claes gabrielson

Posts Tagged ‘Steidl’

En sprucken gråskala

In Utställningar on oktober 21, 2015 at 10:17

Butterfly-dress-2

Jan Bernhardtz. Jag hade sett namnet redan när jag började fotografera i det tidiga 1970-talets Örebro. Jag visste att han kände fotografen Bengt-Göran Carlsson som var en vän till mig. Jag kände också till att de fotograferade en del tillsammans. Men vi träffades aldrig.

I helgen mötte jag honom för första gången och det skedde i just Örebro, på Black Door Gallery, där han är aktuell med utställningen – Jag sorterar mina minnen, från Örebro till Berlin.

Jan Bernhardtz är en amatör i den riktiga meningen – ”En som älskar, en lekman, icke professionell”, och med en äkta förundran över tillvaron och känsla för den svartvita bilden. Han sysslar med en sorts gatufotografi som fanns långt före vår -”Alla är fotografer”- tid. Rått ibland, men också med en lite mjukare och en mer eftertänksam bildbehandling. Det är flanörens blick, en nyfikenhet i sina bästa stunder utan avsikter. Bilder liknande dagboksanteckningar. Skisser av frånvaro – så läser jag Jan Bernhardtz bilder.

Det är bakgårdar, skyltfönster och ödetomter. Tomma trottoarer, spår av människor som oftast dragit vidare. En sprucken gråskala över en lite trasig stadskarta, stundtals blandad med ett vackert vemod. Mer Kenneth Gustavsson än Bruce Gilden.

Jan Bernhardtz flyttade till Göteborg 1971 återvände till Örebro 1985 och stannade där till 2006. Då det blev Västkusten igen. Sedan 2011 när han gick i pension har han bott i Berlin. Han har inte fotograferat aktivt under hela tiden utan gjort ett uppehåll under många år. Dock verkar flytten till Berlin blivit något av en renässans för fotograferandet. Han gör nu bilder igen, dagligen.

Stefan Nilson en av de tre grundarna av Black Door Gallery, skriver om hur det för Bernhardtz – blev en vitamininjektion att hamna i den stad som varit i händelsernas centrum under hela 1900-talet. Att uppleva och besöka lämningarna efter nazisterna, världskrig och det forna DDR. Han avslutar med att citera Bernhardtz: Jag vill att mina bilder ska lämna fler frågetecken än svar.

Den attityden går igen framför allt i utställningens nyare bilder, från Berlin. Om det beror på fotografens mognad vet jag inte, men där finns en djupare svärta och en sorts poetisk gåtfullhet, som jag vill ser mer av i framtiden och gärna i bokform! Någon som har numret till Steidl?

PS

Bilderna på utställningen som pågår till och med den 7/11, är utskrivna på akvarellpapper med kolbläck (carbon print).

Här ett par länkar till er som vill se mer av Jan Bernhardtz bilder:  Svenska Bilder ℅ Berlin och Streets Of Berlin och här är länken till Black Door Gallery.

 

En värd att tro på

In Utställningar on juni 12, 2015 at 15:48

 

CG_2610

Foto: Claes Gabrielson | från utställningen A world I can belive in. Det Nationale Fotomuseum, Köpenhamn

Det är en stor och mäktig utställning som just öppnat i Det Nationale Fotomusem, inrymt i det Kongelige Biblioteket i Köpenhamn (”Svarta diamanten”, på Søren Kirkegaards Plads 1). Fotografen heter Joakim Eskildsen. Utställningen är ovanligt intressant genom att den skildrar processen kring sju olika bokprojekt.

Här finns bilder från själva tagnings-ögoblicket, till den färdiga kopian och vidare – från enstaka bilder till färdig bok. På väggarna hänger, förutom fotografier i olika format anpassade till varje berättelse, även ett stort antal kontaktkartor och serier av mindre bilder från urvalsarbetet. Allt som lett fram till de slutliga utställningsbilderna.

I montrar ligger arbetskopior, skissbilder, ”dummies”, anteckningsböcker. Verktyg för att skildra vägen från idé till färdig bok.

