Fattigdomens geografi.

Foto: Matt Black | USA. El Paso, Texas. 2015. El Paso has a population of 649,121 and 21.5% live below the poverty level.

Det är sällan jag har sett en sådan kraft, och målmedvetenhet parad med en fotografisk blick, stundtals lika mäktig som Koudelkas. Fotografen heter Matt Black, är 45 år och utsedd till kandidat (Nominee) till Magnum Photos i år.

Hans fotografiska arbete kan enklast beskrivas som en resa genom ett bortglömt Amerika. Över hundra år av migration, fattigdom och lantbrukarnas slit i det torra landskapet, har byggt och format Californias Central Valley, menar han. The Geography of Powerty, kallar han projektet.

– People should care because we’re all implicated in this system. What we pay at the supermarket is what eventually goes to the farms and goes to the farm laborers. We’re all connected. So, [if] I can lift that veil and make that connection between what we eat, the choices we make, and how that impacts real people — communities — that’s the role I can play, säger Matt Black.

En av hans metoder är att kombinera geotaggade fotografier med kartor, statistik och fakta om fattigdom, folkmängd, levnadsvillkor m.m. I somras reste han genom 30 stater och fotograferade i 70 av landets fattigaste platser.

Han växte upp i Visalia en liten stad i den enorma dal som dominerar den centrala delen av Kalifornien. Arbetade som ung på en tidning, pluggade USA:s arbetarhistoria och Latin Amerikansk historia. Efter studierna återvände han till tidningsarbetet och som foto-reporter och med rötter i trakten hade han goda förutsättningar att bli en mycket bra skildrare av bland annat lantbruksarbetarnas villkor. Den torra hettan. Just effekterna av torkan är en av drivkrafterna i hans arbete. Jord förvandlad till damm och människors desperata kamp för att finna vatten.

– The Central Valley is this kind of vast unknown zone. These towns, these communities are right in the heart of the richest state in the richest country in the world. It’s halfway between Hollywood and Silicon Valley, and yet, you still have conditions like these, where poor communities are left with bad roads, dirty water, crummy schools and polluted air, säger Matt Black i en intervju för Time, Lightbox gjord av Oliver Laurent.

Time magazine utsåg honom till Instagram photographer of the year (2014), för hans Geography of Poverty projekt. I år blev han också vinnare av W. Eugene Smith Grant.

Det är en stark fotografisk gärning han utfört hittills och han visar inga tecken på att tröttna. I södra Mexico, har han under flera år bland annat arbetat i spåren efter de 43 försvunna studenterna i Guerro, i ett projekt han valt att kalla: The People of Clouds.

Matt Black verkar vara hängiven sin uppgift och ur fotografisk synpunkt är han inte bara en bra fotograf, han är en osedvanligt bra fotograf. Linjer, ljus och mörker samverkar effektivt och följer den empatiska blicken genom de torra landskapen. Han har också börjat filma och kombinerar ibland stillbilder och video. I de oftast grafiskt tydliga bilderna, tyngda av svärta finns både inlevelse och en tydlig medkänsla.

Han lutar sig mot en gammal idé om fotografiets kraft. Han är helt enkelt övertygad att fotografiskt arbete på sikt kan göra en politisk skillnad – en samhällelig förändring möjlig. Vackert så.

Länk till, Geography of Poverty (MSBC) (Följ Route 1,2 osv, längst ner på varje sida)

Länk, Magnum Photos

Länk, Matt Blacks hemsida

Länk till Time Lightbox, en videopresentation av Matt Blacks arbete, med en intervju.

Länk till film: ”Guerrero: The Monster in Mountains”. ( 7 min, newyorker.com/video)

Länk till film: ”California: Paradise Burning. ( 7.20 min, newyorker.com/video)

 

En sprucken gråskala

Jan Bernhardtz. Jag hade sett namnet redan när jag började fotografera i det tidiga 1970-talets Örebro. Jag visste att han kände fotografen Bengt-Göran Carlsson som var en vän till mig. Jag kände också till att de fotograferade en del tillsammans. Men vi träffades aldrig.

