TV-Program on februari 11, 2018 at 19:26

Foto: Josef Koudelka | från inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

Dokumentären om Magnumfotograferna och relationen till filmens värld, börjar med kärlekshistorien mellan Robert Capa och skådespelerskan Ingrid Bergman. Sen är man i princip fast. Det är oavbrutet intressant om förhållandet mellan Magnum och Hollywood.

Filmen beskriver också varför bildbyrån behövdes. Tidigare talade ingen om upphovsrätt. Man fotade och gav tidningen filmrullen. Fotograferna förtjänade helt enkelt en bättre behandling. Bresson kallade Magnum för en tankegemenskap, som garanterade fotograferna rätten till sina bilder.

Fokus ligger på relationen till Hollywood. Capa ville visa hur amerikanska regissörer arbetade. Magnum ville göra var en sorts, ”bakom kulisserna”-reportage. Med bilder på filmarbetet, själva inspelningen och regissören vid klippbordet. Exklusiva bilder, raka motsatsen till filmbolagens tillrättalagda och hårt retuscherade PR-bilder.

Magnumfotografernas bilder visade inte alltid det som förväntades. – Vi kom in från sidan, istället för rakt framifrån, säger fotografen David Hurn i filmen.

Det är det här som är det unika med bilderna. Magnum tar in gatan i filmstudiorna. Den dokumentära, rörliga blicken från gatufotografin, öppenheten för det oväntade och djärva kompositioner används såväl i porträtten som i bilderna från inspelningsplatserna.

Ibland kom de riktigt nära skådespelarna och kunde hamna i privata scener som i fallet med Henry Miller och Marilyn Monroe under inspelningen av De missanpassade, 1960. En fotograf kunde kliva rakt in i ett gräl.

Dennis Stock beskriver hur han kunde ta de känsliga porträtten på James Dean och Eve Arnold förklarar hur fotograferingar tillsammans Marilyn Monroe kunde gå till och berör samtidigt beroendeförhållandet mellan fotograferna och skådespelerskan. – Vi utnyttjade henne alla, utan tvekan, säger Eve Arnold. Hon menar också att man som fotograf får acceptera att man tar sig in i människors privata sfär och fortsätter – Det är också sant att Marilyn inte hade varit Marilyn utan fotograferna. Vi hade inte sett henne. Det gick i båda riktningar. Vi utnyttjade varandra.

Bruce Davidsson talar om sitt arbete under filminspelningen av Antonionis Zabriskie point, från1970. Gueorgui Pinkhassov förändrade sitt sätt att fotografera efter att ha sett Tarkovskijs, Solaris. Senare lyckades han få visa några av sina bilder för Tarkovskij, vilket bland annat ledde till att han fick följa inspelningen av filmen Stalker, 1979.

Det är också fascinerande att höra den skygge Koudelka berätta om sitt arbete vid inspelningen av Theo Angelopoulos, Odysseus blick, 1994.

När han fick frågan om att få följa med på inspelningen, svarade han nej. De frågade igen och sa att det inte gällde att fotografera inspelningen, utan att han med sin kamera skulle iaktta länderna som filmteamet reste igenom. Då ställde han upp.

Jag gick upp på morgonen och sa hej då, sen kom jag tillbaka på kvällen. Jag bara gick omkring, säger han.

– Han var som en hund som lämnade flocken. Flocken fortsatte framåt, medan han fotograferade på sidan av. Det är mycket vackert, säger författaren Alin Bergala i dokumentären. Koudelka själv menar att – Angelopoulos och jag såg samma verklighet. Vi var ute efter det annorlunda. Det var intressant att se hur olika personer, med olika medier kan spegla samma verklighet, säger han.

Fotografen Paolo Pellegrin för idag traditionen vidare. Han fotograferar skådespelare på ett liknande informellt och personligt vis. Han är väl mest känd för sina krigsbilder men i ett projekt för New York Times Magazine ”hänger” han med Sean Penn, Brad Pitt och Cate Blanchett och följer med i bilar, på hotellrum och i deras hem. Det blir oväntat starka porträtt av nästan sönderfotograferade ansikten.

Se den här dokumentären, Magnumfotograferna och filmens värld, K special. Den kan ses på SVT Play till den 12/3.