Det hela känns som att få en glimt av en arbetsprocess genom en glipa i en mörkrumsgardin. En inblick i något som man som utställningsbesökare normalt inte får ta del av. En skymt av en bakomliggande tankevärld till de olika böckerna. I en fotoask ligger exempelvis bunt på bunt med utskrivna bilder, hopsatta med gummiband. Arrangemanget får mig att tänka på barndomens filmissar. De är för övrigt i nästan samma storlek.

Joakim Eskildsen är född 1971, började fotografera i 14-års åldern. 1993 deltog han i en workshop med Ritva Kovalainen och kom på sätt i kontakt med ett antal finska fotografer som hade börjat göra personliga, sparsmakade oftast handbundna böcker. Små serier på noga utvalt papper. Det ledde till att han flyttade till Helsingfors och fortsatte sin utbildning där på, The University of Art and Design(UIAH, numera Aalto University).

Där gjorde han sin första bok Nordtegn, Nordic Signs år 1995. Bilderna är från Norge, Scotland, Danmark, Sverige, Island och Färöarna. Boken är en del i Penti Sammallahti´s, Opus-serie. På utställningen ingår 50 vintage-bilder från utställningen som tidigare visats på Brandts, år 1994.

Tre år senare kom Bluetide, om ett litet fiskesamhälle i norra Portugal. I den boken samarbetar han för första gången med poeten Cia Rinne. Han använder som alltid analog teknik och metoden är som tidigare: många resor och vistelse en längre tid på varje plats. Boken, iChickenMoon med bilder från Sydafrika, kom år 1999.

The Roma Journeys är det stora dokumentära arbetet som blev resultatet av åstskilliga resor under sex år för att skildra Romers liv i sju olika länder. Boken kom ut på Steidl, år 2007 och trycktes i ytterligare en upplaga 2009.

På uppdrag av Kira Pollack, Director of Photography på Time Magazine, gör han år 2011 en dokumentation kring människor som lever under den officiella ”fattigdomsgränsen” i USA. Bilder från fem stater, kring myten om den Amerikanska Drömmen. Boken American Realities, är planerad att komma i år, även den på Steidl.

Utställningen i den magnifika ”Svarta Diamanten” innehåller även två pågående projekt, det ena från Kuba och det andra, Home Works, rör den egna familjen.

Joakim Eskildsen verkar ha ett finger med i allt på den här utställningen. Han står för både idé och utformning och dessutom för text och layout till den tillhörande lilla katalogen. Allt är snyggt presenterat och det är en mycket bra fotograf vars starka engagemang i andra människors livsvillkor verkar vara en avgörande drivkraft.

Det handlar om ett sätt att se på världen. Det är viktigt att tro på en bättre värld säger han. Alla problem – krig, sjukdomar och fattigdom, gör att det kräver disciplin att vara optimist menar han.

– Jeg försøker at samle fotografier af en verden, jeg kan tro på, som giver mig håb og øjeblikke af magi.

PS

Länk till Eskildsens hemsida.

Utställningen på Det Nationale Fotomuseum, ingår i Copenhagen Photo festival som är utsprid över hela Köpenhamn på museer, gallerier och på andra mer oväntade platser. (Malmö och Helsingborg finns också med på ett hörn). Joakim Eskildsens utställning pågår generöst nog hela året!

Ett besök rekommenderas varmt.

Foto: Joakim Eskildsen | De sju böcker som ingår i utställningen, A world I can belive in

 

 

 

 

 

Ur tidens mörker

In Funna bilder on januari 13, 2015 at 23:54

Foto: Ida Ekelund | Kulturen i Lund

Bilderna låg under de nötta golvplankorna, i en vindsvåning på Stora Gråbrödersgatan 12 i Lund. Solljus och fullmåne har blekt golvet under ett drygt sekel utan att nämnvärt ha påverkat de ljuskänsliga silversalterna i glasplåtarna, som låg tätt sammanpackade i sina pappaskar, i tidens mörker direkt på trossbottnen.