I helgen mötte jag honom för första gången och det skedde i just Örebro, på Black Door Gallery, där han är aktuell med utställningen – Jag sorterar mina minnen, från Örebro till Berlin.

Jan Bernhardtz är en amatör i den riktiga meningen – ”En som älskar, en lekman, icke professionell”, och med en äkta förundran över tillvaron och känsla för den svartvita bilden. Han sysslar med en sorts gatufotografi som fanns långt före vår -”Alla är fotografer”- tid. Rått ibland, men också med en lite mjukare och en mer eftertänksam bildbehandling. Det är flanörens blick, en nyfikenhet i sina bästa stunder utan avsikter. Bilder liknande dagboksanteckningar. Skisser av frånvaro – så läser jag Jan Bernhardtz bilder.

Det är bakgårdar, skyltfönster och ödetomter. Tomma trottoarer, spår av människor som oftast dragit vidare. En sprucken gråskala över en lite trasig stadskarta, stundtals blandad med ett vackert vemod. Mer Kenneth Gustavsson än Bruce Gilden.

Jan Bernhardtz flyttade till Göteborg 1971 återvände till Örebro 1985 och stannade där till 2006. Då det blev Västkusten igen. Sedan 2011 när han gick i pension har han bott i Berlin. Han har inte fotograferat aktivt under hela tiden utan gjort ett uppehåll under många år. Dock verkar flytten till Berlin blivit något av en renässans för fotograferandet. Han gör nu bilder igen, dagligen.

Stefan Nilson en av de tre grundarna av Black Door Gallery, skriver om hur det för Bernhardtz – blev en vitamininjektion att hamna i den stad som varit i händelsernas centrum under hela 1900-talet. Att uppleva och besöka lämningarna efter nazisterna, världskrig och det forna DDR. Han avslutar med att citera Bernhardtz: Jag vill att mina bilder ska lämna fler frågetecken än svar.

Den attityden går igen framför allt i utställningens nyare bilder, från Berlin. Om det beror på fotografens mognad vet jag inte, men där finns en djupare svärta och en sorts poetisk gåtfullhet, som jag vill ser mer av i framtiden och gärna i bokform! Någon som har numret till Steidl?

PS

Bilderna på utställningen som pågår till och med den 7/11, är utskrivna på akvarellpapper med kolbläck (carbon print).

Här ett par länkar till er som vill se mer av Jan Bernhardtz bilder:  Svenska Bilder ℅ Berlin och Streets Of Berlin och här är länken till Black Door Gallery.

 

Blå kraft

Detalj ur verket Heliggjorda moln 2012/2015 | Nguyen Phuong Linh

”Rulla din tunga sju gånger innan du talar” – är ett talesätt i Vietnam. Det krävs försiktighet, eftertanke och förmåga att förvränga om man vill uttrycka sin åsikt i det vietnamesiska samhället. Ofta döljs kritiska budskap bakom oskyldiga och ibland humoristiska yttranden. Utställningen Mien Meo Mieng/Samtida konst från Vietnam har tagit detta som tematisk utgångspunkt. Närmast skulle titeln kunna översättas med – ”förvrängningarnas land”.

14 konstnärer deltar i utställningen på det magnifika Bildmuseet i Umeå. Skulptur, video, måleri, teckning och installation. Något traditionellt foto finns inte på utställningen, men jag fastnade för Nguyen Phuong Linh:s verk Heliggjorda moln. I likhet med många konstnärer idag, använder hon sig av bilder från nätet.

Nguyen Phuong Linh har samlat bilder av bombkrevader, rök och explosioner från olika krigsplatser runt om i världen. Sedan har hon överfört bilderna på handgjort porslin. Det påminner därför på ett märkligt sätt om klassiskt kinesiskt porslin. Bildernas blå skiftningar mot porslinets vita yta. Oskuldsfull vardag och bildernas vikt av hot och terror. En suverän lek med betydelseskiftningar.

Det är både vackert och skrämmande i sin konsekvent genomförda gestaltning. Verket består av inte mindre än 140 stycken porslinsplattor som symmetriskt svävar i rummet.