PS

Det finns ytterligare en dokumentär om fotografi på SVT just nu, som jag starkt kan rekommendera. Den heter ”Raghu Rai –mästerfotograf i Indien”, urusel titel. Orginaltiteln är, Raghu Rai an Unframed Portrait. Det är en varm och kärleksfull film som är gjord av Rais dotter, Avani Rai. Den har en mycket fin ton och skildrar inte bara en stor fotograf och hans arbete utan också relationen mellan dotter och far. Han försöker gång på gång tillrättavisa henne hur hon ska filma, föreslår andra vinklar och positioner. En sorts missriktad iver att dela med sig av sin erfarenhet, vilket är lätt att känna igen, men som gör det till ett oförglömligt porträtt.

Även den här dokumentären är en K-special och kan ses till 4/3.

Foto: Avani Rai | Ur filmen, Raghu Rai an unframed portrait.

 

 

 

En hastigt upphängd fond

In Funna bilder, TV-Program on januari 21, 2015 at 20:53
Foto: Okänd Fotograf | Ur rasbiologiska institutets samlingar i Uppsala

Foto: Okänd Fotograf | Ur rasbiologiska institutets samlingar i Uppsala.

Det som slog oss under arbetet med dokumentären om Herman Lundborg och det rasbiologiska institutet i Uppsala, var att antalet fotografiska bilder från den samiska befolkningen var så många.

Skolbarn har tvingats att i sina klassrum, klä av sig kläderna och ställa upp framför överhetens kalla lins. Där de nakna fått sina kroppsmått mätta och antecknade, sedan blivit fotograferade i grupp och ensamma, framför en tillfälligt iordningställd och hastigt upphängd fond.

Det handlar om inget mindre än ett övergrepp. Ett brott har begåtts mot en del av befolkningen i vårt land med hjälp av en kvasivetenskap. En låtsasvetenskap – rasbiologin.

Fotohistoriskt är det, som jag skrivit tidigare här på bloggen, en blind fläck.

Kameran användes i vetenskapens tjänst med det dåvarande civilsamhällets fulla stöd, för sin objektivitets skull. Utseenden och skillnader i fysionomier skulle beläggas med hjälp av en precis, omutbar och för tiden mäktig teknik.

Vilka var fotograferna som trodde på det här och ställde sin fotografiska kunskap och erfarenhet till institutets förfogande?

Det finns närmare 12.000 fotografiska bilder bevarade i bruna album uppklistrade på tysk grå högkvalitetskartong i Carolina Rediviva, Uppsala Universitets biblioteks samlingar. Hur många det funnits från början är det ingen som vet.

Herman Lundborg, chef för rasbiologiska institutet var övertygad om att samerna var problemet. Om de upphörde med sin nomadiserande tillvaro och blev bofasta – då skulle de beblanda sig med de, ”rena” Svenskarna och resultatet skulle bli degenerering!

Vad som sedan hände i hans privatliv är en helt annan sak, visar det sig.

Därför har vi – Maja Hagerman och jag, valt att kalla vår dokumentärfilm: Hur gör man för att rädda ett folk?

Passa på att se den, torsdag den 22, kl 20.00 i SVT2.

nomadskoleflickor

 

Rädda ett folk

In TV-Program on augusti 25, 2013 at 23:04
Nomadskola

Ur rasbiologiska institutets arkiv

Om någon undrar varför det gått en tid sedan senaste inlägget på bloggen, beror det på följande.

Jag har börjat en dokumentärfilm för SVT-Dokumentär, tillsammans med Maja Hagerman. Ämnet? Att tätt följa i spåren efter på vårt lands store rasbiolog, Herman Lundborg.

Världens första statliga rasbiologiska institut startade i Uppsala 1922. Uppdraget som den lilla personalstyrkan hade fått var att ”rädda det svenska folket” från inblandning från främmande. Saken var av största nationella vikt. En så gott som enhällig riksdag hade antagit förslaget om institutet. Motionen hade fått stöd från såväl höger som socialdemokrater (som lämnat in den).  Nu skulle personalen på institutet genom brett upplagda rasundersökningar ta reda på var i landet det svenska folket var rasmässigt som renast.