Bilderna hittades våren 2012 i samband med renoveringsarbeten. Det är uppenbart att det handlar om vardagliga Lundabor, hejdade i en viss ålder och i ett givet ögonblick i sina liv.

Det syns i blickarna och kropparnas hållning att det för många också är ett högtidligt ögonblick. Att gå till fotografen är inte något man gör varje dag. Ibland är det händerna som skvallrar om det inte helt bekväma i fotograferingsakten. De kan verka lite trevande och en smula tafatta, som om de inte riktigt vet var de ska ta vägen när ljudet av slutaren plötsligt hörs.

Instagram och selfies. Jag försöker att tänka dessa samtida fenomen, samtidigt som jag stirrar rakt in i tidskapseln på Stora Gråbrödersgatan.

Det kanske mest fantastiska med de här bilderna är att så många, verkar vilja säga: Så här vill jag se ut!

Det verkar som om flera av de fotograferade visar en påfallande oräddhet, närmast en självklar stolthet inför kameran. En bild tycks nästan ropa: ”Här är min syster och jag, vi finns – se oss!”. En annan uttrycker så tydligt – ”det här är min finaste väninna..” på ytterligare en bild, sitter en flicka sprickfärdig av stolthet vid sin mormors eller farmors sida.

En ung kvinna med glans i örhängen och armlänk, verkar så närvarande att jag nästan tror hon ska börja röra sig. Fotografens försiktiga ljussättning har lämnat ett perfekt ljus i ögonen. En liten mjuk vit punkt. Eftersom vi aldrig mötts, bestämmer jag att det är där det sitter.

Tiden under golvet har också bevarat hattarnas rymd och tygernas alla mönster och plisseringar. Bomullstygens många ränder och sidenets glans, allt är kvar in till minsta knapp, krage och broderi.

Det här är en helt oemotståndlig guldgruva för alla modeintresserade.

Bilderna är troligen tagna mellan åren 1917 och 1926. Det är bröllop, studenten och familjesammankomster. Det är rekryter, sjuksköterskor och apotekare. Kort sagt en vanlig småstads hela borgerlighet, en uppställning i representativ vanlighet.

Men bilderna visar också stark vänskap och kamratskap, i vissa fall syns även dödens närvaro i form av sorgband på kläderna och nedtonade blickar.

Ida Ekelund utbildades hos en av pionjärerna inom fotografin i Lund, Lina Jonn som hade ateljé vid Bantorget. Linas syster Maria Jonn var också fotograf och byggde år 1908 ett hus på Stora Gråbrödersgatan för sin fotoateljé. Det var där Ida Ekelund lärde sig yrket, började arbeta och så småningom tog över verksamheten.

Det är högst troligt att bilderna inte är yngre än slutet av tjugotalet, säger intendent Anders Jansson på Kulturen i Lund. Han bekräftar också att antalet bilder man funnit är närmare 8000!

Ida Ekelund nämns i standardverk om fotografin i Lund, men har aldrig lyfts fram i eget namn. Det är först nu vi har en chans att i närbild få studera en av landets tidiga kvinnliga bruksfotografers arbete. Hon kanske inte främst ska jämföras med egensinniga storheter från förrförra seklet som exempelvis Julia Margaret Cameron, utan i stället ställas sida vid sida med sin tids manliga ateljé- och porträttfotografer.

Jag är övertygad om att i den jämförelsen kommer hon att klara sig utmärkt, för att inte säga enastående bra.

En utställning är under planering, och om får man önska – blir det också en bok!

Hitta en förläggare snabbt, skulle jag vilja hälsa Kulturen i Lund. De sitter nämligen på en skatt och det gäller nu att föra ut den från sågspånet i fastigheten på Stora Gråbrödersgatan till världen utanför och då tror jag en bok är bästa sättet. Det är otroligt svårt att hitta en webbsida bland miljarder. Böcker däremot hittar alltid sin publik, märkligt nog.