Efter att jag stått en stund framför den blå väggen av porslin och sedan vänt 180 grader för att gå ut i den starka eftermiddagssolen, inser jag när jag ser det blå forsande vattnet i Umeälven, att jag påverkats av konstnärens idé. Fotografins kraft – trots allt och verkets paradoxala skönhet.

PS

Utställningen är producerad av Bildmuseet och kurerad av Tran Luong. Assisterande kurator: Le Thuan Uyen, och pågår till och med den 1/11.

Att hitta rätt plats för kameran

Foto: Gunnar Smoliansky | Ur boken Lars Kleen Gunnar Smoliansky

LARS KLEEN GUNNAR SMOLIANSKY – är allt det står i vita versaler på omslagsbildens vackert rytmiska skuggmönster från en av Kleens skulpturer.

Det är en stor bok 34 x 24 cm, 2,5 cm tjock, mjuka pärmar drygt 1 och ett halvt kg tung. Jag hittade den hos det lilla kvalitetsförlaget Kalejodskop, i deras monter på bokmässan i Göteborg.

Det är konkret, sakligt och avskalat. Ändå gåtfullt. Ibland slår skulpturen till före bilden, men oftast är det tvärtom. Gunnar Smoliansky går runt de stora konstruktionerna och vet precis var han ska ställa sin kamera.

– Man försöker ha lite ordning på saker och ting. Jag tror att det ofta handlar om att ett föremål, eller vad det nu kan vara, ska trivas ihop med sin plats och att man på något sätt gestaltar det. Man tar sig helt enkelt en grundlig titt och agerar utifrån det. (–)

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran. Säger Smoliansky på sitt oefterhärmliga och självklara sätt, i ett samtal med Niclas Östlind som finns återgivet i boken.

Det här är en bok som gör mig innerligt glad. Och en smula rörd. Glädjen kommer av den mycket känsliga omvandlingen från den tredimensionella verkligheten till fotografins två-dimensionella gråskalor. Att det överhuvudtaget är möjligt att genomföra – att det går att förnimma så mycket av Kleens konstruktivistiska idéer, genom fotografin.

Det som gör mig rörd är konsekvensen. Smoliansky har arbetat med att fotografera Lars Kleens arbeten i över fyrtio år. Varendaste ett. Det är bara att kapitulera.

Många av bilderna är från verkstaden, inrymd i ett gammalt linoljekokeri i Nacka. Andra är från utställningar, museer och konsthallar, hamnmagasin, tunnelbanan och i övergivna industrilokaler. När Ulf Linde såg Lars Kleens Rep, en 40 meter lång skulptur av limmade ribbor ute i en gammal industrilokal, häpnade han över skönheten.

– En skönhet som inte hade med konst att göra längre. Konstruktionen följde sin egen logik så obönhörligt att tanken på att fälla några estetiska omdömen kändes frivol, helt opåkallad. Skulpturens fysiska närvaro, dess påträngande fakticitet, uteslöt allt tyckande, skriver han i en essä från 1998, som är publicerad i boken.

Det är omöjligt att värja sig, man sugs långsamt in i det ena konstverket efter det andra genom Gunnar Smolianskys bilder. Paradoxalt nog eftersom bilderna är stillastående och i en mening, helt tysta. Han framkallar trots detta fotografiska faktum, en sorts långsam in-zoomning mot det väsentliga i Kleens mäktiga verk. Gång på gång dessutom.

Koncentrationen är både grafiskt tydlig via den fotografiska gråhetens alla valörer och djupt poetisk, när man rör sig in i Kleens monumentala och märkliga konstruktioner. Träslagens olika ytor, järnets rostighet och arbetsprocessens synlighet – allt finns där i bilderna.

Köp boken, färden har just börjat!

PS

Boken är utgiven på Kalejdoskop förlag med stöd av Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Konstnärsnämnden och Konstakademien.

ISBN 978 91 7936 112 9

Formgivare: Petter Antonisen

Bildhantering Stefan Ohlsson / Sven Westerlund, Projektor AB

Tryckeri: Göteborgstryckeriet