-Vårt land gifver rika tillfällen, sannolikt bättre än månget annat land, för forskningar af detta slag, och det av flere skäl. Vårt folk är en jämförelsevis ren ras; ett och samma språk är här rådande. Vidare är befolkningen ännu på många ställen af landet ganska stationär, så att man på begränsade områden kan träffa på ett stort antal medlemmar av en och samma släkt. (–)

Allt för undermåliga individer måste på ett eller annat sätt förhindras att fortplanta släktet. I vår tid får ogräset (degenerationen) snart sagt växa fritt och det i sådan utsträckning, att det på många ställen i landet förkväfver den goda sådden. 

Ja, så skriver han Herman Lundborg. Här ovan ett exempel ur: Om Släktforskning och ärftlighetshygien, från 1904.

Nu återstår att få teknik och manus att börja samspela. Just nu befinner jag mig i Jokkmokk. Herman började sina studier på Listerlandet, innan han under många år fortsatte att fotografera, undersöka och mäta den samiska befolkningen.

Det här är ett mörkt och ännu outforskat hörn av vår modernitet.

Vi vet ännu inte var den här berättelsen kommer att sluta.

Nomadskola_2Ur rasbiologiska institutets arkiv

Stilla alienation

In TV-Program on november 25, 2012 at 11:23

Foto: Gregory Crewdson

Iscensatta bilder med stor psykologisk genomslagskraft. Det handlar om ögonblick av stilla alienation

I SVT:s K-special den 22 november fick vi möta Gregory Crewdson i ett nästan timslångt porträtt. För en som såg utställningen 2011 på Kulturhuset, och som har flera av hans böcker, var det lite av lill-julafton.

OK, det fanns dokumentära såväl som journalistiska brister i programmet. Men det gav flera mycket intressanta inblickar i Crewdsons metodik och arbetsprocess.

Gregory Crewdson befinner sig i gränslandet mellan film och fotografi, i skärningspunkten mellan det teatrala och det vardagliga. Dessutom gillar han verkligen att berätta med riktigt stora bilder som ofta pendlar mellan det triviala och det oförklarliga.

Ett fotografiskt amerikanskt skymmningsland. En myt eller en realitet? Det är återigen ett slitet Amerika ur ett småstadsperspektiv.

Gatorna och husens ensamhet ligger nära Hopper land.

Likt en filmregissör rekar han, gör skisser och förbereder allt ytterst noga. Stänger av hela kvarter. Hyr in statister, ljuskranar och brandbilar. Det är minst två dagar ”On location” för varje bild.

Behövs det snö, fixas det. Regn likaså. Bilden tas sedan med en storformatskamera, ( 8-by-10 camera). Resultatet blir en nästan öververklig bildvärld med lager på lager av underliggande berättelser. Det är stundtals oerhört imponerande

Det jag saknade i K-specialen var bland annat hur själva post-produktionen går till. Hur mycket som fixas till i Photoshop efteråt, när det gigantiska teamet åkt hem och gatorna torkat efter att Crewdsons plötsliga melankoliska låtsasregn upphört.

Orättvist? Ja kanske, eftersom jag gillar många av hans bilder.

Det jag möjligen funderar över är om vi någonsin kommer att få se hans egna ”skissbilder”, polaroider eller vanliga småbildsknäpp från platserna, innan det stora ”Crewet” anländer. Tar han överhuvudtaget sådana bilder?

I samband med ett ”Konstärssamtal” på Kulturhuset den 19 mars 2011 frågade jag honom om han inte längtade efter att själv sköta kameran i någon av fotograferingarna. Han svarade leende att han inte gjorde det.

På hemväg från utställningen tänkte jag: att vara fotograf och ändå inte. Att rigga allt, iscensätta varje detalj, sedan låta någon annan trycka på knappen och efteråt låta en hel stab jobba med bilderna i photoshop. Är jag en hopplös romantiker med en förlegad inställning till fotograferandets inneboende magi?

Om jag bara fick se någon enstaka skissbild från hans iPhone, Nikon eller så.

Den oförställda blicken före idéerna.

 

PS. Filmen ligger kvar på SVT-Play ytterligare 28 dagar, i skrivande stund.