Det här är ett sensationellt fynd och snudd på lika intressant som Mike Disfarmers bilder, som kom gavs ut på Steidl/Steven Kasher Gallery, 2005.

Bilderna som förtjänstfullt digitaliserats av Kulturen i Lund finns nu, tillgängliga på databasen Carlotta. Det är bara att skriva in KM 93676 i sökrutan och förlora sig i ansikten och klädesdetaljer och helt underbara och tokiga frisyrer.

De som blev fotograferade i Ida Ekelunds ateljé i tjugotalets Lund, såg ut så här i fotograferingsögonblicket. Precis så som de ville bli igenkända, möjligen med en liten förhöjning, med hjälp av den senaste frisyren och ny kappa.

Jag är övertygad om att de här är bilder som ger – åtminstone mig, mer av respekt för livet.

 

Vittne och minne

In Böcker on december 11, 2013 at 23:32

Foto: Micke Berg

– Det konstiga med det här livet är att fotografi är verkligen ett vittne och ett minne av och om liv. Vittne och minne, skriver Micke Berg.

Tommy Arvidson menar på sin utmärkta blogg omfotoboken, att det behövs en Micke Berg monografi och en stilig sådan. Håller med, har själv skrivit samma sak tidigare här på sidan.

Vi fick vänta onödigt länge på den stora Smoliansky boken som till slut kom ut på Steidl.

Micke Bergs rastlösa oerhört begåvade och tidskänsliga dokumentära arbete borde samlas in och ges ut i en rejäl samlingsvolym, en sorts retrospektiv. Om jag vore stadd i kassa av format, skulle jag inte tveka en tusendel. Jag skulle ge ut den stora volym han är värd.

En eller flera kunniga och känsliga personer skulle göra urvalet. Lägg till det en lyhörd rytmisk och dynamisk layout, till den rörlige Bergs temperament. Sen bra text. Mickes egna ord förstås, som han visat i sina ”Retro”- presentationer på sin blogg .

Men jag skulle gärna också se ett par, tre längre initierade texter om Micke Bergs roll och plats i den svenska dokumentära traditionen. Inträngande smarta och självständigt tänkta essäer, som förmår blottlägga själva punkten där det skapande lodet är upphängt. Stället där Mickes energi utgår från. Minus det ”allmäncuratorsakademiska” lättgodset eller snömoset, som alltför ofta förekommer när ett konstnärskap ska ringas in i bokform.

Jag vill läsa om kameran, cykeln och skidorna. Upprördheten över sakernas tillstånd. Kort sagt – drivet i hans arbete.

– Jag fotograferar för att översätta mina känslor, för att vara ett vittne och för att minnas. När jag sedan väljer en bild, som helst ska handla om livet, så väljer jag oftast den utifrån hur jag upplever stämningen i bilden. Om den passar min stämning, sedan det andra, vittnet och minnet, kommer med tiden, skriver han på sin blogg ” i gryningen får dårarna ro”.

Micke Berg är något av en ofrivillighetens filosof och en otroligt bra fotograf.

Jag är väl medveten om att bokbranschen är i gungning, men var är Max Ström, Steidl, Journal..och alla ni andra med pengar och kärlek till fotografi?

Det är hög tid för en maffig monografi!

Where everything ends

In Böcker on april 13, 2013 at 07:51
Kors

Foto: Robert Frank | Ur boken Robert Frank Pangnirtung

Robert Frank. Svårfångad. Ständigt i rörelse med sina ruffiga lite skitiga bilder. Höftskott som nästan alltid säger något om tillståndet, på platsen där han befinner sig.

Han är kanske den fotograf som tillsammans med Henri Cartier-Bresson och vår egen Strömholm, påverkat mig mest. Håller för övrigt med den rastlöst produktive Micke Berg,  som på på sin blogg skriver:

Om jag ska beskriva Bressons storhet så gör jag det enklast genom att berätta om när han hade en stor bild på kultursidan i Expressen för många år sedan. Den bilden var så outstanding att resten av tidningen förmultnade. Det är så man upptäcker stor konst. I kontext med andra grejer. Som Dylan i högtalarna på ett fik i en skidbacke.

Nu handlar det emellertid om Robert Frank. 1992 gjorde han en resa till Pangnirtung en liten by i de nordvästliga områdena i Canada, med knappt 1300 invånare.

Han tar inte en enda bild på dessa invånare. Han är i byn i 5 dygn. Han fotograferar stenar, vägstumpar och några begravningskors.

En bok, en knappt centimeter tjock, lite drygt A-4 format. Kom 2011 på Steidel förlag. Ständigt denne förläggare.

27 polaroider med ytterligt sparsam text. Telegramartade bildtexter. Allt i linje med Franks vision. Det viktiga ligger i bilden, i svärtan och tystnaden. I bildens grå.

I boken, The Lines of my hand, från 1972 skriver han – I have been going forward, travelling my road while looking out (- -) I continue to look and search for an image that comes close to thruth. It is my choice, it is my fate, and i continue..

Sista bilden i den boken är en bild från en bukt i Nova Scotia.

I Pangnirtung låter han oss på bokens enda textsida få veta att – The peoples language is Inuktitut. One man inuk – more the people, Inuit.

Sen fortsätter han med denna nästan ”romanliknande” text:

Prefabricated homes along the main road in Pangnirtung. At times decorated window reflecting inside or outside. Stones – maybe the balance of a big sky above….

Det är allt. Bokens sista bildtext lyder: End of Pangnirtung road system.

Under den här korta resan vid den norra polcirkeln förefaller det som om världen  har upphört. Åtminstone i Robert Franks bilder.

I can’t explain my work

In Böcker, Film on januari 5, 2013 at 23:43
Foto: Saul Leiter | Near the Tanager, 1954

Foto: Saul Leiter | Near the Tanager, 1954

I belive there is such a thing as a search for beauty.

I över fyrtio år har hans arbete i princip varit okänt. Några av hans färgbilder visades på Museum of modern art i New York, 1953. Sen verkar bilderna fallit i någon sorts visuell glömska.

Nu har han återupptäckts inte minst genom boken Early Color, på Steidl förlag. Flera utställningar och böcker är på gång.

Själv blev jag direkt förälskad och köpte flera ex av boken Early color, när den kom 2006. En utmärkt present. Boken är slut på förlaget även den andra upplagan är slutsåld. Märkligt nog framgår det inte av den andra upplagan, att det var just en andra upplaga.

Det har kommit ytterligare en bok från Steidl, Saul Leiter nu även med delar av hans svartvita material. Dessutom är en till bok på gång från samma förlag, Saul Leiter, Early Black and White. Volume 1.

Leiters känslighet för färgernas klang gör att han står närmre intimiteten hos ex en europeisk målare som Bonnard än New York Street Photographer- kollegan William Klein, som är mer expressiv i sitt uttryck.

Leiter är lite mer cool. Spelar inte alla tonerna. Han väntar på en färg, går vidare till nästa. Lite kan han därför påminna om den samtida Miles Davis. En ton i taget.

Det finns andra fotografer som arbetade med färg ungefär samtidigt med Leiter exempelvis Martin E Newman, Inge Morath och Ernst Haas. Men det dominerande inom genren var den svartvita bilden.

Saul Leiter är född 1923 i Pittsburgh och brukar räknas till The New York School of Phothographers. I sina svartvita bilder kan han ibland påminna lite om en annan mycket fin och känslig fotograf, inte heller han så allmänt känd, Louis Faurer. Vän och kollega till Robert Frank.

Fadern var rabbi och det var tänkt att även Saul skulle bli det. Men när han kom till New York blev han intresserad av måleri och började att studera konst istället. Blev vän med Richard Poussettee-Dart en abstrakt expressionistisk målare som även experimenterade med fotografi. Genom honom och bilder han såg av Henri Cartier-Bresson, blev han inspirerad att börja fotografera. Vänskapen med fotografen W. Eugene Smith var också något som påverkade honom i sitt arbete.

Han var årsbarn med Diane Arbus och Richard Avedon, bodde i New York´s East Village där han rörde han sig i kretsarna kring Jackson Pollock och William de Kooning. Han arbetade under perioder som modefotograf på Harpers Bazaar och Esquire.

-One cannot say that I was successful but there was enough work to keep me busy, säger han.

Att jag väljer att skriva om Saul Leiter just nu är att jag snubblade över en trailer inför en kommande dokumentärfilm: In No Great Hurry , av Thomas Leach.

Jag blev nästan lika glad över den som när jag såg boken med hans bilder första gången. En dokumentär, så bra att den blev gjord! Saul Leiter verkar trots sina nittio år vara i god form och det visar sig att han har en underbar och varm humor.

Som svar till Twan Huys som ville intervjua honom i samband med en utställning med Leiters bilder på det Judiska museet i Amsterdam, sa han: I can’t explain my work. Go look at the pelicans in the New York Zoo. They’ll be of more use to you.

Filmen verkar i det närmaste klar och jag kommer att kasta mig över den så fort tillfälle ges.

Saul Leiters bilder är en lågmäld skildring av New York, snudd på en urban pastoral som någon kallat det. Men i så fall, i färger som för länge sedan lämnat staden.

PS.

Här kan man läsa lite mer om filmprojektet.

Han bevisade att en häst kan flyga.

In Böcker, Uncategorized on december 9, 2012 at 15:44
Fotp: Eadweard Muybridge

Fotp: Eadweard Muybridge

Jag vet inte mycket om hästar, men den här historien är väl känd och tål att berättas igen. Dock vet jag inte om den handlade om en häst i trav eller galopp. Båda uppgifterna förekommer

Det gällde emellertid ett vad. Järnvägsbaronen Leland Stanford vände sig till den unge, briljante och excentriske fotografen, Eadweard Muybridge för att få klarhet i om en häst i trav någon gång hade alla hovarna i luften.

På en specialbana i Palo Alto, mot vit bakgrund arrangerade Muybridge 24 kameror i rad. Kamerorna hade elektriska slutare som öppnades i följd när hästen passerade.

En ingrepp i själva tiden, nu kunde människor för första gången se snabbare än det det mänskliga ögat. Hästen hade vid ett givet ögonblick lämnat marken. Den flög.

Det blev början till hans livsverk, en encyklopedi över människans och djurens rörelser. Vetenskap och konst i ett fruktbart möte. En visuell besatthet i att försöka fånga rörelsen. En första plattform för filmen. Ett pionjärarbete utan motstycke. Han föregår bröderna Lumiere och filmen genom sin uppfinning kallad zoopraxiscope. Det är inte film men nästan.

Många konstnärer har använt sig av Muybridges arbeten som studiematerial kring den mänskliga rörelsen. Flera har också inspirerats av de tillfälliga rum med linjer, siffror och frysta rörelser som blivit synliga i fotografierna. Ta Francis Bacon t.ex.

Det finns tusentals exempel i konsten på influenser från Muybridge och det finns också gott om litteratur. Hittade nyligen en relativt ny volym från Steidl, det tyska förlaget som inte räds någon ekonomisk kris, utan formligen spottar ur sig fotografiska titlar. Helios Eadweard Muybridge in a Time of Change, heter den. Där finns också många av hans landskaps bilder  från bland annat Yosemite Valley.

Poetry in motion, är en idé eller en tanke jag själv lånat från Muybridge och som filmare använt mig av många gånger. Det finns inget sådant begrepp hos Muybridge utan det uppstår i  min sökare på film- eller videokameran när ögat söker den rätta kompositionen och rörelsen..

Eadweard Muybridge är definitivt en av de mest inflytelserikaste fotograferna någonsin.

 

Ps. Här finns ett klipp som bygger på hans originalbilder

The attitudes of animals in motion chapter 1: Horses Animated from the library of Congress copy from the original folio for the Magical Motion Museum 2011

Muybridge

Omslagsbild till boken: Eadweard Muybridge in a Time of Change | Steidl